Flyg försiktigt, lilla fågel!

Midsommaraftons kväll i Barndomslandet.
Visserligen uppehållsväder, men inte särskilt varmt och ganska blåsigt. Vi väljer att äta middag inomhus.
Mitt i laxen hörs en distinkt duns från köket. Jag känner igen ljudet.
-Oj, en fågel flög in i fönstret igen!

Dottern reser sig och går och tittar efter. Jo då, jag har hört rätt. En talgoxe har kraschlandat.
-Han flaxar lite, säger Dottern hoppfullt.
Men, nästan direkt:
-Nej nu ligger han alldeles stilla.
Den lilla fågeln är absolut död. En liten tragedi i en stor värld fylld av grymheter.

Då påminner jag Dottern om en liknande incident. En annan liten fågel, kanske en gråsparv, har mött döden i en av min mammas välputsade fönsterrutor.
Den lilla flickan, kanske fyra år, tycker att det är ganska otäckt. Och jag tar till en Ritual – det vet vi ju, att Ritualer fungerar i krislägen.
Alltså föreslår jag begravning.

Vi fixar en liten låda, gräver en grop, täcker över med gräs, pinnar och mossa. Stundens allvar råder.
Då säger Dottern:
-Mamma, ska vi inte sjunga något?
Hur hon vet att sång ingår i begravningsritualerna har jag inte en aning om. Men visst! Vad ska vi sjunga då, undrar jag.
-Vi kan väl ta den där ”Ja må han leva”, föreslår det rara barnet.

När jag berättat klart vill nu samma barn, många år senare, veta hur vi gjorde, vad vi sjöng – sjöng vi?
Jag är inte riktigt säker. Klarade jag balansgången mellan högtidlighet och tokfniss?
Samtidigt kan jag känna att Dotterns förslag inte var helt fel. För visst är det rätt vanligt att den där känslan finns med när någon dött: du borde ha levt i hundrade år.

Men när det gäller småfåglar är riskerna förstås många.
Får trösta mig – och Dottern – med att fåglar bara flyger in i rena fönster.
Alltså utgör våra rutor där hemma inget hot.
Fast maningen ”Flyg försiktigt” kan väl ändå vara på sin plats.

Copyright Klimakteriehäxan