Ett kliv ut i det stora okända

Bokmässan är så att säga ett avslutat kapitel.
För första gången har jag varit på plats inte bara som observatör utan också som aktör. En helt ny upplevelse.

Det betyder att jag ett antal gånger har klivit upp på en liten scen och pratat om mig själv. Ett kärt ämne, förvisso, men det var med en iskall hand runt hjärtat som jag begick min debut i den här branschen. Jag hade förstås ett manusliknande papper med mig, men inte kan man hålla sig till det lika lite som man kan memorera ett anförande som väntas ta åtminstone tio minuter (jo jag vet att många kan det men jag tillhör inte den gruppen).

Inte blir det enklare av att hela Piratförlaget radar upp sina storsäljare tvärs över gången. Bara några meter bort avlöser de varandra: Jan Guillou, Mark Levengood, Liza Marklund, Anne Holt och några andra som lätt säljer hur stora upplagor som helst. I en strid ström intervjuas de i den stora förlagsmontern och signeringskön till veteranerna är otroligt lång.

En nybörjare som jag har inte mycket annat att göra än att ta klivet ut i det stora okända. Första försöket var värst. Medan svettpärlorna trängde fram under armarna och halsen blev allt torrare höll jag låda, spände ögonen i min ”publik” och fortsatt krampaktigt på den inslagna banan.
Så upptäcker jag en bekant i skaran. Och strax en till, som jag inte träffat på åratal. Oj, ska nu han behöva upptäcka att jag gör bort mig … och där, där kommer ju faktiskt min granne … vad gör hon här … hu så hemskt …

Men den som sig i leken ger och så vidare. Bara att bita ihop. Och le, la en erfaren författare till när vi talade om saken.
Jovisst, man kan le ibland, alldeles naturligt rent av. Och redan andra gången känns det lite bättre.
För självklart är det kul att leka författare och försöka få folk intresserade av en bok som har ens namn på omslaget. Självklart är det kul att bli ombedd att signera den där boken, med en personlig hälsning till köparen själv eller till den som ska få en present.

Det är lika självklart kul och en stor lättnad när man möter en glad blick, ett uppskattande leende, träffar en annan väskryckare eller diskmaskinsfascist som känner igen sig.
Och jätteskoj att plötsligt stå öga mot öga med bloggarkompisar som irl visar sig vara härliga tjejer av kött och blod! (inte för att jag tvivlat men ändå!)
Nog vore det kul att få uppleva detta fler gånger …
Fast nu är det hem till vardagen som gäller, igen.

Copyright Klimakteriehäxan