Livet vid poolsajd

Det är inte utan avundsjuka eller åtminstone saknad som jag ser föräldrar leka med sina barn i poolen. Var det inte i fjol som vi ...? Nej, det var mycket längre sedan, men jag minns det som hade det varit förra veckan.
Poolsemester, vilket i princip är vad jag nu haft, var något annat förr i världen.

En resa till värme och sol, med generös simbassäng och nära till stranden, har länge hört till årets högtider i mitt liv. Vår familj har energiskt idkat poolsajdliv, vi har läst böcker i mängd, vi har badat, vi har solat, vi har spelat spel, vi har ätit glass, vi har badbollat, vi har simmat i kapp, vi har turats om att bestämma middagsrestaurang, vi har handlat souvenirer, vi har gjort utflykter. Och vi har kommit hem gladare, friskare, solbrända, utvilade, rikare på upplevelser, om än lite fattigare på pengar.

Ofta har de där semestrarna skett på barnens villkor. Våra ungar har varit så gott som outtröttliga i poolen, jag har tjatat för att få dem med till stranden - det är ju trots allt något annat att bada i det turkosa havet. Men lekarna i bassängen har haft sin egen charm: nu dyker jag mellan dina ben, nu slänger vi dig så långt ut i vattnet vi kan, jag kan visst simma med dig på ryggen, förresten kan du stå på mina axlar och göra bomben ...

En period var det dykning som gällde. Och plötsligt stod jag inför en verklig utmaning.
-Mamma, varför dyker inte du? Dyk med oss!
Det finns en förklaring till varför jag aldrig fick "magistern" i simskolan. Jag förmådde inte dyka, vare sig djupt nog eller långt nog. Men nu dök ju mina relativt små barn hejdlöst. Varför inte jag? Bara att bita ihop, glömma att 40-årsdagen redan var passerad och öva, öva, öva.

Ansträngningen lönade sig. Ungarna jublade, klappade i händerna, öste beröm:
-Snyggt mamma! Gör det igen! Jättebra!
Positiv feedback gör sin verkan, inte minst på fega mammor.
Men nu när inte barnen är med har jag inte gett mig ner i bassängen med huvudet före en enda gång - för vem skulle bry sig, vem skulle applådera? Absolut ingen!

Medelhavet är fortfarande turkosblått och mestadels underbart, med undantag för de dagar då man hissat röd flagg på stranden eller när skräp plötsligt invaderar vårt badvatten. Men det är framför allt vid poolsajd jag drömmer mig tillbaka till de där resorna när varje morgon var starten på en badfest, när högsta lyckan var att smyga ner och ta ett förbjudet nattdopp, när bakåtvolterna fick rekordpoäng.

Allt det där tänker jag på när jag ligger och gungar i havets salta vågor. Och hör i minnet hur Dottern säger - hon är kanske fyra - medan hon kravlar vid min sida, trygg med sina rosa uppblåsbara simkuddar:
-Det här du mamma, det är livet det!
För ibland hängde de faktiskt med till stranden också, de där härliga ungarna med sina ystra plaskanden, semesteringredienserna som jag sitter här och saknar.

Copyright Klimakteriehäxan

Mer om vårt poolliv finns faktiskt att läsa här!