En skoputsarhistoria

Det står en skoputsarlåda i hotellets foajé. En riktig lyxvariant, i blänkande polerad mässing. Men av skoputsaren syns inte ett spår. Naturligtvis är marknaden inte den bästa på en plats där åtta av tio kliver omkring i flip-flop-skor eller Foppa- tofflor av plast.

Men det får mig att minnas en annan, mycket enklare, hotellvestibul. Jag befann mig i Tegucigalpa, Honduras huvudstad, och satt i sysslolös väntan på någon, minns inte vem eller varför.
Då kommer en liten kille in och ser sig om i lokalen. Han är uppskattningsvis tio år, en för omgivningarna typisk pojke: trasig och smutsig, mager, ser sliten ut trots sin ålder.

Pojken kånkar på en för honom stor och tung skoputsarlåda. Han letar efter kunder, det syns på långt håll. Förmodligen är de pengar han kan tjäna livsviktiga inte bara för honom utan för en hel familj. Men inga intresserade herrar i rejäla skor syns till. I den där foajén finns bara jag.

Han hugger tag i sin låda och kommer fram och erbjuder sina tjänster. Jag skakar avvärjande på huvudet:
-Du ser ju hur mina skor ser ut, sandaler, bara tunna snören, omöjliga att putsa!
Nej då, han kan minsann putsa sandaler.
-Fast jag vill inte ha dom putsade!
Han försöker igen, men inser att loppet är kört och spänner då ögonen i min stora väska. Den då? Skulle inte den behöva blankas upp med lite skokräm?
Jag kväver en lätt irriterad suck innan jag ska värja mig en sista gång.

Då får jag plötsligt en idé. Rena snilleblixten.
-Men hör du du, hur kan du tro att någon ska vilja få sina skor borstade av dej? Du gör ju jättedålig reklam!
Va? Han förstår inte vad jag menar, och det måste man ursäkta. Men jag förklarar mig:
-Kolla dina egna skor! Som dom ser ut!
Han tittar ner på sina fötter. Skorna har nog varit svarta. Nu är de snedgångna, avskavda, hur väl använda som helst - och naturligtvis helt utan blänk.

Jag lägger fram mitt förslag för honom.
-Vi gör så här: du går iväg och putsar dina skor. Sen kommer du tillbaka hit och visar mig. Och så betalar jag.
Hade han hört rätt? Var jag en galen gringa som kanske rent av var farlig? Drev jag med honom? Skulle jag verkligen betala för att han borstade sina egna skor? Var det ens värt mödan och en skvätt skokräm att chansa?

Han bestämde sig för att trots allt göra det sedan jag lovat dyrt och heligt att jag skulle sitta kvar på samma stol och vänta tills han var klar.
När han återvände med tvivlet skrivet över hela ansiktet blev han överraskad. För jag satt ju faktiskt där. Och ja, han fick pengar, bra betalt till och med, för att han borstat ett par skor. Sina egna. De blänkte, var nästan självlysande i kontrast mot hur de nyss sett ut.
När han försvann ut genom hotelldörren kastade han en sista blick och ett leende åt mitt håll.

Kanske berättar han ännu den otroliga historien om den tokiga människan som han stötte på den där gången. Kanske har det hårda livet i fattiga Honduras gjort att han inte blev särskilt mycket äldre än när vi sågs. Det får jag aldrig veta.
Kan bara hoppas att han fick ett riktigt jobb, och ett hyggligt liv. Utan att behöva putsa någons skor. Utom möjligen sina egna.

Copyright Klimakteriehäxan

Vill du känna ytterligare en fläkt från Centralamerika? Klicka här!