söndag, september 07, 2008

Pobrecita - stackars dig!

En gång för länge sedan bodde jag i Guatemala. Ett fantastiskt vackert land, med storslagen natur, urgamla traditioner, otroliga textilier och en mycket stor originalbefolkning. Indianerna, med maya-ursprung, talar många olika språk, och speciellt när det gäller kvinnorna finns det fortfarande gott om sådana som ogärna talar spanska.

I mitt jobb hade jag förmånen att vistas mycket ute på landsbygden, men ofta blev jag alltså hänvisad till att tala med männen, medan kvinnorna tyst hörde på, samtidigt som de bakade ut tortillas, gräddade dem på sin comal (ett stort lerfat) som sattes på den öppna elden. Livet i byarna var fattigt, människorna levde mest på sin majsodling – la milpa – och ris, i kombination med svarta bönor, frijolitos. Just kombinationen av risets kolhydrater och proteinet i bönorna har gjort att folk i Central-amerika överlevt i tider av extrem knapphet.

Namnet på den lilla by jag kom till en dag har jag för mig var La Esperanza, Hoppet. Som vanligt var jag klädd i jeans och gympadojor, en ordinär t-tröja och så, förstås, min stora axelväska med kameror, block, pennor, karta.
Husen var typiska: enkla, byggda av adobe, soltorkat tegel – en starkt bidragande orsak till att så många människor omkommit i stora jordbävningar. De tunga väggarna har rasat in över de sovande, som klämts till döds. Men det är lokalt tillverkat material, bara den korrugerade plåten till taket behövde man köpa.

Jag gick fram till en dörröppning och kikade in. Jo, där fanns en kvinna. Hon var klädd i den överdel, güipil, som var typisk för regionen, håret hade hon flätat samman med ett vackert vävt band, fötterna var bara på det stampade jordgolvet. Tyget som svepts runt livet till en kjol hölls uppe med andra breda färgrika band.
Hon talade spanska, jag hade tur.
Fick jag komma in?
Jo då, det gick bra.

Försiktigt började jag fråga om hennes liv. Mitt uppdrag var att skildra hur barn levde i Centralamerika, ingen visste det bättre än en mamma i en by långt ute på Guatemalas landsbygd.
Hon trodde att hon var 22 år. Tre barn hade hon fött, det fjärde var på väg, det rådde inga tvivel om den saken. Hennes man var ute på majsfältet, själv malde hon majskorn till degen som skulle bli kvällens tortillas.

Men plötsligt kom vi till en punkt när hon tog över. Hon måste ha känt att hon i rättvisans namn också borde få fråga lite, eftersom denna underliga människa klivit in i hennes hem och så nyfiket frågat om smått och stort. Och det var ju alldeles rimligt.
-Var bor du då? ville hon veta.
-Jo, jag bor i huvudstaden, fast jag kommer ju förstås inte därifrån. Jag kommer från ett land som heter Sverige, långt bort, i Europa. Vi har kallt och snö på vintern.
-Snö? Pobrecita! Stackars dig! Men du har väl en familj?
-Fast där, i Sverige.
-Ay pobrecita!

Så ville hon veta hur gammal jag var.
-Trettio, sa jag sanningsenligt.
Jaha, och hur många barn?
-Inga.
-Pobrecita! sa hon igen, eftertryckligt och medkännande.
-Men vad säger din man om det då? fortsatte hon.
-Jag har faktiskt ingen, bekände jag.
-AY POBRECITA! utropade hon nu med eftertryck och det var ingen tvekan om vad hon tänkte.

Saker och ting hade plötsligt ställts i ett helt nytt ljus.
Det var faktiskt mig det var synd om. Jag, ett blekt fruntimmer i konstiga kläder från ett land ofattbart långt bort, där min familj fanns utom räckhåll och där det till råga på allt snöade, jag var verkligen en pobrecita, en riktig stackare.

Inga barn hade jag trots min höga ålder, inte ens en karl. Ett sådant fattigt liv!
Hon såg på mig med uppriktigt medlidande och när jag sa adjö bad hon mig att inte misströsta, kanske skulle det ordna sig en dag också för mig (det gjorde det ju faktiskt!).
-Pobrecita! sa hon en sista gång och ruskade sorgset på huvudet innan hon återgick till köksbestyren.

Jag var fattig, hon var rik.
Och vid närmare eftertanke hade hon väl inte så fel.

Copyright Klimakteriehäxan

12 kommentarer:

  1. Vilket underbart inlägg! Det är så nyttigt att byta perspektiv ibland.

    SvaraRadera
  2. Visst är det underbart med såna upplevelser där det för oss självklara plötsligt byter skepnad och vi blir tvungna att omvärdera det där med rik, fattig och stackare...

    SvaraRadera
  3. Hej!

    Vilket fint inlägg, alltid roligt att läsa sådana här sannberättelser.

    Solvarma hälsningar från Irene

    SvaraRadera
  4. Jag tänkte skriva som Pumita redan gjort... Därför får jag hitta på något annat... :-)

    Vilket händelserikt liv du levt. Jag var alldeles för blyg och osäker för att ge mig ut i främmande land på det sätt du gjorde. Idag är jag litet förundrad över att andra kvinnor i min ålder vågade i sin ungdom...

    SvaraRadera
  5. Tack för ett underbart inlägg - fann din sida hos Pumitasdotter var bara tvungen att läsa. Tänk så olika vi ändå är. Ordspråket:
    "Var och en lycklig på sin tro" stämmer så bra. Än en gång Tack för underbar läsning.

    SvaraRadera
  6. Anonym9:46 fm

    Tack för berättelsen. Så fin! I mitt pastorat i Sv kyrkan har vi två vänförsamlingar i Afrika. Jag har själv inte besökt dom men andra här har. När det var folk från dom på besök hos oss var det roligt att bara prata. Och väldigt intressant upplevelse Vi var också "fattiga" på olika sätt.

    SvaraRadera
  7. Verkligen underbart och tänkvärt inlägg som ger ett annat perspektiv.

    SvaraRadera
  8. SÅ tänkvärt och rörande att jag länkar till det här inlägget.

    SvaraRadera
  9. Underbart berättat, världen är inte alltid, som det ser ut och vårt sätt är inte alltid det rätta...

    SvaraRadera
  10. Härligt skrivet. Och nyttig läsning.

    SvaraRadera
  11. Tack för er uppskattning! Det värmer! Jättekul att ni länkar, Pumita och Fritt ur hjärtat!

    SvaraRadera
  12. Nöjet är på min sida!
    Kan inte låta bli att invända mot kommentaren om olikhet. Jag skulle istället säga: Tänk vad lika vi är trots allt! Vart man än kommer i världen är det samma saker som är viktigast för oss människor. Det finns inga "vi och dom". Det är bara "vi".

    SvaraRadera