onsdag, september 24, 2008

Mammas lilla älskling?

Bläddrar i Aftonbladet fast det egentligen är dags att släcka lampan, och får syn på den här artikeln.
Har mammor favoriter? En liten älskling, framför andra syskon?
Jag är mamma. Men hur jag än funderar kan jag inte komma fram till att ett av mina två barn är min favorit.
Jo, i skilda grenar, för att låna termer från sportens värld. Fast sammantaget? Nej, även om jag tänker efter riktigt envist så är svaret nekande.


Så här skrev jag här på bloggen en gång tidigare, under rubriken
KAN MAN ÄLSKA FLERA?

Frågan har ställts många gånger förut och den kommer att ställas igen.
Jag fick den av en väninna, sedan flera år djupt engagerad i en intensiv kärleksrelation.
Nu upptäckte hon att livet höll på att ta en helt ny vändning.
Och frågan gnagde:
Är det möjligt att älska flera – samtidigt?

Jag behövde ingen betänketid.
Mitt svar på frågan var ett blixtsnabbt och obetingat ja.
Men det var också lätt att sätta mig in i hennes situation. Jag har ju själv befunnit mig i den, precis som så otroligt många andra.

Visst är det svårt att – när man är som mest uppslukad av den stora varma kärleken som går före allt annat – tro att ännu en mänsklig varelse ska kunna väcka samma känsla, utan inbyggda konflikter.
Och så händer det ändå.

När min förstfödde kom till världen var han ett enda underverk, från fontanellen till den pyttelilla lilltån. På hemväg från BB vakade jag över honom som en fullfjädrad säpo-agent – för tänk om det var småbarnstjuvar i farten? Sådana hade man ju hört talas om! Kunde försvinna för evigt med guldklimpen!

Underverket åt, växte, rapade, log, nös, bajsade och sov. Allt var fantastiskt. Tänk, han kan det också! Titta, han skrattar! Och hallå, är inte det där en tand? Visst är han Årets Svensk, utan konkurrens, i alla kategorier!
Så där tänkte jag. Hela tiden. Rent intellektuellt förstod jag att jag kunde framstå som lätt fånig. Som när jag tog med honom och visade upp honom för arbetskamraterna på jobbet. Satte honom på skrivbordet och väntade på att alla skulle defilera, samtliga fullständigt överväldigade av hans charm. Som hade de aldrig sett en unge förut – ja i alla fall ingen som min, det var helt klart.

När sedan ett nytt graviditetsprov gav utslag blev jag först mest häpen. Hur kunde detta vara möjligt? En vinst till i detta gigantiska biologiska lotteri som rent statistiskt borde vara omöjligt att ta hem igen!
Men där fanns Den. Bebis nummer två.
Det var då jag började undra. Hur skulle det gå för den stackaren? Jag var ju redan helt uppfylld av Sonen. Inte kunde det väl finnas plats, i alla fall inte lika stor, för en till?
Inte kan man väl älska två lika mycket – samtidigt?

När Dottern bestämde sig för att bekanta sig med världen fick jag svaret.
Jovisst. Det gick alldeles jättebra.
Då hon låg på min arm, röd, skrynklig, alldeles färsk, och storebror – inte riktigt två år fyllda – försiktigt klappade henne på huvudet visste jag redan.
Det räckte. Gott och väl.

Och med den vetskapen kunde jag nu lugna väninnan, hon som ställde frågan.
Hur skulle det gå när hon skulle få en helt ny roll, gå från ettbarns- till tvåbarnsmamma?
Lugn, bara lugn!
Visst kan man älska två, såvitt jag förstår dessutom betydligt flera, lika mycket. Samtidigt.

En underbar upptäckt.
För att inte tala om hur skön insikten är när man förstår att det inte går över. Kärleken klarar sig över trotsåldern, de hårda veckopengsförhandlingarna, tonårstiden, ljumma skolbetyg, studentexamen, ja till och med över den första ölen, trista pojk- och flickvänner, gnabb och ett och annat gräl.
Har man en att älska är det fantastiskt. Men man kan ändå älska flera.
Av hela sitt hjärta.

Copyright Klimakteriehäxan

8 kommentarer:

  1. Åh ,vilken härlig igenkännande läsning! Precis så kände jag oxå när son nr 2 kom...kan man verkligen älksa fler än en? Och så självklart det är!!!

    Kramar!
    Från hela mitt hjärta!

    /Susanne

    SvaraRadera
  2. Jag menar förstås ÄLSKA!!

    Kram igen!

    SvaraRadera
  3. Helt klart kan man älska flera .... på samma gång!!!! Mina "kärleksögon" ser så många olika saker. Det är som du skriver....helt olika grenar.... på livsträdet!

    SvaraRadera
  4. Älska flera lika mycket, är ett av världens underverk, en Mamma kan!
    Men OJ, så djupa tankar det kan bli,,, när mamman förlorar en, av sina stora kärlekar!

    SvaraRadera
  5. Så mycket igenkänning i ett enda inlägg!

    SvaraRadera
  6. Precis som de föregående så håller jag med visst kan man! Känner också så väl igen mig och nu är det barnbarnet också här!! Vilken förunderlig lyckokänsla hon den lilla babyn sätter igång i farmorshjärtat. :-))

    Lycka till på bokmässan!

    SvaraRadera
  7. www.virrpannans.blogg.se8:59 em

    Man tror att man är ensammen om att ha så starka känslor för sina barn, men med glädje ser jag att vi är flera *L* Tyvärr så kom aldrig barn nr 2 och 3 till världen, men barn nr 1 min dotter, är älskad lika mycket nu vid 37 år som när hon var nyfödd, och jag är alldeles övertygad om att hade jag fått dom andra två barnen så hade kärleken till dom varit minnst lika stor som den är till dottern. Önskar Dig en trevlig helg.

    www.virrpannans.blogg.se

    SvaraRadera
  8. Sant, det finns inga övre gränser.

    SvaraRadera