Hos sjukgymnasten

-Vad sa doktorn?
Kollegan har just varit på vårdcentralen med sin onda rygg. Och som oftast när det handlar om ryggar står läkarvetenskapen tämligen frågande: vad kan det onda bero på?
Det obligatoriska svaret man minns från barnavårdscentralen är i alla fall inget att ta till – ja, ni minns väl hur de alltid tittade ömsom på det prickiga barnet, ömsom på modern, och sedan fälldes utlåtandet: virus. Inget att göra, bara att vänta, det går (nog) över.

Ryggont beror sällan på virus, det tycker jag mig ha förstått. Men ibland går också ryggplågor över av sig själva.
Fast det finns ett universalmedel. Det heter sjukgymnastik.
Alltså kliver patienten inte sällan ut i livet igen med en remiss i handen. Sedan får man leta upp en lämplig människa att gå till, en människa i vars händer man bokstavligen lägger sitt öde.

Och det brukar börja så bra. Värme, avslappning, lite ultraljud, skön massage med starka fingrar. Så går det över i mer direkta övningar: böj så, tänj här, tänk på att. Patienten känner att allt gör verkan, att allt kommer att bli mycket bättre, att det som nyss var så fel just är på väg att bli rätt igen.

Så är behandlingen över och man förväntar sig att få en ny tid, för repris på hela paketet, helst med lite extra tid lagd på den där massagen.
Då får man domen.
-Nu ska du göra de här övningarna hemma, säger sjukgymnasten.
-Morgon och kväll, håll på i minst en kvart och ge inte upp när det tar emot, det är då det får som bäst effekt.

Ja, kanske låter det inte ordagrant så, men andemeningen är en och samma: nu får du faktiskt göra jobbet själv, tro inte att det här är någon spa-variant som kommit till för din njutning, inbilla dig inte att jag kan trolla, här är det allvar!
Inte sällan förses den av något okänt plågade med ett papper med små skisser på. Sjukgymnasten ritar streckgubbar och pekar:
-Här böjer du, här sträcker du, här ökar du belastningen undan för undan. Många repetitioner ska det vara!

Vi, de remitterade, de skröpliga, de värkande, vi får gå hem med det där papperet.
Vad händer sedan?
Jo se det kan jag tala om.
I nio fall av tio händer inte ett enda skvatt. Visst, tanken finns där, ambitionen, önskan om att bli av med besvären.
Men det stannar där. Det hjälper inte att det dåliga samvetet hör av sig, att den där ryggen (eller om det nu handlar om en annan kroppsdel) fortfarande bråkar.

En enda människa känner jag som gör som sjukgymnasten säger. Hon, min väninna, har tagit för vana att bryta en arm, ett ben eller en handled, om hon inte har golfaxel eller ettriga ledband i knäna. När diagnosen är klar, gipset/bandaget på plats och det obligatoriska sjukgymnastbesöket avklarat gör hon verkligen plikttroget alla de där övningarna. Hon stretchar framför nyheterna i teve, hon lyfter armen i takt till melodiradion, hon gör knäböjningar medan hon tittar på sin mest älskade dramaserie, ja hon kan till och med göra en och annan rörelse medan hon väntar på att pastavattnet ska koka upp, för att inte tala om hur hon utnyttjar tiden vid hållplatsen i väntan på bussen.

Redan efter första återbesöket kan hon rapportera att sjukvårdspersonalen förundrats över hur fort hennes skada har läkt. Snart är hon återställd, i alla fall tills hon råkar ut för nästa tillbud.
Så går det nog om man gör som sjukgymnasten säger.
Men hon är undantaget som bekräftar regeln.

Alla vi andra som fått en sådan där remiss, vi inser snart vad klockan är slagen. Vi saknar den nödvändiga självdisciplinen. Vi ”glömmer” de där instruktionerna.
Kanske inbillar vi oss rent av att det trots allt handlar om virus – och då kan möjligen alltihop bli bra, alldeles på egen hand.

Copyright Klimakteriehäxan