När det knoppas

Det händer – alldeles för sällan, javisst – att man kommer till insikt om behovet av storstädning där hemma.
Löst damm suger vi upp med mer eller mindre jämna mellanrum. Men det där som biter sig fast, som kryper in i obefintliga utrymmen, som inte syns, det finns ju där. Ändå.

Och åtminstone i mitt fall förhåller det sig så att jag blir väldigt förvånad. Under den där hyllan, hur har något tagit sig in dit? När hade vi en spindel som vävde sitt nät där uppe i hörnet? Hoppsan, har vi glömt att torka av tavelramarna? Hur många flugor har mött döden i våra lampskärmar? Varför ser somligt ut som om det är gjort av sammet när det i själva verket har en metallblank yta? Hur mycket trycksvärta kan man dagligen förflytta från morgontidningen till lampknappen?

Så börjar jag. Beväpnad med svampar, trasor och rengöringsmedel avancerar jag med pyttesmå steg.
Hittar ständigt nya ”svarta hål”. Gnider så knogarna svider, skrubbar, borstar, torkar. Visst blir det bättre – men för varje ny fläck som blir ren framstår dess omgivning i ännu värre skick. Bara att gnida vidare.

När jag mot alla odds börjar se ljuset i tunneln drabbas jag av ännu en insikt. En upptäckt som verkligen får mig att stanna mitt i steget. Ett avslöjande som definitivt förflyttar mig till Lubbe Nordströms klassiska Lort-Sverige.
Jag råkar få syn på en av vårt hems absolut minsta inredningsdetaljer.

Det handlar om knoppen med vilken man vrider persiennernas lameller i olika vinkel. Den är gjord av vit plast, det är jag alldeles säker på.
Men nu är den ju svart!
Fram med svampen och se, det knoppas under mina fingrar, det vita blir synligt när knoppens skyddande skal av smuts försvinner.

Nöjd med ännu ett storverk i det allra minsta formatet vrider jag persiennen (med rena fingrar!) så att mer ljus kommer in i det allt renare hemmet.
Fast då ser jag ju en annan sak.
Persiennsnörena.
Grå.
Det tar faktiskt aldrig slut. Kanske blir det klart lagom till att det börjar knoppas där ute. Men då är det å andra sidan förmodligen dags att börja om igen ...

Copyright Klimakteriehäxan