Vem är estet?

Hur definierar du begreppet estet? Vem har rätt att kalla sig estet? Vad är det för skillnad på estetik och smak? Varför är det per automatik fint att vara estet? Finns det något test man kan genomgå för att få besked om man är en estet - eller bara en människa som uttrycker tycke och fäller omdömen lite hej vilt, allt eftersom andan faller på?

Tankarna kring det där ordet började snurra när jag såg ett tv-program i veckan. Jätteintressant var det, en repris på en film om formgivargurun Stig Lindberg, som jag förvisso uttryckt min beundran för tidigare här på bloggen.
Ingen skulle väl komma på tanken att ifrågasätta att Lindberg var en estet. Idag är hans design klassisk, prylarna eftertraktade och jättedyra på marknaden i den mån de dyker upp. Titeln "multikonstnär" passar honom definitivt.

Men var Lindberg en estet i ordets bästa bemärkelse? Frågan kan verka konstig, men det beror nog bara på att du inte sett den där dokumentären. I den intervjuades människor som funnits i hans omgivning, däribland hans två barn. Det rådde ingen tvekan om att föräldrarna ansträngt sig för att förmedla sin (goda) smak till ungarna. Fast det kunde ta sig märkliga uttryck. Eller vad sägs om följande?!

-Jag minns när de utsvängda jeansen kom, berättar sonen.
-Alla hade utsvängda byxor, utom vi. Pappa tyckte de var fula och hamstrade raka jeans i växande storlekar så att vi skulle ha för lång tid framöver!
Så agerar uppenbarligen en estet - men att sonen gärna sett att man ruckat på principerna och släppt in utsvängda jeansben i det Lindbergska hemmet, det råder det ingen tvekan om. Det handlade om principer, inte om barns önskningar.

Det är säkert väldigt ofta föräldrarna som ger sin avkomma sinnet för skönhet i detaljer och formgivning. Och det kan gå åt två håll: endera revolterar barnen och bestämmer sig för att bara gilla det som går tvärt emot mammas och pappas valda stil. Eller så får man det med modersmjölken och följer tätt i de upptrampade spåren.

Att Ernst och Helene Billgren fått just en sådan dotter kan ju inte överraska någon. I ett hemma-hos-reportage i dagens SvD visar det sig att tjejen har tyllklänningar på väggarna, frossar i vintage och över huvud taget starkt påminner om sin mor. Elsa Billgren är naturligtvis estet, precis som föräldrarna - eller hur?

Men var hamnar vi andra då, vi som inte hade bildskapande kreatörer som stod för våra gener? Varför tycker till exempel jag att det mesta som andas 50-tal ger mig andnöd, när andra kan jubla i timmar? Och är det något allvarligt fel på mig som i decennium efter decennium framhärdar i att ha vita väggar, och gärna en liten trasmatta på golvet?
Jag är nog ingen estet.
Och får väl leva med det. Samt försöka vara glad ändå.

Copyright Klimakteriehäxan