Plötsligt har jag börjat betrakta vår vardagsservis med en ny vördnad.
De flata tallrikarna som bildat underlag till plättar, köttfärslimpa och korvgryta, de djupa som hyst ärtsoppa och min hemgjorda vichyssoise (som inte mixas utan innehåller bitar av såväl purjo som potatis), karotterna som härbärgerat ris och makaroner (när inte grytan åkt fram på bordet) – alla har de nog gjort sig förtjänta av mer exklusiva rätter.
Det är den överraskande insikt ett besök på Nationalmuseum gett mig.
”Mannen bakom koppen” heter en separatutställning som visar upp kända och mindre kända sidor av Stig Lindberg – ni vet han som gjort de där svartvita, kvadratiska askkopparna som säljs för svindlande summor nu för tiden.
Jag har levt i närheten av en sådan en period av mitt liv och minns att jag tyckte den var om inte direkt ful, så i alla fall ordentligt tråkig.
Nu är de där askkopparna, liksom det mesta Stig Lindberg gjorde, så inne en designpryl någonsin kan bli.
Servisen Berså med de stiliserade gröna löven är en annan favorit, randiga Spisa Ribb också väl inarbetad. Men utegrillen som är ett konstverk i lackerad plåt var en ny bekantskap, liksom hans oljemålningar. Lindberg var dessutom tidigt ute med tvåvånings tekannor – den på toppen innehåller teet som står och drar, den undre har mer hett vatten för påspädning. Smart.
Små skulpturer i keramik får mig att tro att Lisa Larsson hämtat en del inspiration hos sin äldre kollega – både hon och Lindberg har arbetat som formgivare hos Gustavsbergs porslinsfabrik. Ett gäng smäckra vaser blir ett vackert stilleben, en teve med bildrutan liksom fritt svävande över bottenlådan av teak, gnurglor, sprattelgummor i porslin och lövformade skålar visar bredden.
Löven, liksom flera andra porslinsmönster, har också använts till textilier. En klänning i Lindberg-tyg finns med, uppsydd på NK:s Franska – en varuhusavdelning som gick till historien för mycket länge sen. Och när Lindberg lånar regnbågen till några smäckra skålar väcks habegäret lätt.
Men så var det då det där med överraskningarna.
Den första var att det var Stig Lindberg som illustrerade Lennart Hellsings barnböcker, Krakel Spektakel bland andra.
Den andra var att min vardagsservis, som jag önskade mig när jag var i 20-årsåldern och förväntades stadga mig i eget hem åtminstone inom en hyfsat närliggande framtid, att just den servisen är ett av Stig Lindbergs senare alster.
Birka heter den, en ganska diskret variant med grå ränder och liksom pyttesmå grå stänk över hela tallriken. Släkten gav mej en tallrik nu, en assiett då, tills behovet var fyllt.
Alltså har jag porslin som i princip platsar på Nationalmuseum.
Det trodde ni inte, va?
Och hade jag inte fått utsocknes besök så hade jag nog inte kommit på det själv heller.
För detta var, handen på hjärtat, mitt första museibesök sedan det blev gratis inträde.
Ja, jag trodde att det var gratis, alltså.
Fast just en sån här separatutställning får man betala entré för att se.
Men det var det värt.
För mitt vardagsporslin blev ju uppgraderat på köpet.
Får ta det nästa gång vi satsar på oxfilé.
Copyright Klimakteriehäxan
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
ha ha - detta var ett inlägg som jag hade kunnat skriva själv! Jag kan inte ens kommentera - har i princip en karbonpapperssituation liknande din...otroligt!
SvaraRaderaJa jag har ju också varit där. Och häpnade över hur mycket Stig Lindberg gjort som jag kände igen men inte förknippat med honom. Och hur mycket som inte fick plats på utställningen och som jag saknade. Kortleken t ex! som våra grannar hade och som vi alltid spelade med Men framförallt hur många saker som jag aldrig skulle ha trott att han var skapare till. Gnurglorna i keramik var otroligt vackra och väldigt lite Lindbergska, had jag trott i alla fall. (Ni minns väl de riktiga gnurglorna, i Knallhatten?) Men Musikbussen av Lennart Hellsing, den har jag läst många gånger, både baklänges och framlänges.
SvaraRadera