PS TILL BOKMÄSSAN
Efter utflykten till böckernas värld, så som den framstår i koncentrerad form på bokmässan i Göteborg, är det ett och annat som dröjer sig kvar.
Till exempel beklagar jag djupt att jag inte tog mig till seminariet med Jung Chang, som skulle berätta om sin bok om Mao. Hennes första bok om Kina, ”Vilda svanar”, tycker jag var jättebra och nyttig läsning. Den ger ordet kulturrevolution – som väl kan låta ganska positivt i många öron om man är väldigt ung eller inte direkt tänker på den röda Östern – en eller rent av flera nya dimensioner. Man kan hoppas att hennes nya läsare som fångas in av Mao-boken också tar den gamla.
En annan bok som jag kom att tänka på är ”Vindspejare”, trots att den har några år på nacken. Det var Agneta Pleijels skönlitterära debut en gång i tiden, en historia om hennes egen släkt som har rötter i Java. I år skriver Pleijel igen om folk hon är lite släkt med, och den nya romanen, först i en serie om tre, har jag inte läst. Men den gamla vill jag gärna rekommendera.
Jan Guillous ”Madame Terror” har vi i huset men jag har inte hunnit med den (heller) än. Hans gamla agenthistorier har jag inte läst. Försökte en gång men gav upp efter några kapitel med Hamilton – han var för mycket karl för mig. Sedan gav jag första Arn-boken en chans, men det gick inte.
Vilket inte hindrar att ur författarens gamla produktion finns två höjdare: uppväxtskildringen ”Ondskan” (förstås) och ”Det stora avslöjandet”.
Fler svenska godingar från förr som alla borde läsa – och det är näsduksvarning på samtliga, fast av olika skäl:
”Den allvarsamma leken” av Hjalmar Söderberg. En sådan kärleksroman skrivs inte varje århundrade.
”Rosario är död” av Majgull Axelsson. Tyvärr inte fiction. Om barn som utnyttjas av vuxna.
”Sol över torpet” av Barbro Alving. Bara ett exempel taget ur högen, hon skrev tidsbilder i reportage- och kåseriform som fortfarande roar och oroar femtio år efter att de skrevs.
”Samuel August i Sevedstorp och Hanna i Hult” av Astrid Lindgren. Har jag redan tjatat om den? En sådan kärleksskildring skrivs inte heller varje århundrade – den här handlar om Astrids föräldrar och lär ligga mycket nära verkligheten.
Jag var på ett seminarium om det så omdebatterade fenomenet litteraturkanon. Danskarna på podiet var ganska nöjda, men ingen i publiken räckt upp handen när man frågade om det vore bra med en svensk.
Men hallå - har vi inte redan en kanon (fast den inte kallas så) i praktiken i skolan? En som borde utökas med mina ovanstående höjdare då, förstås.
Gamla böcker borde få en egen mässa.
Copyright Klimakteriehäxan
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Hu, så obildad jag är. Den allvarsamma leken har jag läst - men inte nån av de andra. Pleijel har jag försökt... somnar. Guillou har jag prövat... storknar. Men Majgulls böcker har jag läst rätt många av - och gillar.
SvaraRaderaJag läste lite av Agneta Pleijels när jag var yngre. Jag tyckte bäst om Hundstjärnan. Om jag gick efter vad kritiker skrev så var jag rätt så ensam om att tycka så.
SvaraRaderaRosario är död tycker jag mycket om "Vilda svanar" läste jag för länge sedan. Blandar ihop den lite med en bok med liknande tema som heter "Köksgudens hustru". Har i perioder läst många böcker om kulturrevolutionen och Mao. Lite pinsamt att jag blandar ihop dem.
Ja Vilda Svanar och Köksguden har inte så mkt med varandra att göra, tycker jag. Jung Changs är den bästa av dem, i mitt tycke.
SvaraRadera