Det är dukat – med Pippi på fåglar 45

När gråsparvar slår sig ner på matbordet och börjar jaga smulor blir vi alla lite lätt irriterade, även om vi vet hur det är att vara hungrig, så där jättesugen på en bit att äta. Samma sak om en mås störtdyker mot korven som just lyfts av grillen – vi vill ha matbordet i fred.

Men när jag nu dukar i väntan på att en väninna ska komma på middag kommer jag att tänka på att jag har en hel liten fågelflock i en låda, fåglar som just ska finnas på bordet – eftersom de är servettringar. Sex olika sorters sjöfåglar, riktigt söta, nästan naturtrogna. Ja döm själva, ni får en and (oklart av vilken sort) som exempel. Det finns garanterat ingen kanadagås med ... (apropå posten nedan).

Det här med att lägga en aning extra energi på att duka, med servetter och blommor och eventuella andra detaljer som dyker upp, är en gren som jag gärna ägnar mig åt. Det skulle kunna ha sin enkla förklaring, att söka så långt tillbaka i tiden som när vi hade "skolkök". Alltså undervisades i olika saker som man borde kunna som självständig och vuxen människa.

Vi sydde förkläden i slöjden innan vi släpptes lösa bland grytor, tvättråd och degtråg. Snabbt utkristalliserades de borna husmödrarna och kockarna, av båda könen. Jag ingick inte i den gruppen.
Det bakades kakor, rullades köttbullar, saftades (och åts upp!) i rekordfart. Men när jag skulle grädda bullar blev de ofelbart svarta, kvarglömda i ugnen. Krämen blev klimpig, sylten för tunn, en annan anrättning glömde jag salta.

En enda sak fick jag beröm för av "skolköksfröken": jag dukade trevligare och mer uppfinningsrikt än mina klasskompisar. Kunde vika pappersservetterna till solfjädrar och biskopsmössor, hittade vackra stenar som prydde bordet eller lyckades färgmatcha maten med dekorationerna. Hade jag redan då haft sex små sjöfåglar att ta till hade kanske betyget höjts ...

Min förmåga i köket har dock genomgått en viss kvalitetshöjning, det tror jag att jag trots allt vågar påstå. Det är väl det där med trial and error, övning ger färdighet och skam den som ger sig!
Menyn den här gången blir enkel men förhoppningsvis god: torskrygg med räkor, nyriven pepparrot och smält smör samt, förstås, färskpotatis. Jordgubbar sedan.
Skulle väl inte bara en gråsparv utan till och med en skolkökslärarinna kunna uppskatta?!
Och tallriken är ur Stig Lindbergs servis Birka, en kär gammal vän. Pryder vilket bord som helst.

Copyright Klimakteriehäxan