Nattliv

Fråga mig gärna tillsammans med vem jag allra helst tillbringar en natt i sängen.
Svaret är enkelt: med mig själv. Ensam, ostörd, med ljuset tänt eller släckt efter behag, i rätt rumstemperatur. Ja, jag kan möjligen tänka mig att släppa in en tystgående men effektiv luftkonditioneringsapparat.

Så har det förstås inte alltid varit. Jag har sovit med uppåt femton människor, i varierande stadium av trötthet, i militärtält. Har vaknat av smattrande regn och stekande sol mot duken i ett litet tvåmansdito.
En sommar låg min kompis och jag i bilen varannan natt för att det var så dyrt med rum nere i Europa – det ledde till några tämligen oortodoxa övernattningsställen, som en aveny i Paris (på självaste nationaldagen!) och en horgata i Amsterdam. Framför centralstationen i Hamburg blev vi störda av en envis man som aldrig ville sluta knacka på min dörr. Det visade sig vara ytterst vänligt, eftersom bilnyckeln satt kvar i låset …

Det har också hänt att jag av nöd delat rum med tämligen främmande människor av olika kön.
En gång hade jag och en tjej i full soldatmundering gemensam säng. Mellan våra kroppar låg en laddad Kalachnikov, min hittills i särklass otrevligaste sängkamrat. Inte bra för nattron! Med en manlig kollega hamnade jag i dubbelrum, eftersom det var den enda som gick att uppbåda. Han avskydde a/c, jag svettades nästan ihjäl, vi var i tropiskt klimat. I rummet i Londons turistgetto Bayswater hade man bortsett från kravet på ”twin beds”. Jag och väninnan rullade ihop i gropen i mitten, oavbrutet. Vaknade krampaktigt fastklamrade vid varsin sängkant och hade träningsvärk i flera dygn efter det.

Påfrestningarna i sovrummet handlar ofta om att man tvingas lyssna till snarkningar som hotar spränga trumhinnorna. Sådant tär – en skilsmässa i bekantskapskretsen tog sin avspark i att hustrun inte stod ut med makens ljud när han sov. Nej, han snarkade inte. Men det HÖRDES när han ANDADES, något mannen ville betrakta som en rättighet, även inom äktenskapet.

Just när det gäller den där sängkammaren över vilken det faktiskt vilar ett romantiskt skimmer, åtminstone inledningsvis, har vi väl alla vissa förväntningar. Hur man varje kväll, livet ut, ska somna i sin älskades armar, med ett lyckligt leende på läpparna. Då tänker ingen på att det i vissa lägen är direkt avskyvärt att känna hur minsta kontaktyta hud mot hud kan kännas som hopklistrad med superlim, medan luftfuktigheten samlar sig på väggarna och alla porer står på vid gavel. Inga gomsegel, som liksom revar sig själva, har börjat vibrera i den passerande luften. Det är över huvud taget lugn och skön tystnad som råder … fast det går oftast över … och då kan drömmen om den eviga sänglyckan flytta till ett alldeles eget rum. Med ett långt bättre nattliv som resultat.

Det finns väl någon sorts tumregel i sammanhanget: ju snålare budget, desto enklare härbärge, åtminstone när man är på resa. Om jag har en chans att välja i dag blir det eget rum, även om det betyder en större utgift. Boendet får kosta, ska det prutas blir det på något annat. Och alla vinner på affären, eftersom också jag naturligtvis alldeles oavsiktligt kan väsnas nattetid.

Nu står jag i begrepp att packa väskan för en helgutflykt till Köpenhamn. Självklart har jag bokat enkelrum. Trodde jag. Det är bara det att kvinnan jag ska träffa, för första gången på en hel evighet, har tagit för givet att jag bokat för oss bägge och alltså kommer hon till samma hotell, fast utan eget rum. Vi ska dela.
Hur ska det gå?
Fortsättning följer. Kanske.

Copyright Klimakteriehäxan