När dramat blir för likt verkligheten

Ser du den avslutande delen av den svenska dramaserien ”Bibliotekstjuven” ikväll?
Det gör inte jag.
Del ett tittade jag på, bra skådespel, intrigen har släktskap med en verklig händelse. Verkar självklart spännande. Och naturligtvis intressant, vi får ju ingen överdos av nyskrivet svenskt drama, så man bör ju passa på.

Men det finns ett problem som drabbat mig flera gånger. Den allra första var när jag för många år sedan skulle läsa en klassiker, Sigfrid Siwertz "Selambs". Där fanns en karl som var ondskan själv. Aldrig hade jag anat mig till att så elaka människor kunde finnas. Jag försökte, men lade bort romanen - något jag på den tiden aldrig någonsin gjort. Historien om Selambs är fortfarande oläst.

Nästa tillfälle jag minns gällde det en annan svensk tv-serie som fick massor med beröm och stor publik. ”Tusenbröder” hette den, med Shanti Roney och Ola Rapace på rollistan bland andra. Grabbarna, som var arbetslösa, bildade en målerifirma för att få ihop till livets nödtorft, men det blev ingen succé. Undan för undan gled verksamheten in i skuggornas land, blev allt mindre lagligt för att gå över i bankrån och annat som får polisen att rycka ut – och bovarna att fly, medan de ljuger så gott det går för godtrogna familjer.

Spännande var det. Och olidligt. Olidligt, därför att man hemma i sin tv-soffa hela tiden såg vartåt det barkade: Hur dumma kan människor vara? det var frågan vi i publiken tvingades ställa. En kompis bekände att hon stundtals höll en kudde framför ansiktet när det blev för eländigt. För min del räckte det inte med kudde. Jag stängde av, djupt frustrerad. Ville inte veta hur illa det skulle gå – för att det skulle gå illa, det var klart.

Precis samma sak hände när jag skulle läsa succéromanen ”Snabba cash”, Jens Lapidus genombrott. Tjusiga unga män kring Stureplan handlade det om. Men alla hade inte riktigt råd att hänga med på alla tjusigheterna. Och efter sisådär nittio sidor hade jag fått nog: han, den enkle killen som inte hade några pappas pengar att leva på, var på väg rakt ner i det svartaste av alla svarta hål. Jag stod inte ut med att följa honom ner i det moraliska och ekonomiska djupet.
Om jag sett filmen, också hyllad? Gissa!!!

Nu är vi där igen. Gustaf Skarsgårds bibliotekstjuv spelar högt, lurar fru och mamma, kollegor och andra. Men mest lurar han sig själv. Del ett räckte.
Tror jag i alla fall, för jag har valt bort fortsättningen. Trots att det naturligtvis är ett bra betyg att man som tittare blir så berörd av storyn.
Direkt plågsamt blir det att titta när dramat blir för likt verkligheten.
Fast det är klart, alla berättelser kan inte vara av feelgood-typ. Utom möjligen i min värld. Tycker jag får min dos av elände ändå, om än i annan form än drama.

Copyright Klimakteriehäxan

Tredje och sista delen av "Bibliotekstjuven" sänds kl 21.00 i SVT1 ikväll, onsdag. Plus repriser.
Serien kan också ses på SVT Play - av den som törs ...