Stol-ligt

Det hände sig att vi hade någon sorts tillställning här hemma. Plötsligt visade det sig att gästerna var fler än sittplatserna. Då tog en av besökarna ett initiativ. Han hämtade en stol som stod lite undanskymd, inte i vardagsrummet där vi umgicks, utan i ett angränsande utrymme.

Maken och jag upptäckte samtidigt vad som höll på att hända. Och båda skrek vi, i korus:
-NEEEEJ! Inte den! SÄTT DEJ INTE!
Med byxbaken millimeter från stolssitsen frös vår gäst till en staty. Vi högg honom från var sitt håll och faran var över.
Han hade kunnat slå ihjäl sig eller åtminstone blivit riktigt illa skadad.

I vårt hem finns nämligen fyra pinnstolar i furu, inköpta i en ”fin” möbelbutik för länge sedan. De där stolarna är fortfarande trevliga att se på, men de har med årens rätt blivit fullständigt opålitliga. Limmet som ska hålla ihop träbitarna har torkat, ryggstödets pinnar påminner om en slarvigt blandad kortlek, benen går åt olika håll precis som på en Bambi på hal is (ja ibland petar vi ihop dem igen, då ser stolen ut som på bilden här).

Nu kan ni naturligtvis fråga varför vi har dem kvar – frågan är berättigad. Och svaret är att det nog beror på en kombination av bristande händighet och slöhet. Lite halvhjärtat har jag lagt ut dem på någon av alla dessa nätsajter där folk köper och säljer, under en rubrik i stil med ”Fynd i furu för den händige”. De har inte sålts. Men naturligtvis kan en fingerfärdig människa med bra trälim och stort tålamod ge våra stolar råg i ryggen igen. Det är bara det att vi är inte där … än … och det är tveksamt om vi någonsin kommer dithän.

Men nu finns tekniken, den som blir lösningen på vårt lilla stolsproblem. För stolarna står kvar, precis lika opålitliga som förut. Nu gäller det bara att slå till och förse dem med en robot. Kolla videon här nedanför! Begreppet platta paket får ännu en innebörd! Lite åt det stolliga hållet, men stollikt är det! Eller stol-ligt ...



Copyright Klimakteriehäxan