En bok att ta efter

Den innersta kretsen tillhör jag inte. Ni vet, det där gänget som formligen avgudar allt vad Bodil Malmsten gör.
Medan jag hade hjärtligt roligt åt ”Priset på vatten i Finistère” lyckades jag aldrig komma igenom uppföljaren trots enträgna försök. Den själv-biografiska ”Mitt första liv” var OK, men inte mer.

Så läste jag hennes första (b)loggbok ”Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig” och blev irriterad på att så mycket kändes så gruvligt inaktuellt, oallmängiltigt. Tänkte att nu hade jag gett henne tillräckligt många chanser. Tills jag plötsligt stod inför ett erbjudande som en reanöt som jag inte kunde motstå: en inbunden ”Kom och hälsa på mig om tusen år” för 25 spänn, en bråkdel av ursprungspriset.

Nu är den läst. Jag har haft den som toalektyr, vilket passar bra, eftersom den består av korta bitar som inte alls behöver sträckläsas (inte att tolka som en förolämpning, jag har faktiskt påpekat för folk som köpt min egen bok att den med fördel kunde läsas just så, på muggen, när man ändå har ganska tråkigt och likväl kan bli sittande en stund).

Boken lämnar mig tämligen oberörd, fast jag gillar den bättre än ”Hör bara …”.
Men det finns något med den jag verkligen gillar. Önskar att Bodil Malmsten bildar skola, får efterföljare. För hon har försett sin lilla bok i vackert blå pärmar med både ett resårband, som kan hålla ihop volymen, och ett fast sidenband som funkar som bokmärke, ungefär som i gamla psalmböcker. Super!
Det faktum att hon använt ett kinesiskt tryckeri som heter Haha gör ju inte saken sämre ...

Copyright Klimakteriehäxan