Sonen måste flytta.
Det är inte akut, men det måste ske inom en inte alltför avlägsen framtid. Nu förnyas inte andrahandskontraktet, som – för dyra pengar – tillåtit honom att bo kvar i innerstaden, där han anser sig höra hemma.
Alltså upptäcker jag att jag återuppväckt ett sedan länge avdomnat intresse. Jag kollar tidningarnas bostadsannonser. Att döma av volymen finns inget som heter bostadsbrist över huvud taget. Man kan i princip bara välja och vraka: lägenhet, radhus, villa? Stadskvarter, närförort, sjönära?
Men det finns en hake. Den heter pengar.
Samtidigt är det ju ett högst begripligt ekonomiskt resonemang: den som vill äga något måste rimligen också betala något. Vanligt folk får tömma sparkontot och sedan låna, jaga borgenärer, försöka förhandla om räntan, för att till sist kunna sätta sitt namn på köpehandlingen. Många timmar har förmodligen gått åt till att kalkylera framtiden: har vi råd med något mer än att bara bo?
Att ingenting här i världen är riktigt rättvist, det är ingen nyhet. Fast jag känner ändå lätt yrsel när jag öppnar bostadsbilagans annonsdel för att snabbt bläddra igenom utbudet. Allt börjar med ett helt uppslag om en och samma kåk. En villa i Djursholm är till salu. Pris: 35 miljoner kronor, eller bud. ”Med få förunnade boendekvaliteter” står det som säljtextens slutkläm. Jo, det kan man nog kalla dagens, för att inte säga åtminstone årets, understatement.
Nog finns det folk som kan bo för 35 miljoner. Men vem vill? Det är inte vettigt! För den summan skulle ju kunna uträttas så otroligt mycket!
Mina fingrar vandrar vidare, sida upp och sida ner, i sökandet efter något ledigt som skulle kunna tänkas vara uppnåeligt för ”unga vuxna”. Det ser inte särskilt lovande ut. Fast det måste gå. Att komma hem igen skulle vara ett gruvligt nederlag, ett slag mot vuxenheten, ett obekvämt kliv bakåt.
Ändå vet vi att många tvingas ta just det klivet. De kan kallas gummibollsbarn eller biffgapare. En sak har de gemensamt: de hittar inte ett vettigt och överkomligt sätt att bo. För även om just 35-miljonersvillan bara är fånig att nämna i sammanhanget krävs ändå en rejäl slant för tak över huvudet – bostadskö och hyresrätter är nästan en lika utopisk lösning som Djursholms-alternativet.
Jakten fortsätter. Tur att det inte är akut.
Jag kan trösta Sonen med en sak: den som inte flyttar in i den där kåken i Djursholm slipper i alla fall en hiskelig massa fönsterputsning.
Fönsterputsning har aldrig varit Sonens favoritgren – det är väl också få förunnat …
Men att bo borde inte vara det.
Copyright Klimakteriehäxan
Det ÄR verkligen inte lätt att hitta bo i stan. Jo visst FINNS det men dyrt är det!
SvaraRaderaVi håller på att leta efter ett boende med färre rum....helst så få som är möjligt. ;-)
Men det verkar vara en process som tar lång tid. En del mäklare säger att folk håller på i många år och letar...
Men din som hittar säkert något snabbare än så. Vi sitter ju inte i sjön. (Bara i för stor lägenhet)
Innan sönerna hittade sina boenden i Stockholm så var jag helengagerad i bostadsannonser. Jag läste och tipsade hela tiden! Men nervöst var det och inte blev det bättre när det väl kom till försäljning av den gamla och budgivning på nytt. Och säkert var det bluff med bud flera gånger, dvs ägaren var med och bjöd för att trissa upp priset! Det är en rutten bransch, bostadsmarknaden i Stockholm. Nu försöker jag att inte bry mig, de har i alla fall tak över huvudet.
SvaraRaderaGLAD PÅSK!