Man skulle kunna tro att det handlar om någon sorts modefotografering för ett bröllopsreportage eller så. Men inte då! Detta är en tvättäkta italiensk brud som tog klivet in i det äkta ståndet en dag i juni när jag tillsammans med alla de andra turisterna fyllde Capris gator.
Varför bruden poserar så konstigt har jag inte en aning om. Kanske har hon prenumererat på ett exklusivt magasin där damerna intar konstiga ställningar, med eller utan brudbuketter. Eller har värmen gjort henne svettig under armarna, så att hon försöker fånga en liten vindfläkt? Inte bra om det tajta livet blir fläckigt ovanför kjolen, ett veritabelt tyllmoln!
Inte heller vet jag varför man valt skyltfönstret till en av stadens lyxigaste juvelerarbutiker som bakgrund - kanske var ringen därifrån? Hon såg hur som helst rätt påkostad ut, den nyblivna hustrun.
Och för att bevisa att det verkligen var ett äkta brudpar låter jag er få en glimt av brudgummen också ... och när jag ändå är i farten: ni får en handkyss på köpet!
Allt detta mitt i kommersen i en stad fylld av exklusiva affärer med prylar du inte ens drömt om att någon kan drömma om. Men att fönstershoppa är som bekant gratis, hur tjusig boutique det än handlar om. Och det bör väl passa när temat för Veckans fönster är KOMMERSIELLT? Fler foton på fönster kommer du till om du klickar här!
Copyright Klimakteriehäxan
Klimakteriehäxan – finns hon? Ja! Om du inte redan är en, så blir du sannolikt en, tro mig. Och kanske känner du igen dig i mig, i alla fall lite!? Min blogg är till främst för mig själv och min skriv- och fotoklåda, det är bara att erkänna. Men du är väldigt välkommen hit! Kom, kom igen, kommentera gärna!
fredag, september 30, 2011
torsdag, september 29, 2011
Vit vecka
Insikten kom plötsligt: det är dags. Dags att göra ett break. Att bryta med vardagstrallen som det är alltför lätt att fastna i. Köra en vit vecka, helt enkelt.
Så där är jag nu, på fjärde dagen.
Vita byxor, vitt linne, kofta i färg ena dagen.
Tunika i glada toner över samma vita brallor en annan dag, nu med vit kofta. Och så vidare.
Vi är ju rätt så många, vi som sitter som gjutna i det svarta hålet. Vi är svarta från topp till tå, möjligen med undantag för en eller annan accessoar. Lite till kvinns - och mans, ni hörde väl Tommy Körbergs rekommendation till den runde Kalle Moreus? - har vi väl gått på det där med att om man är i kortaste laget för sin vikt ser allt och alla bättre ut i svart.
Men när jag nu gått in för en vit vecka i en svart värld handlar det mer om något annat: att hålla kvar lite av sommaren, senarelägga hösten, när nu vädret visar sig från den snällare sidan. Sandalerna har jag också behållit på.
Så här knallar jag omkring i mina sommarkläder och tittar lätt storögt på andra som redan knäppt täckjackan och plockat fram den stickade yllehalsduken. Vad ska de ta till när det blir kallt, jag bara undrar? Och kliver vidare i min vita vecka.
Tids nog går allt och alla över i svart igen. Jag också.
Copyright Klimakteriehäxan
Så där är jag nu, på fjärde dagen.
Vita byxor, vitt linne, kofta i färg ena dagen.
Tunika i glada toner över samma vita brallor en annan dag, nu med vit kofta. Och så vidare.
Vi är ju rätt så många, vi som sitter som gjutna i det svarta hålet. Vi är svarta från topp till tå, möjligen med undantag för en eller annan accessoar. Lite till kvinns - och mans, ni hörde väl Tommy Körbergs rekommendation till den runde Kalle Moreus? - har vi väl gått på det där med att om man är i kortaste laget för sin vikt ser allt och alla bättre ut i svart.
Men när jag nu gått in för en vit vecka i en svart värld handlar det mer om något annat: att hålla kvar lite av sommaren, senarelägga hösten, när nu vädret visar sig från den snällare sidan. Sandalerna har jag också behållit på.
Så här knallar jag omkring i mina sommarkläder och tittar lätt storögt på andra som redan knäppt täckjackan och plockat fram den stickade yllehalsduken. Vad ska de ta till när det blir kallt, jag bara undrar? Och kliver vidare i min vita vecka.
Tids nog går allt och alla över i svart igen. Jag också.
Copyright Klimakteriehäxan
Debatt-debut!
Klimakteriehäxan om IKEAs Manland:
IKEA idiotförklarar män
Hur kan man få lite macho-stämning i ett möbelvaruhus? Kanske lite pinballmaskiner? Fotboll på jätteskärmar? Dataspel? Gratis varmkorv? Så resonerade Ikea i Australien när de lanserade sitt Manland för män. En sak bevisas härmed: det är ingen gräns för hur stora fördomar det finns kring shopping. Vore jag man skulle jag känna mig idiotförklarad, menar Aina Bergvall som bloggar under namnet Klimakteriehäxan.
Läs hela texten här på SVT Debatt om du vill!
IKEA idiotförklarar män
Hur kan man få lite macho-stämning i ett möbelvaruhus? Kanske lite pinballmaskiner? Fotboll på jätteskärmar? Dataspel? Gratis varmkorv? Så resonerade Ikea i Australien när de lanserade sitt Manland för män. En sak bevisas härmed: det är ingen gräns för hur stora fördomar det finns kring shopping. Vore jag man skulle jag känna mig idiotförklarad, menar Aina Bergvall som bloggar under namnet Klimakteriehäxan.
Läs hela texten här på SVT Debatt om du vill!
onsdag, september 28, 2011
Vill du ha Mina nya skor?
Den har kommit nu, den nya tidningen vars upphovspersoner rimligen iskallt kalkylerat med mig som tillskyndare och prenumerant.
Nog för att jag gillar skor. Och nog för att jag vet att jag är långt ifrån ensam om att gilla skor. Men skor är inte Livets Mening, även om de kan skänka guldkant åt de tristaste fötter, ända upp i de största storlekarna.
Skor måste vara sköna, den ståndpunkten kommer man till förr eller senare. Dessutom måste skor passa till den klädsel man valt. De ska dessutom tåla en hel del äventyr: regn, snö, sand, skogsstigar med rötter och stenar. Kravlistan är längre än så, för fotbeklädnaderna ska hålla fötterna lagom varma, fria från skavsår och ge tårna lagom utrymme. Samtidigt ska skorna ha det där lilla extra, jag skulle nästan vilja påstå att de ska vara lite sexiga. Och kom då inte och säg att en rågummisula aldrig kan bli sexig, för det kan den – allt beror på hur resten ser ut.
Det är inte lite vi kräver, det absolut sant. Dessutom är det enkelt att inse, att den som väljer att formge skor tar sig an en utmaning värd namnet. Lika logiskt är det att en skodesigner som lyckas får ett skimmer runt sitt firmamärke, ett skimmer som kan leva i decennier: Bruno Magli är ett sådant exempel. Jimmy Choo är ett sentida namn som också blivit legendariskt.
Andra lever på att plocka upp gamla skotrender och ge dem nytt liv. Jag minns mina underbara träskosandaler från Knulp, det måste ha varit 70-tal. I dag finns Hasbeens, som inte bara kopierat de där sandalerna utan dessutom låter tillverkare i Italien sätta bootsskaft på svenska träskobottnar, som sålunda förädlade går på ungefär 2500 spänn.
Det är helt enkelt så, att skor är lika viktiga i modebilden som vilket annat plagg som helst.
Men nu har väl ändå skornas vänner fått ett erbjudande som definitivt går att motstå: en helt ny tidning alltså, nästan bara om skor. ”Mina nya skor” heter den och för hugade spekulanter finns just nu ett hett extraerbjudande som ingår i lanseringspaketet. För 149 kronor får du fyra nummer av tidningen. Ja, och så present förstås, annat är ju inte att tänka. Du blir lyckliggjord inte enbart med de där magasinen, du får ett armband också. Och av förhandstitten att döma kommer du dessutom att bli informerad om hur många par skor 1/varje vettig människa bör ha 2/varje kändis med självaktning har.
Det ska bli intressant att se hur långlivad den där publikationen blir. Definitivt inte lika gammal som de där oförglömliga Ecco-stövlarna som jag använde i säkert tjugo vintrar, innan de bokstavligen föll av fötterna (mitt på Bromma flygplats, men det är en annan historia).
Nå, har jag slagit till på öppningserbjudandet? Inklusive bonusarmband?
Å nej, så lätt går det inte att få mig på kroken. Trots att jag älskar skor.
Men skicka med ett par Manolo Blahnik eller Christian Loubotin så kan vi kanske tala om saken. Annars åtminstone ett par klassiska Converse. I nödfall rejäla gympadojor.
Röda.
Copyright Klimakteriehäxan
Nog för att jag gillar skor. Och nog för att jag vet att jag är långt ifrån ensam om att gilla skor. Men skor är inte Livets Mening, även om de kan skänka guldkant åt de tristaste fötter, ända upp i de största storlekarna.
Skor måste vara sköna, den ståndpunkten kommer man till förr eller senare. Dessutom måste skor passa till den klädsel man valt. De ska dessutom tåla en hel del äventyr: regn, snö, sand, skogsstigar med rötter och stenar. Kravlistan är längre än så, för fotbeklädnaderna ska hålla fötterna lagom varma, fria från skavsår och ge tårna lagom utrymme. Samtidigt ska skorna ha det där lilla extra, jag skulle nästan vilja påstå att de ska vara lite sexiga. Och kom då inte och säg att en rågummisula aldrig kan bli sexig, för det kan den – allt beror på hur resten ser ut.
Det är inte lite vi kräver, det absolut sant. Dessutom är det enkelt att inse, att den som väljer att formge skor tar sig an en utmaning värd namnet. Lika logiskt är det att en skodesigner som lyckas får ett skimmer runt sitt firmamärke, ett skimmer som kan leva i decennier: Bruno Magli är ett sådant exempel. Jimmy Choo är ett sentida namn som också blivit legendariskt.
Andra lever på att plocka upp gamla skotrender och ge dem nytt liv. Jag minns mina underbara träskosandaler från Knulp, det måste ha varit 70-tal. I dag finns Hasbeens, som inte bara kopierat de där sandalerna utan dessutom låter tillverkare i Italien sätta bootsskaft på svenska träskobottnar, som sålunda förädlade går på ungefär 2500 spänn.
Det är helt enkelt så, att skor är lika viktiga i modebilden som vilket annat plagg som helst.
Men nu har väl ändå skornas vänner fått ett erbjudande som definitivt går att motstå: en helt ny tidning alltså, nästan bara om skor. ”Mina nya skor” heter den och för hugade spekulanter finns just nu ett hett extraerbjudande som ingår i lanseringspaketet. För 149 kronor får du fyra nummer av tidningen. Ja, och så present förstås, annat är ju inte att tänka. Du blir lyckliggjord inte enbart med de där magasinen, du får ett armband också. Och av förhandstitten att döma kommer du dessutom att bli informerad om hur många par skor 1/varje vettig människa bör ha 2/varje kändis med självaktning har.
Det ska bli intressant att se hur långlivad den där publikationen blir. Definitivt inte lika gammal som de där oförglömliga Ecco-stövlarna som jag använde i säkert tjugo vintrar, innan de bokstavligen föll av fötterna (mitt på Bromma flygplats, men det är en annan historia).
Nå, har jag slagit till på öppningserbjudandet? Inklusive bonusarmband?
Å nej, så lätt går det inte att få mig på kroken. Trots att jag älskar skor.
Men skicka med ett par Manolo Blahnik eller Christian Loubotin så kan vi kanske tala om saken. Annars åtminstone ett par klassiska Converse. I nödfall rejäla gympadojor.
Röda.
Copyright Klimakteriehäxan
Citat om tv-historia
“Jag har uppenbarligen lyckats med att fästa på papper vad en massa människor har tänkt, fast de inte har vetat om sina tankar. Och folk har sagt: Ja, just precis så är det! Och de har gillat det.”
-Andy Rooney, legendarisk krönikör i CBS-programmet ”60 minutes” funderar över vad det är som gjort det möjligt för honom att leverera alla sina tänkvärda och högst personliga inslag under seriens gång. 1978 debuterade han, på söndag gör han sitt sista framträdande, nummer 1097. Men, säger tv-ledningen, om han känner att behovet pockar på igen är han välkommen att göra fler i alla fall ... Andy Rooney är 92 år när han nu bestämt sig för att sluta. Det har varit en fröjd att se och höra honom!
-Andy Rooney, legendarisk krönikör i CBS-programmet ”60 minutes” funderar över vad det är som gjort det möjligt för honom att leverera alla sina tänkvärda och högst personliga inslag under seriens gång. 1978 debuterade han, på söndag gör han sitt sista framträdande, nummer 1097. Men, säger tv-ledningen, om han känner att behovet pockar på igen är han välkommen att göra fler i alla fall ... Andy Rooney är 92 år när han nu bestämt sig för att sluta. Det har varit en fröjd att se och höra honom!
tisdag, september 27, 2011
Tisdagstema: PÅ MARKNIVÅ
Man kommer till Gran Canaria. Till byn Playa del Cura - "Prästens strand". Och man står inför ett golv lagt i mosaik, så snyggt att det känns tveksamt att sätta ner fötterna på de konstfullt sammanfogade bitarna som bildar ett genomtänkt mönster.
Jag fick vänta långa stunder för att ta bilderna av golvet utan de störande turistfötterna som klev fram där, på väg till snabbköpet eller till någon av de tämligen enkla restaurangerna i den lilla gallerian. En bar spelade smäktande latinopop som svepte fram över innetorget, någon sökte skuggan, andra tog plats vid bord i solen. Ingen verkade titta ner, på golvet, som jag bara störtgillar.
Och så blir det ännu ett litet tisdagstema, och det heter PÅ MARKNIVÅ den här gången. Som gjort för ett fantasieggande golv, eller hur? Tyvärr har jag inte en aning om vem som designat detta konstverk.
Andra bloggfotografer som också sänkt kameran till marknivån kan du hälsa på om du tar den här vägen.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Ett ännu färskare foto på marknivå ser du om du scrollar till sista bild i bloggposten lite längre ner, "Kändisspotting på bokmässan".
Jag fick vänta långa stunder för att ta bilderna av golvet utan de störande turistfötterna som klev fram där, på väg till snabbköpet eller till någon av de tämligen enkla restaurangerna i den lilla gallerian. En bar spelade smäktande latinopop som svepte fram över innetorget, någon sökte skuggan, andra tog plats vid bord i solen. Ingen verkade titta ner, på golvet, som jag bara störtgillar.
Och så blir det ännu ett litet tisdagstema, och det heter PÅ MARKNIVÅ den här gången. Som gjort för ett fantasieggande golv, eller hur? Tyvärr har jag inte en aning om vem som designat detta konstverk.
Andra bloggfotografer som också sänkt kameran till marknivån kan du hälsa på om du tar den här vägen.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Ett ännu färskare foto på marknivå ser du om du scrollar till sista bild i bloggposten lite längre ner, "Kändisspotting på bokmässan".
måndag, september 26, 2011
Slutcitat om bokmässan
”Vi borde vara hemma nu mamma!”
-Skönlockig sexåring när tåget från Göteborg till Stockholm bromsar in för Alingsås. Matsäcken har han redan ätit upp. Erbjuden högläsning av den nyss inköpa boken på mässan vill han alls inte höra talas om.
”Är vi i Stockholm nu?”
-Samme sexåring minuter senare. Vi har just lämnat Alingsås bakom oss.
”Men här ska vi väl ändå gå av?”
-Grabben har sovit ganska länge och vi har kommit till Katrineholm. Stoppet i Skövde märkte han aldrig.
”Pappaaaa! Vi är här nu! Vi har köpt en bok!”
-Barnet möter sin far som haft annat för sig medan mor och son ägnat sig åt det tryckta ordet i Göteborg. Nu återförenas familjen på Stockholms Central efter en lååång resa – fast till exempel jag tycker att tre timmar och en kvart är rätt kort tid för att tillryggalägga den där sträckan …
-Skönlockig sexåring när tåget från Göteborg till Stockholm bromsar in för Alingsås. Matsäcken har han redan ätit upp. Erbjuden högläsning av den nyss inköpa boken på mässan vill han alls inte höra talas om.
”Är vi i Stockholm nu?”
-Samme sexåring minuter senare. Vi har just lämnat Alingsås bakom oss.
”Men här ska vi väl ändå gå av?”
-Grabben har sovit ganska länge och vi har kommit till Katrineholm. Stoppet i Skövde märkte han aldrig.
”Pappaaaa! Vi är här nu! Vi har köpt en bok!”
-Barnet möter sin far som haft annat för sig medan mor och son ägnat sig åt det tryckta ordet i Göteborg. Nu återförenas familjen på Stockholms Central efter en lååång resa – fast till exempel jag tycker att tre timmar och en kvart är rätt kort tid för att tillryggalägga den där sträckan …
söndag, september 25, 2011
Kändisspotting i bokvimlet
Efter några dagar på bokmässa i Göteborg är kroppen rätt mör, speciellt fötter och rygg.
Vilka mängder med människor det finns som gärna svettas, trängs och knuffas för att kolla böcker och deras upphovspersoner! Det här är ett jättereklamjippo vi villigt betalar för att bevista ...
För visst är det kul, visst snappar man upp ett och annat, både klokskap och värdelöst vetande. Och så kan man ju bli lite starstruck också, med alla berömdheter som paraderar framför en. Så naturligtvis har också jag ägnat mig åt kändisspotting. Det är faktiskt oundvikligt. Trots trängseln syns de, bästsäljarna, de intellektuella jättarna, de internationella stjärnorna. Plus de andra som inte precis håller Nobel-prisklass men klarar sig bra ändå.
Tre damer slåss om mässans Häftigaste Hår: Nina Hagen, Sofi Oksanen och Kitty Jutbring. Alla tre syns, alla tre har lagt ner stor möda på frisyren. Hagen kör kolsvart, Jutbring turkost och Oksanen har sina randiga dreadlocks långt ner på ryggen. Samtliga matchar med rejält med smink. Klädsamt? Hm.
En som också syns, det är PO Enquist, huvudet längre än de flesta. Fast Fredrik Lindström är ungefär lika lång. Björn Hellberg ler snällt mot alla damer som inte bara köper hans senaste deckare, utan också beklagar att Lindström fått efterträda honom som domare i På spåret. Jan Guillou drar så många åhörare till Piratförlagets monter att man häpnar. Om han kör kortärmat? Har påven en skojig mössa?! (Kortärmat känns för övrigt helt rätt, det är alltid knallvarmt i mässhallen.) Vid sin sida har han som vanligt här Fredrik Belfrage, men den här gången lyser Fredrik i orange - lite mindre vanligt ... Björn Ranelid är för dagen åter sobert svart - men i kostym, inte sportlinne som när jag såg honom på mässan sist ...
Det syns på långt håll på Kikki Danielsson att ”Ett schlagerliv” tar på en. Men vem är det där som så många trängs runt? En äldre herre i tomteskägg? Hoppsan, Ulf Lundell – i förklädnad, känns det som! Mario Vargas Llosa vallas runt av en övervakare från förlaget, jag lyckas ändå till sist hälsa – jag har ju faktiskt varit hemma hos honom i Lima, för många år sedan. Vilket jag naturligtvis minns mycket väl. Om han kom ihåg det? Nej, han låtsades inte ens, och det hedrar honom, tycker jag.
När Svenska Akademien ordnar mingel är den intellektuella nivån hög. Här finns förstås Peter Englund och Sture Allén, för att nämna ett par av de tyngsta. Salem Al Fakir både musicerar och säljer bok. Stefan Einhorn ser snäll ut, det är ju ett måste om man skrivit något med titeln ”Konsten att vara snäll”. Mari Jungstedt har brådis mellan två framträdanden. Plura flanerar förbi i ännu en urtvättad t-tröja.
Jan Myrdal slänger in en passus om en av sina käpphästar, ålderssegregationen i Sverige, när han egentligen föreläser om Indien. Eva Ström, poet, Shakespeare-översättare och ett namn som nämns när nu Akademien har en ledig stol igen, strövar runt med maken Helge vid sin sida. Anders Lundin springer förbi Park Avenue, han repeterar REA och har inte så mycket tid för böcker för tillfället. Thomas Bodström ser ut att stortrivas, men så säljs hans ”Inifrån” riktigt bra också.
Leif Pagrotsky åker hem innan mässan är helt slut. Majgull Axelsson har ett urhäftigt halsband, det kan vara av stickad koppartråd. Unni Drougge kör en annan stil, en som skriker SE MEJ, JAG ÄR OCKSÅ HÄR. Ganska framgångsrikt, tror jag - jag kan ju knappast ha varit ensam om att ha lagt märke till henne?
Lars Adaktusson, bokdebutant, avslutar sitt mässäventyr med två varma korvar med bröd. Senap, ingen ketchup. För jo, man blir hungrig också.
Skynda, skynda - mässpris här, gratistugg där, föreläsning, seminarium, köp en tröja, skaffa en julklapp ...
Visst vet jag att bilden på Lundell är oskarp - skyller på trängseln, är förvånad att jag kom åt över huvud taget!
Många köpte Kikkis bok, i signerade exemplar.
Mina trötta fossingar måste ta paus, trots bekvämast möjliga fotbeklädnad, medan andra bokvänner rusar vidare.
Vilka mängder med människor det finns som gärna svettas, trängs och knuffas för att kolla böcker och deras upphovspersoner! Det här är ett jättereklamjippo vi villigt betalar för att bevista ...
För visst är det kul, visst snappar man upp ett och annat, både klokskap och värdelöst vetande. Och så kan man ju bli lite starstruck också, med alla berömdheter som paraderar framför en. Så naturligtvis har också jag ägnat mig åt kändisspotting. Det är faktiskt oundvikligt. Trots trängseln syns de, bästsäljarna, de intellektuella jättarna, de internationella stjärnorna. Plus de andra som inte precis håller Nobel-prisklass men klarar sig bra ändå.
Tre damer slåss om mässans Häftigaste Hår: Nina Hagen, Sofi Oksanen och Kitty Jutbring. Alla tre syns, alla tre har lagt ner stor möda på frisyren. Hagen kör kolsvart, Jutbring turkost och Oksanen har sina randiga dreadlocks långt ner på ryggen. Samtliga matchar med rejält med smink. Klädsamt? Hm.
En som också syns, det är PO Enquist, huvudet längre än de flesta. Fast Fredrik Lindström är ungefär lika lång. Björn Hellberg ler snällt mot alla damer som inte bara köper hans senaste deckare, utan också beklagar att Lindström fått efterträda honom som domare i På spåret. Jan Guillou drar så många åhörare till Piratförlagets monter att man häpnar. Om han kör kortärmat? Har påven en skojig mössa?! (Kortärmat känns för övrigt helt rätt, det är alltid knallvarmt i mässhallen.) Vid sin sida har han som vanligt här Fredrik Belfrage, men den här gången lyser Fredrik i orange - lite mindre vanligt ... Björn Ranelid är för dagen åter sobert svart - men i kostym, inte sportlinne som när jag såg honom på mässan sist ...
Det syns på långt håll på Kikki Danielsson att ”Ett schlagerliv” tar på en. Men vem är det där som så många trängs runt? En äldre herre i tomteskägg? Hoppsan, Ulf Lundell – i förklädnad, känns det som! Mario Vargas Llosa vallas runt av en övervakare från förlaget, jag lyckas ändå till sist hälsa – jag har ju faktiskt varit hemma hos honom i Lima, för många år sedan. Vilket jag naturligtvis minns mycket väl. Om han kom ihåg det? Nej, han låtsades inte ens, och det hedrar honom, tycker jag.
När Svenska Akademien ordnar mingel är den intellektuella nivån hög. Här finns förstås Peter Englund och Sture Allén, för att nämna ett par av de tyngsta. Salem Al Fakir både musicerar och säljer bok. Stefan Einhorn ser snäll ut, det är ju ett måste om man skrivit något med titeln ”Konsten att vara snäll”. Mari Jungstedt har brådis mellan två framträdanden. Plura flanerar förbi i ännu en urtvättad t-tröja.
Jan Myrdal slänger in en passus om en av sina käpphästar, ålderssegregationen i Sverige, när han egentligen föreläser om Indien. Eva Ström, poet, Shakespeare-översättare och ett namn som nämns när nu Akademien har en ledig stol igen, strövar runt med maken Helge vid sin sida. Anders Lundin springer förbi Park Avenue, han repeterar REA och har inte så mycket tid för böcker för tillfället. Thomas Bodström ser ut att stortrivas, men så säljs hans ”Inifrån” riktigt bra också.
Leif Pagrotsky åker hem innan mässan är helt slut. Majgull Axelsson har ett urhäftigt halsband, det kan vara av stickad koppartråd. Unni Drougge kör en annan stil, en som skriker SE MEJ, JAG ÄR OCKSÅ HÄR. Ganska framgångsrikt, tror jag - jag kan ju knappast ha varit ensam om att ha lagt märke till henne?
Lars Adaktusson, bokdebutant, avslutar sitt mässäventyr med två varma korvar med bröd. Senap, ingen ketchup. För jo, man blir hungrig också.
Skynda, skynda - mässpris här, gratistugg där, föreläsning, seminarium, köp en tröja, skaffa en julklapp ...
Visst vet jag att bilden på Lundell är oskarp - skyller på trängseln, är förvånad att jag kom åt över huvud taget!
Många köpte Kikkis bok, i signerade exemplar.
Mina trötta fossingar måste ta paus, trots bekvämast möjliga fotbeklädnad, medan andra bokvänner rusar vidare.
Copyright Klimakteriehäxan
Veckans fönster
Det är helg, och då är vi rätt många bloggare som gläntar på ett och annat fönster, oftast en illustration till ett bestämt tema. Denna gång är det dock VALFRITT i Veckans fönster - och då väljer jag att visa en interiör från Karolinska Institutet i Solna med fönster som ramar in härlig sensommargrönska mot en tegelröd mur. Vackert, inte sant? Varje detalj i inredningen är värd att titta närmare på. Designen för mina tankar åt det japanska hållet, men det kanske inte arkitekten (vars namn jag tappat bort) alls inte tänkt sig.
Här är länken till fler fönster!
Copyright Klimakteriehäxan
Här är länken till fler fönster!
Copyright Klimakteriehäxan
En LITEN boknyhet
Har du också någon gång muttrat över att den där boken du vill ha med dig, på bussen, på flyget, i fickan, i handväskan, trots att den kallas ”pocket” ändå är lite i största laget?
Nu finns ett alldeles nytt format, ungefär som en halv normal pocket, men i själva verket är det en liten inbunden sak tryckt på tunt papper.
Louise Bäckelin, Pocketförlagets VD, säger att hon upptäckte det ifjol på Bok & Bibliotek i Göteborg, det nya formatet Excess som nu lanseras över hela landet. Sex titlar finns det hittills. Och vitsen med alltihop är att när man öppnar boken viks pärmen bakåt, två boksidor blir som en ”vanlig” och man har faktiskt inte ens prutat på textstorleken.
Idén kommer från Holland, men nu hoppas man att även svenskar som gillar att krympa sin packning ska nappa.
Priset? Tyvärr det dubbla jämfört med en vanlig pocketbok. Cirka 129 kr i handeln.
På bokmässan kunde man dock få två för 150 kr, men det är väl inte mycket till tröst att komma med nu …
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, september 24, 2011
Ett bokmässecitat till - om intellektuella
"Nivån på den intellektuella debatten i Bombay, Calcutta och Delhi är väsentligt högre än den i Stockholm."
-Jan Myrdal håller föreläsning om sin senaste bok, som handlar om återbesök i Indien i början av 2010. Den till synes pigge 84-åringen valde dock att inte alls dra in staden han för ögonblicket gästar, Göteborg, i jämförelsen av intellektuella nivåer. Kan det ha varit av artighet? Fast just i bokmässetider måste väl ändå nivån här vara osedvanligt hög, kanske till och med mätt med indiska mått?
-Jan Myrdal håller föreläsning om sin senaste bok, som handlar om återbesök i Indien i början av 2010. Den till synes pigge 84-åringen valde dock att inte alls dra in staden han för ögonblicket gästar, Göteborg, i jämförelsen av intellektuella nivåer. Kan det ha varit av artighet? Fast just i bokmässetider måste väl ändå nivån här vara osedvanligt hög, kanske till och med mätt med indiska mått?
fredag, september 23, 2011
Dagens citat från bokmässan
"Jag skriver gärna på nätterna, och med vin i kroppen. /.../ Ju bättre jag mår, desto mindre skriver jag."
-Författaren Linda Olsson berättar under ett seminarium på bokmässan hur det går till när hon skapar sina bästsäljande romaner. Just nu är "Det goda inom dig" den titel som är aktuell. Det är hennes tredje bok. Den första, "Nu vill jag sjunga dig milda sånger", blev en braksuccé när den kom 2007. Den skrevs på engelska, eftersom svenska Linda numera bor på Nya Zeeland, och översattes senare till författarens modersmål. Men "Det goda inom dig" har hon skrivit parallellt på svenska och engelska, det handlar alltså inte om översättning, och det tror hon har höjt kvaliteten på texten. I den fullsatta och tämligen rymliga lokalen fanns fem män - alla övriga var kvinnor ...
-Författaren Linda Olsson berättar under ett seminarium på bokmässan hur det går till när hon skapar sina bästsäljande romaner. Just nu är "Det goda inom dig" den titel som är aktuell. Det är hennes tredje bok. Den första, "Nu vill jag sjunga dig milda sånger", blev en braksuccé när den kom 2007. Den skrevs på engelska, eftersom svenska Linda numera bor på Nya Zeeland, och översattes senare till författarens modersmål. Men "Det goda inom dig" har hon skrivit parallellt på svenska och engelska, det handlar alltså inte om översättning, och det tror hon har höjt kvaliteten på texten. I den fullsatta och tämligen rymliga lokalen fanns fem män - alla övriga var kvinnor ...
torsdag, september 22, 2011
Citat från bokmässan
"Det är hopplöst att hitta mamma här - alla ser ju ut som hon!"
-Irriterad kvinnlig mässbesökare som slarvat bort sin mor i trängseln på första dagen av Bok & Biblioteksmässan i Göteborg. Och jo då, som vanligt är här de flesta besökare representanter för den befolkningsgrupp som brukar kallas "kulturtanter".
-Irriterad kvinnlig mässbesökare som slarvat bort sin mor i trängseln på första dagen av Bok & Biblioteksmässan i Göteborg. Och jo då, som vanligt är här de flesta besökare representanter för den befolkningsgrupp som brukar kallas "kulturtanter".
tisdag, september 20, 2011
Tisdagstema PAPPER
Visa mig ditt skrivbord och jag kan säga vem du är!
Ni har säkert sett det med egna ögon: kollegan vars arbetsyta är pedantiskt ordnad, pennor i en därför avsedd burk, papper i högar med hörnen i en och samma räta vinkel, anteckningsböcker i en prydlig trave och kanske det papper som utgör jobbet för ögonblicket snyggt mitt på bordet. Tangentbrädan är avtorkad, datorskärmen fläckfri, musmattan också.
Men så ser det inte ut hos alla, och långt ifrån alltid. Tidningar och viktiga papper huller om buller, skräp som inte blivit slängt, en eller annan tallrik med intorkade matrester, en tom colaburk som skramlar lite ödsligt när något nytt föremål landar på eller vid den. Glasspapper avslöjar nyss begången (söt)synd, en uppslagen broschyr som ingen bryr sig om ligger där också. Och ingenstans, absolut ingenstans, går det att hitta en penna - åtminstone inte en som fungerar.
Det kanske allra konstigaste med de där belamrade skrivborden är ändå, att ofta vet den som skapat villervallan var saker och ting finns. Men det hjälper inte: för omgivningen är den där röran trist. Och som lök på laxen är det ju så, att stora arbetsplatser har städfirmor som sköter renhållningen. Men bevare den lokalvårdare som dristar sig att försöka skapa ordning i oredan! Det är strängt förbjudet!
En period i mitt liv hade jag en chef som varje fredag eftermiddag kom ut ur sitt lilla bås och beordrade städning på samtliga skrivbord. Själv föregick han med synnerligen gott exempel: i hans utrymme rådde alltid exemplarisk ordning. Och åtminstone jag hejade på, kanske lite tyst men ändå, för nog blev det trevligare på det där kontoret.
Men folk har ju så olika behov och vanor. Somliga vill ha det "bohemiskt", en beskrivning av superröra som kanske är avsedd att förse den med ett försoningens skimmer. Om det funkar? Tveksamt.
Men när tisdagstemat är PAPPER kan det ju fungera. Inte sant?
Copyright Klimakteriehäxan
Ni har säkert sett det med egna ögon: kollegan vars arbetsyta är pedantiskt ordnad, pennor i en därför avsedd burk, papper i högar med hörnen i en och samma räta vinkel, anteckningsböcker i en prydlig trave och kanske det papper som utgör jobbet för ögonblicket snyggt mitt på bordet. Tangentbrädan är avtorkad, datorskärmen fläckfri, musmattan också.
Men så ser det inte ut hos alla, och långt ifrån alltid. Tidningar och viktiga papper huller om buller, skräp som inte blivit slängt, en eller annan tallrik med intorkade matrester, en tom colaburk som skramlar lite ödsligt när något nytt föremål landar på eller vid den. Glasspapper avslöjar nyss begången (söt)synd, en uppslagen broschyr som ingen bryr sig om ligger där också. Och ingenstans, absolut ingenstans, går det att hitta en penna - åtminstone inte en som fungerar.
Det kanske allra konstigaste med de där belamrade skrivborden är ändå, att ofta vet den som skapat villervallan var saker och ting finns. Men det hjälper inte: för omgivningen är den där röran trist. Och som lök på laxen är det ju så, att stora arbetsplatser har städfirmor som sköter renhållningen. Men bevare den lokalvårdare som dristar sig att försöka skapa ordning i oredan! Det är strängt förbjudet!
En period i mitt liv hade jag en chef som varje fredag eftermiddag kom ut ur sitt lilla bås och beordrade städning på samtliga skrivbord. Själv föregick han med synnerligen gott exempel: i hans utrymme rådde alltid exemplarisk ordning. Och åtminstone jag hejade på, kanske lite tyst men ändå, för nog blev det trevligare på det där kontoret.
Men folk har ju så olika behov och vanor. Somliga vill ha det "bohemiskt", en beskrivning av superröra som kanske är avsedd att förse den med ett försoningens skimmer. Om det funkar? Tveksamt.
Men när tisdagstemat är PAPPER kan det ju fungera. Inte sant?
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, september 19, 2011
En syndernas bekännelse
Nu är det dags för en träda-fram-are. En syndernas bekännelse.
Jag har en päls. En äkta päls.
Det får man inte ha längre. Visserligen föreskriver modet päls i alla möjliga modeller: västar, kragar, väskor, jackor. Men det ska vara fuskskinn, allt som tidigare suttit på ett levande djur är inte politiskt korrekt.
Jo då, jag känner till det där. Och det har inte undgått mig att pälsdjursuppfödning är en bransch som ofta förtjänar den kritik den får. Inte är jag heller särskilt mordisk av mig, jag har aldrig och kommer aldrig att jaga – i själva verket ryggar jag på den sortens fiskrestaurang där man förväntas peka ut vilken firre man inom kort vill möta, i tillagat skick, på en tallrik. Då kan mitt val bli en omelett eller en pasta med ostsås.
Det där är inte särskilt konsekvent handlande, det inser jag förstås. Att åka snålskjuts på professionella bödlar och slippa stå för avrättningen, liksom … Jag kallar mig ju till råga på allt djurvän.
Likväl tänker jag nu kliva i min päls när det blir vinter och kallt igen. Jag har inte gjort det på flera år för att slippa de elaka kommentarerna. Nu har jag bestämt mig för att det är en idiotisk inställning.
Min päls köptes för noga räknat tjugosju år sedan. Hade drömt om den rätt länge. Den är lika varm och härligt mjuk som då. Isande vindar tränger inte igenom, snö tål den, barn älskar att borra in näsan i den – och så tycker jag till råga på allt att den är vacker.
I dag skulle jag inte köpa en päls.
Men hur jag än vrider och vänder på saken kan jag inte se hur världen blir bättre av att jag kastar min varmaste vinterpersedel i soporna. Att ge den till Myrorna eller liknande skulle inte heller göra saken bättre. Djuren vars skinn jag övertagit (som självklart inte är av en utrotningshotad art) får inte livet tillbaka.
De har ju ändå varit döda i drygt tjugosju år. Nu håller de mig varm i några år till. Jag törs se vintern an. Skönt. Även om jag räknar med att få en och annan spydig glosa i nacken.
Copyright Klimakteriehäxan
Jag har en päls. En äkta päls.
Det får man inte ha längre. Visserligen föreskriver modet päls i alla möjliga modeller: västar, kragar, väskor, jackor. Men det ska vara fuskskinn, allt som tidigare suttit på ett levande djur är inte politiskt korrekt.
Jo då, jag känner till det där. Och det har inte undgått mig att pälsdjursuppfödning är en bransch som ofta förtjänar den kritik den får. Inte är jag heller särskilt mordisk av mig, jag har aldrig och kommer aldrig att jaga – i själva verket ryggar jag på den sortens fiskrestaurang där man förväntas peka ut vilken firre man inom kort vill möta, i tillagat skick, på en tallrik. Då kan mitt val bli en omelett eller en pasta med ostsås.
Det där är inte särskilt konsekvent handlande, det inser jag förstås. Att åka snålskjuts på professionella bödlar och slippa stå för avrättningen, liksom … Jag kallar mig ju till råga på allt djurvän.
Likväl tänker jag nu kliva i min päls när det blir vinter och kallt igen. Jag har inte gjort det på flera år för att slippa de elaka kommentarerna. Nu har jag bestämt mig för att det är en idiotisk inställning.
Min päls köptes för noga räknat tjugosju år sedan. Hade drömt om den rätt länge. Den är lika varm och härligt mjuk som då. Isande vindar tränger inte igenom, snö tål den, barn älskar att borra in näsan i den – och så tycker jag till råga på allt att den är vacker.
I dag skulle jag inte köpa en päls.
Men hur jag än vrider och vänder på saken kan jag inte se hur världen blir bättre av att jag kastar min varmaste vinterpersedel i soporna. Att ge den till Myrorna eller liknande skulle inte heller göra saken bättre. Djuren vars skinn jag övertagit (som självklart inte är av en utrotningshotad art) får inte livet tillbaka.
De har ju ändå varit döda i drygt tjugosju år. Nu håller de mig varm i några år till. Jag törs se vintern an. Skönt. Även om jag räknar med att få en och annan spydig glosa i nacken.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, september 18, 2011
Ögonblick att sakna
Det var precis så här det såg ut när jag inledde min karriär som barnvagnsmotionär. Ganska exakt tjugofem år har gått sedan dess.
Den förstfödde packades omsorgsfullt ner och det bar iväg ut, ofta på strandpromenaden som erbjöd både sol och luft och vackra vyer i varma höstfärger.
Sällan gick vi ensamma, han och jag. För det mesta hade vi en annan nybliven mamma och hennes pojke med oss. Vi möttes på halva vägen, drog sedan iväg sida vid sida, i hygglig fart, medan de små liven slumrade sött, vaggade i sina ombonade och trivsamt skumpande korgar.
Allt kunde vi ventilera över ätteläggarnas huvuden: blöjpriser, dagsnyheter, böcker vi läst, hotande röda prickar i baken på den lille, spännande recept på en ny rätt som vi kanske skulle laga, en lustig anmärkning som barnafadern klämt ur sig, film vi mot alla odds lyckats krångla oss iväg på, något snyggt vi köpt när inte magen längre krävde en massa extra utrymme. Vi jämförde hur vi blev behandlade på barnavårdscentralen, vi beundrade höstens sista nyutslagna blommor, vi tog en fika och unnade oss något till, eftersom kalorierna inte bet sig fast. De gör inte det om man både ammar och promenerar flitigt …
Hur många mil det kan ha blivit har jag förstås inte en aning om, men det blev åtskilliga, eftersom de där vandringarna var så gott som dagliga – och inte var de korta heller, utom möjligen några riktigt kalla vinterdagar.
Den där vanan ebbade förstås ut: barnen sov inte lika länge och gärna, mammaledigheten blev pappaledighet. Vagnarna blev dessutom för små.
Nu ser jag nya generationer barnvagnsmotionärer gå strandpromenaden fram. Oftast är det två mammor som njuter av varandras sällskap och ungarnas fridsamma snusande. De får sol, luft och vackra vyer i varma höstfärger. Och visst slänger jag en längtansfull blick efter de där ekipagen. Nog för att det är som det ska: barn blir vuxna, självständiga, fria.
Men det finns ögonblick av saknad, saknad efter de där mjuka, knubbiga kinderna, de kladdiga kramarna, de glada ögonen, de stora tandlösa leendena – allt det där som rymdes i den gamla barnvagnen då, för tjugofem år sedan, när jag rullade den längs strandpromenaden.
Copyright Klimakteriehäxan
Den förstfödde packades omsorgsfullt ner och det bar iväg ut, ofta på strandpromenaden som erbjöd både sol och luft och vackra vyer i varma höstfärger.
Sällan gick vi ensamma, han och jag. För det mesta hade vi en annan nybliven mamma och hennes pojke med oss. Vi möttes på halva vägen, drog sedan iväg sida vid sida, i hygglig fart, medan de små liven slumrade sött, vaggade i sina ombonade och trivsamt skumpande korgar.
Allt kunde vi ventilera över ätteläggarnas huvuden: blöjpriser, dagsnyheter, böcker vi läst, hotande röda prickar i baken på den lille, spännande recept på en ny rätt som vi kanske skulle laga, en lustig anmärkning som barnafadern klämt ur sig, film vi mot alla odds lyckats krångla oss iväg på, något snyggt vi köpt när inte magen längre krävde en massa extra utrymme. Vi jämförde hur vi blev behandlade på barnavårdscentralen, vi beundrade höstens sista nyutslagna blommor, vi tog en fika och unnade oss något till, eftersom kalorierna inte bet sig fast. De gör inte det om man både ammar och promenerar flitigt …
Hur många mil det kan ha blivit har jag förstås inte en aning om, men det blev åtskilliga, eftersom de där vandringarna var så gott som dagliga – och inte var de korta heller, utom möjligen några riktigt kalla vinterdagar.
Den där vanan ebbade förstås ut: barnen sov inte lika länge och gärna, mammaledigheten blev pappaledighet. Vagnarna blev dessutom för små.
Nu ser jag nya generationer barnvagnsmotionärer gå strandpromenaden fram. Oftast är det två mammor som njuter av varandras sällskap och ungarnas fridsamma snusande. De får sol, luft och vackra vyer i varma höstfärger. Och visst slänger jag en längtansfull blick efter de där ekipagen. Nog för att det är som det ska: barn blir vuxna, självständiga, fria.
Men det finns ögonblick av saknad, saknad efter de där mjuka, knubbiga kinderna, de kladdiga kramarna, de glada ögonen, de stora tandlösa leendena – allt det där som rymdes i den gamla barnvagnen då, för tjugofem år sedan, när jag rullade den längs strandpromenaden.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, september 16, 2011
Vatten i Veckans fönster
Långt där nere breder det stora havet ut sig. Enorma vidder med vatten, som vinden skapar vågor i. Samtidigt fruset vatten i isformationer och snö.
När Veckans fönster denna gång fick VATTNIGT som tema råkade höstregnet ta paus. Inte en skur på hela dagen!
Därför är det här en bild ur mitt arkiv, tagen för ganska exakt ett år sedan från ett plan som tog mig tvärs över Atlanten.
Andra fönster med vatten i, på ett eller annat sätt, hittar du till om du klickar här.
Copyright Klimakteriehäxan
När Veckans fönster denna gång fick VATTNIGT som tema råkade höstregnet ta paus. Inte en skur på hela dagen!
Därför är det här en bild ur mitt arkiv, tagen för ganska exakt ett år sedan från ett plan som tog mig tvärs över Atlanten.
Andra fönster med vatten i, på ett eller annat sätt, hittar du till om du klickar här.
Copyright Klimakteriehäxan
Att fylla 90 - en politisk bemärkelsedag
Idag är en politisk bemärkelsedag. För 90 år sedan gick Sverige till val.
Det var första gången det fanns kvinnonamn på valsedlarna. De var inte många, men fem av dem kom in i riksdagen – fyra i andra kammaren, en i första (kamrarna slogs ihop till en för 40 år sedan, 1971).
Vägen till valsedeln hade varit lång i vårt land, Sverige var till exempel sist i Norden med att tillerkänna kvinnorna rösträtt.
Sedan dess har det förvisso hänt en hel del: vi tycker inte längre att det är sensationellt att en Karin, Mona eller Annie blir partiledare, åtminstone är deras könstillhörighet inte sensationen. Vi tar det för så gott som självklart att en ny regering till ungefär hälften består av kvinnor. I riksdagen är inte det s k svaga könet riktigt uppe i femtio procent, men det är inte så långt dit.
Värre är det i företagslivet och i akademiska kretsar. Vem får högst lön? Vem blir professor? Och inte är det väl så tvärsäkert att det är särskilt jämställt där hemma heller? Vem städar toan? Vem stryker? Vem tar fram borren?
-Om min man inte hade lärt sig laga mat hade han förmodligen svultit ihjäl, säger Birgitta Wistrand i ett tv-samtal jag förde med henne om kvinnokamp och jämställdhet i veckan, med anledning av den där 90-årsdagen.
Birgitta satt tre perioder i riksdagen för moderaterna, men klev av partipolitiken 2002. Sedan dess har hon, efter uppnådd pensionsålder, gått vidare med akademisk karriär och bygger ytterligare på sitt omfattande CV med att leda (det partipolitiskt obundna) Fredrika Bremer-förbundet - för andra gången! Det finns väldigt mycket kvar att göra, menar Birgitta.
I dag står det klart att Danmark får sin första kvinnliga statsminister. Också en bemärkelsedag. Socialdemokraternas Helle Thorning-Schmidt kommer att bilda regering. Och om inte hennes namn verkar bekant så kommer ni kanske ändå ihåg att detta är politikern som älskar haute couture och gått under smeknamnet ”Gucci-Helle” … detta på grund av en handväska vars prislapp visar upp ett belopp som motsvarar en månadslön för många vanliga människor.
Riktigt först är Helle T-S inte på posten, förstås, vi vet ju genom dramaserien ”Borgen” (som sändes i SVT) hur det går till bakom stängda dörrar i Köpenhamn … Att det inte är alldeles enkelt att vara den första kvinnan som ska leda ett land, det må vara ett litet och relativt fredligt, det fick man klart för sig när seriens statsminister Birgitte Nyborg förhandlade, kohandlade och svettades med såväl politiska motståndare som man och barn.
Nu verkar det som om verkligheten är på väg att komma ikapp fiktionen.
Om knappt två veckor börjar dansk tv sända fortsättningen på Borgen – och jag utgår från att den kommer på SVT också.
Då får vi chansen till direkta jämförelser: hur ska det gå för den påhittade banbrytande kvinnliga statsministern – och hur ska det gå för henne som faktiskt får ta konsekvenserna av det hon gör?
Gucci-väskan påstås hon redan ha lämnat hemma i garderoben.
Copyright Klimakteriehäxan
Det var första gången det fanns kvinnonamn på valsedlarna. De var inte många, men fem av dem kom in i riksdagen – fyra i andra kammaren, en i första (kamrarna slogs ihop till en för 40 år sedan, 1971).
Vägen till valsedeln hade varit lång i vårt land, Sverige var till exempel sist i Norden med att tillerkänna kvinnorna rösträtt.
Sedan dess har det förvisso hänt en hel del: vi tycker inte längre att det är sensationellt att en Karin, Mona eller Annie blir partiledare, åtminstone är deras könstillhörighet inte sensationen. Vi tar det för så gott som självklart att en ny regering till ungefär hälften består av kvinnor. I riksdagen är inte det s k svaga könet riktigt uppe i femtio procent, men det är inte så långt dit.
Värre är det i företagslivet och i akademiska kretsar. Vem får högst lön? Vem blir professor? Och inte är det väl så tvärsäkert att det är särskilt jämställt där hemma heller? Vem städar toan? Vem stryker? Vem tar fram borren?
-Om min man inte hade lärt sig laga mat hade han förmodligen svultit ihjäl, säger Birgitta Wistrand i ett tv-samtal jag förde med henne om kvinnokamp och jämställdhet i veckan, med anledning av den där 90-årsdagen.
Birgitta satt tre perioder i riksdagen för moderaterna, men klev av partipolitiken 2002. Sedan dess har hon, efter uppnådd pensionsålder, gått vidare med akademisk karriär och bygger ytterligare på sitt omfattande CV med att leda (det partipolitiskt obundna) Fredrika Bremer-förbundet - för andra gången! Det finns väldigt mycket kvar att göra, menar Birgitta.
I dag står det klart att Danmark får sin första kvinnliga statsminister. Också en bemärkelsedag. Socialdemokraternas Helle Thorning-Schmidt kommer att bilda regering. Och om inte hennes namn verkar bekant så kommer ni kanske ändå ihåg att detta är politikern som älskar haute couture och gått under smeknamnet ”Gucci-Helle” … detta på grund av en handväska vars prislapp visar upp ett belopp som motsvarar en månadslön för många vanliga människor.
Riktigt först är Helle T-S inte på posten, förstås, vi vet ju genom dramaserien ”Borgen” (som sändes i SVT) hur det går till bakom stängda dörrar i Köpenhamn … Att det inte är alldeles enkelt att vara den första kvinnan som ska leda ett land, det må vara ett litet och relativt fredligt, det fick man klart för sig när seriens statsminister Birgitte Nyborg förhandlade, kohandlade och svettades med såväl politiska motståndare som man och barn.
Nu verkar det som om verkligheten är på väg att komma ikapp fiktionen.
Om knappt två veckor börjar dansk tv sända fortsättningen på Borgen – och jag utgår från att den kommer på SVT också.
Då får vi chansen till direkta jämförelser: hur ska det gå för den påhittade banbrytande kvinnliga statsministern – och hur ska det gå för henne som faktiskt får ta konsekvenserna av det hon gör?
Gucci-väskan påstås hon redan ha lämnat hemma i garderoben.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, september 15, 2011
En trevlig prick
Prickar är värda ett eget kapitel.
Dels är det trevligt med prickiga kläder – jag undrar om det inte rent av kan kallas modernt?
Dels har prickar en hel del att berätta. Genom att bara dyka upp kan de ge saker och ting en fullständigt ny mening.
Det där har Bok & Biblioteksmässan tagit fasta på i år. För besökarna (och för hugade nätshoppare också) finns ett prickigt eller åtminstone prickrelaterat sortiment att välja souvenirer ifrån. För egen del har jag redan bestämt mig: en t-tröja med trycket ”Tant var det här” kan Klimakteriehäxan omöjligen leva utan!
Så här skriver man på mässans hemsida: ”Tänk bara hur en punkt på till synes fel ställe plötsligt kan bli helt rätt när den hjälper till att skapa debatt och uppmärksamhet. Eller föreställ dig hur annorlunda en innebörd kan bli när punkterna byter plats. Punkter gör skillnad och har kraft att ändra hela historien. Precis som det fria ordet.” Över 3000 programpunkter (sic!) finns inlagda i det späckade schemat i år, som har fokus på det tyska språket.
Punkt-tricket har förvisso använts förr. Charkuterifirman Lars Jönsson, till exempel, som gjorde någon sorts internationell annonskampanj för korv och skinkor med budskapet: "I´m Lars Jönsson. That´s Johnson, with two pricks”. Vilket då var halvkul åtminstone för den som visste att prick heter dot på engelska medan prick betyder snopp ...
Jag har en väninna som bodde en tid i New York, en stad som bland många andra positiva egenskaper bjuder på underbar shopping. Den nyanlända svenskan flanerade på Tredje Avenyn när hennes blick fångades av en klänning i ett skyltfönster. Klänningen var en s k must-have. Hon går in och ber att få prova plagget i fönstret, och när expediten vänligt undrar vilket av dem blir det glada svaret:
-The one with the pricks all over!
Tyvärr vet jag inte om det blev affär. Eller om det slutade i allmän förvirring. Dock vet jag bestämt att hon inte gjorde om det där lilla språkliga misstaget. Men en sak är säker: prickar gör skillnad.
Inte minst trevliga prickar.
Copyright Klimakteriehäxan
Bilden från Bok & Biblioteks hemsida.
Dels är det trevligt med prickiga kläder – jag undrar om det inte rent av kan kallas modernt?
Dels har prickar en hel del att berätta. Genom att bara dyka upp kan de ge saker och ting en fullständigt ny mening.
Det där har Bok & Biblioteksmässan tagit fasta på i år. För besökarna (och för hugade nätshoppare också) finns ett prickigt eller åtminstone prickrelaterat sortiment att välja souvenirer ifrån. För egen del har jag redan bestämt mig: en t-tröja med trycket ”Tant var det här” kan Klimakteriehäxan omöjligen leva utan!
Så här skriver man på mässans hemsida: ”Tänk bara hur en punkt på till synes fel ställe plötsligt kan bli helt rätt när den hjälper till att skapa debatt och uppmärksamhet. Eller föreställ dig hur annorlunda en innebörd kan bli när punkterna byter plats. Punkter gör skillnad och har kraft att ändra hela historien. Precis som det fria ordet.” Över 3000 programpunkter (sic!) finns inlagda i det späckade schemat i år, som har fokus på det tyska språket.
Punkt-tricket har förvisso använts förr. Charkuterifirman Lars Jönsson, till exempel, som gjorde någon sorts internationell annonskampanj för korv och skinkor med budskapet: "I´m Lars Jönsson. That´s Johnson, with two pricks”. Vilket då var halvkul åtminstone för den som visste att prick heter dot på engelska medan prick betyder snopp ...
Jag har en väninna som bodde en tid i New York, en stad som bland många andra positiva egenskaper bjuder på underbar shopping. Den nyanlända svenskan flanerade på Tredje Avenyn när hennes blick fångades av en klänning i ett skyltfönster. Klänningen var en s k must-have. Hon går in och ber att få prova plagget i fönstret, och när expediten vänligt undrar vilket av dem blir det glada svaret:
-The one with the pricks all over!
Tyvärr vet jag inte om det blev affär. Eller om det slutade i allmän förvirring. Dock vet jag bestämt att hon inte gjorde om det där lilla språkliga misstaget. Men en sak är säker: prickar gör skillnad.
Inte minst trevliga prickar.
Copyright Klimakteriehäxan
Bilden från Bok & Biblioteks hemsida.
onsdag, september 14, 2011
Humrigt
Gårdagens post (se nedan) fick mig att tänka mer på skaldjur. Räkor, krabba, kräftor, musslor - så GOTT! Det som är tråkigt med dem, och framför allt med hummern, är siffrorna som står på prislappen. Ibland önskar jag verkligen att jag skulle ha tillgång till kräftfiske. Det har jag inte. Och det finns som bekant en solkatt i varje skärva: jag slipper koka dem.
Så sägs det ju att den svenska hummern överträffar alla andra humrar. Jag är inte helt säker på att jag ens smakat en som fångats i svenskt vatten, har jag gjort det måste det vara oändligt länge sedan.
För några år sedan såg jag i alla fall i tidningen, att det var ovanligt bra tillgång på de svenskfångade och att priset därför var osedvanligt lågt.
I samma veva råkade jag hamna i Göteborg. Tog mig till Feskekörka, klämde en räkmacka och gick sedan på upptäcktsfärd mellan diskarna. Men var fanns humrarna?
Till slut frågade jag en bred och glad Kålle som hade händerna i fickorna på sitt förkläde: Fanns det ingen hummer alls, nu när jag läst om hur billig den var?
Mannen suckade. Vände sig om. Vände sig tillbaka och höll upp ett svart monster mot mitt ansikte. Stora klor, som tur var hopsatta med tjocka gummiband, hytte åt mig. Jag backade förskräckt.
-Å va tror lella du att detta e?
-Jag tittade efter röda ... pep jag, men samlade mod på nytt och frågade om priset.
Summan han nämnde var hisnande. Jag tackade och gick, lika hummerlös som när jag kom. Inte förrän jag var ute på gatan igen kom jag på det rätta svaret:
-Då ska jag be att få två hekto, tack.
Men som alltid när det gäller l´esprit d´escalier var det ju redan för sent.
Nu är det snart läge för svenska humrar i fiskdisken igen. Fast även om jag befunne mig på Västkusten, även om jag hade båt, även om jag skulle ha speciallampa - så vore det nog förgäves. Man går inte och drar upp en hummer ur havet hur som helst.
Fiskeriverket har reglerna. Så här ser det ut:
* Denna säsong är hummerfiske tillåtet från och med den 26 september klockan 7 till och med den 30 april 2012.
* Vid fisket får endast hummertina användas. Hummer som fångas i annat redskap ska genast släppas tillbaka.
* Fritidsfiskare får använda högst 14 hummertinor och yrkesfiskare högst 50.
* Hummern måste mäta minst åtta centimeter från ögonhålans bakkant till huvudsköldens bakkant.
* Om hummern bär på rom ska den omedelbart släppas tillbaka.
Fiskeriverket uppskattar den totala fångsten per år till omkring 120-130 ton. Fritidsfiskarna bedöms ta upp mest, 70-80 procent.
Och inte en enda klo lär jag få knäcka. Humrigt. Hum hum.
Copyright Klimakteriehäxan
Så sägs det ju att den svenska hummern överträffar alla andra humrar. Jag är inte helt säker på att jag ens smakat en som fångats i svenskt vatten, har jag gjort det måste det vara oändligt länge sedan.
För några år sedan såg jag i alla fall i tidningen, att det var ovanligt bra tillgång på de svenskfångade och att priset därför var osedvanligt lågt.
I samma veva råkade jag hamna i Göteborg. Tog mig till Feskekörka, klämde en räkmacka och gick sedan på upptäcktsfärd mellan diskarna. Men var fanns humrarna?
Till slut frågade jag en bred och glad Kålle som hade händerna i fickorna på sitt förkläde: Fanns det ingen hummer alls, nu när jag läst om hur billig den var?
Mannen suckade. Vände sig om. Vände sig tillbaka och höll upp ett svart monster mot mitt ansikte. Stora klor, som tur var hopsatta med tjocka gummiband, hytte åt mig. Jag backade förskräckt.
-Å va tror lella du att detta e?
-Jag tittade efter röda ... pep jag, men samlade mod på nytt och frågade om priset.
Summan han nämnde var hisnande. Jag tackade och gick, lika hummerlös som när jag kom. Inte förrän jag var ute på gatan igen kom jag på det rätta svaret:
-Då ska jag be att få två hekto, tack.
Men som alltid när det gäller l´esprit d´escalier var det ju redan för sent.
Nu är det snart läge för svenska humrar i fiskdisken igen. Fast även om jag befunne mig på Västkusten, även om jag hade båt, även om jag skulle ha speciallampa - så vore det nog förgäves. Man går inte och drar upp en hummer ur havet hur som helst.
Fiskeriverket har reglerna. Så här ser det ut:
* Denna säsong är hummerfiske tillåtet från och med den 26 september klockan 7 till och med den 30 april 2012.
* Vid fisket får endast hummertina användas. Hummer som fångas i annat redskap ska genast släppas tillbaka.
* Fritidsfiskare får använda högst 14 hummertinor och yrkesfiskare högst 50.
* Hummern måste mäta minst åtta centimeter från ögonhålans bakkant till huvudsköldens bakkant.
* Om hummern bär på rom ska den omedelbart släppas tillbaka.
Fiskeriverket uppskattar den totala fångsten per år till omkring 120-130 ton. Fritidsfiskarna bedöms ta upp mest, 70-80 procent.
Och inte en enda klo lär jag få knäcka. Humrigt. Hum hum.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, september 13, 2011
Ett lysande tisdagstema: LAMPA
Tänt var det här!
Jo, visst är det en lampa.
Men samtidigt ett fiskeredskap.
Det hade du kanske inte kunnat lista ut?
Den stora, i mitt tycke urhäftiga, lampan är tillverkad i plåt. Glaskupan är insvept i ett metallnät, kanske som stötskydd? Och det är ingen liten diskret sak, uppskattningsvis mäter den här armaturen ungefär 75-80 centimeter, utan sladd. Skärmens diameter är nog 50 centimeter.
Du ser ett exempel på italiensk bruksdesign av ett slag som gått ur tiden.
Lampor som denna användes när fiskebåtarna som var ute efter hummer lade ut från kaj i den mörka natten över Medelhavet. Humrarna lockades av ljuset, som var starkt – och säkert var det för att ytterligare öka den effekten som man bestämde sig för lampans storlek. Härvidlag räckte det inte med någon liten ficklampa!
Fabriken där lamporna gjordes låg i Neapel. Och efterfrågan var länge stor. Men något hände – kanske ersattes den här sortens belysning av starkare, moderna ljuskällor, eller så fann man andra och effektivare sätt att komma åt de läckra skaldjuren. Fabriken gick i konkurs, lagret såldes ut, aldrig mer skulle en napolitansk hummerlampa i svart plåt tillverkas.
Två av de absolut sista exemplaren köptes in av den man som vid tiden för fabriksnedläggningen var svensk vicekonsul på Capri. Och så småningom hamnade de som köksbelysning på bottenvåningen i Foresterian, som hör till Munthes San Michele (där vicekonsuln har administrativt ansvar) i Anacapri.
I skenet av de här lamporna kokade jag i somras pasta, skar upp solmogna tomater, skivade bresaola, dukade fram meloner och nyskördade apelsiner. Och nog för att jag inser att en vanlig svensk lägenhet ytterst sällan kan bjuda på den takhöjd och det utrymme sådana kökslampor kräver – men oj så gärna jag hade tagit med mig en hem!
Copyright Klimakteriehäxan
Tisdagstemat har fått många bloggare att tända en och annan lampa - ta den här vägen och bli lite upplyst du också!
Jo, visst är det en lampa.
Men samtidigt ett fiskeredskap.
Det hade du kanske inte kunnat lista ut?
Den stora, i mitt tycke urhäftiga, lampan är tillverkad i plåt. Glaskupan är insvept i ett metallnät, kanske som stötskydd? Och det är ingen liten diskret sak, uppskattningsvis mäter den här armaturen ungefär 75-80 centimeter, utan sladd. Skärmens diameter är nog 50 centimeter.
Du ser ett exempel på italiensk bruksdesign av ett slag som gått ur tiden.
Lampor som denna användes när fiskebåtarna som var ute efter hummer lade ut från kaj i den mörka natten över Medelhavet. Humrarna lockades av ljuset, som var starkt – och säkert var det för att ytterligare öka den effekten som man bestämde sig för lampans storlek. Härvidlag räckte det inte med någon liten ficklampa!
Fabriken där lamporna gjordes låg i Neapel. Och efterfrågan var länge stor. Men något hände – kanske ersattes den här sortens belysning av starkare, moderna ljuskällor, eller så fann man andra och effektivare sätt att komma åt de läckra skaldjuren. Fabriken gick i konkurs, lagret såldes ut, aldrig mer skulle en napolitansk hummerlampa i svart plåt tillverkas.
Två av de absolut sista exemplaren köptes in av den man som vid tiden för fabriksnedläggningen var svensk vicekonsul på Capri. Och så småningom hamnade de som köksbelysning på bottenvåningen i Foresterian, som hör till Munthes San Michele (där vicekonsuln har administrativt ansvar) i Anacapri.
I skenet av de här lamporna kokade jag i somras pasta, skar upp solmogna tomater, skivade bresaola, dukade fram meloner och nyskördade apelsiner. Och nog för att jag inser att en vanlig svensk lägenhet ytterst sällan kan bjuda på den takhöjd och det utrymme sådana kökslampor kräver – men oj så gärna jag hade tagit med mig en hem!
Copyright Klimakteriehäxan
Tisdagstemat har fått många bloggare att tända en och annan lampa - ta den här vägen och bli lite upplyst du också!
Teknik hellre än toa?
Sociala medier är ett ämne som dyker upp överallt nu för tiden. Ofta befogat, absolut. Men ibland måste man ju ändå få undra hur i himlens namn det är ställt med folk och deras relationer till datorer, smarta telefoner, ipaddor och annat.
I Storbritannien har man bett 3000 personer lista saker som är absolut nödvändigast att ha tillgång till i livet.
Svaren är, milt uttryckt, överraskande.
Det må vara OK att solsken hamnar på första plats, engelsmän är och har alltid varit väderfixerade (ungefär som vi svenskar, kanske). Men hur internet-uppkoppling kan bli tvåa skulle jag behöva få en förklaring till, eftersom rent vatten kommer därefter, först på tredje plats. På femte listar britterna Facebook. Femton av femtio saker på listan är direkt it-relaterade – Twitter ligger dock sist.
Inte vet jag hur motsvarande lista med svenska svar skulle se ut. Men hur man kan anse sig i större behov av sitt Facebook-konto än sjukvård, spis, vattentoalett och exempelvis skor övergår mitt förstånd. Kanske har man glömt spola rent i u-kröken?
Tänk bara: du vaknar mitt i natten. Kissnödig. Någon toa har du inte.
Du sparkar igång din laptop och kopplar upp dig mot ”vännerna” på FB.
Där kan du förvisso klaga din nöd. Men kan det verkligen hjälpa?
Copyright Klimakteriehäxan
Källa: Daily Mail Där ser du den kompletta listan.
I Storbritannien har man bett 3000 personer lista saker som är absolut nödvändigast att ha tillgång till i livet.
Svaren är, milt uttryckt, överraskande.
Det må vara OK att solsken hamnar på första plats, engelsmän är och har alltid varit väderfixerade (ungefär som vi svenskar, kanske). Men hur internet-uppkoppling kan bli tvåa skulle jag behöva få en förklaring till, eftersom rent vatten kommer därefter, först på tredje plats. På femte listar britterna Facebook. Femton av femtio saker på listan är direkt it-relaterade – Twitter ligger dock sist.
Inte vet jag hur motsvarande lista med svenska svar skulle se ut. Men hur man kan anse sig i större behov av sitt Facebook-konto än sjukvård, spis, vattentoalett och exempelvis skor övergår mitt förstånd. Kanske har man glömt spola rent i u-kröken?
Tänk bara: du vaknar mitt i natten. Kissnödig. Någon toa har du inte.
Du sparkar igång din laptop och kopplar upp dig mot ”vännerna” på FB.
Där kan du förvisso klaga din nöd. Men kan det verkligen hjälpa?
Copyright Klimakteriehäxan
Källa: Daily Mail Där ser du den kompletta listan.
söndag, september 11, 2011
En annan sorts hotbild
Har du en modern mobil, en sådan med alla möjligheter till alla appar, en liten maskin som i princip klarar allt utom att plocka ur diskmaskinen och bädda sängen?
Det har inte jag. Och det är tur.
Ett alldeles nytt hot mot min sinnesfrid har nämligen synts vid horisonten. Det är en uppenbar tidstjuv, en sömnförstörare, en stressfaktor – ja ni hör: hotbilden är entydig (och den har absolut ingenting med dagens datum att göra).
Word Feud är namnet, och jag omges av folk som fastnat. Word Feud tycks nämligen övergå i missbruk inom loppet av några timmar, åtminstone om man är det allra minsta road av att leka med bokstäver.
Själv har jag haft långa perioder av frenetiskt alfapetande, ibland varierat med Scrabble, som är den engelskspråkiga varianten. Vilken lyckokänsla som uppstår när man tack vare en äkta snilleblixt kan lägga ut bara ett par brickor och få till läsbara ord på alla ledder, gärna med några riktiga högpoängsbokstäver inblandade! Vilka diskussioner som kan uppstå när någon av de där konstruktionerna ifrågasätts! ”Gulhare” var ett sådant ord, det kom väl till i påsktider. Kan i dag inte minnas om det blev godkänt …
En annan farlig variant för bokstavslekare heter Boggles. En kub med tärningar, bokstäver på alla tärningssidor. Kuben skakas, tärningarna faller på plats – nu är det bara att skapa ord, ju fler och ju längre desto bättre. Timmarna går fort, adrenalinhalten blir garanterat hög.
”Nian” i Svenska Dagbladet är en annan (o)vana som fastnar. Tävla mot datorn som fått ihop x ord för betyget G, y för VG och z för MVG. Och hur många ord som motsvarar minimikravet på att omfatta fyra av de nio bokstäverna kan det finnas (centrumbokstaven måste ingå i alla)?
Fowl Words, som går på tid, ägnade jag alldeles för många datortimmar åt innan jag spelat det så mycket att det inte längre var gratis.
Alfapet kommer aldrig att falla i glömska. Spelet finns ju också förevigat i långfilmsbranschen – i ”Flickan som visste för mycket” sitter en liten vithårig dam och gläds över att ÄNTLIGEN kunna lägga ”motherfucker” i det gröna rutmönstret. En härlig scen för oss likasinnade.
Boggles har aldrig varit lika känt eller spritt, såvitt jag förstår, men potentialen finns där, omodernt kan det aldrig bli.
Tidningens ”Nian” har funnits länge, är idag förmodligen omöjlig att avskaffa. Och då har jag ändå inte ens med en stavelse berört en endaste vanlig korsordsvariant, vilket väl rimligen är den i särklass mest spridda formen för att leka med ord.
Nu är det alltså Word Feud som är på väg att inta världen.
Jag hukar. Och klamrar mig fast vid min (urmodiga) telefon som inte klarar av den sortens aktiviteter.
Jo, jag VET att det finns så att man kan spela det på en alldeles vanlig dator också … men jag försöker åtminstone tills vidare låtsas att jag ingenting hört om den saken …
Copyright Klimakteriehäxan
PS Undrar du kanske varför jag inte länkar till en endaste nätsite för Word Feud? Ren och skär barmhärtighet, ingenting annat! DS
UPPDATERING: Stor artikel om fenomenet i tisdagens DN! Och vi som fastnar (alltför) lätt, vi är inte ensamma - läs här!
Det har inte jag. Och det är tur.
Ett alldeles nytt hot mot min sinnesfrid har nämligen synts vid horisonten. Det är en uppenbar tidstjuv, en sömnförstörare, en stressfaktor – ja ni hör: hotbilden är entydig (och den har absolut ingenting med dagens datum att göra).
Word Feud är namnet, och jag omges av folk som fastnat. Word Feud tycks nämligen övergå i missbruk inom loppet av några timmar, åtminstone om man är det allra minsta road av att leka med bokstäver.
Själv har jag haft långa perioder av frenetiskt alfapetande, ibland varierat med Scrabble, som är den engelskspråkiga varianten. Vilken lyckokänsla som uppstår när man tack vare en äkta snilleblixt kan lägga ut bara ett par brickor och få till läsbara ord på alla ledder, gärna med några riktiga högpoängsbokstäver inblandade! Vilka diskussioner som kan uppstå när någon av de där konstruktionerna ifrågasätts! ”Gulhare” var ett sådant ord, det kom väl till i påsktider. Kan i dag inte minnas om det blev godkänt …
En annan farlig variant för bokstavslekare heter Boggles. En kub med tärningar, bokstäver på alla tärningssidor. Kuben skakas, tärningarna faller på plats – nu är det bara att skapa ord, ju fler och ju längre desto bättre. Timmarna går fort, adrenalinhalten blir garanterat hög.
”Nian” i Svenska Dagbladet är en annan (o)vana som fastnar. Tävla mot datorn som fått ihop x ord för betyget G, y för VG och z för MVG. Och hur många ord som motsvarar minimikravet på att omfatta fyra av de nio bokstäverna kan det finnas (centrumbokstaven måste ingå i alla)?
Fowl Words, som går på tid, ägnade jag alldeles för många datortimmar åt innan jag spelat det så mycket att det inte längre var gratis.
Alfapet kommer aldrig att falla i glömska. Spelet finns ju också förevigat i långfilmsbranschen – i ”Flickan som visste för mycket” sitter en liten vithårig dam och gläds över att ÄNTLIGEN kunna lägga ”motherfucker” i det gröna rutmönstret. En härlig scen för oss likasinnade.
Boggles har aldrig varit lika känt eller spritt, såvitt jag förstår, men potentialen finns där, omodernt kan det aldrig bli.
Tidningens ”Nian” har funnits länge, är idag förmodligen omöjlig att avskaffa. Och då har jag ändå inte ens med en stavelse berört en endaste vanlig korsordsvariant, vilket väl rimligen är den i särklass mest spridda formen för att leka med ord.
Nu är det alltså Word Feud som är på väg att inta världen.
Jag hukar. Och klamrar mig fast vid min (urmodiga) telefon som inte klarar av den sortens aktiviteter.
Jo, jag VET att det finns så att man kan spela det på en alldeles vanlig dator också … men jag försöker åtminstone tills vidare låtsas att jag ingenting hört om den saken …
Copyright Klimakteriehäxan
PS Undrar du kanske varför jag inte länkar till en endaste nätsite för Word Feud? Ren och skär barmhärtighet, ingenting annat! DS
UPPDATERING: Stor artikel om fenomenet i tisdagens DN! Och vi som fastnar (alltför) lätt, vi är inte ensamma - läs här!
lördag, september 10, 2011
Väckt av smärta
Vissa nätter sover man inte särskilt bra. Det bara är så. Drömmar dyker upp, ljud tränger in, det blir för varmt, det blir för kallt.
I natt var en sådan natt.
Sömnen bröts tvärt. Det högg till i sidan, ungefär i det område där man en gång kunde lokalisera en midja. En vass smärta, alldeles ny, omöjlig att identifiera. Snabbt var jag klarvaken. Måste finna en diagnos till denna plåga, som så påtagligt slitit mig ur Morfei armar.
Det visade sig att jag sovit på en penna, en hård, kall och kantig sak som dock i det längsta bäddats in i sängkläderna. Tills jag gjorde en förflyttning som fick den där pennan att köras rakt in i min kropp. Ja, det kändes så i alla fall ...
Denna historia kan få dig att inse vådan av att vagga sig till nattro i sällskap med fel sorts passion. Det är smartare att välja något mjukt och varmt än, som i mitt fall, en sudoku.
Copyright Klimakteriehäxan
I natt var en sådan natt.
Sömnen bröts tvärt. Det högg till i sidan, ungefär i det område där man en gång kunde lokalisera en midja. En vass smärta, alldeles ny, omöjlig att identifiera. Snabbt var jag klarvaken. Måste finna en diagnos till denna plåga, som så påtagligt slitit mig ur Morfei armar.
Det visade sig att jag sovit på en penna, en hård, kall och kantig sak som dock i det längsta bäddats in i sängkläderna. Tills jag gjorde en förflyttning som fick den där pennan att köras rakt in i min kropp. Ja, det kändes så i alla fall ...
Denna historia kan få dig att inse vådan av att vagga sig till nattro i sällskap med fel sorts passion. Det är smartare att välja något mjukt och varmt än, som i mitt fall, en sudoku.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, september 09, 2011
Veckans fönster är MASKINELLT
Visst måste man kalla en bil för en maskin? Dessutom är en bil en maskin försedd med fönster. Och i fönster kan saker spegla sig: exempelvis andra bilar. Ja, eller maskiner, då.
Temat för Veckans fönster är denna gång just MASKINELLT. Och jag hamnade i det plåtförsedda gatuvimlet, fast mest på den stillastående, parkerade, sidan ...
Fler maskinella bilder ser du om du klickar först här, och sedan vidare ut i sajberspejs.
Copyright Klimakteriehäxan
Temat för Veckans fönster är denna gång just MASKINELLT. Och jag hamnade i det plåtförsedda gatuvimlet, fast mest på den stillastående, parkerade, sidan ...
Fler maskinella bilder ser du om du klickar först här, och sedan vidare ut i sajberspejs.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, september 08, 2011
Rök inte mina räkor!
I morgon är det fredag. Den där ”äntligen-dagen”. Då passar det bra att hitta något lite extra gott att äta till middag, helst en delikatess som inte kräver en kokbok under näsan, råvarujakt i specialaffär, timmar böjd över grytorna med ängsligt avsmakande.
Vad sägs om räkor?
Det är förmodligen en evergreen i den okomplicerade köksavdelningen. Minns en kollega som hade ett synnerligen gott öga till kvinnligt sällskap. Föremålen för hans ömma låga växlade, men intensiteten var den samma. Och den låga variationsgraden gällde också när han lämnade sin arbetsplats på fredag eftermiddag med överraskningen klar till hjärtats dam för kvällen: en påse färska räkor, en baguette och en flaska vitt vin. Att döma av hans berättelser (som han inte snålade med) fungerade menyn varje gång – rena afrodisiakan, lät han påskina, för folk av samtliga tänkbara kön.
Just den effekten vet jag inte om jag har märkt av, men däremot anser jag att färska räkor är otroligt gott. Helst ska de komma från Smögen, det tycker vi som gillar Västkusten i alla fall. Men även de som simmat i norska Ishavet eller Atlanten går bra.
I butikens fiskdisk ligger de där och lyser med sin vackra rosa färg, lite krossad is utgör bakgrunden, kanske har personalen kostat på ett par dillkvistar och en halv citron för att få det att se ännu aptitligare ut.
Nu är det ju förvisso så, att de där små trevliga skaldjuren som ligger där och frestar, de består inte bara av ätliga delar. Tvärtom. När vi pillat i oss stjärten och i förekommande fall romkornen blir resten skräp. Svinnet är stort.
Det är med det där svinnet i åtanke som man verkligen funderar över prislappen. Trettio kronor hektot för de goda räkorna, ett inte ovanligt pris, måste betyda ungefär det dubbla för det vi verkligen kan äta.
Men ibland, gott folk, ibland är det extrapris. 99 kronor kilot skriker affären ut, i stora röda siffror. Och visst köper jag då, dum vore jag ju annars!
Fast det är en sak som retar mig. Alla de där andra dagarna när räkstackarna kostar en hel bunt hundralappar kan man ändå köpa rökta räkor förhållandevis billigt. Denna vecka kostar de till exempel 79:90.
Det är bara det att jag vill inte ha mina räkor rökta.
Och varför är de billigare? För att man lägger dom i röken när de redan, osålda, är på väg att bli oätliga? Kära fiskeribransch, här ett tips från mig: sänk priset på räkorna medan de är färska.
Då vet vi vad vi kan njuta av på fredagskvällen, utan att känna oss vare sig skinnade eller grundlurade.
Men rök inte mina räkor!
Copyright Klimakteriehäxan
Vad sägs om räkor?
Det är förmodligen en evergreen i den okomplicerade köksavdelningen. Minns en kollega som hade ett synnerligen gott öga till kvinnligt sällskap. Föremålen för hans ömma låga växlade, men intensiteten var den samma. Och den låga variationsgraden gällde också när han lämnade sin arbetsplats på fredag eftermiddag med överraskningen klar till hjärtats dam för kvällen: en påse färska räkor, en baguette och en flaska vitt vin. Att döma av hans berättelser (som han inte snålade med) fungerade menyn varje gång – rena afrodisiakan, lät han påskina, för folk av samtliga tänkbara kön.
Just den effekten vet jag inte om jag har märkt av, men däremot anser jag att färska räkor är otroligt gott. Helst ska de komma från Smögen, det tycker vi som gillar Västkusten i alla fall. Men även de som simmat i norska Ishavet eller Atlanten går bra.
I butikens fiskdisk ligger de där och lyser med sin vackra rosa färg, lite krossad is utgör bakgrunden, kanske har personalen kostat på ett par dillkvistar och en halv citron för att få det att se ännu aptitligare ut.
Nu är det ju förvisso så, att de där små trevliga skaldjuren som ligger där och frestar, de består inte bara av ätliga delar. Tvärtom. När vi pillat i oss stjärten och i förekommande fall romkornen blir resten skräp. Svinnet är stort.
Det är med det där svinnet i åtanke som man verkligen funderar över prislappen. Trettio kronor hektot för de goda räkorna, ett inte ovanligt pris, måste betyda ungefär det dubbla för det vi verkligen kan äta.
Men ibland, gott folk, ibland är det extrapris. 99 kronor kilot skriker affären ut, i stora röda siffror. Och visst köper jag då, dum vore jag ju annars!
Fast det är en sak som retar mig. Alla de där andra dagarna när räkstackarna kostar en hel bunt hundralappar kan man ändå köpa rökta räkor förhållandevis billigt. Denna vecka kostar de till exempel 79:90.
Det är bara det att jag vill inte ha mina räkor rökta.
Och varför är de billigare? För att man lägger dom i röken när de redan, osålda, är på väg att bli oätliga? Kära fiskeribransch, här ett tips från mig: sänk priset på räkorna medan de är färska.
Då vet vi vad vi kan njuta av på fredagskvällen, utan att känna oss vare sig skinnade eller grundlurade.
Men rök inte mina räkor!
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, september 07, 2011
Med lång näsa
Så stod man där med lång näsa. Igen.
Något gick sin egen väg, utan hänsyn till idog planering, noggranna förberedelser, nedlagd tankeverksamhet, investerad energi.
Sånt händer. Bara att acceptera. Och komma över.
Men samtidigt påminns jag om de långa näsorna, de där som fanns i en tid när de bara var roliga.
Hur kunde det vara så kul att klämma fast en av naturens gröna näsor på sin egen? Jag undrar. Och bestämmer mig för att göra ett nytt försök. Plockar upp, pillar isär, klämmer dit. Fråga mig nu inte varför, för det kan jag inte svara på, men som genom någon inbyggd automatisk reaktion dras mungiporna uppåt.
Så här står jag bokstavligen med lång näsa. Igen.
Lite fånigt leende. Med minnet av hur vi klämde fast dem, ibland flera i rad (fyra var rekordet), ibland på andras näsor, ibland längs hela näsryggen. Det var roligt. Och alldeles gratis.
Synd att de där billiga nöjen så sällan syns till numera. Om man söker efter dem riskerar man att bli stående med lång näsa.
Copyright Klimakteriehäxan
Något gick sin egen väg, utan hänsyn till idog planering, noggranna förberedelser, nedlagd tankeverksamhet, investerad energi.
Sånt händer. Bara att acceptera. Och komma över.
Men samtidigt påminns jag om de långa näsorna, de där som fanns i en tid när de bara var roliga.
Hur kunde det vara så kul att klämma fast en av naturens gröna näsor på sin egen? Jag undrar. Och bestämmer mig för att göra ett nytt försök. Plockar upp, pillar isär, klämmer dit. Fråga mig nu inte varför, för det kan jag inte svara på, men som genom någon inbyggd automatisk reaktion dras mungiporna uppåt.
Så här står jag bokstavligen med lång näsa. Igen.
Lite fånigt leende. Med minnet av hur vi klämde fast dem, ibland flera i rad (fyra var rekordet), ibland på andras näsor, ibland längs hela näsryggen. Det var roligt. Och alldeles gratis.
Synd att de där billiga nöjen så sällan syns till numera. Om man söker efter dem riskerar man att bli stående med lång näsa.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, september 06, 2011
På fötterna - veckans tisdagstema
I samma ögonblick som jag såg dem visste jag: de där är till mig.
För hur skulle jag kunna motstå ett par cowboyboots i traditionellt stuk – men med blommor på skaftet? Fullständigt omöjligt!
Som tur var hade stövlarna en prislapp som inte alls var avskräckande, snarare väldigt överkomlig, och det trots att ursprungslandet var Italien. Nöjd och glad tågade jag hem med mitt kap.
Det är flera år sedan, men särskilt slitna är de inte. Passar liksom inte till allt … men NÄR de passar, då passar de PERFEKT!
Att bli förälskad i skor är en ovana som jag vet att jag delar med många. Hörde just en kollega bekänna hur hon kommit hem från en shoppingrunda med ett par pumps som, det hade hon haft på känn redan i affären, var alldeles för obekväma och dessutom i en svår färg. Till råga på allt var de kanske rent av ett halvnummer för små. Men eftersom de var vackra som de ljuvaste praliner slog hon till ändå. Får väl ta fram dem emellanåt och titta, klappa på, njuta av klackens form, smeka dem ömt. Skönhetsupplevelser ska som bekant inte föraktas, inte ens på golvnivå!
Veckans tisdagstema är PÅ FÖTTERNA och därför är nu mina blommiga boots förevigade här. Klickar du dessutom på etiketten ”skor” under det här inlägget finns det en hel del mer att kika på när det gäller vad såväl jag som andra har på fötterna.
Copyright Klimakteriehäxan
För hur skulle jag kunna motstå ett par cowboyboots i traditionellt stuk – men med blommor på skaftet? Fullständigt omöjligt!
Som tur var hade stövlarna en prislapp som inte alls var avskräckande, snarare väldigt överkomlig, och det trots att ursprungslandet var Italien. Nöjd och glad tågade jag hem med mitt kap.
Det är flera år sedan, men särskilt slitna är de inte. Passar liksom inte till allt … men NÄR de passar, då passar de PERFEKT!
Att bli förälskad i skor är en ovana som jag vet att jag delar med många. Hörde just en kollega bekänna hur hon kommit hem från en shoppingrunda med ett par pumps som, det hade hon haft på känn redan i affären, var alldeles för obekväma och dessutom i en svår färg. Till råga på allt var de kanske rent av ett halvnummer för små. Men eftersom de var vackra som de ljuvaste praliner slog hon till ändå. Får väl ta fram dem emellanåt och titta, klappa på, njuta av klackens form, smeka dem ömt. Skönhetsupplevelser ska som bekant inte föraktas, inte ens på golvnivå!
Veckans tisdagstema är PÅ FÖTTERNA och därför är nu mina blommiga boots förevigade här. Klickar du dessutom på etiketten ”skor” under det här inlägget finns det en hel del mer att kika på när det gäller vad såväl jag som andra har på fötterna.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, september 05, 2011
Liten luggsliten flicka
På ett av huvudstadens många H&M hamnar jag bredvid en ung mor och hennes dotter, kanske sex år, i shoppingtagen. De har hamnat vid avdelningen för hårprydnader: spännen, tofsband, sådant. Jag minns tydligt att det där var en populär hylla när Dottern var i den här flickans storlek.
-Men mamma, jag vill ju ha lugg!
-Jag vet, men prova nu det här pannbandet – ser du, det är Hello Kitty och glitter, det blir nog jättefint!
-Men jag vill ju ha lugg ju!
-Nu provar vi det här pannbandet, bara. Kom igen!
-Men lugg! Jag vill ha lugg!
-Du har ingen lugg. Du får ha pannband tills håret växer ut. Så går det när man klipper sig själv!
Flickan har ganska långt hår, ner till axlarna. Men i pannan har hon tofsar av sisådär centimeterlånga strån som trotsigt spretar åt alla håll. Det är inte riktigt klädsamt …
Situationen är bekant. Jag sänder en medlidsam blick åt mammans håll. Hon suckar.
Det blev förmodligen ett pannband. Eller två.
Copyright Klimakteriehäxan
-Men mamma, jag vill ju ha lugg!
-Jag vet, men prova nu det här pannbandet – ser du, det är Hello Kitty och glitter, det blir nog jättefint!
-Men jag vill ju ha lugg ju!
-Nu provar vi det här pannbandet, bara. Kom igen!
-Men lugg! Jag vill ha lugg!
-Du har ingen lugg. Du får ha pannband tills håret växer ut. Så går det när man klipper sig själv!
Flickan har ganska långt hår, ner till axlarna. Men i pannan har hon tofsar av sisådär centimeterlånga strån som trotsigt spretar åt alla håll. Det är inte riktigt klädsamt …
Situationen är bekant. Jag sänder en medlidsam blick åt mammans håll. Hon suckar.
Det blev förmodligen ett pannband. Eller två.
Copyright Klimakteriehäxan
Det ringer på dörren - den SANNA versionen ...
Ibland spelar minnet en ett eller annat litet spratt. Så skedde när jag skrev om den sinnrika dörrklockan till Foresterian på San Michele. Jag blandade helt sonika ihop dörrknackaren med själva "knappen" till ringklockan. Vaknade med (eller av?) den insikten mitt i natten ... Rätt ska vara rätt: det här är den SANNA versionen!
Nöden är uppfinningarnas moder, brukar det heta. Men det kan inte vara hela sanningen. Smarta människor kommer på smarta lösningar även när inte nödläge råder, det tycker jag historien kan visa med besked.
För vem skulle påstå att det till exempel var absolut nödvändigt att konstruera en ringklocka vid porten, när det redan hade funkat bra i evärderliga tider med en simpel (nåja) dörrknackare? Fast någon gång ville någon ha annat ljud som anmälde när gäster var på ingående. Och inte för att jag tror att just den här ringklockan är ursprunget till alla andra ringklocksvarianter som världen (och Clas Ohlson & Co) har att bjuda, men när jag väl insett vad det var som fanns inför mina ögon blev jag hur som helst vederbörligen imponerad.
Man kommer gående på Axel Munthes gata i Anacapri, den lilla staden högt uppe på Capris höjder där den svenske doktorn byggde sitt berömda San Michele. På en av portarna, den som går in till ”Foresterian” – som också hör till San Michele fast där inte finns så många museala detaljer och inte heller är öppet för allmänheten – sitter dörrknackaren (översta bilden). Och bredvid porten ett sirligt handtag som går rakt in i muren, med lite murgröna som passande dekoration. Ännu en vacker skapelse i smide. Vad den ska tjäna till fattar man definitivt inte vid första anblicken: det är ringklockan.
Konstruktionen är sinnrik. För när dörrknackaren inte har effekt får man hugga tag i det där handtaget och dra ordenligt. Då rörs också den järnstång som leder till klockan på andra sidan muren – och kläppen går lös på klockans malmsidor: det ringer på dörren, helt enkelt!
Dessutom är det så fiffigt ordnat att om man inte vill blir störd där inne häktar man bara ur metallkroken och klockan klämtar inte alls, hur mycket den på utsidan än försöker göra sig hörd.
Någon tänkte till och uppfann denna kluriga apparat, som funkar än i denna dag. Vem den smarte upphovsmannen, eller för den delen -kvinnan, är, det har jag inte en aning om. Om det var en hon var det kanske självaste Uppfinningarnas Moder?
Copyright Klimakteriehäxan
Nöden är uppfinningarnas moder, brukar det heta. Men det kan inte vara hela sanningen. Smarta människor kommer på smarta lösningar även när inte nödläge råder, det tycker jag historien kan visa med besked.
För vem skulle påstå att det till exempel var absolut nödvändigt att konstruera en ringklocka vid porten, när det redan hade funkat bra i evärderliga tider med en simpel (nåja) dörrknackare? Fast någon gång ville någon ha annat ljud som anmälde när gäster var på ingående. Och inte för att jag tror att just den här ringklockan är ursprunget till alla andra ringklocksvarianter som världen (och Clas Ohlson & Co) har att bjuda, men när jag väl insett vad det var som fanns inför mina ögon blev jag hur som helst vederbörligen imponerad.
Man kommer gående på Axel Munthes gata i Anacapri, den lilla staden högt uppe på Capris höjder där den svenske doktorn byggde sitt berömda San Michele. På en av portarna, den som går in till ”Foresterian” – som också hör till San Michele fast där inte finns så många museala detaljer och inte heller är öppet för allmänheten – sitter dörrknackaren (översta bilden). Och bredvid porten ett sirligt handtag som går rakt in i muren, med lite murgröna som passande dekoration. Ännu en vacker skapelse i smide. Vad den ska tjäna till fattar man definitivt inte vid första anblicken: det är ringklockan.
Konstruktionen är sinnrik. För när dörrknackaren inte har effekt får man hugga tag i det där handtaget och dra ordenligt. Då rörs också den järnstång som leder till klockan på andra sidan muren – och kläppen går lös på klockans malmsidor: det ringer på dörren, helt enkelt!
Dessutom är det så fiffigt ordnat att om man inte vill blir störd där inne häktar man bara ur metallkroken och klockan klämtar inte alls, hur mycket den på utsidan än försöker göra sig hörd.
Någon tänkte till och uppfann denna kluriga apparat, som funkar än i denna dag. Vem den smarte upphovsmannen, eller för den delen -kvinnan, är, det har jag inte en aning om. Om det var en hon var det kanske självaste Uppfinningarnas Moder?
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, september 04, 2011
Det ringer på dörren ...
Nöden är uppfinningarnas moder, brukar det heta. Men det kan inte vara hela sanningen. Smarta människor kommer på smarta lösningar även när inte nödläge råder, det tycker jag historien kan visa med besked.
För vem skulle påstå att det till exempel var absolut nödvändigt att konstruera en ringklocka vid porten, när det redan hade funkat bra i evärderliga tider med en simpel dörrknackare? Fast någon gång ville någon ha annat ljud när gäster var på ingående. Och inte för att jag tror att just den här ringklockan är ursprunget till alla andra ringklocksvarianter som världen (och Clas Ohlson) har att bjuda, men när jag väl insett vad det var som fanns inför mina ögon blev jag hur som helst vederbörligen imponerad.
Man kommer gående på Axel Munthes gata i Anacapri, den lilla staden högt uppe på Capris höjder där den svenske doktorn byggde sitt berömda San Michele. Vid en av portarna, den som går in till ”Foresterian” – som också hör till San Michele fast där inte finns så många museala detaljer och inte heller är öppet för allmänheten – sitter dörrknackaren. Det ser i alla fall ut som en "vanlig" sådan, en vacker skapelse i smide.
Men konstruktionen är betydligt mer sinnrik än så. För när dörrknackaren rörs, rörs också den järnstång som leder till klockan på andra sidan muren – och kläppen går lös på klockans malmsidor: det ringer på dörren, helt enkelt!
Dessutom är det så fiffigt ordnat att om man inte vill blir störd där inne häktar man bara ur metallkroken och klockan klämtar inte alls, hur mycket den på utsidan än försöker göra sig hörd.
Någon tänkte till och uppfann denna sinnrika apparat, som funkar än i denna dag. Vem den smarte upphovsmannen, eller för den delen -kvinnan, är, det har jag inte en aning om. Om det var en hon var det kanske självaste Uppfinningarnas Moder?
Copyright Klimakteriehäxan
För vem skulle påstå att det till exempel var absolut nödvändigt att konstruera en ringklocka vid porten, när det redan hade funkat bra i evärderliga tider med en simpel dörrknackare? Fast någon gång ville någon ha annat ljud när gäster var på ingående. Och inte för att jag tror att just den här ringklockan är ursprunget till alla andra ringklocksvarianter som världen (och Clas Ohlson) har att bjuda, men när jag väl insett vad det var som fanns inför mina ögon blev jag hur som helst vederbörligen imponerad.
Man kommer gående på Axel Munthes gata i Anacapri, den lilla staden högt uppe på Capris höjder där den svenske doktorn byggde sitt berömda San Michele. Vid en av portarna, den som går in till ”Foresterian” – som också hör till San Michele fast där inte finns så många museala detaljer och inte heller är öppet för allmänheten – sitter dörrknackaren. Det ser i alla fall ut som en "vanlig" sådan, en vacker skapelse i smide.
Men konstruktionen är betydligt mer sinnrik än så. För när dörrknackaren rörs, rörs också den järnstång som leder till klockan på andra sidan muren – och kläppen går lös på klockans malmsidor: det ringer på dörren, helt enkelt!
Dessutom är det så fiffigt ordnat att om man inte vill blir störd där inne häktar man bara ur metallkroken och klockan klämtar inte alls, hur mycket den på utsidan än försöker göra sig hörd.
Någon tänkte till och uppfann denna sinnrika apparat, som funkar än i denna dag. Vem den smarte upphovsmannen, eller för den delen -kvinnan, är, det har jag inte en aning om. Om det var en hon var det kanske självaste Uppfinningarnas Moder?
Copyright Klimakteriehäxan
Citat: Sök inte just det lediga jobbet
”Att öppet visa sin åstundan att ta plats i denna församling är inte meriterande. /.../ Sekretessen (är) viktigare än någonsin – till och med viktigare än vad gäller Nobelpriset. Det hör också till etiketten bland ledamöterna att man aldrig förhör sig om den diskussion som föregick ens eget inval.”
-Svenska akademiens ständige sekreterare Peter Englund bloggar inför den 22 september, den dag då stol nummer sex i den illustra församlingen ska besättas, efter författaren Birgitta Trotzig som avlidit.
Där ser man, inte alla jobb kan sökas, hur kvalificerad den hugade än kan tycka sig vara. Och inte lär det bli nån satsning som minskar ungdomsarbetslösheten heller.
I dag listar DN:s kulturredaktion tio "kandidater" till den prestigefyllda platsen. Yngst i församlingen är med sina 47 år för närvarande författaren Lotta Lotass, invald 2009. Inte mindre än sex av de Aderton har passerat sin 80-årsdag, en (Gunnel Vallquist) är över 90.
En av de intervjuade i sammanhanget specificerar det allt överskuggande kravet på en framtida ledamot: "Det viktigaste är nog att man tycker om och är bra på att läsa." Tja, då ökar ju antalet möjliga aspiranter rätt dramatiskt, inte sant? Hoppas att Peter Englund dessutom hittar en meningsfrände när det gäller sådant som Åsa-Nisse, dataspel och godisminnen ... då blir det säkert roligare på de högtidliga sammankomsterna (om än en aning mindre högtidligt, kanske)!
-Svenska akademiens ständige sekreterare Peter Englund bloggar inför den 22 september, den dag då stol nummer sex i den illustra församlingen ska besättas, efter författaren Birgitta Trotzig som avlidit.
Där ser man, inte alla jobb kan sökas, hur kvalificerad den hugade än kan tycka sig vara. Och inte lär det bli nån satsning som minskar ungdomsarbetslösheten heller.
I dag listar DN:s kulturredaktion tio "kandidater" till den prestigefyllda platsen. Yngst i församlingen är med sina 47 år för närvarande författaren Lotta Lotass, invald 2009. Inte mindre än sex av de Aderton har passerat sin 80-årsdag, en (Gunnel Vallquist) är över 90.
En av de intervjuade i sammanhanget specificerar det allt överskuggande kravet på en framtida ledamot: "Det viktigaste är nog att man tycker om och är bra på att läsa." Tja, då ökar ju antalet möjliga aspiranter rätt dramatiskt, inte sant? Hoppas att Peter Englund dessutom hittar en meningsfrände när det gäller sådant som Åsa-Nisse, dataspel och godisminnen ... då blir det säkert roligare på de högtidliga sammankomsterna (om än en aning mindre högtidligt, kanske)!
lördag, september 03, 2011
Vad innehåller mitt fornfynd?
En antikvitet dök upp ur ingenstans. Fullständigt obegripligt. Var kommer den ifrån?
Vem har skaffat den? När köptes den? Varför ville någon ha den?
Frågorna radar upp sig medan jag vrider och vänder på den svarta plastsaken i sitt färgglada pappfodral.
Detta är en relik från forntiden, varken mer eller mindre. En pryl som kan komma att sätta myror i skallen på arkeologer i kommande sekler eller så.
Kanske ni kan erinra er fenomenet om ni anstränger er? Det kallades ”engångs-kamera” och marknadsfördes med sikte på en målgrupp fylld av tekniska idioter, oskyldiga barn och gamla tanter på tulpanresa (buss!) till Holland. Inga förkunskaper krävdes, bara att titta, trycka och dra fram filmen. I dåligt ljus hjälpte blixten till. Och inte var apparaten stöldbegärlig som en Hasselblad heller.
Naturligtvis blev det bilder. Men det handlade om ganska dyra kort och det är min övertygade gissning att väldigt stor del av det som fotograferats var tämligen oigenkännligt när fotografen fick kopiorna i sin hand. Lysande undantag fanns säkert, men då var det kanske en någorlunda bildsinnad människa som klev inpå motivet, valde bakgrund, lyckades hålla still kameralådan i avtryckningsögonblicket – inte så enkelt, det vet vi.
I dag går det fortfarande att köpa engångskameror. Men vem som kan tänkas göra det övergår mitt förstånd – ”perfekt till kalaset, semestern eller att ge bort” står det i reklamen. Dyrt blir det nog hur som helst. Och tråkigt. Eftersom vi idag med ganska billiga digitalkameror, eller med mobilen, utan ansträngning kan ta bilder som rent av håller en kvalitet som tål både förstoring och tryck. Kameran liksom tänker själv, exponerar, ställer skärpa, stabiliserar handens lilla darrning. Blev det en skitbild ändå? DELETE. Och glöm. Ta nytt, försök igen, bättre lycka nästa gång! Det är ändå gratis (när du en gång investerat i maskinen, alltså).
Likväl går jag nu och sneglar på den lilla Fun Flash från Kodak, mitt fynd i en lokal utgrävning. Det ser ut som om 23 rutor av filmens 27 är exponerade. Eller om det är 23 som återstår? ”Framkallas senast juli 1996” står det också.
Vad kan finnas på filmen? Hemligheter? Rara barn? Oskarpa vykort? Ögonblick som verkligen borde bevaras till eftervärlden?
Kanske måste jag gå till en fotofirma och fråga om de kan ge mig svaret. För så är det väl med fornfynd: forskaren ska inte ge sig innan fyndets historia är kartlagd och utredd, innan alla frågetecken rätats ut.
Copyright Klimakteriehäxan
Vem har skaffat den? När köptes den? Varför ville någon ha den?
Frågorna radar upp sig medan jag vrider och vänder på den svarta plastsaken i sitt färgglada pappfodral.
Detta är en relik från forntiden, varken mer eller mindre. En pryl som kan komma att sätta myror i skallen på arkeologer i kommande sekler eller så.
Kanske ni kan erinra er fenomenet om ni anstränger er? Det kallades ”engångs-kamera” och marknadsfördes med sikte på en målgrupp fylld av tekniska idioter, oskyldiga barn och gamla tanter på tulpanresa (buss!) till Holland. Inga förkunskaper krävdes, bara att titta, trycka och dra fram filmen. I dåligt ljus hjälpte blixten till. Och inte var apparaten stöldbegärlig som en Hasselblad heller.
Naturligtvis blev det bilder. Men det handlade om ganska dyra kort och det är min övertygade gissning att väldigt stor del av det som fotograferats var tämligen oigenkännligt när fotografen fick kopiorna i sin hand. Lysande undantag fanns säkert, men då var det kanske en någorlunda bildsinnad människa som klev inpå motivet, valde bakgrund, lyckades hålla still kameralådan i avtryckningsögonblicket – inte så enkelt, det vet vi.
I dag går det fortfarande att köpa engångskameror. Men vem som kan tänkas göra det övergår mitt förstånd – ”perfekt till kalaset, semestern eller att ge bort” står det i reklamen. Dyrt blir det nog hur som helst. Och tråkigt. Eftersom vi idag med ganska billiga digitalkameror, eller med mobilen, utan ansträngning kan ta bilder som rent av håller en kvalitet som tål både förstoring och tryck. Kameran liksom tänker själv, exponerar, ställer skärpa, stabiliserar handens lilla darrning. Blev det en skitbild ändå? DELETE. Och glöm. Ta nytt, försök igen, bättre lycka nästa gång! Det är ändå gratis (när du en gång investerat i maskinen, alltså).
Likväl går jag nu och sneglar på den lilla Fun Flash från Kodak, mitt fynd i en lokal utgrävning. Det ser ut som om 23 rutor av filmens 27 är exponerade. Eller om det är 23 som återstår? ”Framkallas senast juli 1996” står det också.
Vad kan finnas på filmen? Hemligheter? Rara barn? Oskarpa vykort? Ögonblick som verkligen borde bevaras till eftervärlden?
Kanske måste jag gå till en fotofirma och fråga om de kan ge mig svaret. För så är det väl med fornfynd: forskaren ska inte ge sig innan fyndets historia är kartlagd och utredd, innan alla frågetecken rätats ut.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, september 02, 2011
Veckans fönster är STENIGT
Han var smart, Gunnar Asplund - arkitekten som var en av männen bakom Skogskyrkogården i södra Stockholm, numera på FN:s världsarvslista.
När Asplund ritade Heliga Korsets kapell gjorde han fönsterhyllor av marmor. Och så gröptes de ur. Den blanka ytan blir en fin kontrast till den "knottriga" - det är inte en lyckträff, utan noga kalkylerat, var säker på det. Marmorn blir också en fin bakgrund till några enkla gröna växter som inte kräver så mycket tillsyn. Och ingen risk för dropp på golvet, om det inte skulle bli katastrofalt överflöd av vatten, förstås.
I dag ska Veckans fönster vara STENIGT och då var detta vad jag kunde komma upp med. Vilket också får mig att tänka, att det nog snart är läge för en utflykt till det där världsarvet igen. Klätt i höstfärger, vackrare blir det nog aldrig!
Sugen på fler steniga fönster? Klicka här!
Copyright Klimakteriehäxan
När Asplund ritade Heliga Korsets kapell gjorde han fönsterhyllor av marmor. Och så gröptes de ur. Den blanka ytan blir en fin kontrast till den "knottriga" - det är inte en lyckträff, utan noga kalkylerat, var säker på det. Marmorn blir också en fin bakgrund till några enkla gröna växter som inte kräver så mycket tillsyn. Och ingen risk för dropp på golvet, om det inte skulle bli katastrofalt överflöd av vatten, förstås.
I dag ska Veckans fönster vara STENIGT och då var detta vad jag kunde komma upp med. Vilket också får mig att tänka, att det nog snart är läge för en utflykt till det där världsarvet igen. Klätt i höstfärger, vackrare blir det nog aldrig!
Sugen på fler steniga fönster? Klicka här!
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, september 01, 2011
Ett snille minns hur allt började
Peter Englund är flitigt läst författare, historiker, sitter på stol nummer 10 i Svenska akademien, är dessutom dess ständige sekreterare. Och så är han bloggare. Dessutom har han en hemsida som bjuder på lite mer.
På den finns en riktigt rolig sak – för all del, den publicerades för ganska länge sedan, men jag upptäckte den nyss.
Englund har gjort en lista på saker som han kommer ihåg. Den omfattar inte mindre än 220 detaljerade fast kortfattade hågkomster. Nu är det självklart så, att han minns otroligt mycket mer, tro inte att jag betvivlar det. Men här handlar det om ”ett samlande av privata minnesfragment av ett slag som aldrig kommer att kvalificera till viktiga personliga minnen, och än mindre minnen av det slag som används för att bygga upp historien.”
Idén har han hämtat från en favorit i (den får man förmoda synnerligen välfyllda) bokhyllan: ”Jag minns” (Je me souviens) av fransmannen George Perec. De företeelser som listas är sådant som fanns med under de första tjugo åren i livet. Här platsar såväl Åsa-Nisse som ettöres godis, Lennart Hyland, mordet på John Kennedy och upptäckten av en blodig dambinda.
Nummer 71 är en av de gulligaste punkterna i mitt tycke: ”Jag kommer ihåg hur det känns att bli buren till sin säng, efter att ha somnat framför TV:n, och att då vakna upp, men ändå låtsas att sova, för det är så härligt att bäras.”
Kika på listan, där finns väldigt mycket som åtminstone jag nickar igenkännande åt. Riktigt underhållande!
Kanske borde man göra en alldeles egen? För att, innan man råkar glömma det, visa att fler har en minnesbank från förr. Nog är det väl skönt att veta att inte ens Familjen Flinta och Bröderna Cartwright utgör hinder för att med åren utveckla såväl snille som smak. Även om man inte får en stol bland De Aderton.
Copyright Klimakteriehäxan
På den finns en riktigt rolig sak – för all del, den publicerades för ganska länge sedan, men jag upptäckte den nyss.
Englund har gjort en lista på saker som han kommer ihåg. Den omfattar inte mindre än 220 detaljerade fast kortfattade hågkomster. Nu är det självklart så, att han minns otroligt mycket mer, tro inte att jag betvivlar det. Men här handlar det om ”ett samlande av privata minnesfragment av ett slag som aldrig kommer att kvalificera till viktiga personliga minnen, och än mindre minnen av det slag som används för att bygga upp historien.”
Idén har han hämtat från en favorit i (den får man förmoda synnerligen välfyllda) bokhyllan: ”Jag minns” (Je me souviens) av fransmannen George Perec. De företeelser som listas är sådant som fanns med under de första tjugo åren i livet. Här platsar såväl Åsa-Nisse som ettöres godis, Lennart Hyland, mordet på John Kennedy och upptäckten av en blodig dambinda.
Nummer 71 är en av de gulligaste punkterna i mitt tycke: ”Jag kommer ihåg hur det känns att bli buren till sin säng, efter att ha somnat framför TV:n, och att då vakna upp, men ändå låtsas att sova, för det är så härligt att bäras.”
Kika på listan, där finns väldigt mycket som åtminstone jag nickar igenkännande åt. Riktigt underhållande!
Kanske borde man göra en alldeles egen? För att, innan man råkar glömma det, visa att fler har en minnesbank från förr. Nog är det väl skönt att veta att inte ens Familjen Flinta och Bröderna Cartwright utgör hinder för att med åren utveckla såväl snille som smak. Även om man inte får en stol bland De Aderton.
Copyright Klimakteriehäxan