Glad påsk på Malta

Det blev påsk på Malta. Väldigt lite ägg och godis, och i stället för påskhare åt vi kanin, som är maltesisk nationalrätt.

Att vi över huvud taget kom iväg dit var lite märkvärdigt, kan jag tycka. Jag och Dottern satt vid köksbordet. Det var sent förra söndagens kväll, jag hade jobbat till klockan 22 och ville mest av allt gå till sängs. Men Dottern satte laptoppen på bordet och ville annorlunda. När vi reste oss upp en stund senare hade vi bokat en avresa ett drygt dygn senare! Minisemester!

En gång för nästan 25 år sedan kom jag till Malta för första gången. Då var det i sällskap med Sonen. Det var en ljuvlig vecka vi hade. Allt på hans villkor – han var ju inte ens två år, det gällde att ta hänsyn till sovtider och rutiner. Och han uppförde sig perfekt. På restaurang satt han prydligt, valde mellan kött eller fisk, potatis eller ris (dött eller disk, fitt eller lis på hans språk). Vi byggde sandslott, åkte häst och vagn, tog långa promenader med barnvagnen. Hem kom han i en härlig vit kabelstickad tröja, typisk för ön.

Det bor inte ens en halv miljon människor på Malta, ön längst söderut i Medelhavet. Landets huvudstad är Valletta, med branta gator, gott om kaféer, många affärer, stora kyrkor. Om man som jag gjorde den här gången hamnar i Bugibba, norr om huvudstaden, tar man sig lätt runt på ön med vanlig buss. För 2.60 € åker man en hel dag, hej vilt – och eftersom sträckorna sällan är långa går det att hinna med en hel del.

Många blommor förgyller Maltas stadsbild, planteringar i gatunivå och träd och buskar om man höjer blicken. Fruktträden hade slagit ut, mimosan också, liksom en vackert rödlila bougainvillealiknande sak (bilden). Åkersenap gjorde öppna fält gula, med inslag av härligt varmröd vallmo. Inte bara vår utan försommar, faktiskt, med dagstemperaturer på över 20 grader och dessutom ett riktigt kvällsåskväder som fick palmkronorna att ruska extra mycket på sig.

Gott om kyrkor är det på ön, vars befolkning till övervägande del är katolsk. Just påskhelgen gör folk extra benägna att gå i mässan, besöka biktstolen, delta i processioner med helgonbilder som luftas några få gånger om året. Vi tog oss till en riktigt pampig kyrkobyggnad i Mostar, fylld av blommor och enormt höga stearinljus under ett fantastiskt kupoltak.

Shopping kan man också med fördel ägna sig åt när man har lite tid på sig. Valletta erbjuder rik variation på butiker, från Marks & Spencer till små affärer som verkade leva ett alldeles eget liv, långt från de internationella kedjorna – fast de finns också representerade. The Point, supermodernt shoppingcentrum i stadens norra utkant hade hur många öppna butiker som helst ända till klockan halv åtta på lördagskvällen. Och priserna var så vitt jag kunde bedöma genomgående lägre än i Sverige.

Men det allra märkligaste med Malta, det är ändå språket. Maltesiska är landets alldeles egna mix av arabiska, italienska, lite franska och kanske också några ord spanska. Det hör till den semitiska språkgruppen och låter i mina öron inte likt  någonting annat. Omöjligt att begripa ett enda ord, utom möjligen ”airport”. Visst, engelska är landets andra officiella språk och något alla påstås kunna, fast det stämmer nog inte helt. Och till råga på allt är textremsorna i tv i arabisk skrift, trots att malteserna annars använder latinska bokstäver. Som gjort för språkförbistring!

På varje busshållplats står något som förefaller vara likt poesi att läsa för den som kan (bilden nedan). Jag bad om tolkning men hann bara uppfatta att det var någon sorts naturlyrisk hyllning till månen och bergen – sedan kom bussen och det gällde att sno sig ombord.

Fast dessförinnan hade vi gått en bit på en av alla strandpromenaderna och fikat på en av alla serveringarna medan Medelhavets vågor krossades mot stenarna och fartyg stävade ut över vattnet.

Påsk på Malta var ett riktigt bra alternativ till berg av lösgodis, målade ägg med sill och björkris med gula fjädrar. En glad påsk! Men så hade jag ju också Dottern som ressällskap. Perfekt!

Copyright Klimakteriehäxan