Somrigt i Veckans fönster

Vad förväntar man sig att se genom ventilen - dvs fönstret - i en fartygshytt? Jo så här års en liten bit av svensk skärgård.
Och för all del, lite skärgård såg jag. Fast det höll på att blåsa upp. Under natten gick båten genom två och en halv meter höga vågor och störtregn. Det gungade och stampade, för så blir det i hårt väder.
Så kanske kan man förstå att (in)redaren bestämt att fönstret i pentryt hellre ska visa en undervattensscen. Fast vi sjönk förstås aldrig, det är en bild ...
SOMRIGT ska det vara i Veckans fönster!

Copyright Klimakteriehäxan

Törnrosa i nutid

Hade jag haft ett litet barn med mig på sommarpromenaden i Barndomslandet skulle jag ha blivit inspirerad att berätta en saga: den klassiska historien om Törnrosa, som somnade och sov så länge att häcken växte kämpahög runt henne och isolerade henne från omvärlden. Precis så ser det ut runt det lilla torpet där ingen bott på  länge. Men nog minns jag hur det var förr.

På ben med mycket spring i for jag omkring på gräset framför vårt lilla hus, som låg alldeles intill byvägen. Trafiken var ytterst måttlig. Farbror Arvids mörkröda bil kände jag igen, han vinkade alltid. Fast det var roligare när farbror Kalle kom, han som bodde i det där torpet.

Kalle måste ha varit en av de allra sista som höll fast vid att transportera både sig själv och sina tillhörigheter med häst och vagn. I sakta mak kom det stora djuret lunkande – jag tror rent av att kusen hette Brunte, även om det låter för klyschigt för att vara sant.

När ekipaget kommit mitt framför vårt hus drar farbror Kalle i tömmarna och Brunte stannar. Kalle, som alltid klädd i skärmmössa och storväst, ropar ett glatt hej till den lilla flickan som var jag. Kalle hade pliriga ögon och röda, skinande kinder, rejäl prilla under läppen. Vad vi pratade om vet jag inte, men hästen tog emot både mina klappar och lite avrivna löv från syrenbusken.

Så småningom smackade farbror Kalle med läpparna och Brunte började röra på sig igen. Kanske var de på väg till lanthandeln, kanske skulle några säckar vete till kvarnen som låg precis bredvid affären. Bråttom hade de inte, varken hästen eller hans kusk ...

Det låter som forntid, jag vet. Men historien om Törnrosa utspelar sig ju inte heller i nutid. Fast häcken, den finns här och nu. Kämpahög är den.
Dock kommer aldrig en prins på en vit springare att hugga sig fram till den lilla dörren till farbror Kalles stuga.  Den har inte långt kvar till totalt förfall. Och snart är det väl bara jag som minns Kalle, hästen och våra små somriga pratstunder.

Copyright Klimakteriehäxan

Nora Ephron - en kvinna "med penna"

Visst minns också ni filmer som ”Sömnlös i Seattle”, "Silkwood" och ”You got mail”? För att inte tala om ”När Harry mötte Sally” – det är i den som Sally/Meg Ryan sittande vid ett restaurangbord fejkar en högljudd orgasm för att bevisa för Harry/Billy Cristal att jo då, det kan kvinnor visst.

Alla de där filmerna – och ytterligare en lång rad i samma genre, den romantiska komedin – hade Nora Ephron att tacka för sina framgångar. Hon skrev mest manus, men hon regisserade så småningom också och deltog aktivt i hela filmproduktionen, eftersom hon "ville ha koll på sin egen historia".

Nu blir det inga fler filmer med Ephron-stämpel. Inget annat heller. Hon avled i natt, i New York, 71 år gammal.

Men hon är värd att komma ihåg för såväl filmerna som för sina böcker. Några år var hon gift med Washington Post-reportern Carl Bernstein, en av Watergate-avslöjarna. Skilsmässan blev dramatisk och samtidigt lite av en start på hennes egen karriär, även om hon skrivit böcker innan succén ”Heartburn” kom ut 1983. I den avhandlade hon Rachels uppbrott från äktenskapet med en otrogen man, och det stod ganska klart att historien till stora delar var självupplevd. ”Den här boken visar att det finns inget bättre sätt att ta revansch än att göra det med en välskriven skildring” skrev recensenten i Chicago Tribune och blev vederbörligen citerad på pocketupplagans omslag.

Nora Ephron var inte bara en begåvad skribent med romaner, skådespel, filmmanus, journalistik och essäer på sin repertoar. Hon var också en lysande kock, vilket även Carl Bernstein lär ha ansett och uppskattat, så länge han fick äta det hon lagade.

De där kökskunskaperna lät hon förgylla ”Heartburn” (som betyder halsbränna på svenska, där försvinner dubbeltydigheten med översättningen). Här och där i romanen, mitt i löpande text, dyker recepten upp. Hon lär läsaren knepen till en perfekt Key lime pie, hon bjuder på bread pudding, hon lagar italiensk linguine alla cecca … Roligt!

Många skratt har hon vetat att locka fram, inte minst med sin ganska bakåtlutade syn på såväl sig själv som sina medsystrar. Bara boktitlarna räcker för att förstå det: ”Jag gillar inte min hals, och andra tankar om att vara kvinna” (kom på svenska för ett par år sedan) eller ”Love, Loss and What I Wore” … Nora Ephron "hade penna" som det ibland brukar kallas. Hon hade många läsare och beundrare/innor.

Kanske boktips som kan komma till pass när det drar ihop sig till semester?

Copyright Klimakteriehäxan

UPPDATERING: I dag torsdag skriver många om Nora Ephron - till exempel här Cecilia Hagen i Expressen och här i AB, här i DN, här i SvD. En enig hyllningskör, varken mer eller mindre!

Tisdagstema REGN

Det är något mystiskt med regnväder.
Oavsett hur många paraplyer man har saknar man oftast ett när himlen öppnar sig.
I dag har det stundtals vräkt ner vatten över oss, ur tunga mörka moln. 
Men med samma logik som gäller paraplyer lyckades jag inte ta en enda bild av ovädret, trots att Veckans tisdagstema är REGN.

Copyright Klimakteriehäxan

Trädgårdstragik

Trots att det är ungefär det tråkigaste jag vet ger jag brännässlorna och våtarven i rabatten en omgång. Tänker att våtarv, detta snabbväxande och knallgröna ogräs, borde adlas till prydnadsväxt, så slapp man den eviga kampen som är förlorad, hur ädelt man än ligger i. Men ingenting tyder på att den uppgraderingen är aktuell.

Medan jag står där och svettas noterar jag en liten fågel som flyger runt omkring mig och piper energiskt. Den kommer igen och igen, lätet är genomträngande trots att fågelkroppen är så pytteliten. Jag misstänker att jag kommit onödigt nära ett bo och får därmed en ursäkt att avbryta rotandet efter nässelrötter bland fänrikshjärtan och kungsliljor.

Men just när jag rätar på ryggen upptäcker jag olyckan. En fågelunge ligger och sprattlar i ytan i baljan som samlar upp hängrännans regnvatten. Oj, stackars liten! Han är inte flygfärdig och verkligen inte simkunnig. Försiktigt fiskar jag upp den lilla dunbollen och lägger honom i gräset. Han tittar på mig med minimala pepparkornsögon och försöker förtvivlat få styrsel på benen. Det går inte särskilt bra.

Jag ser mig om efter mamman. Tänker att hon nog bett om min hjälp, undrar om hon kan ta över nu? Hon sitter på en stolpe och låter ynklig. Jag säger åt henne att ungen behöver henne mer än någonsin och drar mig tillbaka för att inte störa. Petar bara in olycksfågeln under några blad så att den inte omedelbart ses av någon hungrig kråka.

En timme senare hör jag fortfarande mammans pip, som jag vid det här laget bestämt låter riktigt sorgset. Ungen ligger kvar där jag lagt den, det rycker lite i benen, men prognosen är sämsta tänkbara. Antar att jag borde utföra ett barmhärtighetsmord men vet verkligen inte hur jag ska kunna ta livet av stackaren.

Så jag gär det fegaste av allt: jag går min väg. Lämnar olycksoffret bakom mig. Kan hoppas att andra ungar ur samma bo klarat sig bättre – vår haverikommissionsanalys säger att boet antagligen finns högt uppe i rännan och att olycksfågeln sköljts med i den störtskur som nyss gjorde himlen svart. Såvitt inte ungarna busat och en råkat trilla över kanten och åkt rutschkana genom stupröret rakt ut i baljan.

Kommer ihåg en sång som vi sjöng när jag var barn:
Små små fågelungar sova i sitt bo
lilla fågelmamman får då lite ro
hon brukar flyga hit och dit att söka något gott
för barnen har så stor aptit
att aldrig nog de fått.

Just den här mamman har nu en mun mindre att mätta.  Att ingen sorg är större än att förlora ett barn, det tror jag är ställt över alla tvivel. Och något som ingen förälder borde behöva uppleva. Inte ens en fågelmamma. Ren tragedi i ett hörn av trädgården.

Copyright Klimakteriehäxan

Midsommarens blommor

Det ska vara sju blommor under midsommarens sovkudde. Någon gång har det hävdats att det faktiskt inte räcker med sju, det ska vara nio.

En sak är säker: i år hade det inte varit svårt alls. Vägrenarna är aldrig vackrare än så här i midsommartider. Artrikedomen är rent överväldigande. Utan ansträngning plockar jag prästkrage, gökblomster, rödklöver, smörblomma, kråkvicker, fibbla (osäkert vilken sort), humleblomster (bilden ovan), vitklöver, blåklocka, hundkex och vitmåra.

Käringtanden med sin knallgula signalfärg har fått ökat symbolvärde sedan jag läste en artikel i någon hälsobilaga om hur tänder efter 50-årsdagen kräver extra fluor, ännu noggrannare skötsel – och ändå kommer att gulna ... Möjligen kan man känna en annan sorts anknytning även till den lilla sedum-växten fetknopp, som finns både gul och vit.

En relativt oansenlig blomma som både Evert Taube och jag har gillat är kattfoten, men den är inte längre vanlig. Det är inte heller blåsugan, vars latinska beteckning (Ajuga pyramidalis) jag aldrig kommer att glömma, en rest från mina dagar som herbarie-ivrare. Och skogsstjärnan (Trientalis europea!!!) kräver faktiskt, precis som namnet antyder, en liten skogsutflykt, men där finns den.

Trots alla praktfulla blomster i midsommargrönskan finns en annan växt som totalt dominerar synfältet. Det är lupinen, i vitt, lila, rosa eller mörkröd.
Men lupin kan man omöjligt ha under kudden. Det är den inte tillräckligt vild för. Skulle möjligen framkalla drömmar om Arsène Lupin – och vem vill drömma om honom?

 

Copyright Klimakteriehäxan

Midsommar med många S

Glad midSommar önskas ni alla – och då tänker jag midSommar med stort S som i Solsken, Sill, Strand, Simturer, Sommarblomster och Skymningsljus. Samt Sömn med ljuva drömmar, förstås.

Copyright Klimakteriehäxan

Det ska vi fira!

I dag är årets längsta dag. Läge att fira, helt enkelt.
Då gäller det att använda den till något bra.
Gör det!

Copyright Klimakteriehäxan

På önskelistan till Jultomten

Det är nästan midsommar.

Men jag ser fram emot jul.

I dag har jag nämligen sett den perfekta julklappen till mig, även om den måste öppnas i förtid (ja, det skulle funka som födelsedagspresent också, jag är ju ett vinterbarn).

Så vad önskar jag mig? Jo, en konsertbiljett, som vore jag en idolsugen tonåring. Det står nämligen i tidningarna i dag, att Kris Kristoffersson kommer till Sverige igen. Han var här för två år sedan och fick de mest lysande recensioner. En bekant reste många mil, till Skåne, för att uppleva honom, och garanterade att det var värt varenda krona, varenda tillryggalagd kilometer.

Den 13 november uppträder KK i Stockholm och då vill jag verkligen vara på plats. Visst sjunger han väl "Me and Bobby McGee"? Inte kan han låta bli att ge publiken "Help Me Make It Thru The Night"? Eller "This Old Road"? Där har ni bara tre låtar ur hans omfattande produktion, ballader som är oförglömliga. Det är en aning pinsamt (kanske) att erkänna, men faktum är att en gång satt jag på ett tåg och ägnade hela resan åt KK på cd. Och grät, inte oavbrutet men stundtals.

Han har väl inte världens bästa sångröst, åtminstone inte nu för tiden. Och visst, visst är det rätt så sentimentalt ibland. Men vad gör det? Han är ju fantastisk ändå! Ja, jag har till och med gillat honom på film, trots att han inte är klotets bästa skådespelare heller ...

Precis på midsommarafton blir Kris Kristoffersson 76 år. Det sas redan vid förra besöket att det förmodligen ingick i vad som skulle bli hans sista turné – och jag svor över min usla framförhållning som inte ordnat en musikalisk utflykt.

Men den här gången, snälla Tomten!?

UPPDATERING: Efter att ha sovit på saken har jag kommit fram till att jag nog ska ta tag i det här inköpet alldeles själv. Faktum är att jag aldrig, ens som riktigt liten, trott på Tomten.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema SOMMAR

Sommar, det är temat för denna veckas tisdag. Ni hittar många fina sommarbilder här.
Och så här kan sommar se ut, inte sant?
En liten familj på badutflykt i strandkanten, med solglitter i vattnet.
Själv har jag fortfarande inte vågat kliva ner i sjön, det känns som om värmen inte riktigt hunnit få någon riktig effekt. Men sådant stör ingen and.

Copyright Klimakteriehäxan

Det ekar tomt ...

Så här såg det fortfarande ut i oktober

"Jag vet inte hur många röster jag hörde och läste under den där tiden som avfärdade protesterna med argumentet 'när det finns så mycket annat i världen man kan engagera sig i, varför lägga energi på ett träd?' Intressant nog utmärker sig ytterst få av dessa personer för engagemang i just något alls, mer än möjligen rätten att få fälla släpiga ironiska kommentarer om världen omkring dem."

-Annina Rabe skriver krönika om den tämligen berömda tv-eken som fälldes på Oxenstiernsgatan i Stockholm i höstas. Jag tillhörde inte aktivisterna, men eftersom jag sett trädet varje arbetsdag i mer än 40 år är jag definitivt en av dem som saknar det fantastiska grenverket, som så här års skulle ha varit en mäktig grön färgklick i en annars tämligen trist gatubild.  Nu finns några stackars gula penséer till tröst, i en grop en bit ifrån själva stubben ...

Så här ser det ut i dag

Copyright Klimakteriehäxan

Lite lila i salladen

Den första gräslöksblomman har slagit ut i min balkongkruka.

Det ger mig möjlighet att pröva – och dela med mig till er – ett färskt tips jag fått av en duktig kock: plocka isär blomman och lägg de små lila klockorna i salladen! Medför inte bara ett trevligt färgtillskott, utan också distinkt smak av gräslök.

Ett tips till fick jag i sammanhanget. Om man knipsar av nyss utslagna gräslöksblommor och lägger dem i en plastpåse i kylen håller de sig ganska länge. Men ”nyutslagen” är nyckelordet.

Så snart blomman blir det allra minsta brun i kanterna är det för sent. Jag ska definitivt prova!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans fönster - i bröllopstankar

Om en vecka är det en riktig storhelg, en bröllopshelg. Tid för löften, tid för tankar om framtiden, oftast en ny sorts liv för den som går från ensamhet till tvåsamhet.

Midsommaraftonens brudpar har förmodligen redan hittat sina kläder för tillfället, så det här lär väl inte fungera som något tips precis, men när det nu är VALFRITT i Veckans fönster kom jag ihåg den här tämligen originella brudklänningen, som fanns med i vandringsutställningen "Krona och krans" för några år sedan.

På min bild ser man klänningen framför ett fönster i Rackstadmuséets vackra lokaler i Arvika. Men för att man ska förstå att detta inte är en brudklänning vilken som helst, utan en stass skapad med tanke, måste ni ju också titta på närbilden nedan. Och budskapet är inte bara rosigt romantiskt, utan också ganska verklighetsnära ... Tyvärr har jag inte namnet på personen bakom skapelsen.

Värt att notera är dessutom halssmycket. Har du en gammal medalj, en ärvd klenod eller ett brons från skol-DM i friidrott? Kan förvandlas till ett användbart och ganska kul halsband, se bara!

Copyright Klimakteriehäxan

Dagsaktuellt citat

"–Det är mycket Zlatan nu!

 –Jo, skulle sitta bra med lite Ranelid igen!"

-Det är inte ofta jag ler när jag tittar på Dagens Nyheters insändarsida. Men i dag hände det. Max Claesson, från Nynäshamn, är mannen bakom bidraget. Fast även om han är lite lätt kritisk till fixeringen vid EM i fotboll undrar jag om han inte sitter där ikväll ändå och håller tummarna när Sverige möter England ...

Åtminstone inte Pingu ...

Jag gillar pingviner. När de försvann från Skansen saknade jag dem. Den tecknade Pingu tillhör sedan länge mina favoriter. Och mitt hjärta rörs ända ner i rötterna när jag ser kejsarpingvinerna ta hand om ägg och ungar i en skyddande fjädersky mellan fötterna, perfekt värmekälla i den arktiska kylan.

Men aldrig får man vara riktigt glad. Nu visar det sig att även pingviner är ena knepiga typer. I deras samhällen på Antarktis förekommer både våldtäkter, misshandel och nekrofili. Dessa sorgliga beteenden observerades redan 1910 av George Levick, en forskare som följde med Robert Scott till Sydpolen. Han kände dock på sig att hans iakttagelser inte skulle uppskattas i hans hemland England, så han avslöjade inte de stora fåglarnas hemligheter.

Först nu har hans anteckningar publicerats, i en tidskrift som heter Polar Record.

Det hjälper föga att man i artikeln påpekar att liknande beteenden finns hos så gott som samtliga djurarten, människan inte minst.

Jag hade velat ha kvar min problemfria relation till världens alla pingviner. Nu kanske jag får hålla mig till Pingu – för i animerad form lär väl han förbli snäll och okriminell ...

Copyright Klimakteriehäxan

Källa TT

Nygammalt i fotobranschen

Nu har jag besökt en inrättning som jag inte sett insidan av på 35, kanske 40 år.

Jag har varit i en fotoautomat.

Ni minns ju de där holkarna med snurrstol, mörk spegel och kort gardin. De finns faktiskt fortfarande! Men inte lika flitigt använda, som till exempel när man var tonåring.

Det var ett rent nöje att gå dit, klämma in sig så många som möjligt och åstadkomma ett litet gruppfoto där ingen egentligen syntes, alla var oskarpa, absolut ingen kom till sin rätt. Det var konstiga miner, finger-horn och asgarv, allt på en gång. Med bästisen kunde det bli en tvåbild, man kunde också byta foton kompisar emellan, som vore det filmisar (om ni minns den företeelsen).

Nyförälskade förevigade sin kärlek i den där kuren – det gav ju tillfälle till någon minuts tätt omslingrande medan blixtarna, fyra till antalet, brände av. Dyrt var det inte heller.

Väntan på en blöt remsa med resultatet var fnissig och ingen var någonsin nöjd. Sedan fick den fotograferade gå och flaxa med bilderna medan de torkade, samtidigt som nästa kund fyrade av sitt bredaste leende in i den mörka spegeln, som naturligtvis var/är själva kameran.

Att jag nu återuppsökt en fotoautomat beror i grunden på att mitt körkort försvann tillsammans med min stulna plånbok. För förnyelse krävs en bild. Jag har gruvat mig. Sist jag tog ett passfoto såg jag ut som en varelse från yttre rymden, det kostade två hundralappar och fotona var oanvändbara. Skulle jag falla till föga och gå till en sådan fotograf igen, en som absolut inte bryr sig om resultatet?! Det tog emot.

Så kollade jag. Jo, det finns faktiskt fotoautomater, fast betydligt glesare än förr. Men även om de på sätt och vis ser ut och funkar som då är 2012 års upplaga helt annorlunda. Du betalar med kreditkort (80 kronor), när du sett resultatet får du välja om du vill ha fyra olika eller fyra lika bilder, och du får välja vilken exponering du önskar. Processen är digitaliserad och snabb. Korten kommer ut, torra, efter bara någon minut och är klara för användning. Smärtfritt!

Inte nog med det, jag anser att jag såg ut nästan som en människa och har skickat in det till Transportstyrelsen i därför avsett kuvert. Om ni får se resultatet? Njaej, SÅ smickrande var det inte ...

Återstår att se om jag – och automaten – får godkänt av Själva Myndigheten.
I så fall får jag körkort igen. 
Allt var inte bättre förr.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema SMÅ DJUR

Vem vet vad som fick den här lilla fjärilen - av för mig okänd art - att så fascineras av en detalj på vår bil att den ideligen återkom, satte sig nära, verkade söka kontakt. Kan det ha varit färgen? Att plastbiten faktiskt påminde om en släkting, ute i den svenska sommaren?

Svaret på den frågan lär vi aldrig få. Men när tisdagstemat är SMÅ DJUR kom bilden till pass.
Fler små djur (kanske både vackra, gulliga och för all del äckliga?) hittar du den här vägen.

Copyright Klimakteriehäxan

Zlatan ersätter Birgitte

Måndag – tv-kväll. En högtidsstund i soffan klockan 21. Då är spänningen på topp i en hel timme, då fäller vi en och annan liten tår eller fnyser åt intrigmakare som borde få en rejäl näsknäpp, drar efter andan när cyniska nyhetschefer bestämmer vinkeln åt de politiska reportrarna.

Det är den danska serien ”Borgen” som har mig i sitt grepp – mig, och massor av andra tv-tittare.

Just nu pågår den andra säsongen. I fokus finns Birgitte Nyborg, Danmarks första kvinnliga statsminister. Hon har det inte så lätt, vare sig på jobbet eller privat. Men skulle hon finnas på riktigt skulle hon antagligen få egen majoritet i parlamentet och slippa kohandeln som nu blir nödvändig, gång på gång.

Och i dag är det måndag. En hel vecka har gått sedan vi sist fick umgås med Birgitte, Karsten, Katrine, Philip. Dags alltså för ännu en höjdare, femtioåtta minuter som går obegripligt fort.

Men ack nej. Inget ”Borgen” ikväll.

Det blir fotboll i stället. En helt annan sorts tv-underhållning. 

Jag har ingenting alls emot fotboll. Kan tänka mig att titta åtminstone en stund på grabbarna som spelar ”det gröna fältets schack”, hur Erik Hamrén får till det, om Zlatan gör mål.

Fast att fotbollslandslaget tvingar Birgitte Nyborg att lämna walk over, det gillar jag inte.

Men nu är det som det är. ”Borgen” är tillbaka om en vecka. Sex avsnitt kvar!

Danskarna har tack och lov tänkt sig att det blir en tredje (och sista) säsong 2013.  

Copyright Klimakteriehäxan

Offer för gör-om-mig-trenden

Sitter på bussen. Mitt emot mig dimper en kvinna ner. Hon fångar mitt intresse. Utan fördröjning startar en process i min hjärna. Den är inspirerad av något av alla dessa gör-om-mig-reportage som jag sett, i tv, i tidningar. Det handlar om att upptäcka hur en människa ska kunna ta tillvara sina fördelar, och i bästa fall undertrycka saker som inte tillhör hennes bästa sidor. Damen mitt emot mig är ett perfekt ”offer”.

Håret kommer först. Det är platt, det är vitblekt med utväxt och trasiga toppar, det är oklippt, det är okammat. Kanske var det extra bråttom den här morgonen? Kanske var badrumsspegeln trasig? Och glasögonen! Så missklädsamma! Det finns hundratusentals bågar att välja på – tusen av dem skulle passa hennes ansiktsform bättre. Lite mascara och läppglans skulle också pigga upp. Till råga på allt är hon nagelbitare, en svår åkomma att bota, det vet jag av egen erfarenhet.

Sedan är det det där med kläderna. I sommarsandalerna har hon världens mest spruckna hälar, det hinner jag se när hon sätter sig. Byxorna är för korta. T-tröjan två storlekar för liten. Jackan var kanske snygg för några år sedan, nu är den bara säckig och färgen dessutom illa anpassad till själva människan. Väskan är en formlös säck.

Där sitter jag och gör om. Iväg med henne till frisören, så en sväng till en klädaffär – det går utmärkt med HM, Lindex eller Kapp-Ahl, jag tänker inte Armani eller ens Cos, så det behöver inte kosta skjortan. För jag inser naturligtvis att det kan vara en prislappsfråga. Och man kan definitivt fynda på ständigt pågående lagerrensningar, utan att resultatet skriker ”halva reapriset i mellandagarna”. 

Så där kan jag hålla på. Dömer ljudlöst och osynligt mina medpassagerares yttre, muttrar inombords om kläder som ser ut att spricka när som helst, om färgkombinationer som riskerar att framkalla blixtrande huvudvärk, kollar trashade jeans som knappt hänger ihop, irriteras av ylleluvor som står i stark kontrast mot vårsolens värme. Har drösvis med förslag som skulle göra helheten så otroligt mycket mer tilltalande.

Och medan jag sitter där och fortsätter min elaka granskning kommer nya passagerare på, andra går av. Antalet objekt för mitt projekt är outtömligt.

Så möter min blick plötsligt en annan kvinnas ögon. Hon är kanonsnygg, välvårdad ut i nagelspetsarna. Hela utstyrseln är genomtänkt. Allt funkar. Bara att gratulera.

Då ser jag vad hon (och förmodligen några andra) konstaterar när hon tittar på mig.

Slarvig frisyr, tänker hon. I tjockaste laget för jackan. I äldsta laget för den där tonåriga väskan. Skorna – bekväma kanske, men inte särskilt coola. Ta nåt med lite klack vetja! 

Raskt gör hon om mig från mitt vardagsjag till en långt tjusigare dam i övre medelåldern, med samma rätt som jag tidigare gjort om andra.

Bara att hacka i sig. Och kanske åtminstone ta fram hårborsten ... 

Dessutom är jag ganska övertygad om att vi är fler som drabbats av den här – ja ska man kalla det sjukan? Eller bara gör-om-mig-trenden?

Copyright Klimakteriehäxan

Linnesäsong

Det är nu tiden för linne är inne.

Och då menar jag inte i första hand ärmlösa toppar. Nej, jag tänker på de där linneplaggen. De är oemotståndliga på hängaren i affären, släta och svala – och snygga.

Men så står jag där vid strykbrädan och svettas. Visst, det heter att kläder sydda i linne absolut får vara lite skrynkliga, att det är det som är materialets egentliga charm. Fast så enkelt är det inte. De måste strykas innan de får bli acceptabelt snyggskrynkliga.

Problemet dyker också upp om man som jag har en uppsättning linnedukar. Man har det om man växt upp i relativ närhet av Klässbols Linneväveri. Och hur vackert man än dukar – om bordduken är skrynklig förtar det hela intrycket.

Nu är det så med just dukar, att det finns knep. Först och främst, naturligtvis, att mangla dem medan de fortfarande är lite fuktiga. Det ger en bra grund. När de sedan ska användas finns ett sätt som jag lärde mig på en finkrog i Kalifornien en gång. Vi var de sista lunchgästerna, onödigt sena tyckte personalen, som började styra upp för middagen medan vi satt kvar.

På kom dukarna. Och jag stirrade som förhäxad. För beväpnad med en alldeles vanlig stänkflaska gavs duken en dusch. Därpå strök människan med handen över den textila ytan. Inför mina ögon blev duken slät, fula veck raderades ut, duken fick självtorka, det såg faktiskt alldeles nystruket ut. Så den metoden använder jag alltsedan dess, funkar även på bomull!

Något liknande skulle jag behöva lära mig när det kommer till kläderna. Jo, en sak har jag inhämtat: blötläggning i ungefär en halvtimme gör att man slipper de där hopplösa vikmärkena som uppstår när tvättmaskinen centrifugerar för fullt. Det har något med linfibrernas konstruktion att göra. Tänk att det skulle gå flera årtionden med garderoben halvfull av linnekläder innan den insikten blev min!

Strykjärnet måste fram ändå. Få husliga göromål tycker jag är lika tråkiga, inget är tråkigare.

Sedan är det ett faktum: blir det bara en gång slätt blir det snyggt igen. Fast snart hamnar plagget i tvättskåpet och så snurrar evighetsmaskinen vidare …

Det finns naturligtvis en radikal lösning. Att inte köpa kläder som kräver strykning. Lätt sagt. För det ÄR ju både snyggt, svalt och skönt med linne.

Men har man riktig otur behöver även en och annan ärmlös topp få en omgång på strykbrädan.  

Linnesäsongen är här. Skönt på sitt sätt. Suck ändå.

Copyright Klimakteriehäxan

Nationaldagsnoterat

Svenska folket, åtminstone den spillra som finns på Södermalm i Stockholm, vet minsann att ta reda på en nationaldag när den nu råkar vara röd och arbetsfri för de flesta.

Se här vilka jag såg eller mötte på min lilla promenad i det vackra vädret:

Paddlare

Seglare

Boulespelare

Gungare

Termostömmare

Öldrickare

Solbadare

Rutschkaneåkare
Krocketfantaster

Badare

Vitkindade gäss

Cyklister

Tandemcyklister

Fotografer

Korvsäljare

Joggare

Löpare

Flaggviftare (små)

Flanörer

Svanar

Utefikare

Barnvagnsrullare

Picknickätare

Rullstolsåkare

Folk som vet att ta vara på en ledig onsdag, allihop.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema SAKNAD

Man ska inte sakna tider som flytt. Det lönar sig inte. Men när man drar sig till minnes vissa saker, hur det kändes, hur det var – då kan den ändå infinna sig, saknaden.

Som när vi semestrade på Kreta, som Dottern envisades med att omväxlande kalla "Kvetra" och "vårat land". Vi hade ju inget eget sommarställe ...
Jag tror att solen sken hela tiden, att havet var varmt, jag minns att vi hade härliga dagar med roliga böcker, spännande utflykter, evighetslånga bad, god mat och gott humör. Myggbetten och de små blessyrerna (ja ni ser väl plåstret?) var ingenting att bråka om. Det gick att trösta sig med att plocka några färska aprikoser från trädet vid dörren.

Sedan kan jag självklart sakna de runda barnaarmarna runt min hals, klappar med glassbemängda fingrar, blöta pussar som smakade tsatsiki blandat med köttfärssås och kärlek.
Men åren går och läget är ett annat. Inte nödvändigtvis sämre, fast annorlunda.
Och det kan ju inte vara fel att sakna den där tiden ibland. Faktum är att jag kan sakna Kreta också, har inte varit där på evigheter.

Det är det påbjudna nyckelordet för veckans tisdagstema, SAKNAD, som utlöste denna lilla nostalgiska utvikning. Fler bloggare som saknar saker har du vägen till här.

Copyright Klimakteriehäxan

Kungligt och festligt

Det pågår som bäst ett hejdundrande 60-årskalas i London just nu. Drottning Elizabeth II har suttit på tronen sedan 1952. Britterna firar – antagligen ska man vara glad över att inte försöka turista där i dessa dagar, med alla rojalistiska evenemang som pågår.

Men jubileet har också fått BBC att göra en sevärd serie i tre delar, ”Diamantdrottningen”, som även SVT  sänder. DN:s tv-krönikör Johan Croneman hyllade (med rätta) den första delen. Del 2 kan ses veckan ut på SVT Play här, sista delen går på lördag.

En del kul detaljer dyker upp när man minst väntar det. Eller vad sägs om statistiken gällande drottningens berömda trädgårdskalas med ungefär 8000 gäster: 27 000 koppar te serveras, och de inbjudna äter i genomsnitt fjorton kakor och smörgåsar per person ...

Själv kan jag inte låta bli att tänka på den förträffliga boken ”Drottningen vänder blad” (The Uncommon Reader) av Alan Bennett. Den handlar definitivt om Elizabeth. Har du inte läst den? Gör det! Storslagen underhållning, i pocketformat! Om det är en hyllningsskrift? Nja, inte direkt. Kungligt och festligt i alla fall. Döm själv. 

Copyright Klimakteriehäxan

Succé eller UFO, det är frågan

Jag ser den i en heminredningsaffär i nya lyxgallerien Mood mitt i Stockholm. Kunderna verkar inte ha hittat hit, man kan ströva utan att trängas, titta runt, konstatera att prisnivån är rätt hög. Vilket gör mindre, eftersom behovet av nyanskaffningar är ytterst begränsat, både vad beträffar hemmet och garderoben.

Men fåtöljen gör mig glad, får mig nästan att börja treva efter någon av alla dessa virknålar jag har, i olika grovlekar, färger och material. Att virka är kul och dessutom en praktiskt handarbete, eftersom det oftast inte tar särskilt mycket plats. Går lätt att ha i handväskan eller kanske rent av i fickan. Detta alltså så länge man satsar på lapptäckestanken, precis som den gjorde som gav den här möbeln dess finish.

Provsittning bad man i butiken de presumtiva kunderna låta bli, och någon prislapp såg jag inte heller. Det gjorde inget, för det var själva idén jag gillade.
Sprang jag då hem, rafsade fram restgarnerna och la upp några luftmaskor till första blomman, eller lappen, eller rutan?

Å nej. Något har jag väl lärt mig med åren. Som att det går åt oändligt många timmar för att åstadkomma något liknande. Och även om jag tror att slutfört verk skulle bli en total succé är sannolikheten långt större för att vi skulle skåda ännu ett av mina UFO-projekt. UFO som i "Unfinished Objects". Det är så mina handarbeten brukar sluta numera.
Fast kanske någon annan plockar upp tanken? Det är den värd!

Copyright Klimakteriehäxan

Gamla luktar (faktiskt) inte illa!

Tänk dig att du tar en t-tröja och sover i den fem nätter i rad. Sedan lägger du den inte i tvättkorgen. Nej, du lämnar över den till vetenskapen. Som samlar in många fler använda tröjor och gör en bred analys: hur luktar de, det vill säga du?

Så gick det till när Johan Lundström, svensk forskare verksam i Philadelphia, USA, tillsammans med några kollegor undersökte människornas egna dofter. Tröjorna han samlade in representerade tre grupper i åldrarna 20-30, 45-55 och 75-95 år. Och visst kunde man slå fast att gamla har en specifik lukt – vi har väl alla hört talas om att ”lukta gubbe”, ett uttryck som lätt framkallar en rysning av obehag. Lundström hade dessutom med egen näsa konstaterat, efter besök på äldreboende både här i Sverige och i USA, att där fanns en speciell doft.  

Men det som är nytt i resultatet av Lundströms forskning, det är att gamla faktiskt luktar bättre än yngre. Det kom han fram till sedan en testpanel bestående av unga män och kvinnor fick lukta på de där tröjorna och ranka dem efter doft.

Och trots att t-tröjorna från äldsta gruppen ofta sas lukta ”gammal källare” eller ”stillastående vatten” så uppfattades den lukten ändå som den minst obehagliga. Unga och medelålders män, däremot, luktade allt annat än gott. De stank faktiskt!

Inte berodde det heller på dålig hygien. Testpersonerna duschade varje kväll före sänggåendet, och de ombads avhålla sig från särskilt kryddstark mat under de aktuella dygnen. Detta för att den doft som skulle lagras i tyget verkligen skulle vara kroppens egen.

Den doft som gamla bär på har till och med ett eget namn, kareishu, på japanska. Att den uppfattas negativt tror man nu beror på den miljö där lukten finns: ålderdomshem utlöser per automatik dåliga associationer, det är där man inte vill hamna, det är en sista utpost i livet som de flesta helst undviker att tänka på (och många faktiskt försöker slippa besöka över huvud taget).

Vi kan alltså inte riktigt lita på vårt luktsinne, det verkar rätt klart. Lundström påpekar till exempel, att om man inte vet vad man luktar på när man känner doften av parmesanost associerar de flesta till spyor …

Exakt varför människan luktar olika i olika åldrar och att det dessutom finns för de olika åldrarna vissa gemensamma egenskaper i kroppsodörerna vet däremot forskarna ganska lite om. Man får nöja sig med vetskapen att den som är gammal inte alls behöver lukta illa. Alltid något för den som ängslas över kroppens oundvikliga förfall!

Copyright Klimakteriehäxan

Undersökningen presenteras av PLoS (Public Library of Science). 

Bara att säga "konichiwa"

Det är från Japan våra nya låneord kommer, har ni insett det?

Sudoku, som egentligen ska skrivas su doku, har många av oss gjort till ett behov och en daglig vana. Kakuro har jag aktat mig för, med tanke på den tid jag redan ägnar åt liknande hjärngympa, men japanskt är det förvisso och tämligen välbekant vid det här laget.

Umami är ordet som beskriver den femte smaken, vid sidan av sött, surt, beskt och salt. När dess egenskap ska definieras brukar det landa i ”god och färsk smak” – lite otydligt, kan tyckas, men vetenskaparna har inte lyckats bättre än så, trots att de haft ända sedan 1908 på sig. Det var då umami-begreppet myntades av en professor Ikeda i Tokyo, men in i svenska läroböcker hade ordet definitivt inte tagit sig innan jag lämnade skolbänken.

PechaKucha stötte jag på för första gången alldeles nyligen. Det handlar om en modell för att hålla presentationer, föredrag, i koncentrerad form. Oavsett ämne har man ett högst begränsat utrymme att disponera: 20 bilder får användas, man får tala max 20 sekunder per bild och när 6 minuter och 40 sekunder gått ska presentationen vara klar, med slutsats, knorr och poäng.

Två arkitekter tog fram den här modellen 2003 och det var från början avsett för unga japanska  formgivare som skulle kunna visa upp sitt arbete snabbt och rationellt. I botten låg nog också erfarenheter vi alla delar: att folk i talarstolar ibland har obegripligt svårt för att sätta punkt.

Nu har jag haft tillfälle att konstatera, att PechaKucha inte är alldeles lätthanterligt – men det sprider sig över klotet och med lite träning så kan vi se fram emot raskare sammanträden där färre nickar till och där fler insikter kan utbytas.

Nu är det dags för ännu ett japanskt låneord: Kareishu. Det beskriver hur gamla luktar. Och av slentrian tror vi att det är en obehaglig doft som förebådar det totala förfallet. Men ny forskning visar att när folk ”luktar gubbe” har det mer med fördomar att göra än med fakta. Jag ska återkomma till den saken så småningom.

Till dess är det bara att göra som Robyn, säga Konichiwa. Det är namnet på hennes eget skivbolag. Ordet betyder välkommen på japanska och för oss är det nog bara att välkomna de landvinnande japanska begreppen.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans fönster: VETENSKAPLIGT

Den är väl i alla fall skapligt vetenskaplig, min fönsterbild. Men ljuset som faller in genom de färgade rutorna högt uppe på väggen i Blå Hallen i Stockholms stadshus är nog elektriskt, för när jag tar bilden är maten uppäten, den tjusiga dukningen lagd i spillror och klockan närmare midnatt.

Det är Vetenskapens Finkalas som pågår. Gästerna har brutit taffeln och de sista är fortfarande i trappan på väg upp till Gyllene Salen för att tråda dansen. Nobelpristagarna tar först en sväng till Prinsens Galleri för att umgås med kungafamiljen. Sedan är det fritt fram för en vals och kanske en efterfest ute på staden.
Jo då, även så fina vetenskapsmän verkar veta att ha kul.

Temat för Veckans fönster var klurigt denna gång - nyckelordet är VETENSKAPLIGT. Kolla in fler bilder den här vägen!

Copyright Klimakteriehäxan