Att ha eller inte ha trasmattor, det kan vara en konfliktanledning så god eller dum som någon. Lite krångligt blev det när en JÅ
(skriver inte ut namnet för att hejda googlarna) sa att riktiga svenskar har trasmattor
– ja jag minns inte exakt hur orden föll, men effekten blev att den som tidigare var tveksam blev ännu mera skeptisk mot denna fina urgamla traditionella form av återvinning.
Den som har en egenhändigt tillverkad trasmatta kliver omkring på sina avlagda kläder och lakan. Det kan bli många kära återseenden och minnesbilder: där klänningen som jag tyckte så mycket om, och där blusen mamma alltid tog när hon ville vara lite extra fin!
Sedan kan man köpa trasmattor för märkvärdigt lite pengar också. Själv handlade jag en stor vid mitt hittills enda besök i Tunisien. Det var många år sedan, men den håller än. Ikea erbjuder trasmattor, troligen indiska, så billiga att man skäms. Och så finns konsthantverkarna, väverskorna som älskar gamla jeans eftersom det blir stadiga trasor i härliga blå nyanser ...
Jag äger också en vävstol, men den har inte varit flitigt använd. De gånger jag slagit in lite trasor i en varp har jag gjort det hos någon annan. Men roligt är det, ganska fort går det och resultatet blir utan undantag fint.
Någon gång, kanske var det på 70-talet, vävde vi kassar, kuddar och dukar på löpande band. Egen design! Inte så vanligt längre, men ibland dyker de upp, traslöparna, gärna i lätt museala miljöer, som på min bild.
Tyvärr är också själva vävstolen på väg att försvinna. Ingen vill köpa dem längre, ingen tycks ha plats för dem hemma där de en gång var självklara, nyttiga och rent av nödvändiga.
Som tur är kan textilier numera återvinnas på andra sätt, som också är bra för miljön. Men då går vi miste om tidlösheten, de användbara minnena som bara en trasväv kan erbjuda. Fast även om det inte blir egna minnen är en handvävd trasmatta den perfekta souveniren från sommar-Sverige!
Copyright Klimakteriehäxan
