Mitt finska jag finns faktiskt

En födelsedagstårta (ok, det är en bröllopsvariant men ändå) för Finland, en dag för sent.
Denna är en äkta Marimekko!

I dag har Finland inlett det andra seklet som självständig nation. Man får hoppas att det följs av många fler. För vi har mycket att tacka Finland för!

Släktforskning har visat att jag exempelvis råkar ha lite finska gener, från så kallade "skogsfinnar" i Värmland långt bak i tiden. Bara en sådan sak! Dessutom är mitt namn finskklingande, och ordet "aina" betyder "för alltid", har jag fått lära mig. Passar väl bra, med den stamtavlan!

Men mina personliga band till vårt östra grannland ser egentligen annorlunda ut. De stavas Marimekko, Iittala, Vuokko, Arabia, Aalto, Mumin och Karvinen. Ja, du har rätt, namn ur designervärlden allihop, Mumin möjligen undantagen.

Marimekko har jag haft på väggen, på kroppen, på bordet och i handen. Vuokko har jag drömt om. Tänk hennes långa klänningar på 80-talet, svindyra men ack så vackra! Iittala, Arabia och Aalto står i skåpen: vaser, ljusstakar, skålar, glas, muggar. Jackan från Annikki Karvinen är vid det här laget 17 år gammal, vilket gör att den inte längre känns så kostsam som jag tyckte att den en gång var.

Sedan har vi annan slags kultur, förstås. "Fänrik Ståls sägner" kan jag fortfarande delar av utantill, en kvarleva från skolåren. Andra klassiker är Zacharias Topelius och Väinö Linna. Arto Paasilinna har roat mig många gånger, även om han är gruvligt ojämn. Märta Tikkanen fyller mig alltid med beundran. Maken Henrik skrev och tecknade bra. Tove Jansson har radat upp mästerverk, som "Vem kan trösta Knyttet?"!

Att bara ströva gatan fram i Helsingfors är också en njutning. Här finns ju faktiskt ett riktigt designerdistrikt där godbitarna ligger på rad. Staden kallades för "Världens designhuvudstad" för bara fem år sedan, och den lever verkligen upp till namnet. Trevliga krogar är inte heller svårt att hitta, även om det kan kännas lite dyrt.

Svenska teatern är jättekul att besöka om man är i Helsingfors. En chokladbit från Fazer i pausen, ja tack! En finsk tango piggar upp vem som helst. Och slingrar lite Sibelius in i öronen är det också oftast njutbart.
Språket är förstås ett problem. Jag kan några fraser och får dem att låta rätt bra, har jag förstått. Men svaren begriper jag ju inte.

Ändå har jag talat finska i Sveriges Television. Det hände sig på det glada 70-talet att ett program som hette "Riksblandning" sändes i TV2. Ett program med glimten i ögat, gjort av en trio gubbar varav en var barnfödd finne. Så skulle man en dag, av oklar anledning, uppmärksamma en finsk delikatess: kalakukko, en sorts fiskpudding med inslag av bröd och fläsk.

Inför kameran hade man lagat till rätten. Men i sin tv-version hade kalakukkon också fått egna repliker. Vem skulle läsa dem?
Pekka kom till mig med ett papper i handen och bad mig gå med in i en speakerstudio. Jag lydde.
Han la papperet framför mig, startade en bandspelare och beordrade mig: Läs!

Jag läste. Men fick ta om, det behövdes lite längre pauser på ett par ställen, annars var det väldigt bra, sa Pekka.
Först i sändning fick jag tack vare textraderna veta vad jag sagt. Men roligast var att en av Pekkas finska polare efteråt hade frågat från vilken del av Finland hon kom, hon som var den talande kalakukkon ... han hade inte kunnat identifiera dialekten ...
Själva maträtten har jag dock (hittills) aldrig smakat.

Copyright Klimakteriehäxan

Om du vill läsa mer om vad jag haft för mig i Helsingfors kan du klicka på den här länken! Det finns en hel del ... jag gillar ju Finlands huvudstad!

Designhuvudstaden Helsingfors i grafisk sammanfattning.