När vi ändå pratar (om) finska ...

Du har kanske läst min förra bloggpost i vilken jag berättar/skryter om hur bra jag faktiskt talar finska, även om jag gör det utan att förstå vad jag säger.
Men den där papegojegenskapen kan man ha viss glädje av. Man kan skrämmas med den.

Det hände sig för många år sedan, närmare bestämt 1982, att det utkämpades ett krig mellan Storbritannien och Argentina om den avlägsna ögrupp som engelsmän kallar The Falklands medan argentinarna benhårt håller på det spanska namnet Las Malvinas. Jag var en av väldigt många journalister som hade i uppdrag att skildra detta från den argentinska sidan, på plats i Buenos Aires.

Som så ofta händer när stora dramer utspelar sig samlas den där internationella presskåren på samma hotell. I Buenos Aires intog vi ett Sheraton. Där fanns bland annat tyskar, amerikaner, norrmän, svenskar och, förstås, finländare. Och vi vet alla att den som växt upp i Finland har varit tvungen att läsa svenska i skolan, så de var mer eller mindre svenskspråkiga allihop.

En av dem, kanske den mest bereste av alla kollegorna där, skrev också böcker. Stolt visade han upp den senaste, nyss utkommen, för kretsen av landsmän. Finländarna umgicks ofta i grupp på lediga stunder och jag hade blivit god vän med dem och satt alltså med i gänget, som vanligt den enda tjejen.

Nu bad jag att få titta närmare på boken. Det fick jag. Bläddrade lite, vände så på den och började läsa baksidestexten. Läste den högt. Det blev helt tyst i rummet, man hade kunnat höra den där berömda knappnålen falla, i alla fall när jag gjorde en minipaus. Killarna utbytte blickar. De såg ganska nervösa, klart osäkra ut.

-Men kan du finska? sa till slut en av dem med vad jag vill minnas som en darrande stämma.
-Visst, sa jag, självklart, det språket har jag inga som helst problem med!
En ängel gick genom rummet. Vad hade de sagt? Vad hade jag hört? Den lilla herrklubben tänkte nog på mindre väl valda ord, lagom macho-aktiga kommentarer som uppenbarligen gällt mig och som undsluppit dem under de veckor och dagar som gått där i pressrummet med omnejd.

Lättnaden när jag avslöjade att jag bara lurades gick nästan att ta på.
Och faktum är att jag nog är rätt nöjd med att jag aldrig fick veta vad de hade sagt, egentligen, på sitt modersmål.

Copyright Klimakteriehäxan