"Hur man ljuger med statistik" hette en bok jag en gång ålades att läsa. Jag gjorde det, pliktskyldigast, för att sedan lägga den åt sidan och glömma bort den. Siffror har aldrig varit min passion, statistik är just siffror!
Samtidigt går det numera att få statistik på nästan vad som helst. Och på det viset kan man naturligtvis kartlägga livet, både sitt eget och andras. Om man ska tro diagrammen, må vara i staplar eller tårtbitar, så ingår rätt många skumma eller halvskumma figurer i min bekantskapskrets. Ja, jag kan till och med vara en själv, i någon kategori.
Hur många hustrumisshandlare känner jag till exempel? Jodå, jag kände en men han är död. Någon annan hyser jag inga misstankar mot. Men övergreppen pågår, det vet vi.
Rasister har jag väl också i min närhet? Ja, rimligen, eftersom ungefär var femte svensk röstade på ett parti med sådana drag i riksdagsvalet senast. Men det är personer som oftast inte bekänner färg, så jag vet inte vilka de är.
Porrkonsumenter tvingas man också inse att man är omgiven av, utan att veta vem som sitter framför sin dator och laddar ner både den ena och det andra, i skydd av mörkret eller i största ensamhet, kan man anta. Köper de sex på gatan också? Svaret måste vara ja i flera fall. Somliga förlägger "verksamheten" till stränderna i Thailand.
Sjukdomar pratar vi ofta och mycket om, kan det tyckas. Men alla är folk inte öppna med. Läser i Dagens Nyheter om människor som i hemlighet lever med HIV, trots att decennier gått sedan de smittades. Sexuellt överförbara sjukdomar har automatisk skämsstämpel, även om behandlingen blivit dramatiskt förbättrad och utvecklingen av Aids hejdats.
Alkoholister då? Absolut. De som kämpar emot den sjukan gör det, för det mesta, med varierande framgång. De som dricker i skymundan misstänker vi, om de inte redan är avslöjade, men det kostar på att konfrontera dem.
Matmissbrukarna är endera smällfeta eller dödligt smala och tillhör dem som är relativt enkla att identifiera. Jag känner nog ingen av de magraste, men ett antal tjocka, de som tar en kaka till som tröst när kläderna inte går att komma i.
Gränsen är inte tydlig, men den finns där, den som skiljer den som misshandlar sig själv från den som begår övergrepp mot andra.
I dagarna har en pensionerad journalistkollega gripits i USA, på semester i Florida på flykt undan den svenska vintern. Han anklagas för att ha gjort sexuella närmanden mot en 13-årig pojke i en lekpark. Utredning pågår, skuldfrågan är inte avgjord. Fälls han blir straffet hårt, säkert i kombination med ett skadestånd i jättestorlek – amerikanska advokater är generellt sett bra på sådant.
Vi har aldrig umgåtts, jag och mannen i fråga, men vi har gått omkring på samma redaktionsgolv, hejat på varandra, bytt några ord. För många har han varit en idol i tv-rutan, verkat trevlig, kunnig, med glimten i ögat.
Är det verkligen så en pedofil ser ut?
Svaret är naturligtvis att en (sex)brottsling kan se ut precis hur som helst. Förhoppningsvis klarnar bilden, i bästa fall är allt ett missförstånd. Men det kan också vara sant, jag vet ju inte.
De "fula gubbarna" kan gömma sig i den där statistiken, den som man kan vrida och vända i sin egen tolkning, den som passar den privata världsbilden bäst. Faktum kvarstår: alla har vi dem i bekantskapskretsen, fast vi inte sett det – eller har valt att titta åt ett annat håll. För statistiken talar sitt tydliga språk.
Kanske borde jag leta upp den där boken igen, "Hur man ljuger med statistik", för att försöka få grepp om siffrorna som omger mig och som kartlägger mitt liv – och ditt. Om jag törs. Vem vet vad jag hittar? Törs du?
