Kort om julkort

De börjar droppa in nu. Julkorten.
Ja, inga från vänner och bekanta som på gammalt sätt vill önska oss trevliga helger.
Nej, det olika kortfabrikanter som är avsändarna.

Första bunten kommer från Mun- och fotmålarna. Sannerligen värda all beundran! Trots svåra handikapp, det kan vara total brist på armar, händer och tår, klarar de av att skapa konstverk som jag med alla mina lemmar i behåll inte kommer i närheten av. Ett kort har en bild som illustrerar julevangeliet, för övrigt är det småfåglar och vinterlandskap som gäller.

Diabetikerförbundet, eller som de numera heter, Diabetic Wellness Sweden, kommer in som god tvåa.
Det är dubbla kort med kuvert, profana motiv som inte kan irritera någon. Snö, tomtar, barn och en och annan liten hund – ja men sådant gillar ju alla!
Helt säkert kommer fler liknande "erbjudanden", det gör det varje år.

Det är lätt att respektera avsändarna. De säljer en anständig produkt, de behöver säkert pengarna till sin verksamhet. Men det finns en hake: hur många julkort kommer jag att posta i år? Inte många, den saken är klar. Och jag har redan ett lager, som delvis har rätt många år på nacken. Dessutom vet jag alldeles bestämt att trenden är stadig: antalet julkort i omlopp sjunker, jag är inte ensam.

PostNord hävdar ändå, att julkortstraditionen är stark och livskraftig. Ända in på 90-talet postade  svenska folket så många som 60 miljoner jul- och nyårshälsningar! Men 2018 hade antalet sjunkit till 16,5 miljoner. Förvisso en ansenlig mängd, det också, men den nedåtgående trenden är stadig. Vi skickar förstås desto mer julbudskap digitalt, så vanan är på intet vis utrotad. Det är bara papperskorten och frimärkena vi inte använder.

Nu är då frågan: ska jag betala för de där korten jag inte beställt, inte behöver och sannolikt aldrig kommer att använda? Är detta en affärsmetod jag accepterar? Det är inget returtvång, det skulle förmodligen kosta massor i administration. Ibland har jag slängt iväg en slant, ibland inte. Det senare ger mig vissa samvetskval. Men ...

Har inte bestämt mig. Så vet jag ju också att snart dimper väggalmanackan från Synskadades riksförbund ner på hallmattan. Den har jag inte heller beställt, men den brukar jag betala eftersom jag använder den – och bilderna på valparna (blivande blindhundar) är jättefina!

Copyright Klimakteriehäxan