Om man frågar även rutinerade kräftvänner medger de faktiskt också att man måste vänja sig vid att blunda för de där klorna som i nöd riktas mot angriparen. Så ta ett snabbt grepp och förpassa dem en efter en ner i den bubblande grytan, som doftar av salt och dill. Locket på.
Men sedan ... sedan är det njutning! Suga, smaska, tugga, söla (det är omöjligt att undvika). Servettåtgången är stor. Tillbehören inte komplicerade: lite bröd, lite ost, lite smör. Klart! Någon liten grönsak kan få slinka ner vid sidan av.
Ikväll begår vi årets kräftpremiär. Har lyckan att ha en kräftfiskare i släkten, en som lyckas ta rejäla fångster år efter år i Värmeln, sjön i Barndomslandet. Nu undrade han om vi ville hjälpa till att göra slut på fjolårets fångst innan årgång 2020 krävde utrymme i frysen. Vi ville!
Och, ifall någon undrade: Det var i "Dumboms leverne" som Johan Henric Kellgren någon gång på 1700-talet skrev de odödliga poesiraderna om kräftornas öde:
Hans ögon syntes tårar pressa
då de i kitteln sprattlade.
"Nej, ingen dör så grymt som dessa",
skrek han, "ty de dö levande."
Copyright Klimakteriehäxan
Yummie, yummie! Synd att du avslutade med poesiraderna, då får man ju nästan dåligt samvete när man äter dom, fast bara nästan. Hoppas du har en härlig kräftskiva ikväll:-)
SvaraRaderaJag brukar lyckas bortse från de där dödskamperna i grytan ... Fult kanske. Jag är ju i grund och botten djurvän. Men ibland får man anstränga sig!
Raderavar med och fiskade kräftor i Nässjö på 1970-talet, nu är det havskräftor som gäller, mums!
SvaraRaderaÄter faktiskt hellre "svenska" kräftor än havsvarianten. Men tackar i princip aldrig nej till skaldjur, av vilken sort det vara må.
RaderaP.S.
SvaraRaderaCarina Burman har skrivit en avhandling om Johan Henrik Kellgren och romanen Min salig bror Jean Hendrich, har läst den.
havskräftorna är svenska göteborgska, svärsonen känner flera fiskare... bjuder oss ibland ❤️
RaderaVäldigt trevligt med såna bekanta!
RaderaVilken lycka! Klart att ni ställde upp för att hjälpa till.
SvaraRaderaHar varit med som barn och tagit upp kräftor men då ville jag inte äta dem.
Minns dikten från gymnasiet. Du vet den tiden då man fick lära sig en del dikter utantill.
Jag minns dem också som väldigt otäcka när jag var barn. Vi hade fått ett gäng som förvarades i en plåtbalja, det krafsade jätteläskigt i den när kräftorna for runt med sina klor. Tror inte jag åt några då.
RaderaJamen åh, vilken lycka!
SvaraRaderaMamma och pappa köpte levande en gång, tror de hade dem i badkaret tills det var dags att åka ned i stora syltkastrullen och det kokande vattnet.
I fiskdisken ligger fisken på mängder med is, ibland ser man en hummer eller krabba röra sig, försöker knipsa lite med de bundna klorna. Tycker inte om att se.
Nä jag är också av den sorten att jag vil att någon annan ska ha ihjäl min mat ... fegt, förstås. Avkyr exvis de där krogarna där man ska gå till ett akvarium och peka på den fisk man vill ha anrättad.
Radera