Äntligen! Eller ...?

Egentligen borde jag väl inte bli förvånad. Men nej, jag utropar inte "äntligen!" när jag möter vinterns första julstjärnor i butiken. Det är ju faktiskt september fortfarande! OK, de är inte klassiskt poinsettia-julröda, utan vita och rosa. Och jag behöver självklart inte köpa någon. Till Lucia brukar jag ändå slå till på en vit, men jag kan hålla mig tills dess, det är jag rätt säker på. Kan du?

Copyright Klimakteriehäxan
 

Ett enda ord

Ja så kort och kärnfull ska titeln vara på de böcker som tar plats i veckans tisdagstrio, som vi som vanligt hittar upprinnelsen till hos Ugglan & Boken. Det är ganska gott om sådana korta titlar, men jag bestämmer mig för följande:

"Jerusalem" är ett av Selma Lagerlöfs storverk. Intar därmed förstaplatsen i trion.

"Silke" (Seta) av italienaren Alessandro Baricco är liten till formatet men en pärla. Handlar i grund och botten om affärer med silkesmaskar, en gång en så otroligt dyrbar handelsvara.

"Ondskan" kan nog vara Jan Guillous viktigaste bok, även om han själv är lite trött på att prata om den. Men en fantastisk text, inte minst när man sätter den i händerna på en ung människa.

Copyright Klimakteriehäxan

En ovärderlig skatt

SKATT är nyckelordet för denna vecka i Gems Weekly Photo Challenge och då bestämmer jag mig för att det är dags att visa upp honom, Skatten, den ovärderliga. Mitt första barnbarn! Ett underverk, en sensation, en hundraprocentig ljuvlighet. Ja, ni som redan har och har haft barnbarn länge, ni vet hur man letar efter superlativerna, eller hur? Här är han, the One and Only! Klas! Gullunge!

Copyright Klimakteriehäxan

När hösten är perfekt

Perfekt. Kan inte komma på ett annat ord för att beskriva det här lönnlövet som iklätt sig höstens färger, ständigt lika moderna ...

Igår var en perfekt höstdag av sensommartyp. Tjugotre plusgrader på balkongen (i skuggan alltså). Det blev ett dopp i sjön, med största säkerhet det sista för säsongen, men perfekt det också.

Blir en aning avundsjuk på dem som har äppelträd som ger så otroligt mycket frukt, även om de just här var ganska små. Fast perfekta till paj!

Copyright Klimakteriehäxan
 

Trafikens skyltsöndag

Denna Skyltsöndag går i trafikens tecken. Har hämtat motiven både på landsväg och på stadsgata.  Fler skyltare hittar du som vanligt via BP:s blogg Konst eller konstigt. Konstigare än så är det inte!

Hoppsan, här blev det visst något knas? Förvisso är det vanligt att se älgar på den här vägsträckan i Barndomslandet. Därför har de hemgjorda varningsskyltarna kommit upp. Och självklart vill man inte krocka med en fågel heller, men ... Björn Skoglund tog bilden och har sagt OK till att jag lånar den.

Bloom är en australiensisk tv-serie som jag inte sett men hört talas om. Kan den här bilen eller dess ägare/förare ha med saken att göra? Tvivlar på det. Men en anslående registreringsskylt är det ändå.

Är lite osäker på vad det här är, men det har med sparkcyklar att göra. Vore bra om man satte stopp för dem på fler och effektivare vis, de är verkligen farliga både för dem som åker på dem och för folk runt omkring i trafiken.

Buss i corona-trafiken tar inte upp hur mycket folk som helst. Tror aldrig jag sett skylten "Fullsatt" på en SL-buss i Stockholm förrän i år.

Alla skyltar förmedlar inte sanna budskap. Den påstått breda gatan finns i Djurgårdsstaden.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om ungdomar

På lördag tänker vi tillbaka på det vi läst i veckan och väljer att presentera Veckans mening, som Robert satt i system i sin blogg Mina skrivna ord. Det ska vara en mening som fått läsaren att stanna upp och tänka till några sekunder, kanske för att den är fyndig, allvarlig eller, tja välj själv en motivering.

Jag tar än en gång hjälp av Kerstin Ekman och hennes "Händelser vid vatten", men nu är jag så gott som klar med den. Fastnade hur som helst för en mening i vilken en finlandssvensk kvinna ganska elakt beskriver unga människor i Sverige, i en kort och precis sats som en del förmodligen instämmer i, andra inte:

Svensk ungdom uppfödd på dessertost och socialbidrag har sina excesser i lekhagen.

Copyright Klimakteriehäxan

Disney och jag

Elisa Matilda, hon som ställer fem frågor varje fredag ni vet, har gjort en träda-fram-are: hon gillar Disney. Det är hon förvisso inte ensam om! Här kommer frågorna och mina svar:

1. Vilken var den första Disneyfilmen du såg? Osäkert, men kanske "Snövit" för den gjordes ju väldigt tidigt. Första versionen var svartvit, tror jag. Eller var det helt enkelt julaftonsprogrammet i tv som var min "Disney-debut"?
2. Har du något särskilt minne förknippat med Disney? Hur jag varit ute (ensam) och julhandlat i stor trängsel, tog mina kassar och gick in på en stor biograf på Kungsgatan och såg "Djungelboken". Älskade den!
3. Vilken av Disneyklassikerna är din favorit? Djungelboken. 
4. Vilken är den bästa sången från Disney? Gillar kolibrierna på julafton, men sedan finns det ju rader med hitlåtar också.
5. 
   Vem är din favoritkaraktär? Här är konkurrensen hård. Är väldigt förtjust i dvärgen Prosit, gillar Baloo och den enda orm jag uppskattar i hela världen är nog Väs ... det finns fler godingar! Tjuren Ferdinand hör definitivt till dem.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT i bokmässetider

 "Skapa plats för samtal om böcker. Bjud in till bokmiddag, boka en bokfika på jobbet och starta en gammal hederlig bokcirkel. /.../ Köp en bok, läs den, ställ den i hyllan, prata om den och ta fram den igen och läs högt för någon du tycker om."

-Patrik Hedenius, förlagschef på Norstedts, skriver i DN med anledning av att det är traditionell bokmässetid, men i år för en bransch som (som så många andra) tagit ordentligt med stryk i pandemins tid. "Se till att det syns när du läser!" är rubriken, och det vet vi ju: det är viktigt att föregå med gott exempel. Men det gör vi väl, alla vi bloggare som ideligen skriver om böcker? Fast det räcker förstås inte för att rädda alla förlag och bokhandlare.

Träff med författare

Är jag en kulturtant?
Tja, stundtals tror jag i alla fall det. Så då kan det väl passa att leta upp bloggen Enligt O och kolla vilka kulturfrågor hon tycker att andra bloggare ska svara på. Alltså:

Vilket författarsamtal är det bästa du lyssnat på? Rekommenderar den ganska nya dokumentären med Margaret Atwood som finns på SVT Play. En sorts samtal, det också. 

Vilken författare är du mest glad över att ha träffat? Dött lopp mellan Gabriel Garcia Marquez och Mario Vargas Llosa. Två Nobel-pristagare som jag faktiskt mött, och intervjuat, inte bara en enda gång. 

Vilken författare drömmer du om att lyssna till och/eller träffa? Mexikansk-amerikanska Jennifer Clement, tveklöst. Också journalist, poet, en som värnar både hotad tryckfrihet och kvinnor och flickor som misshandlas på olika sätt. Har läst all hennes prosa (fast inga dikter): "En bön för de stulna" (Prayers for the Stolen), "Gun Love", "Basquiats änka" (Widow Basquiat), "A True Story Based on Lies" och "The Poison that Fascinates". Hon är otroligt bra. Ser fram emot nästa bok!

Copyright Klimakteriehäxan

Att bada bastu kan vara konst

Vi passerade höstdagjämningen igår. Jag vet inte om det betyder särskilt mycket, bortsett från att man väl måste inse att sommaren tagit slut. Men en sak som borde gå mot sin högsäsong så här års är väl bastubadandet? För egen del har jag aldrig varit riktigt hängiven, det har oftast varit alldels för varmt för mig även om jag hållit mig till den nedersta laven.

Ett bastubad med lite extra piff finns dock kvar i mitt minne. Min väninna Lisa och jag, som gick en kurs tillsammans, gjorde mycket roligt ihop. En dag ville hon definitivt bada bastu och övertalade mig, trots att hon visste att jag inte var särskilt sugen.

Sagt och gjort. Vi försåg oss med tvål, shampo och handduk och styrde stegen mot kursgårdens bastu. Men i omklädningsrummet hängde redan en lång rad kläder, alla av manstyp! Vi vände, hade uppenbarligen tagit fel på herr- och damtider. Efter några steg tvärstannade Lisa.
-Nää, sa hon, jag VILL verkligen basta! Vi vänder!

Hon vände, jag traskade efter. Inne i huset öppnade hon dörren till själva bastun, där det satt ett gäng gubbar, betydligt äldre än vi (som var 25). Lisa frågade om det var okej att vi kom in? Jo, för all del, sa herrarna lite förläget, det skulle väl gå bra! När vi så gått in visade det sig att farbröderna slank ut, en efter en, så snart hade vi bastun för oss själva som vi hade önskat från början ...

Då glider dörren upp. In kommer en gubbe, lika spritt språngande naken som nyss, och som vi. Han var ingen atlet, låt mig nöja mig med att konstatera det. Han stannade framför oss, gjorde nån sorts ställningssteg (fast utan honnör) och sa:
-Jo man undrar om man får bjuda damerna på en grogg efter badet?

Han fick inte det, men vi tackade nej rätt vänligt (hoppas jag). Och lyckades vänta med fnissandet tills dörren gått igen när hans lätt skrynkliga bakdel försvunnit utom synhåll ...

Det där var länge sedan, det har ni redan förstått. Har inte satt min fot i en bastu på evigheter nu, och fnissar inte längre åt rumpor som förlorat sina fasta rundning, men i går råkade jag springa på ett gäng damer som tagit plats på en lav. 

De utgör en installation på en utställning på Uppsala Konstmuseum, skapade av Paulina Tuurakka Purhonen, och de är ett lysande bevis för hur mycket man kan åstadkomma med textil, nål och tråd (och lite andra tillbehör)! Som bastubadare plägar har damerna en drickaburk i handen. Burkarna är egna konstverk gjorda av Sara de Zutter. 

Dessutom blev jag ju påmind om mitt bastuäventyr med Lisa, som tyvärr inte längre finns ibland oss. Hon var själv en begåvad konstnär och jobbade gärna med textil, så hon skulle definitivt ha gillat den här kvintetten.

Copyright Klimakteriehäxan

Fina tanter och farbröder

Det var en självklarhet när jag var barn: alla vuxna som inte tillhörde familjen tilltalades med "tant" eller "farbror" tillsammans med förnamnet. Idag tror jag inte att en enda unge gör det. Eller så kanske det sker långt utanför mina kretsar?

Hur som helst har jag ett antal kära tanter och farbröder i minnet, inte bara riktiga människor utan också fiktiva. För när Ugglan bestämt att temat för tisdagstrion är tanter och farbröder hamnar jag direkt i barnbokshyllan. Där finns det ju otroligt många guldkorn!

Janne Lööf har skapat en rad gubbar, av vilka huvudpersonen i "Sagan om det röda äpplet" är min absoluta favoritfarbror. En helt underbar bok!

Sven Nordqvist står för böckerna om Pettson, han med gården och den närstående katten Findus. Precis som hos Lööf finns en ljuvligt detaljrikedom i bilderna, vilket gör högläsning ännu roligare.

"Tant Mittiprick" (Mrs Piggle-Wiggle) skrevs av Betty MacDonald redan 1947 och den boken älskade jag! Den här damen vet bot för alla tokigheter som barn hittar på. Hennes metoder är klart originella och kanske inte något som nutida barnpsykologer skulle rekommendera ... Ska aldrig glömma hur ungen som inte ville tvätta sig naturligtvis slapp. Men Tant Mittiprick sådde rädisfrön på den smutsiga huden. När hon skördade rädisorna genom att raskt rycka loss dem gjorde det ont, och sedan blev det inte mer snack om att undvika tvål och vatten ...

Copyright Klimakteriehäxan

Madeleine Albright och jag

Satt framför teven och undrade. Visst skulle han väl fråga? Eller, om han frågat, har de klippt bort svaret för att det inte var intressant eller roligt nog? Broschen satt där den skulle, så mycket var klart.

Det var säsongspremiär för Skavlan, ständigt återkommande talkshow i Sveriges Television, och han skulle ha Madeleine Albright som gäst. Verkligen inte vem som helst! Denna kvinna, en gång USA:s utrikesminister, ambassadör i FN och ständig rådgivare till en rad demokratiska presidenter, dessutom en stark feminist och debattör och författare med egna erfarenheter av att leva som flykting, är naturligtvis en toppgäst i vilken tv-soffa som helst. Att hon nu ger intervjuer igen beror (förstås) på att hon marknadsför en ny bok, ”Hell and Other Destinations”.

Men jag har ju också intervjuat henne, utan en bok som ursäkt, medan hon fortfarande var Secretary of State och en av världens mäktigaste. /forts/

Mittuppslaget i Stockholm News torsdagen den 23 november 2000.

Du läser hela min text om mig och min kontakt med den imponerande Mrs Albright här, på News55.

Copyright Klimakteriehäxan

Sånt var livet

Skulle just släcka lampan när jag fick veta att hon somnat in för gott. Anita Lindblom, kvinnan med Rösten och Utstrålningen som gjorde sådant intryck på oss som var tonåringar på 60-talet, är död.

Visste hon någonsin hur otroligt djupt hennes superschlager "Sånt är livet" berörde oss? Denna bittra text om olycklig kärlek, skriven av Stikkan Andersson till en amerikansk melodi som då hette "You Can Have Her" satt som spikad i våra hjärnor. Den sitter kvar där. Förhoppningsvis har den inte präglat vår syn på kärleken helt ...

Anita var förmodligen en ganska bitter människa på äldre dagar. Det var hon kanske redan när hennes hyllning till FN-soldaterna i "Balladen om den blå baskern" (av Lasse Berghagen) sablades ner som alltför blåögd trots att den också älskades av många. Men hon fick filmroller och sjöng mer.

Vi som "kände" henne, eftersom vi följt henne i pressen genom såväl karriär som det dramatiska äktenskapet med boxaren Bosse Högberg och skilsmässan, flytten till Frankrike och livet med katterna, i relativ anonymitet ... vi såg tyvärr ingen glad pensionär, precis. 

En överraskning fick jag ändå med nyheten om hennes frånfälle: hon hade en son, Jörgen, nu 65 år gammal. Vilket betyder att Anita blev mamma vid 17 års ålder. Men barnet såg vi aldrig till i reportagen om den glamorösa tjejen med den häftiga alten och det breda leendet, klädd i kläder som visade en vältrimmad figur.

Sånt kan livet förvisso vara. På olika plan. Förhoppningsvis hittade hon några glädjeämnen innan livet tog slut. 

Sånt är livet, sånt är livet
Så mycket falskhet bor det här
Den man förlorar vinner en annan
Så håll i vännen som du har kär

Han kom om våren som en vårvind
Min kärlek fick han och allt han tog
Men så kom hösten, och den kärlek
Han svor var evig bara dog

Copyright Klimakteriehäxan

Bor han här?

 
Kanske bor han här, Gunnar. På Lingvägen i Hökarängen. Möjligen har han ett ovanligt stort ego. Men jag vet inte. Och kanske vill jag inte ens veta vad förklaringen är till den här stora namnskylten, utan bara titta på den med ett litet stilla fniss! Fast det har spekulerats en hel del om bakgrunden till namnet.

Inte långt från Gunnar ligger den här gatukorsningen, som på beställning när det drar ihop sig till Skyltsöndag i Blogglandia. BP är skyltvännernas vårdnadshavare. Via henne hittar du fler skyltande bloggare.

Lite uppåttjack behöver vi väl alla? Var så god!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om att bli pensionär

Varje lördag presenterar Robert i "Mina skrivna ord" ett inlägg med rubriken "Veckans mening" och vi är några som hänger på. Vi blir kanske fler? 

Avsikten är att lyfta fram en mening (humoristisk, allvarlig eller vad som helst) ur den bok man just läser, ord som fått läsaren att stanna upp och tänka till några sekunder.

Denna gång hämtar jag veckans mening ur Qiu Xiaolongs "När rött blir svart" (When Red is Black), en historia om kriminalkommissarie Chen i Shanghai. Han är inte som "alla andra" poliser man stöter på i deckare. Författaren kan både livet i Kina och förhållandena i jättestaden Shanghai, och till råga på allt låter han sin huvudfigur vara lite poet och matexpert också! Klart originell i sin genre.

Den här meningen handlar om Wan, en sann kulturrevolutionär som trodde på Mao, men som fick se en annan framtid. Oavsett revolution som uteblir eller andra stora planer som grusas kan fler känna igen sig, tror jag, i detta:

Senare blev han en helt vanlig pensionär, och med tiden glimmade hans stjärnstatus bara i minnet som ett silverföremål som mist sin glans.

Copyright Klimakteriehäxan

Plus och minus

Veckans fem fredagsfrågor från Elisa Matilda gör det nödvändigt att rannsaka samvetet, på gott och ont ...  inte alls enkelt, faktiskt! Inte för den som har ett rymligt samvete i alla fall! Men nog går det att hitta några plus, och naturligtvis också några minus.

1. Vad är det dummaste respektive smartaste du gjort den här veckan? Om jag gjort något riktigt dumt tänker jag inte avslöja det här! Smart? Tja, att lämna badrummet nystädat när vi åkte från Barndomslandet var väl ändå rätt begåvat. Så kommer man tillbaka till det när det fortfarande är hyggligt fräscht.
2. Vad är det bästa respektive värsta du ätit under veckan? De ständigt återkommande fredagsräkorna är alltid en njutning. Men den där kakan efter lunchen en dag, den skulle jag ju ha låtit bli.
3. När under veckan var du gladast och när var du mest ledsen? Kan inte minnas att jag varit ledsen. Men log nog störst när senaste videon på barnbarnet landade i mobilen. Nu går han snart!
4. Vad fanns för mycket respektive för lite av under veckan? Lite för lite riktigt kul tv-program. Lite för mycket godis. 
5. Vad ser du fram emot under nästa vecka, och vad bävar du för? Ser fram emot lunch med kompis, bävar för att jag har en ganska fet att-göra-lista.

Plus för mina roliga krukdjur. Minus för att det är svårt att vattna grönskan 

de bär på ryggen. 

Copyright Klimakteriehäxan

Tråkigt utan bokmässa

Brukar du gå på bokliga event? Det är Mia i bokhörnan som undrar, eftersom det är dags för en ny helgfråga.

Mitt svar måste väl bli ett nej. Besökte stora bokmässan i Göteborg ett antal gånger (just så här års) och tyckte det var riktigt kul, inte minst när jag fick vara där och "leka författare", men nu känns det som om bokmässans saga är all, åtminstone för min del. Tråkigt, men bara att hacka i sig. Det händer att jag blir bjuden på boksläpp och då går jag gärna om jag kan, men det är inget som inträffar varje vecka precis. 

Sin vana trogen skickar Mia också med en bonusfråga: Brukar du högläsa för t.ex klassen eller barnbarnen? Här hoppas jag att alla, precis alla, svarar ja! Faktum är att jag har haft nöjet att läsa högt för väldigt blandad publik, med deltagare långt upp i vuxen ålder. Roligt! Mina egna ungar har jag läst för, oavbrutet, och nu ser jag fram emot att mitt barnbarn ska bli intresserat av läsäventyr. Vi vet ju hur viktigt det är för framtiden!

Copyright Klimakteriehäxan

Ruggigt och sant i tv

Bloggaren Enligt O roar sig och sin läsekrets med att ställa en kulturfråga varje vecka. Denna gång Vilken tv-serie planerar du att se i höst?

"Giftattacken i Salisbury" som BBC gjort är mitt svar (fast det finns fler). Ligger på SVT Play. Fyra delar, alla går att se nu, men jag har lite kvar. Otäck men väldigt bra, extra otäck för att den är sann. Det har bara gått drygt två år sedan den ryske f d agenten och hans dotter säckade ihop på en parkbänk, förgiftade av novitjok, ett alldeles osedvanligt farligt nervgift. Just nu kämpar en annan Putin-kritiker, Aleksej Navalnij, för sin överlevnad på sjukhus i Berlin sedan även han utsatts. Ruggigt är det. Politiska strider borde utkämpas med andra, muntliga, vapen.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Se gärna den här utmärkta dokumentären också: Mordet på KGB-spionen. Om Alexander Litvinenko som dog 2006. Han förgiftades också, och hans liv gick inte att rädda. På SVT Play.

Till burkslavars glädje

Det kan tyckas fånigt, jag vet. Men jag hyser ett visst intresse för och, i en hel del fall, kärlek till förpackningar. Gläds åt att någon bemödat sig att ge tilltalande form som "kläder" till något vi behöver, även om det tillhör det tråkigare, nödvändiga och vardagliga varusortimentet. 

Färger, former, mönster, typsnitt – allt kan varieras och allt kan bli fint! Visst fattar jag att det går ut på att få mig och alla andra kunder att konsumera mera, men det hackar jag glatt i mig, medan jag applåderar designmakarna.

Alltså har jag för länge sedan bekänt att jag är en burkslav, som har svårt att motstå en vacker plåtburk – oavsett innehåll, faktiskt! Det har blivit en ansenlig samling, som jag försöker ständigt återanvända och då kan glädjas åt hyggligt ofta.

Av detta förstår ni att jag blev glatt överraskad när jag gick in i den nyrenoverade, stora och väldigt moderna Ica-butik där vi oftast handlar under besöken i Barndomslandet. Där har man lyckats leta fram en lång rad burkar av olika ålder, material och sort. Somliga är gamla bekanta, andra är ännu äldre. 

Man har till och med letat fram en gammal våg, precis en sådan vi hade i vår butik. Burken med Ögonkakao (bilden nedan, en ännu äldre på bilden överst!) framkallar barndomsminnen, och minsann står där en Coca Cola-flaska i glas också, i den klassiska modellen! Snyggt, hur som helst, och något som måste göra varje burkslav glad! För jag är ju inte alldeles ensam bärare av titeln ... antar jag.

Copyright Klimakteriehäxan

Kända och okända djur

Pang! Du är död! Så lyder den koncisa sammanfattningen av mitt liv tillsammans med insekter. Jag gillar dem alltså inte, även om jag vet att de i princip har en roll att spela i det stora sammanhanget. Helst vill jag slippa dem helt och hållet.

Nu dyker de ändå upp här, eftersom Ugglan & boken valt spindlar, småkryp och insekter som tema för tisdagstrion denna gång.

"Flugornas herre" (Lord of the Flies) av William Golding är en klassiker. Engelska skolpojkar är ombord på ett flygplan som kraschar, de tar sig till en ö och där får de klara sig så gott det går. Otäck, som jag minns det, fast åren gått sedan jag stiftade bekantskap med historien. Den blev Goldings genombrott som författare.

"Ur kackerlackors levnad" av Inger Alfvén handlar om fyra svenskar som ska förverkliga sina drömmar ombord på en båt i Karibien. Det blir ingen semester i paradiset. Den romanen läste jag också för länge sedan, mot alla odds: jag har bott ihop med dessa vidriga djur och avskyr dem intensivt. Kan inte se dem i ens ett ögonblicks förmildrande ljus och att de nämns i en boktitel får mig också att backa!

"Hur mycket blåst klarar en fluga?" är skriven av Lars Åke Janzon, som fram till sin pensionering var jourhavande biolog och förste intendent på Nordiska Museet. Här svarar han på frågor skriftligt. Det han inte vet om kryp är inte värt att ens fundera över.

För att inte bara lyfta fram de obehagligaste insekterna vill jag också påminna om "Okända djur", en härlig låt från 50-talet med text av Beppe Wolgers och musik av Olle Adolphson, som också framförde den. Passar extra bra så här års dessutom! "Okända djur" heter den, och ni har alla hört den.

På dom första löv som singlar sitter
smådjur och det hörs ett evigt fnitter.
Dom håller fast i lövens kanter
i vindens kast och dom flesta är tanter.
Men annars skulle löven inte gunga.
Dom fnittrar mycket men kan inte sjunga.

När det våta regnet faller hoppar
smådjur upp på alla vattendroppar.
Dom sticker hål--- på dropparna hinna
och säger: "Skål!" och blir småningom stinna.
Men annars skulle regnet inte plaska.
Dom heter pluver, kommer från Alaska.

Du tror inte på det här, eller hur?
Men visan handlar om okända djur.
Många är långa och svåra att fånga,
många syns inte men finns ändå!
Många är gula och fula och gröna och sköna
och röda eller blå.
Många är stora som hus eller så,
men dom flesta är små ,
mycket små, mycket små.

Nej, jag slår trots allt inte ihjäl allt smått som flyger och far. Detta kryp, en
allmän bastardsvärmare, nöjde jag mig med att fotografera för några år sedan.
En riktig snygging, eller hur?

Copyright Klimakteriehäxan (och Beppe W förstås)

Livet på landet

 

Lena, lekkamrat och nära granne från förr i Barndomslandet, älskar att gå i skogen. Hon har plockat över hundra liter lingon! Och jag har fått en rejäl portion i present! Så trevligt kan livet på landet vara!

Gick promenad med lånehund som behövde rastas i dag. Hon är en gullig tik av spanskt ursprung, en gatukorsning som blev "adopterad" och medplockad till Sverige efter en hel del pappersarbete och många formaliteter. 

Vi tog oss till en strand jag inte så ofta besöker, men det var där jag gick i simskola för mycket länge sedan. Såvitt jag minns var det alltid väldigt kallt i vattnet. Det var det inte i dag, i alla fall inte för den som liksom jag gått sig svettig!

Nutida barn har konstruerat en variant på sandslott som jag går bet på att tolka. Ett grodyngel i mastodontstorlek? En spermie eller en manet? Ett huvud med hästsvans? Eller "bara" en sagoborg? Fantasin sätter gränserna, alternativt avskaffar dem ...

Copyright Klimakteriehäxan

Är det hösten?

Hur känner man igen hösten? Är det inte den som står där utanför köksfönstret, redo att ta över?

Man tittar på almanackan, förstås. På den gulnande grönskan. På fallfrukten. På äpplena som ändå sitter kvar på grenen och hoppas på mer sol. På de tjockare tröjorna. På skor utan öppna tår. På den pålitliga dahlian, som blommar länge än. På löven som börjat singla mot marken.

Täcket har krupit tillbaka in i påslakanet. Fläkten är åter förvisad till källaren. Fönstrets öppning nattetid har blivit en betydligt smalare springa. De levande ljusens tid är tillbaka.

Den svala luften kommer med fart. Skuggorna blir tidigt sneda, nätterna är ånyo riktigt mörka för att inte säga kolsvarta. Grannarna försöker dra upp badbryggan som på något mystiskt sätt fått "punktering". Fast det var nog redan färdigbadat för säsongen ...

Och eftersom denna septembersöndag också är en Skyltsöndag fyller jag på med ett par skyltar från veckan som gått. Ni hittar vägen till fler söndagsskyltare om ni klickar er över till BP!

Trevligaste markeringen för säkert avstånd i kön hittade jag på Ulriksdals
trädgårdskafé.

Tydligt skyltat för den inte-så-vane besökaren på Djurgården.

Ekorren ska så här års lägga upp matlager för vintern.
Ber om ursäkt för oskarp bild ... usch!

Besvärjelsen.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om ansvar

"Allmänheten förväntas numera ta ansvar för sådant den inte ansvarar för och samtidigt, i en märklig motrörelse, undgår människor ansvar för sådant som de faktiskt skulle kunna göra någonting åt."

-Lars Åberg skriver återkommande ledare i Svenska Dagbladet. Vi är kollegor, en gång var vi kurskamrater i ett helt år. I dag är han en debattör vars röst med rätta respekteras i väldigt många läger. Klicka på länken och läs hela hans text, den är synnerligen tänkvärd!

Veckans mening – om världsläget

Varje lördag presenterar "Mina skrivna ord" ett inlägg med rubriken "Veckans mening" och vi är några som hängt på. Vi blir kanske fler?

Avsikten är att lyfta fram en mening (humoristisk, allvarlig eller vad som helst) ur den bok man just läser, ord som fått läsaren att stanna upp och tänka till några sekunder.

Denna gång hämtar jag veckans mening ur Astrid Lindgrens "Krigsdagböcker", som jag så länge tänkt läsa och nu äntligen öppnat. 

Hon skrev detta i sin dagbok den 1 september 1939, samma dag som det blev krig i Europa, och jag skulle kunna tänka mig att hon postumt applicerar samma tanke på dagens värld:

Gud hjälpe vår arma av vanvett slagna planet.

Copyright Klimakteriehäxan

Vad heter jag egentligen?

Helgen är nästan här och solen skiner, men jag tror att det är färdigbadat för säsongen, för nätterna är kalla och vattnet har nog tappat rätt många grader, är jag rädd. Ska snart sätta mig i bilen för att åka till Barndomslandet, men tycker att jag hinner svara på de fem fredagsfrågorna hos Elisa Matilda ändå.

1. Har du eller har haft något smeknamn? Nej. En äldre kollega försökte göra om mig till "Lillan" när jag var den yngsta fast anställda medarbetaren på Expressen, men det bet inte. Vilket jag nog är rätt glad för, även om det inte var illa menat.
2. Har du velat heta något annat? O ja. Fast oklart vad. Tror att jag fick mitt namn eftersom en lärare, som båda mina föräldrar hade haft i skolan och beundrade, hade en dotter med "mitt" namn.
3. Vet du vad ditt namn betyder? Det är av finskt ursprung och betyder ungefär "för alltid" eller "den enda".
4. Finns det något namn som går igen i din släkt? Linnéa och Kristina går det att hitta ett antal. På herrsidan Lars.
5. Matchar ett namn personligheten? Ibland men långt ifrån alltid. Fast en nyfödd som, kvar i mammans mage, bestämt skulle få heta förslagsvis Erik kan mycket väl se ut som en typisk Oskar när han kommit ut ... vad det nu kan bero på?

Copyright Klimakteriehäxan

Ett enda stort VARFÖR

Torsdag klockan 17 dyker den upp punktligt, helgfrågan från Mia i bokhörnan. Denna gång: Finns det någon bokserie eller bok du känner att du måste ta tag i att läsa, men som du av olika anledningar inte hunnit med?

Ni vet redan svaret. Ett stort, fett, rungande JA. Jag kan inte förfalla till att än en gång peka på de där böckerna som bara väntar och väntar. De är för många, jag måste rensa, jag vet.

Minst lika pinsamt är det att försöka identifiera anledningar till att ingenting händer i den där nischen. Här blir det också svar jag tagit till förr: tegelstensskräcken och mobilfixeringen. 

I grund och botten kokar alltihop ner till ett enda stort och generande VARFÖR. Bara att dra täcket över huvudet och skämmas en skvätt. Jag säger som Mia: Nu tar vi helg va?

Copyright Klimakteriehäxan 

CITAT om missnöje

"Själv är jag – sett till min magnifika begåvning – fortfarande aningen underbetald, understimulerad och har för lite inflytande i största allmänhet."

-Hugo Rehnberg är missnöjd men också självironisk i sin krönika i SvD:s Perfect Guide under rubriken "Varför nöjer jag mig aldrig?". "Megalomani" (storhetsvansinne) är hans egen diagnos på sitt tillstånd. Jag tycker han har rätt när han påpekar att vi människor onödigt snabbt vänjer oss vid olika sorters framsteg, vilket leder till att det inte går att få ut så många fler lyckokickar. Man är fast, "inte olikt en tjackpundare", skriver han.

I det större formatet

 Vad får du för associationer när du tittar på den här skapelsen i vitlackerad aluminium? Den heter Alien Twister och är skapade av den amerikanska konstnärinnan Alice Aycock. Sex av hennes verk finns att beskåda på Djurgården i Stockholm. Man hittar dem om man tar några kliv från Etnografiska muséet ner till Folke Bernadottes bro.

Det verket får en att tänka på verkar vara väldigt beroende av vilken tid på dygnet man tittar på det: före eller efter lunch. För på förmiddagen ser folk bandspaghetti eller mjukglass, eftersom hungern antagligen ligger och lurar. På eftermiddagen tänker folk snarare på serpentiner eller leksakssnurror eller virvlande karuseller.

Karusellerna är inte fel, för när Aycock växte upp (hon är född 1946) visar det sig att om bråk uppstod mellan föräldrar och barn tröstades de små oftast med besök på ett nöjesfält, och på sådana anser hon sig fortfarande hitta mycket inspiration.

Alltså gillade hon Gröna Lund, mer än Kungliga Slottet och Livrustkammaren, när hon för ett år sedan kom till Stockholm för att titta på hur hennes jättestora plåtskulpturer skulle presenteras för allmänheten, under kungligt värdskap.

Sex verk handlar det om, ett av dem har hysts in på Rosendals trädgård. De är alla stora och tunga. Störst är Hoop-la, över sju meter hög (bilden nedan). Normalt finns de här sakerna på museer i Tyskland och USA, nu är de inlånade av Prinsessan Estelles kulturstiftelse (som jag inte hade en aning om att den fanns).

Eftersom detta är konst i det större formatet är det förstås inte så att konstnärinnan sitter och knåpar ihop dem på egen hand i någon liten arbetslya. Hon gör skisser, viker ibland modeller av papper, får experthjälp med konstruktionsritningar och sedan kommer folk som vet hur man hanterar metall. En hel stab ligger bakom varje "jättekrumelur" med andra ord.

Om man har lust och befinner sig i huvudstaden är detta en trivsam liten utflykt. Guidning gratis bjuds man på dessutom (varje dag kl 13), och det är från guiden Mimmi jag lånar info nu. Men den 27 september är sista dagen, så det är nu du ska passa på om du blir sugen.

Folke Bernadottes bro. Folke själv ser ett par av verken från sin plats som byst
vid brofästet.

Copyright Klimakteriehäxan

Att läsa i höst

Ugglan undrar vilka böcker jag ser fram emot att läsa i höst. Där ska vi ha denna veckas tisdagstrio! Jag har förvisso mängder att välja bland, men satsar så här:

"Folk med ångest" av Fredrik Backman. Har faktiskt läst alla hans böcker fram till "Vi mot er", så den vill jag också ta tag i vid tillfälle.

"Bokhandeln på Riverside Drive" av Frida Skybäck. Den har sålt massor och alla som läst har verkat nöjda, så jag är nyfiken. Verkar vara lättsmält i alla fall. 

Och så ett riktigt dåligt samvete: Anna-Karin Palms bok om Selma Lagerlöf: "Jag vill sätta världen i rörelse". Jag önskade den i julklapp och fick den. Måste ha läst den innan det är jul igen, och ni vet hur det är: ibland går tiden fort! Det är omfånget som fått mig att tveka, jag måste komma över det nu. Är ju jättesugen, egentligen!

Copyright Klimakteriehäxan