Hembygd i påsktid

Reklamblad från Svenska kyrkan inför påsk trillade in i vår brevlåda. Vi bor i Högalids församling, med en vacker kyrka (ritad av den välkände Ivar "Swedish Grace" Tengbom) prydd med två inte identiska torn, som syns över stora delar av staden. Tove Hennix har gjort bilden. Undrar om hon fått veta hur snygg den är? Värd beröm och applåder, tycker jag! 

Hon har fångat min "hembygd" på ett väldigt bra och "modernt" sätt. Fast ordet är väl helt omodernt ... minns att vi när jag började skolan hade ett ämne som hette "hembygdskunskap". Hade det funnits nu skulle nog ungarna fått lära sig hur höga Högalidskyrkans torn är ... jag vet i alla fall inte!

Veckans kulturfråga dyker som vanligt upp hos Enligt O. Den här gången undrar hon hur vi firar påsk.

Svar: Hemma, lugnt och stilla, med god mat och dryck. Janssons frestelse åt vi redan i går, så den detaljen är undanstökad! 

I köksfönstret krukor med små påskliljor, de där som heter tête-a-tête, påskliljor också på gardinerna, men de får hänga kvar in på försommaren. Några höns och små kycklingar, fast en del är sådana som alltid står framme, på grund av att jag ju har pippi på fåglar. Inget påskris. Clara Waevers vårblommor i korsstygn på soffbordet. Ett jättegammalt pappägg från Makens barndom med godis i, förmodligen tömt (i smyg?) före själva påskafton. Äggkrans på dörren. En deckare jag är halvvägs i, man ska ju ha "påskekrim" ni vet!

Tja när jag ser det så här verkar det ju ändå bli en hel del. Men en stor kasse med diverse ägg och annat är på väg tillbaka ner i källaren. Det blir helg ändå, oavsett pynt, som faktiskt inte är viktigt alls, egentligen. Möjligen lite kul mellan varven ...

Copyright Klimakteriehäxan

Bäst för barn i bokhyllan – och årets Alma-pris

Tisdag och triodags. Nu vill Ugglan att vi ska lyfta fram tre barnboksfavoriter, bland annat för att det är Internationella barnboksdagen i veckan (den 2 april).

Barnböcker ligger mig varmt om hjärtat. Jag har fortsatt läsa sådana som vuxen, både innan och efter att jag fick egna barn. Så många härliga stunder vi hade när de var små och vi läste och pekade, pekade och läste, lekte med röster och funderade kring innehållet i berättelserna! Långt senare var det en höjdare att träffa glada barn som läst och störtgillat den barnbok jag själv kom ut med (Dela lika, 2014). 

Det finns otroligt mycket bra barnböcker och ofta är de faktiskt svenska så jag kör en helsvensk trio i dag, alla tre superba som högläsning, det vet jag av egen erfarenhet. Skulle tro att de funkar för väldigt många fler!

"Festen i Hulabo" skrev Britt G Hallqvist, mest känd för sina psalmer. Men här är det en ljuvlig skröna på rim och på skånska (i alla fall när jag läser den), om bonden Jöns och alla hans djur. Den stora frågan är: blir det nån tårta tro? Ja, jag är ju ingen spoilare, så jag avslöjar inte det.

"Loranga, Masarin och Dartanjang" är också sprängfylld av humor, av Barbro Lindgrens underfundiga sort. Finns som ljudbok i fantastisk inläsning av Toivo Pawlo och har getts som barnteater ibland, inför storskrattande publik. Historien är lika kul i alla varianter!

"Historien om det röda äpplet" är vid det här laget en klassiker signerad Jan Lööf. Fantastiska bilder på allt som händer och en bok man inte tröttnar på, ens som vuxen! Den fick Expressens barnbokspris Heffaklumpen när den var ny, och det var den sannerligen värd. Kanske, ja troligen är detta den barnbok jag gett bort i present flest gånger.

UPPDATERING: 

Vet inte om Ugglan visste om att hennes barnbokstema skulle sammanfalla med den dag då årets Alma-pris, priset till Astrid Lindgrens minne, också skulle kungöras. Men nu är det klart: Jean-Claude Mourlevat från Frankrike får äran denna gång.

262 författare och illustratörer från 69 länder kandiderade till priset, som med sin prissumma på fem miljoner svenska kronor är den största utmärkelsen i barnboksvärlden. 

För mig är Mourlevat fullständigt okänd. Hans senaste bok, "Jefferson", verkar handla om igelkotten som ska gå till frisören men finner denne liggande död på golvet i frisersalongen, vilket leder till att igelkotten misstänks för mord. Dock verkar varken den eller några andra av pristagarens böcker finnas på svenska, undrar verkligen om det kan stämma? Jo minsann, så är det. Fast han finns på ett tjugotal språk ändå. Men svenska förlag har alltså missat honom totalt ... det lär väl bli ändring på det nu.        

Copyright Klimakteriehäxan

I den magiska Krokusdalen

Det är lika magiskt varje gång. Vet inte för vilken vår i ordningen jag styr stegen specifikt mot det jag numera kallar Krokusdalen, en kuperad parkbit mellan Ringvägen och kolonistugeområdet väster om Eriksdalsbadet. Jag tappar nästan andan när jag kommer fram och återser dem, de otroligt många krokusarna, alla i samma blålila färg. Magnifikt, förtrollande, fantastiskt!

Bilderna jag tar ser ungefär likadana ut varje gång, men jag tar nya ändå – hur skulle jag kunna låta bli? (Den övre tagen från söder mot norr, den undre från norr mot söder.) Kan bara å det allra hjärtligaste rekommendera ett besök här. Det är bra för hela människan, kropp och själ! Ingen trängsel råder heller. Men vänta inte, blir det soliga dagar är blomningen över fortare än någon kan önska.

Copyright Klimakteriehäxan

Ordning och reda i tv-soffan

Möjligen är vi ensamma om fenomenet. Möjligen har vi sämre minne än andra. Möjligen klickar vi runt onödigt ofta och onödigt planlöst. Men faktum kvarstår: vi har svårt att komma ihåg vilka tv-serier vi faktiskt redan tittar på, hur många avsnitt vi i så fall sett och från vilken källa man hämtar programmet i fråga. Lägg därtill att man ideligen får nya tips om saker som man "måste" se. Utbudet är ju enormt!

Nu ska det bli ändring på denna osäkerhet. För nu har jag skapat vår tv-dagbok. Med separata flikar för SVT, TV4, SVT Play, Netflix och HBO. Avsikten är att vi ska slänga in en kråka varje gång vi tittar på något. Tillkommer fler strömningstjänster (vilket jag knappast tror blir aktuellt för vår del) finns utrymme för fler flikar.

Håll med om att anteckningsboken jag valt för ändamålet är så gott som skräddarsydd! Jag vet inte vad det beror på, men jag får gång på gång fina anteckningsböcker i present, de flesta har fortfarande alla sidor tomma. Men inte denna, inte nu längre. Clark Gable och Vivien Leigh får jobba lite mer, fortsätta kyssas, även om de inte haft helledigt sedan 1939 när "Borta med vinden" hade premiär. Det är därifrån omslagsbilden hämtats.

Återstår bara att se om jag lyckas hålla liv i detta "bokföringssystem" så att det blir lite ordning och reda i tv-soffan framöver! Vi har i alla fall sett hela "Atlantic Crossing" och "Tunna blå linjen" (båda på SVT), det är jag helt säker på! Båda var dessutom riktigt bra.

Copyright Klimakteriehäxan

En obarmhärtig skylt (och några andra)

Detta obarmhärtiga meddelande dyker plötsligt upp på min laptop-skärm. Kan inte minnas att jag sett det förr. Har det funnits där så har jag väl blundat. Nu känns det som om jag fått en skylt inhamrad i pannan: här inne är det tomt! Återstår alltså att börja skriva något som är "fabulous", det vill säga helt fantastiskt. Lättare sagt än gjort, det är vi många som kan intyga!

Men tomhet skulle också råda i mitt skyltlager denna Skyltsöndag om inte SL funnes. Två nya uppmaningar: den om öppna framdörrar på bussarna, och så påbudet om munskydd i kollektivtrafiken. Det senare en regel som verkligen många struntar i, vilket jag faktiskt tycker är konstigt (även om jag inte är övertygad om deras effektivitet lyder jag ju när FHM "rekommenderar").

Påsken är förvisso en godishelg av rang. Semlornas tid är väl slut men kanske är det dags för tårta? Det vill man i alla fall påstå med reklamskylt från en stor matkedja. Om en vecka är vi
mitt i påskhelgen, med eller utan tårta.

När jag såg den här skylten i Gamla Stan tänkte jag att det var Ödets mening att jag skulle
tipsa mina bloggläsare om dokumentären om Michelle Obama som jag såg härom kvällen.
Bra tyckte jag! Hon är verkligen något extra den damen. 
Filmen, tre kvart lång, finns här på SVT Play.

Och ni vet ju vad som gäller: den som är road av skyltar, av vad slag det vara må, kan hitta dem via BP:s blogg Konst eller konstigt. Projekt Skyltsöndag lever!

Copyright Klimakteriehäxan 

Veckans mening – om trevlighet

Hur kan Veckans mening tänkas lyda denna lördag undrar du säkert? Jo så här: 

Jag har som princip att aldrig säga något otrevligt. 

Det är Håkan Nesser som låter en av huvudpersonerna i romanen "En helt annan historia" tala. Kanske vore detta en ambition att ha i livet? Men lätt blir det nog inte! 

Veckans mening har lanserats av Skriv-Robert och tanken är att man presenterar något ur det man nyss läst, något som är extra tänkvärt, kul eller allvarligt, men i alla fall en mening som får läsaren att hejda sig ett litet ögonblick. Den här hade den effekten på mig.

Tala om trevligt! Krokusfest! Och fullt med snödroppar på ett "klassiskt" ställe: den sluttande gräskanten mellan Maria Magdalena kyrka och Hornsgatan i Stockholm, men där blev det ingen bild.

Copyright Klimakteriehäxan

Tillbaka i sängen

Nyss uppstigen, redo att ta mig an ännu en fredag, kollar jag Elisa Matildas fem fredagsfrågor som får mig direkt tillbaka till sängen ...

1. Vad är det sista du gör innan ögonen stängs för natten? Läser något.
2. Vad handlade din senaste dröm om? Jag kommer ihåg att jag drömmer, men nästan aldrig vad jag drömt.
3. Hur många timmar sömn per natt brukar du få? Ofta åtta, satsar på det, jätteskönt. Men ibland blir det också flera vakna timmar, väldigt irriterande.
4. Är du en morgonlärka eller nattuggla? Nattuggla. Har alltid varit det.
5. När sover du som bäst? När det är tyst och svalt i rummet men alldeles lagom varmt under täcket och mellan nytvättade lakan. Däremot behöver det inte alls vara mörkt!

Copyright Klimakteriehäxan

Påskplaner och pippi nummer 89

Naturligtvis (det är ju torsdag!) finns det en helgfråga att plocka upp hos Mia i bokhörnan: 

Vad läser du i påsk? Kanske hinner jag med ett av mina ytterst få fynd på bokrean: Olle Lönnaeus "Tiggarens hand". Svensk krim i Malmö. Är nästan säker på att jag kommer att gilla den. Sedan måste jag leta upp något nytt att ha i öronen när jag är ute och går. "Om våren" av Karl Ove Knausgård tog nyss slut.

Bonusfråga: Vad är ett måste i påsk? Inte alls lika mycket traditioner nu som till jul. Men ägg blir det, och godis. Säkerligen sill och en Janssons frestelse också. Och några fina höns och kycklingar i glas som en fröjd för ögat, tillsammans med påskliljeduken av metervara från Ikea. Ska ta fram den endera dagen. Men det är ju en vecka kvar!

Här ett exempel direkt från min hönsgård! Eftersom jag har pippi på fåglar står ett gäng framme oavsett om det är påsk eller ej. Det här är ett ganska nytt tillskott i glas, ett litet konstverk i design av Ruth Vetter på Nääsgränsgården i Västergötland. Och i min pippiskara får den nu nummer 89. Klicka på etiketten "pippi" här nedan så träffar du de andra åttioåtta! Ingen av dem kan flyga!

Copyright Klimakteriehäxan

En gammal men god historia

Det måste ju börja knoppas där ute nu! Så tänker nog Enligt O i allafall. Hon berättar att hon går omkring och småsjunger "Blåsippan ute i backarna står". Det gör den förvisso inte, åtminstone inte i min närhet, men där kom hur som helst inspirationen till Veckans kulturfråga: Vilken text med blommor (eller växter) i titeln vill du lyfta fram?

Då kommer jag direkt att tänka på en gammal god historia som jag bara råkade ramla över i fjol: "Rosen på Tistelön" av Emelie Flygare-Carlén. Den kom ut 1842 och blev den första i den då 35-åriga författarens serie "västkustromaner". Det är ett drama om kärlek, brott, straff och hård vardag i bohuslänsk miljö, och i botten låg dessutom ett verkligt rättsfall. Kan bli ditt "påskekrim", kanske? EFC kallas faktiskt ibland för den första svenska deckardrottningen!

Den där boken blev mycket omtalad och uppskattad, men jag hade aldrig tänkt på den förrän den dök upp som radioföljetong. Tyvärr finns den inte kvar att hämta hos SR längre, men jag var väldigt förtjust i hela historien! Och att den varit populär bevisas om inte annat av alla de olika upplagor den kommit ut i. Här bara fyra av alla omslagen (klicka på bilden för större format):

Känner plötsligt att jag vill lägga till ett "barnsligt" alternativ här: Älskar Lena Andersons böcker! Hon har tecknat och skrivit "Majas lilla gröna", "Maja tittar på naturen", "Majas alfabetssånger" (med många växter) och inte minst "Linnéa i målarens trädgård". Underbara allihop!

UPPDATERING!

Vid vår husvägg i dag!

... och här i det som snart blir "min" fantastiska tulpanbacke!

Copyright Klimakteriehäxan

I rättvisans tjänst

Ugglan & boken har nytt ämne för tisdagstrion (förstås). Denna gång är det i rättvisans tjänst som gäller (böcker med poliser, advokater, domare osv.)

Joseph Wambaughs "Domen" (The Onion Field) börjar med att en polisman dödas i jobbet. Några fler mord blir det inte i boken, däremot en väldigt intressant historia om hur man går vidare när en kollega råkar illa ut och man själv har varit ruggigt nära att möta samma öde. Att författaren själv har ett förflutet som polis tror jag bidrar till att det här känns väldigt verkligt – och det ligger faktiskt en sann historia i botten. Wambaugh har skrivit en rad jättebra romaner om poliser.

Thomas Bodström är advokat, radiopratare och f d statsråd, men han är också författare. Jag tycker hans böcker inte fått den respekt de förtjänar. I historierna han berättar finns juristerna, poliserna och inte minst politikerna, som han ibland skildrar med stor humor och lite självironi. Lägg till detta att han skriver om mänskliga relationer så att de blir trovärdiga och du inser att jag faktiskt gillar hans böcker. Här finns en tisdagstrio alldeles för sig själv: "Lobbyisten", "Idealisten" och "Populisten".

Donna Leon, amerikanskan som tagit Venedig till sitt hjärta, har roat mig i en rad lättsmälta romaner med kommissarie Guido Brunetti som huvudperson. Han löser kriminalgåtor på löpande band men äter mellan varven mycket goda måltider och dricker lämpligt vin därtill. Hustrun lagar ofta maten som maken klokt nog har vett att berömma. Här är det långt till en olycklig Wallander, exempelvis! Donna Leon har skrivit ett tjugotal böcker, som alla utspelar sig i italiensk miljö. Ofta handlar det om "moderna brott", som miljösynder exempelvis. Nästan alla hennes romaner har översatts till svenska (och till en mängd andra språk).

Som en liten bonus vill jag gärna rekommendera Carina Bergfeldts utmärkta bok "Sju dagar kvar att leva", en dokumentärhistoria om dödsstraffet i USA. Här kommer de alla till tals: förövarna, offren, poliserna, juristerna, fångvaktarna, de anhöriga, som hon mötte och intervjuade innan hon blev tv-kändis.

Det skulle förstås sett väldigt snyggt ut att ha med "Brott och straff" av Fjodor Dostojevskij här. Men jag är en av alla som inte läst den ... och som inte heller kommer att göra det ...

Copyright Klimakteriehäxan

När saker tornar upp sig ...

Hur gör man för att synas i en superhårt konkurrensutsatt bransch när shoppingen inte är lika vanligt förekommande som förr? Enkelt är det inte, men ett knep som flera försöker är att lansera sitt eget designernamn tillsammans med en annan praktkändis. H&M har exempelvis gjort det till en tradition. 

Nu går Carin Rodebjer i om inte samma, så i alla fall liknande fotspår. Hon har gett "sin" fotograf, den trendsättande Benedict Brink, i uppdrag att, när nya sommarkollektionen var färdigplåtad, göra något annorlunda med saker som bär Rodebjers namn.

Benedict Brink gick uppenbarligen till verket med energi och gott humör. Resultatet är en serie "torn" (Towers) och de är inspirerade av att hon ofta byggde sådana hemma på köksbordet när hon var barn, konstruktioner av prylar som inte alls hörde ihop men som ändå lät sig kombineras och stimulera ett barns fantasi och kreativitiet.

Då återstår frågan: säljer de här originella reklambilderna några accessoarer som solglasögon, bälten eller skor? Eller är det "bara" konst? Döm själva, här tre exempel på "torn" ur Rodebjers och Benedict Brinks modevärld, där sakerna tornar upp sig.

Copyright Klimakteriehäxan

Skyltsöndag i Arvika

Välkommen till Arvika!

Det sägs att den som letar efter en ny partner numera måste söka på nätet, eftersom gamla klassiska raggningsmetoder har fallit ur bruk. Men tydligt är att turen fortfarande kan vara framme i folklivet på gatan, för det utlovas ju HERRFYND här! Ingen skylt om damfynd syntes dock till.

På Torggatan har en butik piffat upp sitt skyltfönster på ett sätt som är både snyggt, originellt och lokalpatriotiskt. För även om man inte direkt känner igen stadens "skyline" (den är förvisso av det lägre slaget) känner man igen "Fågelmannen", Liss Erikssons skulptur som står på torget och som fyller femtio år i år. 

Den fick ett extra namn när den var ny. Då hette den "Lutman" i folkmun, eftersom stadsfullmäktiges ordförande då hette Luthman. I "smeknamnet" låg en hel del kritik, skulpturen som förstås betalades med offentliga medel gillades inte av alla. Fast nu tror jag medborgarna har vant sig.

Bilden bjuder på en liten bonus. Ni ser gubben med cykeln som speglar sig i fönstret, eller hur? Också det ett konstverk. Det föreställer en av stadens klassiska och nästan mytiska figurer: Elis i Taserud. Elis jobbade med sina bröder i den berömda Bröderna Erikssons möbelverkstad i Taserud, men hans egen berömdhet kom sig mest av att han var känd för sin rappa tunga, även om han tydligen var en skicklig träsvarvare också. Det finns ett oändligt antal anekdoter om Elis som alla slutar med en drastisk slureplik på bredaste jössehärsmål. Elis lär ha cyklat ofta. Statyn är gjord av Herman Reijers.

Här en skylt som är tidstypisk men sorglig: butiken FK som hette Fyndkläder när jag var bofast i stan har låst dörren. Stängd för gott. Pandemin ströp shoppingen och besökarna från andra sidan gränsen tvingades stanna hemma. De få moderoade som fortfarande vågat sig ut på lite klädjakt räckte inte till för att hålla den här och många andra affärer vid liv. De här mindre butikerna kommer att vara djupt saknade om/när vi får återgå till något som liknar det vi hade förr.

Skyltsöndag blev alltså en lokal historia från Arvika denna gång. Se fler skyltar via BP:s blogg.

Copyright Klimakteriehäxan  

En litten låt ôm vårn

I förmiddags passerades det kritiska klockslaget. Prick 10:37 var det vårdagjämning i Sverige. Vi är definitivt på väg mot ljusare tider, och tack och lov för det! För nu blir dagen bit för bit längre än natten. 

Inget kan väl denna dag passa bättre än en skvätt Gustaf Fröding, i kombination med Sven-Ingvars?! Fröding är, brukar jag säga, en av ytterst få poeter som jag uppskattar, och Sven-Ingvars råkar jag ju också gilla ...

I Frödings vårhyllning "En litten låt ôm vårn" kvillrar det av livsglädje. Sven-Olof Petersson, en av medlemmarna i Sven-Ingvars, tonsatte dikten och låten finns med på LP:n "I Frödingland" som släpptes precis för femtio år sedan. Lyssna och bli vårglad du också! Och jo då, du förstår värmländskan. Jag för min del kan dessutom dikten utantill.

Du undrar om jag köpte och har kvar skivan? Ja vad var det nu ungarna brukade svara på onödiga frågor ... jo: Sover Dolly Parton på rygg eller? alternativt: Har påven en skojig mössa?

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om kärlek

En mening ur det jag läser just nu koras på lördagar till Veckans mening, efter initiativ av Skriv-Robert. Det ska vara något som framkallar en liten "extra" reaktion av vilket slag det vara må: något roligt, sorgligt, vackert eller bara tänkvärt. I dag hämtar jag mitt bidrag ur Karl Ove Knausgårds "Om våren", en bok som han tillägnar ett av sina barn. Och han beskriver sin egen uppväxt i en familj där känslorna inte invaderade språket, något jag tror att vi är många framför allt i den äldre generationen som kan känna igen. Själv har jag varit noga med att låta min barn höra att de är väldigt älskade, och det hoppas jag att de ska komma ihåg även om jag blir så gammal att jag glömmer att upprepa det. 

Min mamma har aldrig sagt att hon älskar mig och jag har aldrig sagt att jag älskar henne, det samma gäller för min bror.

Copyright Klimakteriehäxan

Äntligen fredag?!

Fast stämmer det där gamla hojtandet om att fredagen äntligen är här numera? Veckorna går med blixtens hastighet, tycker jag och jag vet att många håller med. "Det var inte igår, men känns som det", skriver Elisa Matilda när hon lanserar denna veckas fem fredagsfrågor: 

1. När har du alla taggar utåt? När jag blir uppringd av en försäljare som inte omedelbart accepterar att jag inte vill prata med vederbörande, eftersom jag varken ska ha ekonomiska råd, vill köpa något nytt abonnemang eller tänker prenumerera på en sån där lott som ska göra mig till mångmiljonär så småningom. Fick nyligen tips om hur man ska svara på det senare. Man ska säga; "Tack, men jag har redan väldigt mycket pengar."
2. När känner du dig som mest bakom flötet? När jag tvingas öppna en manual som ska förklara för mig hur jag ska hantera någon teknisk pryl som jag egentligen inte vill ha.
3. Vad dammade du av senast? En möbel som träffades av morgonsolens sneda strålar, vilket var väldigt avslöjande. Hade inte torkats av på lääänge.
4. Vad har du för gammal surdeg som ligger? Saker som ska rensas ut. Tidningar, böcker, kläder.
5. Vad har du siktet inställt på? En promenad denna vackra marsdag, med radioföljetong som sällskap, innan det blir skidskytte i tv. Det har snöat i natt, marken är vit igen och solen skiner medan fåglarna kvittrar, de försöker antagligen höja temperaturen ett par grader ... jag hejar på. 

Där vilade dammet.

Copyright Klimakteriehäxan

Den orättvisa bokrean är inne på slutvarvet ...

Rusade nyss in i och ut ur ännu en Akademibokhandel där alla reaböcker nu säljs till halva reapriset, vilket ju är himla trevligt för den som hittar något som passar.

För andra kan det däremot upplevas som ganska orättvist. Mia i bokhörnan är ett exempel. Hon gillar Viveca Sten och köpte hennes senaste till fullpris direkt när den släpptes i oktober i fjol. Nu fanns den på rean för 89 kronor, och i dag får man den för 45 ... vilket är rejält under pocketpriset. Klart man blir sur, skriver Mia och fyller på med en helgfråga: Vad tror ni det beror på att relativt nya böcker reas ut?

Ja nog är det väl ändå lite märkligt hur kort hållbarhet en bok har numera? Förr tog det åtminstone ett år innan priset sjönk dramatiskt, tror jag? Men vad det beror på, jag kan bara gissa förstås: böcker som inte säljer särskilt bra vill man förstås försöka bli av med. Bokhandlarna har rimligen begränsade lagerutrymmen. Dessutom är vägen från hårda pärmar till pocketupplaga även den avkortad, så där kan suget efter inbundet också krympa rejält och bädda för rea. Och kön med nya titlar som väntar på distribution växer hela tiden. Dock kvarstår faktum; Viveca Sten säljer så vitt jag vet bra, så där har jag ingen förklaring som passar. Eller finns den redan i pocket? Eller kan en riktigt färsk bok på rea fungera som lockbete så att köparen förväntas ta med sig fem böcker till av bara farten?

Nu får man hoppas att Mia gillade sin dyra bok och på så sätt trots allt fick valuta för pengarna. Därmed riktar hon blicken åt annat håll, med sin bonusfråga: Gillar ni att påta i trädgården/balkongen? 

Balkongen räcker gott för min del. Jag är mer förtjust i att njuta av resultatet av andras trädgårdsjobb än att delta aktivt. Har alltid avskytt att rensa rabatter!

PS Jag köpte ingen bok. Men handlade ändå. En korsordspenna.

Copyright Klimakteriehäxan

Fel i kalendern

Jag vet exakt vilken månad det är. Men tänker inte säga något om det till novemberkaktusen. Bara tackar och tar emot skönheten. Medan jag väntar på vitsipporna. (Och vaccinet.)

Här - i dagsljus - är blommans färg mest sig lik.

Copyright Klimakteriehäxan

Det skulle bli min framtids musik ...

Påminns av Hannele än en gång om att i dag är Saint Patrick´s Day (på iriska Lá Fhéile Pádraig), Irlands nationaldag. Den där Patrick är önationens skyddshelgon och alltihop brukar firas med fester och glada parader, även om man får anta att det är glesare i (de av tradition grönklädda) leden i år.

När det är fest på irländska spelar man ofta concertina. Det lilla dragspelsbesläktade instrumentet blev jag en gång upp över öronen förälskad i och jag såg framför mig hur min framtids musikväg låg utstakad, i samklang med irländsk tradition. Så blev det inte. Men om du har några minuter över kan du högtidlighålla den 17 mars med att läsa om det här.

Copyright Klimakteriehäxan

När läslusten tryter

Enligt O har råkat ut för något jag känner igen alltför väl: läsningen går trögt. Och när hon ger sig på någon form av "tyngre" litteratur tar det stopp.

Ack ja, det där är ett sorgligt och jobbigt läge. För min del hamnade jag där efter att ha pliktläst alldeles för många böcker som jag inte själv valt. Dessutom med deadline, för jag skulle intervjua författaren om verket i en serie som UR sände i tv, "En bok, en författare". Visst läste jag sådant som var både intressant och stimulerande, men gång på gång också sådant som verkligen inte var bladvändare. Det straffade sig.

För mig blev det så att jag hellre tog ett korsord eller en sudoku än en bok, och det satt i riktigt länge. Ett par återfall har jag haft, men då av lindrigare sort. Fast naturligtvis vill jag alltid tillbaka till böckernas värld, där jag alltid trivts så bra tidigare. Vad skulle man ta till för knep? Det är också veckans kulturfråga, för Enligt O undrar: Vad läser du för att hitta läslusten?

Visst vände jag mig till det som jag trodde var lättläst. Kollar min boklista (jag skriver ju upp vad jag läser) och vet att Kathryn Stocketts "Niceville" (The Help) var en som "bet". Samma sak med "En dag" (One Day) av David Nicholls, och Susan Abulhawas "Morgon i Jenin" (Morning in Jenin). Klippte i samma veva "Gustafs grabb" som jag tycker är Leif GW Perssons bästa av de jag läst. Och i "Vem vill bli miljardär?" (Slumdog Millionaire) tvingade Vikas Swarup mig vidare eftersom den var så smart konstruerad, lite samma grepp som en gång Roland Schütt tog i "Kådisbellan".

Finns det då en minsta gemensam nämnare? Nja. Gott och blandat, skulle jag snarare vilja påstå. Här finns lite romantik, lite spänning och en del nutid. Alla välskrivna, ingen av dem en tegelsten. För det är så, i alla fall för mig, att storleken har betydelse! Och att satsa på 800 sidor när läslusten tryter, det vet jag att det inte fungerar, jag har svårt nog för såna tjockisar hela tiden.

Copyright Klimakteriehäxan

Det omskrivna Irland

Ni får ursäkta, men jag tror att jag vet i princip allt som går att veta om irländskt familjeliv. En tid när jag funderade på att läsa engelska på universitetet visste jag vad en eventuell betygsuppsats skulle handla om: att växa upp på Den Gröna Ön. För så många böcker har jag läst att det känns som jag, faktiskt, har fått alla detaljer. 

Naturligtvis har jag inte det. Men faktum kvarstår: jag har läst märkvärdigt många irländska författare. Barnen i de där böckerna är oftast hungriga, har dåliga kläder och trasiga skor. De har en mamma som sliter ont för att familjen ska överleva. Pappan sitter på puben och dricker Guinness för hela hushållskassan. Äldsta barnet skickas dit för att be om en slant som åtminstone ska räcka till bröd. Ja, till och med vädret är dåligt! Gatan är lerig och huset de bor i aldrig varmt. 

När nu Irland valts som tema för veckans tisdagstrio av Ugglan &boken begriper jag inte hur jag ska kunna välja. Alla böckerna jag läst har förstås inte varit (jätte)bra, men tillräckligt många för att en trio ska kännas väldigt liten. Till saken hör att mina mesta favoriter redan funnits med här på bloggen, redan 2005 skrev jag "Hemma hos på Irland" och för tre år sedan "Stackars barn på Irland".

Det betyder att jag betat av romaner (flera med verklighetsbakgrund) skrivna av Christy Brown, Frank McCourt, Nuola O´Faolain, Marian Keyes, Laurie Lee, John Banville, Edna O´Brien, Colm Tóibín, för att nämna ett gäng jag kommer ihåg. Men det finns naturligtvis fler, för Irland är en flitigt omskriven ö.

"The Commitments" av Roddy Doyle handlar om Dublin-killarna som bestämmer sig för att musiken ska bli deras framtid. Det blev film också, bra i båda varianterna! Doyle skrivit en rad läsvärda böcker förutom denna.

Flann O´Brien skrev "Den tredje polisen" (The Third Policeman) och där får läsaren en god portion svart humor. En av mina bokvänsvänner läser om den här boken varje år! Tröttnar aldrig! Fast SÅ förtjust är inte jag.

Sally Rooney fick en riktig storsäljare med "Normala människor" (Normal people) om två unga människors levnadsöden, tillsammans och åtskilda – och tillsammans igen, av och till. Boken har jag inte läst, men jag såg tv-serien och gillade den.

Och i morgon högtidlighåller Irland sitt skyddshelgon, för då infaller Saint Patrick´s Day. Dags att klä sig i grönt och läsa en av alla dessa fantastiska författare som har sina rötter på den där ön, kanske?

Copyright Klimakteriehäxan

Rena skönhetsknepet!

Att åldras i skönhet är väl något som många drömmer om, även vi som inte har varit påfallande och ögonbedövande skitsnygga ens i starten ... Men chansen finns, det tycker jag att mina snabbköpstulpaner bevisar. 

Köpte dem för en vecka sedan, den internationella kvinnodagen till ära, och se! Fortfarande fina, utan konkret anledning. Tjugo stycken för 75 kronor. Det kostar betydligt mer om man går till skönhetsavdelningen på närmaste varuhus och ber dem tipsa om knepen för att åldras vackert ... och frågan är om inte blommor är bättre, åtminstone för humöret? Är man glad ser man ju trevligare ut alldeles automatiskt! Tulpaner är med andra ord rena skönhetsknepet!

På Facebook ser jag ett födelsedagsbarn som kommenterar faktum. Hennes tankar är sympatiska, så jag citerar dem: "Ett par åldersnojjor har susat förbi genom åren men det har, med facit i hand, nästan alltid handlat mest om platsen jag befunnit mig på och hur livet sett ut just precis då. Det är ju ändå så att trots att rumpan kanske halkat ner lite eller att jag invändigt känner mig som något annat än vad omvärlden gör, så tänker jag benämna mig själv ålderslös. Skönt. Bedömningar och fördomar får leva hos andra. För mig känns allt möjligt, så länge som jag får vara med!".
Hoppas hon fick en bukett tulpaner på födelsedagen!

Copyright Klimakteriehäxan

Vårskyltning i positiv anda och bokrea dag 20

 

Det Stora Varuhuset på Hamngatan i Stockholm hälsar potentiella kunder välkomna och påstår att de kan erbjuda vår. Ja, man skulle inte ha något emot att gå in en sväng om det verkligen vore sant! Jag påminns om den gamla vitsen ur Blandaren: Vi har vår i luften, var har ni er?

Denna skyltsöndag går jag alltså på den positiva linjen. Min andra skylt är målad direkt på ett fönster, med en komplimang som får förmodas vara ämnad endast för spansktalande kvinnor: Så vacker du är! Bara att tacka och ta emot (vilken himla tur att jag förstår språket och kan ta åt mig!)

Min tredje skylt andas också framtidstro, i SL:s tappning. Visst, vi vill så gärna tro! Det kan rent av vara läge med en repris av en verklig favoritskylt i mitt arkiv ... scrolla ner, var så god!

Och så kom den då, dagen jag väntat på: i går erbjöds halva reapriset på bokrean! Vilket ledde till att jag fick två inbundna böcker för 79 kronor tillsammans. En deckare, "Tiggarens hand" av Olle Lönnaeus, som jag tycker får för lite uppmärksamhet, och en faktabok om Astrid Lindgren som mäktig chefsperson. Kjell Bohlund har skrivit "Den okända Astrid Lindgren" och jag tänker att jag ska få en ännu bredare inblick i hennes liv efter krigsdagböckerna som var så imponerande.

Jag hade förstås lust att köpa fler böcker till dessa härliga fyndpriser, men eftersom jag var ute på promenad hejdade jag mig trots allt. För ni vet hur det är: inbundna böcker väger mycket mer än pocketböcker, och då hjälper det inte alltid att priset på den med hårda pärmar faktiskt ligger långt under pocketpriset.

Fler skyltar hittar du som vanligt om du tar vägen via BP. Vi är ett gäng som envist plåtar skyltar, dumma, snygga, roliga eller smarta, och vi finns samlade här.

Copyright Klimakteriehäxan