Afghanistan i min bokhylla

Vi ser bilderna från Afghanistan i varje nyhetssändning, i varje dagstidning, överallt. Efter tjugo år av internationellt experimenterande för att – som det hetat – skapa en demokrati har talibanerna återerövrat landet. Kaos råder, folk försöker fly, kvinnor gråter över den frihet de haft men nu är övertygade om att de kommer att förlora igen. Kabul är nedlusat av vapen i händerna på skäggiga män, medan världen tittar på med förundran: Var det verkligen så här det skulle bli?

För egen del vet jag väldigt lite om det där bergiga landet, sargat av fattigdom och strider och rivalitet mellan olika befolkningsgrupper. Men jag har ju så att säga varit där – med hjälp av böcker som nu står i min bokhylla. 

"Bokhandlaren i Kabul" av Åsne Seierstad var nog den första. Den kom 2002, sedan Seierstad tillbringat en tid i afghanernas huvudstad efter att talibanregimen fallit. Det är en dokumentärroman, och de verkliga huvudpersonerna gillade inte det deras norska gäst valde att berätta om deras liv och vardag. Författaren fick betala skadestånd till bokhandlaramiljen efter rättegång i Oslo. Hon hade kränkt privatlivets helgd. Men en stor läsarframgång blev det. Jag var en av dem som verkligen tyckte det var en bra bok, med inblickar i en värld väldigt långt från min egen.

"Flyga drake" (The Kite Runner) som Khaled Hosseini gjorde debut och internationell braksuccé med kom 2003. Drakflygning är en klassisk lek för afghanska barn som bokens Amir och Hassan, en lek som huvudpersonen minns när han efter en dramatisk flykt och många år i exil i USA återvänder. Det här är en verklig bladvändare, och det blev också en bra långfilm.

Hassar-pojken Amir spelades av Ahmad Khan Mahmoodzada. Barnskådespelarnas säkerhet var hotad  sedan filmen haft premiär. Några sexscener kunde inte tolereras av religiösa makthavare. Barnen evakuerades till Förenade Arabemiraten men kunde aldrig återvända hem. Fem år efter filmens premiär kom Ahmad Khan som flykting till Borlänge, och han bor nu, tio år senare, kvar i Sverige.

Khaled Hosseini, som från början var läkare, har fortsatt skriva om sitt ursprungliga hemland, fast på sitt nya modersmål engelska. Sucéerna har radat upp sig. Två till har jag läst:

"Tusen strålande solar" (A Thousand Splendid Suns) utspelar sig också i Kabul men med fokus på kvinnornas situation, helt utan rättigheter. Så omskakande, så ruggigt, så sorgligt! I "Och bergen svarade" (And the Mountains Echoed) berättas en gripande släkthistoria. Läsaren tas med till en fattig familj på den afghanska landsbygden, så fattig att ett barn säljs och tappar kontakten med sina syskon. 

Men det finns också en svensk bok om mötet med Afghanistan som jag tycker mycket om: "En del av mitt hjärta lämnar jag kvar" av Diana Janse, som kom till Kabul som utsänd från Utrikesdepartementet. Hon fascinerades av landet hon såg, livet som var så hårt för de flesta – och ändå fann hon så många människor som inte bara var rädda, hungriga och krigströtta. Janse kom till landet ungefär tio år in i perioden mellan talibanernas makt nu och då. Hon skriver bra och personligt om sina upplevelser.

Kanske är det mesta annorlunda nu, vad vet jag. Knappast något lär ha blivit särskilt mycket bättre.  Fast en sak vet vi alla: det är lättare att förstå något om nutiden om man vet lite om det som varit. Då kan böckerna komma till pass. Medan Afghanistan av allt att döma är på väg att bli knarkets, våldets och de religiösa fanatikernas paradis. Och männens, förstås.

Copyright Klimakteriehäxan