Hej då, Inger!

Ordet "hata" är ett starkt ord som jag undviker att använda. Men visst hatar jag cancer! Denna eländiga sjukdom skördar nya offer hela tiden. Nyss dog ännu en kär vän som inte kunde botas, trots alla framsteg som läkarvetenskapen ändå gjort. Förloppet var snabbt och skoningslöst. Saknaden är stor.

Inger Söderman och jag har inte alls varit vänner hela livet (såna hade hon också), men vi blev kollegor och arbetade mycket ihop de sista åren före pensionen, blev det femton? tjugo? Vi var på bokmässan, i Almedalen, på Folk & Försvar, i riksdagshuset, i olika kontrollrum, ja lite överallt. Hon var alltid positiv, alltid peppande alla: "Kör bara, det där blir bra! Det fixar du!" När vi blivit årsrika på riktigt fortsatte vi att ses, flitigt.

Hennes cv var långt och väldigt innehållsrikt. Där fanns åren i USA, där fanns resorna med kocklandslaget, där fanns handkyssen som Omar Sharif gav henne, där fanns pussen som Elton John bjöd på, där fanns jazzen med Arne Domnerus, där fanns "Här har du ditt liv" med Ingvar Oldsberg, för att bara ta några exempel.

Vi var nog egentligen ganska olika, men vi var lika också. Förtjusta i lite flärd, i form av kläder, skor, väskor och smycken. Men inte samma modeller! Duktiga shoppare hur som helst, Inger brukade glatt konstatera att vi förtjänade svart bälte i shopping gång på gång. Mig döpte hon till "Rea-Lisa" eftersom jag gillar att fynda ... själv kallades hon ganska allmänt för "Glittret" ... man fattade snabbt varför. Inger kunde bli salig över en dyr doft med stråk av vanilj, jag tycke alla luktade likadant ...

På bio såg vi feelgoodrullar, på tv tittade vi bara ibland på samma program. Inger kunde i princip alla avsnitt av "Morden i Midsomer" utantill, jag tröttnade för länge sedan. Vi fnittrade åt "Gör om mig" i Go' kväll, eftersom vi ansåg oss vara bättre stylister än de som förekommer i programmet. Ibland spelade vi wordfeud. På somrarna for Inger till vänner på både Öland och Gotland, och till Söderöra, där släkten hade rötter. Dit fick jag följa med!

Vi gillade god mat, gärna enkel, beställde strömmingsflundra hos Tysta Mari i Östermalmshallen. Efter lunchen gick Inger till ostdisken där det fanns en kille som alltid gav henne lyxostar till extrapris. På fredagarna åt vi ofta färska räkor, var och en på sitt håll. Inger älskade skaldjur. Drömde om dillkött, "som mamma gjorde det". Vi strosade gärna runt på stan, tittade på folk, tog en cappuccino eller någon gång (väldigt sällan) lite cava.

Inger var noga med sitt utseende, och med sitt hem. Alltid blommor, levande ljus, vackra kuddar. Alltid välsminkad, aldrig utan läppglans. Välvårdade naglar. Håret i ordning. Kläderna gärna i rosa, liksom så många andra saker kring henne. Det matchade! Paljetter och stenar – ja tack! Alla sjalar! Alla superfina koppar som fick  frukostkaffet att smaka bättre! Och tv:n med rejält tilltagen skärm, "den är ju min sambo" som hon brukade säga.

När hon nyss insjuknat försökte jag skämta och sa att oj, tänk så mycket pengar vi sparar, nu när vi aldrig är ute! Det skämtet föll snart platt till marken, eftersom Inger bara blev sämre och nya shoppingturer alltmer avlägsna. Vi talade om vår traditionella "körsbärsblommesväng" i Kungsträdgården, visst skulle vi väl göra om den? Att gå under det rosa taket av blommor har varit en av årets gemensamma högtidsstunder.

I åratal har vi talat med varandra i telefon vareviga dag, med ytterst få undantag. Och eftersom vi var nattugglor har det handlat om ett prat vid midnatt. Vi hade kanske inte alltid jättemycket att avhandla, men det blev "sov gott" och jag brukade säga "vi hörs". Hon svarade alltid samma sak: "Hela tiden!"

Det sa hon till mig också dagen innan hon dog, trots att hon nästan inte orkade få fram några ord. Det var en vecka sedan nu. På något märkligt sätt går jag fortfarande och väntar på att hon ska ringa. Fast hon har nog inte mobilen med sig. 

Och körsbärsblommorna i Kungsan får hon inte se i år. Men när jag snart går dit är hon ändå med mig. Hej då, Inger!

Copyright Klimakteriehäxan