Välkommen till Söderöra!

Stockholms skärgård dräller av pärlor, så mycket har jag förstått. Men om man betänker att jag har bott i huvudstaden i över femtio år kan det te sig lite märkligt att jag sett så otroligt lite av den där övärlden, där folk i generationer njutit av sommar, sol och salta vågor, båtturer, nyfångad fisk och fina stränder för att inte tala om lite bubbel i glasen på akterdäck eller på släta varma klippor.

Tar man en färja till Finland passerar man kobbar och skär med bryggor, stugor, flaggstänger och båthus och badstugor. Kommer man nära kan man se fisknäten hänga på tork mot en vägg målad med Falu rödfärg.
Svanar ligger och ser snygga ut i vikarna, segel smattrar när skepparen lägger om kurs (ingen vill ju krocka med Ålandsfärjan).

I litteraturen finns skildringarna. Alla har vi läst "Hemsöborna", August Strindbergs klassiska roman om värmlänningen som lurar heder och ära och alla tillgångar av Madam Flod. Moderna uppföljare har skapats exempelvis av Viveca Sten med serien om morden i Sandhamn. Sju säsonger har man (hittills) gjort i tv-format! John Ajvide Lindqvist har sökt skärgårdsmiljöer, han med. Fler finns förstås.

Alltså har jag sett och läst en hel del, men inte varit på plats. Kom äntligen till Utö i fjol, men har fortfarande inte vandrat på den berömda stranden i Sandhamn. Fjäderholmarna är väl på papperet en bit av skärgården, men de ligger ju så gott som i stan, så den utflykten kan man nog inte räkna.

Fast nu har jag äntligen besökt det jag vill kalla "en riktig skärgårdsö". Den heter Söderöra, är bilfri och har en liten bofast åretruntbefolkning som utökas med sommarboende. M/S Sjögull släpper av mig på bryggan efter ungefär fyra timmar ombord. Idyllen brer ut sig framför mina ögon! Så perfekt för oss när vi ska ha hemester!

Det är lätt att fatta att en del av filmerna om barnen på Saltkråkan spelades in här. För åtminstone jag påminns om somrarna med Tjorven och Båtsman, och också om Bullerbyn i Ilon Wiklands bilder. Äppelträden dignar av frukt, vinbärsbuskarnas grenar lyser lika rött som de faluröda väggarna. Båtar i alla möjliga storlekar ligger redo att kasta loss. Grönsaker och blommor samsas i rabatter och växthus. Lite avskavt och väderpinat på sina ställen, men det hör väl till.
Alla verkar känna alla, även om vi inte möter många när vi promenerar genom skogen.

Här finns förstås inga bekvämligheter man vant sig vid: inga butiker, fast de som vistats här länge minns en kiosk. Inget apotek, inget Systembolag, inte längre post. Alltså får man se till att allt man behöver fraktas hit med båt – stor frysbox är ett måste. Mindre lass tar man hem med hjälp av Dramaten, andra har skaffat modern fyrhjuling. Den som bygger om eller renoverar får beställa specialtransport för bräder och cementsäckar.

Stannar till ett ögonblick inför vägvisaren som pekar mot Kärringudden och undrar om det är dit jag bör gå, men tar den andra vägen. Lön för mödan som en promenad i värmen innebär låter inte vänta på sig: trevliga vänners fantastiskt fina hus, god mat, mängder av blommor och en kanonhärlig brygga med både sittplatser och badstege. Den leder ner i vatten som håller klart mer än tjugo grader. Rakt ut vid horisonten väntar Finland!

Som du redan räknat ut kände jag mig väldigt välkommen till Söderöra, en av de där små öarna med guldkant i Stockholms arkipelag, och nu välkomnar jag dig att hänga med på en liten sväng med hjälp av min kamera!

 Copyright Klimakteriehäxan