"Den smartaste på hela Harvard"

Margaret Atwood är en av mina absoluta favoriter i bokhyllan, och om jag finge bestämma hade hon fått Nobel-priset i litteratur för länge sedan. Nu får hon det förmodligen aldrig, eftersom akademiledamöterna valde Alice Munro för ett par år sedan, och att två kvinnor från Kanada skulle äras i rask följd är inte särskilt troligt.

Atwood är nyss fyllda 80 men pigg som bara den, och fortsatt produktiv. Hon har skrivit en hel del poesi, men hennes riktiga berömmelse kom med romanerna. I samband med hennes 80-årsdag hyllades hon av kanadensiska televisionen med en 90 minuter lång dokumentär, som just sänts i SvT och ligger kvar på SvT Play i ett helt år. Den har underrubriken "Ord, efter ord, efter ord, det är makt".

I filmen möter man både den unga och den grånade Peggy, hennes två män och enda dotter medverkar, man får exempel på hennes slagfärdighet och inser snabbt att Jim Polk (hennes förste make) nog visste vad han talade om när han sa att "Peggy var den smartaste personen på hela Harvard". Make nummer två drabbades av demens. Atwood fortsatte att ta hand om honom fram till hans död i fjol, vilket ger ännu en bild av henne som människa. Hon är aktiv inom PEN och en viktig röst i jämställdhetsdebatten också.

Att "Tjänarinnans berättelse" (The Handmaid´s Tale) blev en superb tv-serie har naturligtvis bidragit till hennes kändisskap, eftersom hon via serien mötte en ny publik. Det visar sig också att Atwood faktiskt finns med i egen hög person i en kort scen när hon ska ge Offred en örfil. Fast hade man inte blivit förvarnad skulle man inte hinna se att det var historiens skapare som klippte till ... efter flera omtagningar, eftersom hon slog för löst!

Tjugo år tidigare gjorde Volker Schlöndorff en långfilm av historien om Gilead. Då skrev Atwood själv manuset. Jag kände inte till filmens existens, men nu vill jag se den också!

Inspirerad till omläsning av flera Atwood-titlar blev jag dessutom. Som exempelvis "Den ätbara kvinnan" (The Edible Woman) som faktiskt var debuten, och som jag läste 1993 (den kom ut redan 1969).
Naturligtvis har jag glömt berättelsen, men feminist har Atwood alltid varit och det framgår nog redan här.

"Kattöga" (Cat´s Eye) grep mig starkt när jag läste den. Där finns mycket självupplevt från en barndom nära naturen och dessutom rader av exempel på hur elaka små flickor faktiskt kan vara mot varandra. "Oryx & Crake" är en grym framtidsbild som inte heller lämnar läsaren i brådrasket. "Alias Grace" är en ruskig historia om ett mord. Upptäcker nu att den finns i tv-version på Netflix, ska undersökas!

Ser till min milda förskräckelse att "The Handmaid´s Tale" inte står på sin plats i bokhyllan, men så minns jag att Dottern lånat den. Uppföljaren, "Gileads döttrar" (The Testaments) ska jag kasta mig över så snart den finns i pocketupplaga. Tror att ett par andra Atwood-böcker också fått fötter, faktiskt.

Men, gott folk, i brist på Nobelpris kan en dokumentär vara en tröst. Om du också hör till Margaret Atwoods fans: se den! Om du inte redan är med i "klubben" - se den ändå: kanske du blir det! Det är härligt, kul och inspirerande att "möta" smarta kvinnor!

Copyright Klimakteriehäxan