Missa inte den här filmen!

Tvekar inte en sekund när jag påstår att här och nu ska du få det bästa filmtips du fått på mången god dag! "Three Billboards Outside Ebbing, Missouri" är en amerikansk långfilm från 2017 som nominerades till flera Oscars och fick två, för bästa kvinnliga huvudroll och bästa manliga biroll. Jag såg den på bio när den var ny (före Oscars-utdelningen!) och lämnade salongen tämligen omskakad.

Huvudrollen spelas av Frances McDormand. Hon är Mildred, en mamma vars dotter blir våldtagen och mördas, och hon skyr inga medel för att hitta den skyldige när polisen inte verkar klara det – om de ens försöker? Kampanjen börjar med de där stora affischerna vid infarten till (den fiktiva) staden Ebbing. 

Filmen bygger på en sann story, men då var det mordoffrets pappa som kämpade för att få rättvisa. 

Det här är ett helt lysande kriminaldrama som du absolut ska se om du inte redan gjort det. Sent på lördagskvällen sänds den i SVT1, klockan 23.05, men du kan också se den när du vill på SVT Play fram till 24 mars. Tvekar du? Låt mig lägga till att filmen också fått tre Golden Globe Awards och ytterligare en bunt superfina priser. Och att den med största sannolikhet inte kommer att lämna dig oberörd. Missa den inte!  Jag tänker för min del se om den. Minns tydligt att den har ett väldigt bra slut ...

Copyright Klimakteriehäxan

Högaktuellt från 60-talet

Från Mia i bokhörnan kommer den, helgfrågan. Idag: På lördag heter temadagen Serietidningens dag. Har du tips på serietidningar?

Ja det har jag faktiskt. "Mafalda", tecknad av argentinaren Quino, är en skatt, varken mer eller mindre. En period fanns den lilla smarta tjejen på svenska i Dagens Nyheter. I min bokhylla finns den kompletta serien album, både på originalspråk och på svenska. Plus någon extra bok. Inte något du hittar i bokhandeln i dag, men går nog att få tag i på nätet.

Mafalda, som när serien först startade bara var sisådär fem år, funderar mycket på mycket. Det resulterar i tankar om tillståndet i världen, om krig och fred, om godhet och ondska, och hon drar sig inte för att ifrågasätta de vuxnas ställningstaganden och agerande. Serien lades ner redan 1973, och Quino är död. Men jag anser att hans lilla flicka lever i högönsklig välmåga. Titta på bilden på omslaget till första delen i serien (här nedan) och du inser snabbt att den är högst aktuell.

Vad beträffar serier i övrigt har jag inte bläddrat i många sådana magasin sedan Bamse var poppis här hemma, och det börjar bli riktigt länge sedan nu. 

Den kunde ha skapats i dag, den här serien, men den gjorde debut på 60-talet och las ner 1973. Jag älskar den här flickan, och har (förstås) bloggat om henne förut, både här och här. 

Copyright Klimakteriehäxan

Jo jag tänkte på en sak ...

... att det finns dagar när jag nästan önskar att jag vore en katt. Tänk att bara få sträcka ut sig i solen, på en solstol eller varför inte under? Njuta av att göra i princip ingenting, mer än att vifta lite på svansen.

Copyright Klimakteriehäxan

När det blommar i bokhyllan

Jag gillar verkligen blommor. Av alla möjliga sorter. Blir glad i hjärtat när ögat möter en vitsippsbacke, helt förförd när jag står inför en nyss utslagen magnolia. Njuter av en bukett plockad på dikeskanten lika mycket som av en tjusig floristskapelse, det är bara olika yttringar av förmedlad skönhet, med idel positiva grundtoner som färg och doft och vackra former. I dag, när vi står på tröskeln till årets första vårmånad, undrar Enligt O i veckans kulturfråga: Vilka böcker med blommor i titeln tycker du om? Och javisst, visst blommar det även i bokhyllan!

"Rosen på Tistelön" av Emelie Flygare-Carlén tycker jag är en klassiker som fler borde läsa. Kärlek och dramatik i en fin blandning i västkustsk miljö. Krimstoryn bygger dessutom på ett äkta fall, så detta är en föregångare i "true crime"-genren!

"Färskt vatten till blommorna" (Changer l´eau des fleurs) av Valérie Perrin föll jag för, pladask (eller ska man säga med ett plask?). Spännande uppbyggd historia, även här blandas kärlek, dramatik och mord på ett originellt sätt. I pocketversion står den sedan rätt länge på bokhandlarnas bästsäljarhyllor, och det tycker jag den förtjänar.

"Maskrosbollen" var en av Göran Tunströms tidiga romaner. En ungdomsskildring som berört många läsare sedan den först kom ut på tidigt 60-tal. Jag gissar att Tunström, precis som jag, gillade maskrosor!

Just denna blomsteruppsättning står inte att finna i någon bokhylla, men jag tycker
den pryder sin plats här i alla fall. Från Kaffe Fassett-utställningen "Mönstrets makt"
 på Millesgården för inte så länge sedan. Är ingen vän av konstgjorda blommor,
 men ser de ut så här är jag med!

Copyright Klimakteriehäxan

Nu drar vi till skogs

Tänk, snart kan man se det knoppas i träden och i rabatterna! Visst, jag inser att en ny snösmocka kan försöka golva oss igen, med isiga vindar och ännu mera halka, men almanackan lovar ändå bättring. I veckans tisdagstrio ska vi kika ut i ett grönområde, ett där våren snart ska göra sitt intåg. För trädgård, skog eller park ska finnas i handling eller titel, det har Ugglan bestämt. OK, då drar vi till skogs!

Låt mig starta lite mjukt med hjälp av Elsa Beskow och "Puttes äventyr i blåbärsskogen". Den kom ut redan 1901 men har behållit sin charm. Beskows bilder är underbara. Men kanske håller boken på att bli bortglömd?

Tar ett kliv till en miljö oändligt långt bort från Puttes. Vi hamnar i USA och bokens baksidestext börjar så här: "Teena Maguire borde aldrig tagit den där genvägen hem efter 4 juli-festen. Inte efter midnatt. Inte genom parken. Inte så som hon var klädd: linne, avklippta jeans, högklackade sandaler – som om hon bad om det".

Det är den obegripligt produktiva Joyce Carol Oates som i en av sina kortaste romaner skildrar det som händer Teena i den där parken och vilka konsekvenser det får. "Våld. En historia om kärlek" (Rape. A Love Story) heter den. På sitt vis också ett feministiskt debattinlägg.

"Mannen i skogen: en biografi över Vilhelm Moberg" har jag tänkt läsa ända sedan den kom ut, men fem år har gått och det har inte blivit av. Än. Jens Liljestrand skrev om den märkvärdige författaren och samhällsdebattören som, tidvis när han blev äldre, led av både depression och skrivkramp. Några dagar före sin 75-årsdag valde Moberg att avsluta sitt liv genom att gå ut i en havsvik i Roslagen för att aldrig komma upp igen.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om ruskigheter

Ruskiga historier har alltid blivit snäppet ruskigare om man påstått att de är sanna.

-Johan Croneman skriver i dagens DN om "true crime", en dramaseriegenre som växt enormt. Och som bara blir bra tv ibland.

Jo jag tänkte på en sak ...

... att ingen har så bra som min systers barnbarn beskrivit världen när den är så dimmig som den är just nu. Han sa: Mormor, har du sett så suddigt det är där ute?! 

SELFIE om namn

Man får sitt namn väldigt tidigt i livet, ibland redan innan man är född till och med. Nyligen fick vi veta vilka namn som var populärast för barn födda 2023. Diskussionen om avkommans benämning kan förvisso bli livlig och få lite lustiga konsekvenser. Tänker på min vän som man trodde var ett flickebarn. Hon skulle heta Agneta. När det visade sig vara en pojke gjorde föräldrarna det lätt för sig: strök två bostäver och kvar fanns/finns Agne! Namn är alltså nyckelordet för denna veckas SELFIE. Och det är inte säkert att det bara är personer som heter något! Håll till godo!

1. Är du bekväm med namnet dina föräldrar valde att ge dig? Sisådär. Folk som heter som jag är oftast födda före 1925, jag har alltid känt att jag bär ett "tantnamn". Men man vänjer sig. Och blir förstås tant så småningom, ohjälpligt.

2. Om du har barn, vad avgjorde i valet av deras namn?  (Om du inte har egna barn, vad tycker du folk borde tänka på när bebisar förses med något de får bära livet ut?) Max tvåstavigt, lätt att uttala på många språk, alltså inget å, ä eller ö. 

3. Vilket är det otrevligaste kvinno- respektive mansnamn du vet? Siv och Kurt. Båda låter så hårt.

4. När folk gifter sig – tycker du då att makarna ska ha bådas efternamn eller ska en av dem skala bort sitt? Hur gjorde du? Fritt val! Jag använder nästan uteslutande mitt flicknamn, fast i pass etc hänger makens efternamn på. Hade jag hetat Karlsson hade jag möjligen tänkt annorlunda, men det är inte säkert. Inte fel att heta Karlsson heller!

5. Bästa hundnamnet? Koira, som är finska och betyder hund, det gällde en pointer jag kände och älskade. Kärleken var dessutom besvarad ... Barbro, om jag tänker på damen på bussen som pratade med en osynlig Barbro. Efter lätt förvirring insåg jag att hon samtalade med sin fina vovve.

6. Ska ägodelar "döpas" och i så fall varför? Mina bilar och cyklar har så vitt jag minns inte hetat något. Även om det kunde hända att en gammal Renault ibland kallades Gulingen (jo, den var gul alltså ...)

Vi som med hjälp av en SELFIE i ord bekantade oss lite närmare med varandra förra veckan, då på temat tårar, var:  Hannele, Lillasyster, SaraPepparkaka, Femfemman, BP, Kina, Paula, Nilla, Mia, Susjos, Smile, Hanna, Anki, Kraka, ProfessorDeutsch, Anna i Portugal, Nettan, 

Låt mig lägga till att man självklart får komplettera med precis hur många bilder man vill, även om grundtanken är att de inte ska behövas!  Nästa måndag ska SELFIEn förstås handla om något helt annat. Hoppas du får en härlig vecka!

Till sist är här veckans "nyckelord" för dig att kopiera: 1. Är du bekväm med namnet dina föräldrar valde att ge dig? 2. Om du har barn, vad avgjorde i valet av deras namn? 3. Vilket är det otrevligaste kvinno- respektive mansnamn du vet?  4. När folk gifter sig – tycker du då att makarna ska ha bådas efternamn eller ska en av dem skala bort sitt? Hur gjorde du?  5. Bästa hundnamnet? 6. Ska bilar och andra ägodelar "döpas" och i så fall varför?

Copyright Klimakteriehäxan

Skyltsöndag förstås – med vårtecken!

Trodde faktiskt att påskmusten skulle vara enda synliga vårtecknet denna helg. Men nej! För nu när jag varit ute på en promenad i solen (jo, faktiskt, drygt 10 000 steg!) kan jag skylta med fler. Eller vad sägs om årets allra första vintergäck? Det hörs ju direkt på namnet hur välkommen den är! Lägg därtill några små krokusspjut som skjuter upp i rabatten vid husväggen och denna skyltsöndag kan kanske också kallas en vårdito???

Jaha, nu är julen definitivt över, semlans tid på upphällningen: dags för påskmust! Den är
 ju rätt tidig i år, påskhelgen.

Tycker bilden är lite kul, fast nån riktig gratisannons bjuder jag inte på! Men även om
jag storhandlar ibland (det gör jag alltså) ser min varukorg inte ut riktigt så här ...

Ni får ursäkta men nu försöker jag vara lite rolig ...
Resten av skylten på brandskåpet får man bara tänka dit!

Kreativt sätt att locka folk att läsa noveller? Kort månad, korta texter föreslår man
på biblioteket vid Hornstull. Stor skylt direkt innanför dörren.

De här små skyltarna förbryllar mig. Klisterlappar som säger "TYDLIG" eller "OTYDLIG"
dyker upp lite här och var, men jag vet inte vad det handlar om!?

Skyltsöndag. Ni vet vad som gäller? Kul, smarta, speciella skyltar som ett gäng bloggare sprungit på presenteras söndag efter söndag. Här ett gäng som liksom jag brukar skylta:   Angelgirl, Anki, Byblixtra, Carita , Christian, KajsaLisa,  LillaSyster, Paula, Pettas, Susjos ,Stefan,Tony, Åke, Åsa. Du hittar dem också högst sannolikt om du kikar i högerspalten hos Skyltsöndagens beskyddare BP. 

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om köttbullssmet

 

Hur lyder meningen som fått mig att höja lite extra på ögonbrynen denna vecka? Efterlysningen kommer ständigt från Skriv-Robert, lördag efter lördag. Jag hade en förberedd mening men nu hittar jag den inte. Fast världen är ju full av text, inte sant? Därför blir veckans mening en sann ögonöppnare för mig, som alltid trott att ju renare och finare färs, desto godare köttbullar skulle jag kunna servera. Så fel jag har haft! Vilket avslöjas i Dagens Nyheters lördagsbilaga, som idag ägnar sida upp och sida ner åt just köttbullar. Här är knepet:

Smeten ska inte ha för hög kötthalt; finessen med äldre recept, som ofta ger mer lättrillade och lättstekta köttbullar med slätare yta, är att man drygade ut rätt rejält med ströbröd, kokt potatis och havregryn.

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 140

LUFTSLIPS

-Det är tricket för slipshatare! På engelska: "air tie". Man knäpper alla skjortans knappar ända upp i halsen, men sedan är det stopp. Ingen slips ens av finaste siden kommer in under den kragen. Begreppet lanserat av bl a brittiske filmregissören David Lynch som innerligt avskyr den där modeaccessoaren för män. Fast i höst går slipsen mot en renässans, om man får tro Susanne Ljung i Dagens Nyheter.

Fyller år gör vi alla!

Fredagarna kommer ganska tätt, kan jag tycka. Nu är den ju här igen! Och visst är den välkommen, även om den tappat mycket av sin laddning sedan femdagarsveckan las ner i mitt liv. En sak som hör till numera är de fem fredagsfrågorna från Elisa Matilda, som passade på att fylla år härom dagen. Kanske är det så att även födelsedagarna verkar komma lite tätare? Må vara hur som helst med den saken. Här är det hon undrar denna gång:

1. Blir du visare med åren? Förhoppningsvis. I alla fall har jag blivit lite mindre tvärsäker.
2. Hur firar du din födelsedag? Mestadels lugnt, med familjen eller delar av den. Ett krav är hur som helst en god middag som jag slipper laga själv, gärna en blomma också!
3. Vad skulle du önska idag om du blåste ut ljusen på tårtan? En trevlig resa.
4. Har du någonsin haft en dålig födelsedag? I så fall har jag förträngt den.
5. Är du bra på presenter till andra? Ja, jag tror det. Beror på att jag tycker det är roligt att hitta på presenter! Men det är förstås ingen garanti för att man ska lyckas.

Och eftersom fredagen åtminstone i min närhet är ganska grå bjuder jag på lite vackert textilarbete från utställningen "Mönstrets makt" med verk gjorda av tyger som Kaffe Fassett designat. Har klart uppiggande effekt på mig åtminstone!

Copyright Klimakteriehäxan

Jag har läst i Paradiset

Berätta om den mest udda eller minnesvärda plats där du någonsin har läst en bok. Så lyder uppmaningen från Mia i bokhörnan denna gång när det handlar om Helgfrågan. Jag väljer en plats som var udda och blev minnesvärd!

Välkommen till Punta de Palma, ett paradisliknande ställe på Guatemalas östkust, vid den bit som hör till landet mellan grannarna Belize och Honduras.

Det går ingen bilväg dit. Eller, det gör det kanske i dag? Mer än 40 år har gått sedan jag klev ut på den där sandstranden. Vi hade fått låna en tämligen primitiv hydda utan alla bekvämligheter. Fisk fanns i havet, allt annat fick man frakta med sig. Inga andra människor fanns inom synhåll.

När det skymde blev det snabbt kolsvart natt. Det prasslade lite omkring oss, vi visste inte riktigt av vad, men på den synnerligen enkla toaletten som möjligen kunde kallas för avträde satt ett ormskelett fast bland några grenar som flätats till vägg. Ett urväxt ormskinn hade vi också stött på inne i den tropiska grönskan. Rimligen fanns det fler, levande exemplar ... och spindlar ... och kanske jaguarer? Behöver jag säga att jag stirrade länge med klarvakna ögon ut i mörkret när det var sovdags?

Men på dagtid fanns det ljus, gott om ljus från en strålande sol som fick vågorna att gnistra och snäckskal att blänka. Detta hände sig före de digitala kamerornas tid, så några egna bildbevis kan jag inte presentera, ni får tro mig: det var ett paradis.

Där på en frottéhandduk hade jag fina lässtunder mellan doppen, innan det blev dags för den supergoda cevichen gjord på fisk som nyss hade simmat bland oss. Kan inte bestämt påstå att jag minns vad jag läste, men detta hände sig på den tiden då jag nyss hade upptäckt den gamle LA-snuten Joseph Wambaugh, så låt mig tippa på någon av hans böcker. "The Black Knight" kanske? Den är bra!

Så här kan det tydligen se ut i dag. När jag var där fanns ingenting mer än vatten, sand
 och palmer! Nu finns säkert både bilväg och hotell, skulle jag tro.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om död och politik

Hon log på presskonferensen! Hon var nysminkad och mascaran rann inte. Alla kvinnor vet vad jag menar. Det säger mig åtminstone att den kvinnan inte älskade sin man, men att hon älskar makt och presskonferenser.

-Så nedlåtande kommenterade en (kvinnlig) programledare i rysk stats-tv framträdandet 47-åriga Julia Navalnaja gjorde sedan det blivit känt att hennes man Aleksej Navalny dött, efter lång tid i fängelse, under oklara omständigheter. En modig man som Kreml försökt mörda förr, och en, ja kanske den ende, som öppet och på allvar vågat kritisera den nuvarande ryska ledningen. Kan hans änka ena oppositionen mot Putin och bli en stark politisk faktor? Den sorgliga utvecklingen som pågår i Ryssland kommer att befästas ytterligare om ett par veckor när Vladimir Putin utan motkandidat ställer upp i ännu ett presidentval. Det liknar naturligtvis inte alls ett val så som det bör se ut i en demokrati. Läs mer här, i Dagens Nyheter.

Bokrea – flip eller flop?

Blir årets bokrea en lyckad affär? För vem, i så fall – bokläsarna eller bokhandlarna? Eller författarna? Den började hur som helst i går. En snabb titt får mig att tycka att priserna inte är särskilt låga. En del av titlarna som reas finns redan som pocket, och då till ett lägre pris. 

Förr i världen tillhörde jag definitivt gänget som längtade, hängde nästan på låset när bokhandeln öppnade, släpade hem tunga kassar med "fynd". I dag är läget ett annat: jag har genom åren köpt långt fler böcker än jag hunnit/orkat läsa, och därmed försöker jag numera blunda för de röda lapparna på lockande romaner, vackra matböcker eller vad det nu kan vara som dukats upp redan i bokbutikens dörr och som jag mycket väl skulle kunna frestas av, trots mina föresatser. Fast när det blir halva reapriset brukar jag likväl trilla dit ...

I mitt huvud var alltså bokrean bättre förr. Både intressantare och billigare. Skulle den kunna bli bättre igen, återfå sin gamla charm? Sölve Dahlgren, chefredaktör för Boktugg, har funderat på saken. Han skriver:
"Min främsta kritik mot rean är att den är för lång. Ur förlagens perspektiv varar den mellan 1 februari och 31 mars (perioden då böckerna ska vara prissänkta i Bokinfo) vilket är helt galet. Frågar vi den fysiska bokhandeln är det förstås nätbokhandelns fel som tjuvstartar med sina förbokningar flera veckor innan den 20 februari och sedan tröskar på med alltmer rea hela mars. Kanske skulle rean helt enkelt begränsas till en vecka eller 10 dagar? Varken mer eller mindre?"

Kan det vara så att alltför många tänker som jag? D v s avstår den "riktiga" reastarten, men eventuellt kliver i väg när det är dags för halva reapriset? Har bokhandlarna gjort sig själva en björntjänst när de vant oss vid att om man inte har bråttom blir böckerna billigare, på riktigt? För som det är nu kan snart sagt allt köpas till reapris. Ta som exempel fjolårets Augustvinnare, Andrev Waldens "Jävla karlar". Den kom ut i augusti och kostade då 229 kronor. Idag 99 spänn. Pocketupplagan kommer i juni och kostar då 79 kronor. Nyfikenheten får slåss mot tålamodet ... medan författarnas bit av försäljningen naturligtvis krymper samtidigt som summan på prislappen gör det. Flip eller flop, det är frågan. 

Veckans kulturfråga från Enligt O handlar också om bokrean: Har du kunnat stå emot bokrean i år, eller har du gjort några fynd? Berätta om dina senaste bokinköp.

Ni har redan svaret: än så länge har jag stått emot. Vet inte hur det går framöver, dock. Mitt senaste "inköp" om man kan kalla det så är en billig läsmånad hos Nextory. Nio kronor för 30 timmar, bra reapris om man läser snabbt (och det gör jag, relativt i alla fall).

Copyright Klimakteriehäxan

Nummerbyrån

880 000 

-Så många böcker ska kunna köpas in till förskolan och lågstadiet i Sverige. Detta efter att regeringen satsar 178 miljoner kronor på barns läsning. Det är en satsning som ska få fler barn intresserade av att läsa, men man ska också ge skolor hjälp att bygga upp fungerande bibliotek. (Alla skolor måste enligt lag ha bemannade bibliotek 2025). Beskedet kom lämpligt nu, när det är sportlovstider. Sportlovet kallas ju numera ofta också för just läslov. Böcker kan vara ett lysande alternativ när skridskor och skidor inte kan användas i brist på snö och is!

Dagens namn är Mari/a/e

Dags för ännu en titt i bokhyllan, eftersom Ugglan efterlyser en ny tisdagstrio. Denna gång är en tjej/kvinna/dam i centrum och hon heter Maria, Marie eller Mary (författarnamn eller person i en bok). Jag satsar på tre upphovskvinnor, alla svenska.

Först den som var Sveriges deckardrottning nummer 1, hon var faktiskt utan konkurrens på sin tid: Maria Lang. Hon hette egentligen Dagmar Lange och skrev rader av böcker, även en del för unga läsare. Det var en sådan jag läste senast av henne: "Akta dej, Katja!" Numera hedras hon med Nora Deckarfestival, arrangerad i hennes gamla hemstad, år efter år i april.

En av nutidens kungligheter i deckarbranschen är Mari Jungstedt, också hon en väldigt produktiv författare. Bara att ta en i raden, de flesta utspelar sig på Gotland, en miljö Mari känner väl. Tycker Jungstedt är duktig på att beskriva relationer också, inte bara krimgåtor.

Maria Gustavsdotter var tandläkare men måste väl ha tröttnat på att titta ner i folks gapande munnar med karies, långa tandhalsar och gulnad emalj, för hon sadlade om och blev författare i stället. Skriver flitigt, numera mest historiska romaner, "Karin Månsdotter" exempelvis. Den första av hennes böcker jag läste tyckte jag mycket om. Byggde på brev hon hittat från en gammal släkting som var missionär: "Från din syster Lovisa". Ett människoöde som inte liknar andra!

Om min rubrik fick dig att undra: nej, Maria har inte namnsdag i dag men den är inte långt borta. Den 28 februari är det dags att fira!

Copyright Klimakteriehäxan 

SELFIE om tårar

Hur nära till tårar har du? Vi har alla olika långt till dem, av enskilda anledningar, vare sig det handlar om sorge- eller glädjetårar. I veckans SELFIE är det tänkt att vi ska avslöja vad som gjort oss riktigt snyftnödiga, detta utmärkta ord som jag fick "i present" av en av mina allra trognaste bloggläsare som tyvärr inte lever längre.

1. Den boken fick mig att gråta: "Utvandrarna" av Vilhelm Moberg. När Kristina biter i astrakanäpplet blev min pocketbok blöt ... sedan dess har mer än en besserwisser påpekat att äppelkärnorna hon hade med sig från Småland omöjligen hade hunnit producera frukt på den tid hon varit i Amerika, men än sen då?

2. Den filmen fick mig att gråta: "Broarna i Madison County". Meryl Streep och Clint Eastwood är otroligt bra!

3. Den nyheten fick mig att gråta: En lång rad faktiskt. Exempel: Estonia, alla krigsutbrott, historien om "Lilla Hjärtat". Om Trump blir president i USA igen kommer jag definitivt att gråta och bli mycket svår att trösta.

4. Den sporthändelsen fick mig att gråta: Sanna Kallur fastnar på första häcken och faller pladask i OS i Peking 2011. Men jag har fällt tårar av idrottsglädje också!

5. Den låten fick mig att gråta: "Du måste finnas", av Björn & Benny. Det är Kristina som sjunger ut sin själsnöd i musikalen "Kristina från Duvemåla". Helen Sjöholm gjorde den först och gjorde den omöjlig att glömma. (Ja, det blev 2 x Kristina här, jag inser det!)

6. Den kaffetåren är den bästa: Vanligt bryggkaffe, svart.  

Om man hänger på SELFIE-gänget bjuder man på upplysningar om sig själv, information som inte kräver ett foto (men som naturligtvis kan ha det). Om du klickar dig runt hos de bloggare som var med förra veckan får man veta saker om synen på kärlek i olika former! Här har du länkar till dem som deltog då: Hannele, Margaretha,  MrsCalloway, Paula,  Kina, BP, Hanna, Nilla, Anki, Kraka, ProfessorDeutsch, Susjos, 

När du blir en av oss, glöm då inte att lägga in en kommentar med länk här hos mig, så att vi kan kika in och bli mer bekanta med dig! Trevlig vecka önskas ni alla! Må eventuella tårar vara av den gladare sorten!

Copyright Klimakteriehäxan

Nyskyltat och Dagens ord 139

Stirrade länge på den här skylten, som fanns i Gamla Stan bredvid en slamrande grävskopa. Vad står det egentligen? Till sist lyckades jag dechiffrera den och insåg att jag just mött ett för mig nytt ord: TJÄLTINING. Dagens ord nummer 139. Men det är klart, som den här vintern har betett sig så är det antagligen mycket tjäle i alla marker, även i ett innerstadskvarter med promenadovänliga gatstenar på ytan.

Att begreppet "svensk fika" fått stor spridning har även jag insett. Det här är ett av många kaféer som hoppas på kunder, men helt klart är det så att prisnivån på det där fikat har rakat i höjden på ett sätt som skulle kunna leda till serveringens snabba död. Ilskna turister har klagat bl a genom Expressen, och jag förstår dem: jag vill inte heller ha en kopp kaffe och en bulle om jag ska betala 200 kronor.

Skyltsöndag högtidlighålls alla årets söndagar i bloggarnas värld. Kolla fler skyltar genom att kika i BP:s högerspalt!

Hur är det nu, brukar du nappa på "utmaningen" jag kommer med på måndagar, den som går ut på att man levererar en SELFIE i bara ord? Låt mig testa en "cliffhanger-variant"! Det här är morgondagens sex "trigger points" på temat tårar: 1. Den boken fick mig att gråta  2. Den filmen fick mig att gråta 3. Den nyheten fick mig att gråta  4. Den sporthändelsen fick mig att gråta  5. Den låten fick mig att gråta  6. Den kaffetåren är den bästa

Hänger du på? I morgon är det dags.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om regler

Veckans mening, det är väl numera rätt välbekant att det är något man nyligen läst som fått en att hejda sig om än aldrig så lite. Det är Skriv-Robert som leder jakten på den där meningen som kan vara av nästan vilket slag som helst: rolig, jätteklok, dum, superseriös. I dag låter jag den bokmening jag hade förberett vänta, för i morgontidningen läser jag en fascinerande historia. Om hur en vuxen och framgångsrik man i Japan blivit av med jobb, heder och ära och 1,3 miljoner i framtida pensionspengar på grund av ett fusk vid en kaffemaskin. Fuskets värde: 34 kronor. Men så kan det bli! Hela historien läser du här, och veckans mening blir alltså denna:

I Japan är regler till för att följas.

Copyright Klimakteriehäxan

Jo jag tänkte på en sak ...

... att den här månaden, ofta kallad vabbruari, inte förtjänar sitt dåliga rykte. Den går ju över fortare än alla andra! Över halva har redan gått!

Fem frågor på fredag

Elisa Matilda är alltid tidigt i farten på fredagarna. Då levererar hon veckans fem fredagsfrågor, i dag under rubriken "Spretigt"! Så här ser de ut:

1. Vilken skiva kan du lyssna på repeat? "Tapestry" av och med Carole King. Evigt grön.
2. Vad är något äckligt som hänt dig på restaurang? Fick kackerlacka i maten. Den var död. Jag åt inte upp.
3. Vad vill du uppleva innan du dör? Lång lista som jag besparar er. Men den toppas nog av ... nej, jag kan inte välja.
4. Vilken är den bästa sitcomen? Importerad: "Vänner". Svensk: "Solsidan".
5. Vilka tre appar i telefonen använder du mest? Wordfeud, SVT Nyheter och Swish.

Copyright Klimakteriehäxan 

Vinter i Stockholm

Ni tittar just nu på utsikten över Nationalmuseum, så som den tedde sig torsdag eftermiddag från Skeppsbron. På det nedre fotot skulle man, om det tagits en annan dag, ha sett Skeppsholmen. Avståndet är inte alls stort. Och den bruna snön omöjliggör för fotgängare att snedda över gatan ... Så här ser vinter i Stockholm ut alldeles för ofta.

Copyright Klimakteriehäxan

Böcker som får dig att dra på munnen

Vad har man på sin önskelista när det drar ihop sig till jul eller bemärkelsedag? Det är ingen avancerad gissning man ger sig på om man föreslår en bok. För Mia i bokhörnan blir det firande i helgen, och hennes helgfråga lyder denna gång så här: På lördag fyller jag år och jag gillar roliga böcker. Har du tips på en rolig bok? Det dräller kanske inte av böcker som får läsaren att dra på munnen, men nog finns de!

Låt mig föreslå inte bara en utan två. Först "Drottningen vänder blad" (The Uncommon Reader) av Alan Bennett. En kvinna kommer ofta till bokbussen i sällskap med sina hundar ... Och "Harens år" (Jäniksen vuosi) av Arto Paasilinna. En ojämn författare, förvisso, men den här skrönan är njutbar!

Nu är det visserligen länge sedan, men jag kan fortfarande glädjas åt recensionerna min första bok "Klimakteriehäxan" fick. Många betonade humorn, som i: "En bra presentbok till kvinnor med humor". Fast mina försäljningssiffror kom förstås aldrig i närheten av Bennetts eller Paasilinnas, det är jag väldigt medveten om! 

Copyright Klimakteriehäxan

Klart för inflyttning!

Skator är intressanta fåglar. Kan tänka mig att de just nu längtar lite mycket efter våren som vi människor gör. För när det våras, då flyttar skatorna tillbaka in i sina bon, reparerar eventuella skador som uppstått i kastvindar och snösmockor, bygger kanske till lite så att nya ungar får mer utrymme. För såna är de, skatorna: måna om hus och hem och familj. Hur kan de ha fått ett sånt dåligt rykte som de trots allt har?  

För du har ju också hört det. Hur en kvinna plötsligt kallas för ”skatan”. Det är inte menat som beröm, tvärt emot. I nidbilden av skatan ligger att hon är tjuvaktig, ständigt snattrande och dessutom i pråligaste laget. En dag när inte håret velat lyda kam och borste kan också frisyren komma att kallas för skatbo. Allt egenskaper som slentrianmässigt kan tyckas passa för fruntimmer man inte är särskilt förtjust i. Till saken hör att den mänskliga ”skatan” sannolikt har fyllt åtminstone 50, troligen lite mer.         

Men hur orättvist är inte detta! Här rör det sig om en varelse som är ett enda stort föredöme! Förvisso har skatan, som är en av Sveriges allra vanligaste fåglar, en hel del gemensamt med många moderna kvinnor. Den är klädd i svart och vitt. Den är social och uppehåller sig gärna nära människor, som ville den umgås. Den är smart. Den är monogam, byter ogärna partner. Om den ena halvan i paret dör söker sig överlevaren dock en ny livskamrat, en yngre … 

Den är allätare och visst, ett intresse för blänkande och glittriga föremål har kunnat konstateras. Vem kan kritisera det? Denna ståtliga fågel skulle säkert jagas land och rike runt för sin skönhet av ornitologerna med de största teleobjektiven om den bara vore sällsynt.        

Nu är den inte det. Vi möter skatorna dagligen och då kan man också konstatera att ännu ett positivt drag är tydligt: skatan har humor. Har man sett den retas med katter och hundar råder inget tvivel om att fågeln roar sig på den fyrbentes bekostnad, allt under glada skratt. 

”Pica pica” heter skatan på latin och så heter också långfilmen (från 1987) i vilken skators liv skildrades. Den kan möjligen vara svår att komma över i dag – men snart kan vi se åtminstone kortfilmsformatet "IRL" – In Real Life – utanför de flesta köksfönster: metalliskt blänkande fjädrar i solskenet, en mjuk start som övergår i glidflygning, en plötslig djupdykning mot något ätbart och så försvinner fågeln snabbt till de hungriga ungarna hemma i boet. 

Så om epitetet ”skata” kommer till användning igen, i negativ betydelse, är man fel ute. Kanske kan det användas, men då med ett helt annat tonfall, med inbyggd värme och stor beundran. Möjligen också med ett stänk av avund inför denna skönhet som besitter så många goda egenskaper!  

Konstnären Mats Åberg har förstått att uppskatta den vackra skatan.
De här två, i brons, kan ses på Jakobsbergsgatan i Stockholm.

PS En version av den här texten publicerades för några år sedan på News 55.

Copyright Klimakteriehäxan 

Har du en man i byrån?

Sverige kommer på andra plats i världen när man har försökt ta reda på hur stort folks intresse för sexleksaker är. Bara Kanada visar upp större sug efter män att ha i byrån – ja eller kanske kan det vara en uppblåsbar Barbara som avses?

Trettio länder ingick i undersökningen, och måttet man använt är antal google-sökningar efter sexprylar som gjorts per 1000 invånare på ett år. Trea på listan kommer Storbritannien, tätt följt av Mexiko och Brasilien.

Det svenska intresset för sexiga vuxenleksaker får en bakgrund av Healthnews som står för alltihop. Håll i er, här kommer den: "Here (i Sverige alltså), casual sex is as normal as fika (that's coffee breaks for us non-Swedes). Early flings? Totally fine. Midday coffee turning into a midday romp? That's the Swedish way, even on a first date."

Med den beskrivningen i åtanke, och om man anser den vara korrekt, borde intresset för vibrerande plastpinnar vara mindre, tänker jag? Men kanske ingår två gamla Svensktopps-hittar i beviskedjan? Jag syftar förstås på "En man i byrån", skriven av Peter Himmelstrand och insjungen av Lill Lindfors, och Robban Brobergs "Underbara uppblåsbara Barbara". De gillades ju av riktigt många!

Copyright Klimakteriehäxan

När hjärtat är med

I dag har Valentin namnsdag, men inte nog med det: det är också Alla Hjärtans Dag, ännu en amerikansk import vi förvaltar. Minns hur jag fick mitt livs första (och ett av ytterst få faktiskt) Valentine-kort från min brevvän i USA. Patty önskade mig Happy Valentine, jag fattade ingenting ... Men nu vet jag!

Veckans kulturfråga från Enligt O lyder: Vilka kulturella verk passar extra bra att läsa på alla hjärtans dag? Den första som dyker upp i mitt minne är "Det blödande hjärtat" (The Bleeding Heart) av Marilyn French.  Om Dolores och Victor som möts och älskar varandra, men de vet att kärleken har ett stoppdatum. Tänker att jag faktiskt skulle vilja läsa den igen! (Oj hade ju med den i måndags, suck ...)

Tar en till när jag ändå har ångan uppe: "Utvandrarna". Vilhelm Moberg lyckas verkligen få mig att känna hur stor kärleken mellan Kristina och Karl Oskar är, trots att den ideligen utsätts för enorma prövningar.

Skulle man av något skäl, tidsnöd eller annat, vilja ha något som är kortare än 400 sidor föreslår jag den första boken jag läste av Annie Ernaux, sedermera Nobel-pristagare. "Sinnenas tid" (Passion Simple) bjuder på mycket känslor på 75 sidor.

Hoppas ni har en bra hjärtedag, vare sig ni firar den eller inte! Det är som bekant högst frivilligt. 

Copyright Klimakteriehäxan

Nummerbyrån

59

-Ja 59 %, nästan sex av tio av alla svenskar, åt minst en semla på fettisdagen 2023, vilket blev ett rekord. Vi petade då i oss sammanlagt omkring åtta-nio miljoner gräddiga bullar med mandelmassa. Relativt få var hembakade. Det verkar också som om den klassiska semlans popularitet är ohotad, trots ideliga försök att förnya den. Såg en variant med inkråm av queso y dulce och salta mandlar ... nej tack! Men nog har de blivit dyra om man går till "riktiga" bagerier? Jag fick betala 59 kronor styck, är mycket tveksam till om den bullen kan vara värd sitt pris. Vet att en mycket billigare variant jag ätit, från 7-Eleven, smakade alldeles utmärkt. Den kostade mindre än hälften ... 

I bokhyllans smyckeskrin

Smycken kan bokstavligen förgylla en människas dagar. Det behöver dock inte betyda att de är dyrbara, gjorde av ädla metaller och äkta stenar. Lite "oseriöst" glitter är inte att förakta när det gäller den humörhöjande effekten! Funkar i alla fall på mig!
Denna vecka har bloggkollegan Ugglan bestämt att tisdagstrion ska cirkla kring smycken & accessoarer (i handling, titel eller på omslag). Det får man kalla för kärt besvär! Dyker gärna ner i bokhyllans smyckeskrin.

För nu blev det dags att dra ännu en lans för Selma Lagerlöf (om hon nu kan anses behöva det?). Men dramat kring den värdefulla "Löwensköldska ringen", som egentligen är en trilogi, passar perfekt här. Själva ringen är av guld och en gåva från Karl XII till general Löwensköld, som kräver att få med sig ringen i graven när han dör. Det får han, men graven plundras och sedan spinns historien kring människorna som drabbas av eländiga öden, allt för den där ringens skull ...

Omar Sy som Arsène Lupin.

"Arsène Lupin och drottningens halsband" av Maurice Leblanc har jag inte tagit del av i bokform, men väl i den klart underhållande tv-serie som gjorts med Omar Sy som den humoristiske och genomsmarte gentlemannatjuven i modern version. Han har läst alla böckerna och kopierar idolen oavbrutet! Just det här dyrbara halsbandet förvaras nästan alltid i bankfack, men när det ska visas upp – under maximala säkerhetsåtgärder – blir det naturligtvis stulet. Av vem? Ja vilken annan tjuv är Arsène Lupin skulle kunna klara det? Tre säsonger i serien finns på Netflix.

"Flicka med pärlörhänge" (Girl With a Pearl Earring) av Tracy Chevalier är också en lättläst historia med ett smycke i fokus. Romanen bygger på verkliga händelser på 1600-talet i Delft i Holland. Huvudpersonen kom som 16-åring till den nederländske konstnären Johannes Vermeer som piga. Han blev fascinerad av henne, de fick en speciell relation (som hans hustru avskydde) och det porträtt hon stod modell för har blivit ett otroligt berömt verk.

Inser att många fler än jag kommer att landa på Lagerlöf och örhängesflickan, men vad gör väl det när det nu råkar handla om utmärkta böcker, sinsemellan väldigt olika, men som båda bjuder på strålande läsning?

Kan inte låta bli att slänga med en accessoar som får toppa trion. Jag råkar ju vara förtjust i väskor, det tror jag mina trogna besökare vet. Det dräller väl inte av böcker om sådana, men brasilianska Lygia Bojunga, Alma-pristagare 2004, skrev "Den gula väskan" (A bolsa amarela). I den gömmer flickan som hellre ville vara pojke alla sina hemligheter. Spännande för barn/ungdom. Jag läste den förstås som vuxen och hade behållning av den.

Annars heter väl dagens främsta och allra vanligaste accessoar semla.

Copyright Klimakteriehäxan