Snyftnödig

En av Klimakteriehäxans trognaste läsare går under täcknamnet Kulsprutan. Hon förgyller ofta kommentarsspalten med klyftiga och roliga synpunkter.
Idag har hon gjort en insats för svenska språket som jag tycker är värd lite extra uppmärksamhet. Det handlar om hennes kommentar till min text om samlare, som du hittar om du scrollar ned, förbi ett par poster.

Hon har gett oss ett nytt litet ord som jag inte förstår att ingen sett behovet av för länge sedan:
ordet är snyftnödig.
Man vet direkt hur det känns, inte sant?

Snyftnödighet kan slå till framför en rom-com i tv eller på bio, den kan bryta ut när man läser en bok eller hittar en liten lämning från barnens tidiga år, ja den kanske till och med kan utlösas av en bloggpost...
Själv blev jag exempelvis extremt snyftnödig när Sanna Kallur ”bara” blev fyra och himla ledsen på friidrotts-VM härom sistens. Lite allmän vänlighet i oväntad miljö kan framkalla tillståndet, liksom beröm och små spontana ömhetsbetygelser.

Fast jag kan bli lika rörd och berörd av en massa olika saker, fler och fler ju äldre jag blir, verkar det.
Snyftnödig är ordet.

Copyright Klimakteriehäxan (och Kulsprutan)

När snyftnödiga börjar fulböla - hur gör man?

Ett bröllop tog uppmärksamheten från resten av världen i går. Vackra människor, vackra ord, vackra kläder, vackra lokaler, vackra smycken. Vackra teve-bilder förmedlade alltihop. Och när det blev som allra vackrast kunde den uppmärksamme se hur någon av huvudpersonerna diskret torkade bort något från kinden, något som av allt att döma var en tår.

Nu undrar jag: finns det kurser man kan gå för att klara av det där? En hypnosbehandling som gör en alltför snabbt snyftnödig människa till en behärskad person, som kan vistas i öppna lokaler? Ett knep att ta till för att effektivt snörpa av tårkanalerna? Kanske ett litet piller med så stark och äcklig smak att all ens uppmärksamhet styrs åt annat håll, för att behärska andra reflexer?

Ja inte vet jag, men om metoden finns är jag väldigt intresserad. Jag har nu gråtit mig igenom åratal av dagis- och skolavslutningar, studentmottagningar, födelsedagstal, begravningar, bröllop, idrottstriumfer och avtackningar. Bara i veckan som gick firade vi av en person som – högst frivilligt och självvalt – bestämt sig för att bli pensionär. Inte ett skvatt tråkigt, med andra ord. Men jag kämpade mot gråten ändå, precis som så många gånger förr.

Ibland händer det att man faktiskt förväntas delta i någon sorts uppvaktning genom att säga några väl valda ord, som ska framkalla känslor (hos åhörarna i första hand).
Jovisst, jag vill gärna, kan fundera på saken i förväg, tar vattenfast mascara för säkerhets skull, väljer några av de där orden, tänker igenom hur jag ska lägga upp det hela: kort, effektivt, lättsamt men ändå uppriktigt och varmt, föreställer jag mig.
Det blir ingetdera. När det är så dags är jag redan så uppfylld av mina egna vackra ord att snyftningarna snör ihop min strupe, rösten krymper för att strax försvinna helt, näsduken måste fram – och av det där talet blir förstås inget.

Egentligen är det värre än så. När känslosvallet tar över min hjärna och gråten tvingar sig fram är det inte på det där kungligt vackra och stillsamma viset. Min gråt beskrivs bättre som en sorts fulbölande. Obegripligt hur jag kan bli SÅ tårfylld av i grunden positiva händelser, som åtminstone ett bröllop är. Och inte är jag inblandad på minsta vis! Men det behövs inte: jag kan sällan ta åt mig ens en liten del av äran när Sverige vinner hockey-VM eller Sanna Kallurs muskelfästen visar sig hålla. Inte heller är det min förtjänst när folk fyller jämnt eller hyllas för förtjänstfulla insatser i jobbet.

Så där sitter jag då framför teven och hulkar, storgråter, fulbölar. Försöker förvisso sköta det diskret, men fulböla snyggt själv får du se hur lätt det är! Tårefloden vill inte låta sig hejdas.
Faktum är att jag tror att jag till och med kan tänkas hulka över repriserna.
Så illa ställt är det med oss som har denna form av inkontinens.
Blöja funkar inte, så alla tips mottages med tacksamhet!
Och vattenfast mascara i all ära, men den står inte heller emot mer än den första minuten.

Copyright Klimakteriehäxan

Sorgsen läsning

Vilken är den sorgsnaste bok du vet? Det är Mia som undrar, när hon troget ställer en helgfråga.
Ojojoj, det finns ju så många! De kan vara sorgsna på väldigt olika vis.

Egentligen vill jag ju mycket hellre bli glad och upprymd av att läsa en bok, hellre än att leta efter näsduken, torka bort tårar och putsa en rinnande näsa.
Alltså har jag nog mer eller mindre medvetet valt bort mängder med böcker som jag trott skulle göra mig snyftnödig. Även om jag läst en bunt.

Den första jag kommer att tänka på är Erich Segals "Love Story". Som jag grät!
Och tänk hur blöt min kudde blev när jag låg och läste om Kristinas död i Vilhelm Mobergs Utvandrar-serie. För att inte tala om "Den odödliga Henrietta Lacks" av Rebecca Skloot, en bok som ALLA borde läsa. Samma gäller för Majgull Axelssons "Rosario är död".

Mer elände kan man kanonsäkert hitta i irländska barndomsskildringar. Det finns oändligt många. Pappa super, mamma sliter, ungarna får stryk, har inga skor, maten räcker inte, men på puben får man sätta upp sig på lista för att betala senare för ölen. Eller berättelser från amerikanska södern, där rasismen är ett tillägg till eländeslistan från Irland. Rader av romaner "based on a true story", alla värda att gråta över.

Ska jag ändå bestämma mig för en enda titel måste det nog ändå bli "Ro utan åror" av Ulla-Carin Lindquist. Jag var djupt involverad i bokens tillkomst, följde hennes öde på nära håll och förlorade till sist en kär vän och kollega. Märkligt nog innehåller hennes text också mycket livsglädje, trots det oundvikliga slutet. Fast gråter gör jag fortfarande när jag bläddrar i den.

Copyright Klimakteriehäxan

Bästa tv-reklamen!

Reklam-tv är inget jag är förtjust i. Ser färre program på de kommersiella kanalerna än jag skulle göra, om reklampauserna inte fanns. Nu byter vi kvickt bildkälla om vi trots allt hälsar på i annonsernas tv-värld. Men riktigt allt undgår man ju inte, hur snabb man än är med fjärrkontrollen.

Därför ska jag nu bekänna att det finns en 21 sekunder lång sekvens som jag kan se hur många gånger som helst. Jag blir alldeles mjuk i själen, varm i hjärtat, snudd på lite våt i ögat, det är så himla vackert fångat! En reklamsnutt i försäkringsbolaget Trygg-Hansas tjänst. Du har garanterat också sett den,

Vad är det då för snilleblixt som slagit ner på den reklambyrå som bolaget använder? Jo det handlar om hur en liten människa kommer till världen. En väldigt liten människa, skrynklig och kladdig och alldeles, alldeles underbar.

Det underbara förstärks av det till bildsekvensen perfekta musikvalet. En svensk singer-songwriter som jag egentligen inte alls känner till, Daniel Nordgren, har skrivit "The day that just begun" och han sjunger den själv.

Tv-tittaren ser den lilla människan som placeras på sin mammas mage och hör "You´re the reason why I am, You're the reason why I can, And you're the day that's just begun" och jag kan bara beklaga att jag inte behöver teckna någon barnförsäkring. 

Vill du läsa hela texten? Här hittar du den. Och här nedan har du alla de ljuvliga 21 sekunderna, missa för all del inte ljudet. Råkar du också bli lite snyftnödig? Ja men det går förstås över!

Copyright Klimakteriehäxan

Nyupptäckta (och värda besväret)

Även 2018 blir topplistornas år, säkert. Först ut är Johanna, hon i deckarhörnan, som nu vill ha fem för mig nya författare jag upptäckte och gillade under 2017 och som gett mersmak.

Plockar fram min lista över lästa böcker och funderar. Kommer tyvärr fram till att min topplista denna gång blir fyra nummer lång, fler än så kan jag nog inte stå för! Två svenska författare, en norsk och så en tysk. Här har ni dem, inte rangordnade:

Lönnaeus, Olle: "Mike Larssons rymliga hjärta"
Författaren är journalist i Skåne och ägnar vardagen åt inrikespolitik. Men han har skrivit flera böcker. Den här ramlade jag på som cd-bok för en femtilapp och det visade den sig verkligen vara värd. Med humor, om en pappa på kant med livet och hans kamp för att vinna sonens förtroende. Om vänskap också. Dessutom i en utmärkt inläsning av Christian Fex. Svensk feelgood!

Neumann, Cilla: "Springa med åror"
En ungdomlig kärlekshistoria inramad av bästa sortens svenska sommar resulterar i en son som inte är som alla andra. Den ensamma mamman lever med sin gamla pappa och får slita hårt för att sonen ska må hyggligt, samtidigt som gamla vänner inte visar sig vara mycket att luta sig mot. 

Ragde, Anne B: "Jag ska göra dig så lycklig"
Originell historia med någon sorts femtitals-känsla, om folk i en liten stad, om relationer. Ragdes mer kända verk "Berlinerpopplarna" ska jag nog försöka läsa.

Sendker, Jean-Philipp:  "Konsten att höra hjärtslag"
Romanen är en internationell succé, en variant på feelgood som fungerade perfekt på solsemestern i våras. En "omöjlig" kärlekshistoria som stundtals gjorde mig snyftnödig. Uppföljaren ska jag nog söka upp. 

Andras topplistor hittar du om du klickar här.

Copyright Klimakteriehäxan

Gråt i glädje och sorg ...

En ledig lördag utan förpliktelser. Man borde gå ut, men vädret är verkligen inte inbjudande. Då tar vi en sväng vid datorn och besvarar, som många andra bokbloggare, Mias Helgfråga i stället! Den lyder så här:
Vad får dina tårar att börja droppa/rinna/spruta (bokmässigt)?

Ack ja. Jag har med åren utvecklats till att bli en allt mera lättrörd människa. Blir lätt snyftnödig, förvandlas i vissa stunder till en äkta bölkorv, faktiskt. Rader av böcker har fått fuktiga papperssidor i mina händer, tror inte jag påverkats i lika hög grad när jag läst med öronen, vad det nu kan komma sig?

Men aldrig glömmer jag hur eländigt sorgligt det är när Kristina biter i astrakanäpplet från Duvemåla. Dessförinnan är det hemskt så det räcker och blir över när Vilhelm Moberg låter en liten flicka äta ihjäl sig på gröt och tvingar Karl-Oskar att ha ihjäl den dyrbara hästen för att klara en annan i barnaskaran från att frysa till döds. Utvandrar-serien är alltså en riktigt tårdrivande historia i mitt liv.

Aldrig kommer jag heller över den outsägligt djupa sorg som får "Kejsarn av Portugallien" att tappa förståndet och till sist driver honom in i döden, för faderskärlekens skull. Klart jag gråter! Selma Lagerlöfs bästa bok?

Tack och lov händer det ju också att man skrattar så man gråter. Det gjorde jag när jag sex år gammal läste "Nalle Puh", min första läsa-själv-bok. Jakten på Heffaklumpen tyckte jag var SÅ kul! Tjejsamlingen "Fnitter" (utgiven på tidigt 80-tal) som tyvärr fått fötter och försvunnit ur min bokhylla bjöd på många leenden. 

Sak samma med "Priset på vatten i Finistère", bland annat om språkförbistring, av Bodil Malmsten.
Och Cecilia Hagens "Mamma bit för bit" läste jag under min första barnledighet och skrattade gott och i någon mån igenkännande åt situationerna ...

Naturligtvis blev jag också jätteuppmuntrad av ett sms för en tid sedan. I det stod det: "Sitter på t-banan och läser din ´Klimakteriehäxan´ (igen) och skrattar så högt att folk tittar lite konstigt åt mitt håll!" Själv har jag upplevt samma sak, med Barbro Bang Alvings "Sol över torpet" i en tågkupé.

Gemensamt för kategorierna är, menar jag, att text som får en att reagera så starkt är värd att hyllas, att läsas om och om igen. 

Copyright Klimakteriehäxan