Varför? Därför! Ny variant av Selfie!

Har en längre tid försökt komma på ett sätt att återuppliva mina gamla Selfies, som gått två varv här på bloggen – och som ett antal bloggare har sagt sig sakna. Det kändes inte alls frestande att fortsätta i exakt samma spår en gång till. Men nu är jag redo att testa en ny idé, fortfarande en variant på det gamla temat, men i lite annan form! Grundtanken är att med ord berätta något om sig själv, något som inte kräver uppbackning med en bild.

Det går ut på att jag börjar med en fråga, exempelvis: Varför vill jag inte läsa böcker i tegelstensformat? Och så svarar jag själv: Därför att de är för tunga och för långa. Men du anpassar Varför-meningen till dig själv, så du kanske skriver: Varför älskar jag att läsa böcker i tegelstensformat? Man lägger alltså in något om sig själv i både fråga och svar! Om jag skriver "alla" kanske du byter till "inga", om jag skriver "alltid" blir det kanske "aldrig" hos dig, "ofta" blir "sällan". Lätt va?

Tänker försöka att variera ämnena och så får vi se hur det funkar. Några måndagar framöver får bli en provperiod. Fem punkter per gång. Den allra första Varför? Därför! tilldrar sig hemmavid.

Varför är alla dukar hos mig släta? Därför att min mamma sa att ingen duk, hur vacker den än må vara, är snygg om den läggs på ett bord skrynklig, så jag tar fram strykjärnet, visserligen motvilligt, men ändå!

Varför manglar jag aldrig mina lakan? Därför att jag är för lat, trots att släta lakan är en njutning. Men vissa lakan går inte att mangla, de har knappar och sådant som skulle gå sönder direkt.

Varför har jag köpt en robotdammsugare? Därför att kompisar rekommenderade det, starkt. Men jag använder den för sällan.

Varför har jag så många tavlor på väggarna? Därför att jag valt dem med kärlek och varenda en har sin egen historia.

Varför får inga fler böcker plats i våra hyllor? Därför att vi är för dåliga på att rensa, trots att det rimligen finns massor vi aldrig kommer att läsa igen.

Då får vi se om någon gillar denna tanke. Skriv in din reaktion i kommentarsspalten här, med länk till ditt eget inlägg om du hoppar på temat! Välkommen till Varför? Därför! och använd min (amatörmässiga) logga om du vill.

Copyright Klimakteriehäxan

Våren finns i växthuset

 Det har blivit en nästan obligatorisk utflykt så här års. Ulriksdals slottsträdgård har öppnat sin självplock för tulpaner. En ljuvlig syn att se alla olika varianter i mängder av färger! Jag har ju i åratal drömt om att åka till Holland för att se deras enorma tulpanfält blomma, men det verkar aldrig bli av. Det är enklare att ta sig till Ulriksdal, även om det är lite mindre blommande ytor!

Inte nog med att man kan njuta av prakten, man kan roa sig med att "plocka" skyltar till veckans skyltsöndag också. Vilket jag som synes passade på att göra! Köpte förstås också några blommor, trots att priset egentligen är väldigt högt (16 kronor för en tulpan) men det är lite kul att ta fram den speciella kniven och skära av den blomma man vill ha ... den som vill kan ta med även löken. 

För den som längtar till våren passar det i alla fall att konstatera att i växthusen finns den, färgglad, lovande, väldoftande, ljuvlig!

Vilken tur att katter får gå in här. En förbudsskylt hade de antagligen inte kunnat läsa.

Den här "glaslådan" tycker jag var helt bedårande, även om jag vet att pärlhyacinten
snabbt vissnar ner ... här finns en liten skylt också, alltså prislappen: 1095 kr.

Vill gärna bjuda på lite extra blommor även om de saknar skylt! 

Allt färre skyltsöndagar kvar nu ... tre noga räknat, tror jag. Elller är det två? Flitiga skyltbloggare är Angelgirl, Anki, Byblixtra, Carita , Christian, KajsaLisa,  LillaSyster, Paula, Pettas, Susjos, Stefan, Tony och Åke. BP håller sin vakande hand över alltihop ända in på slutvarvet.

PS får jag slänga in en liten, ja vad ska jag kalla det för  – teaser, cliffhanger, aptitretare? I morgon måndag testar jag en ny variant på det gamla temat Selfie! Håll koll!

En primula hör verkligen våren till! Finns i många färger.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om en dödad pojke

Vissa kriminalhistorier går inte att glömma, fast kanske av olika anledningar. Mordet på den fyrårige Kevin Hjalmarsson i Arvika 1998 är ett sådant fall. Två av pojkens lekkamrater bedömdes skyldiga. De var bara fem och sju år gamla, men stämplades som mördare efter att polisen –med stöd av en barnpsykolog – ansåg att de erkänt. Det tog nästan tjugo år innan de blev rentvådda, bl a tack vare grävande journalister på Dagens Nyheter och Sveriges Television. Sedan dess har bröderna krävt en ursäkt och skadestånd från Arvika kommun, men ärendet har gått fram och tillbaka på ett uppseendeväckande sätt trots att det har varit glasklart att hanteringen av Kevin-fallet var under all kritik, både från polisens och socialtjänstens sida. Skamligare agerande är svårt att hitta i svensk rättshistoria! Därför hämtar jag veckans mening (i Skriv-Roberts efterföljd) ur nyhetsartikeln i Nya Wermlandstidningen, med rubriken "Nu är förlikningen definitiv". Äntligen, tack och lov trots att en sak är klar: inget kan gottgöra den skada grabbarna, i dag förstås vuxna män, lidit. Dessutom kvarstår faktum: man vet inte vem som dödade Kevin.

Förlikningen mellan Robin Dahlén och Arvika kommun är nådd.

Copyright Klimakteriehäxan