Telefonetikett

Det finns oändligt många regler för hur vi ”bör” uppföra oss, så många att det kan bli jättetjocka böcker, eviga frågespalter och otaliga orosmoment. Hoppsan, det där var kanske fel? Gjorde jag bort mig nu? Vilken gaffel fick man äta det här med? Oj, var det någon som såg att jag glömde?

De där uppförandekoderna har också ett antal specialeditioner, särskilda förhållningsorder gäller för högtidligheter som begravning och bröllop. Köer kräver sin eftertanke. Och nutidens teknikanvändare har ”netikett” att ta hänsyn till.

Själv har jag förvisso trampat i klaveret vid rader av tillfällen, i de mest skilda sammanhang – trogna läsare vet att jag är ett obotligt fall av ”foot-in-the-mouth”-sjukan. Men det finns ett område som jag verkligen är ständigt medveten om att jag inte behärskar. Det gäller telefonsamtal.

Få prylar använder man så ofta både i jobbet och privat som telefonen. Jag vill inte långprata i onödan, avskyr när folk som sitter fem dörrar bort använder luren för att prata om oväsentligheter som gärna kunde ha väntat till lunchbordet vi ändå delar. Har aldrig haft den där trånande tonåringens behov av att ha bästa kompisen närvarande varje vaken sekund, om inte fysiskt så i alla fall via telefonnätet.

Och om ett samtal från någon man verkligen gärna pratar en stund med ändå kommer i fel ögonblick går det ju alltid att förklara att det passar bättre om en timme, eller att man själv gärna ringer upp – det bör inte såra någon modern människa.

Men så har jag en väninna P som ger mig bryderi varje gång hon ringer. Vi bor nära varandra och ses ganska ofta, hon är en person jag verkligen uppskattar att umgås med, klok, varm och behaglig. Men det funkar uruselt telefonledes, jag har aldrig fattat varför.

Om det är jag som ringer henne blir det inga problem, jag har fått lära mig att den som ringer upp är den som tar initiativ till att avsluta samtalet, så det gör jag när mitt ärende är framfört, trogen min princip att inte bli långrandig. Det lyckas inte alltid med alla, den man talar med hör inte på det örat utan är pratsugen och förlänger konversationen, men till sist går min stoppsignal fram.

Annat blir det när P ringer. Vi klarar av det som var aktuellt, anledningen till att hon greppade luren över huvud taget. Så småpratar vi lite om ditt och datt, om vädret, om ungarna, om hur dagen eller veckan har varit, om ett reafynd, om lite vad som helst, helt enkelt.
Och sedan?
Sedan blir det liksom stillestånd. Tyst. Jag avvaktar hennes ”hej då”, men det kommer inte. Spelar ingen roll om jag fortsätter min kompakta tystnad i något som för mig framstår som en obruten evighet.

Naturligtvis härdar jag inte ut, utan famlar efter en ny tråd. Men den tar ju också slut. Det blir tyst på linjen igen. Jag gör kanske ett illa maskerat försök att komma till vägs ände, fast då händer det inte sällan att P hittar en ny ingång, en ny tråd om än tunn.
Så där kan det hålla på. Och slutet blir oftast ändå att jag säger att något pockar på min uppmärksamhet, något som kokar över, ja vad som helst.

Röd om telefonörat av både långbänk och lurfriktion lägger jag generat på.
Fast jag har vett att skämmas.
Än en gång har jag brutit mot telefonetiketten, den som föreskriver hur ett samtal ska avslutas. Vilket bevisligen är oändligt mycket mer komplicerat än att inleda ett.
Men om det nu är så enkelt att börja med ett ”hej” borde det väl inte vara så svårt att klämma fram ett ”hej då”?
Och så tar man resten när man ses, öga mot öga!

Copyright Klimakteriehäxan