Rosorna längs min promenadväg verkar vara på väg att ge upp, låta sig besegras av vintern, kuvas av minusgraderna, anfrätta av bristen på näring i form av solstrålar. Allt färre visar sina trotsiga rosaröda kronblad, allt fler hänger med huvudet mot den frostnupna marken medan det första tunna istäcket försöker breda ut sig över Årstaviken. Men vad mer kan man begära? Att ha överlevt nyåret måste för en ros vara att ha levt på övertid.
Och tack och lov kan man nu hälsa det nya året med vårvinterns verkliga humörräddare: tulpaner. En gammal nyhet, visst. Tack och lov för tulpaner!
Härligt att se bild på gamla trotjänare! Måtte de där rosorna repa sig tills det blir dags att blomma "på riktigt"...!
SvaraRaderaJag tittade också på frostnupna rosor i dag, lite hängiga men ändå lyser de rosa i den höst-vintriga färgskalan.
SvaraRaderaJa, så fort min blomsteraffär har tagit bort julblommorna ska jag införskaffa tulpaner. Dem tål jag ju i alla fall... och jag älskar att frasa med dem :)
SvaraRadera