Ibland läser man med extra behållning böcker på originalspråk. Det ger lite mervärde, får en att känna sig lite mer "mitt i" händelserna. Lite samma sak kan det bli om man ramlar över en bok som skrivits med stora inslag av dialekt.
I Veckans kulturfråga undrar Enligt O vad jag tycker om böcker skrivna på dialekt.
Och jo, jag tycker att det funkar, även om det ibland handlar om ord jag aldrig förr hört. Men det får inte bli för många såna romaner i rad, då tröttnar jag sannolikt.
Sedan kan jag ju inte såsom född värmlänning undgå att påpeka, att Gustaf Frödings poesi liksom hans "Räggler å paschaser" är njutbar läsning, även om dialekten inte längre är precis den samma som den var på Gustafs tid.
Som bonus efterlyser Enligt O tips på böcker skrivna på dialekt. Då pekar jag på Torgny Lindgren igen, och om man dessutom lyssnar på hans egna inläsningar av sina texter växer de ytterligare ett snäpp!
Så här års förlitar jag mig gärna på blomsterspråket. Numera blommar ju hägg, syren och kastanj samtidigt över mitt huvud medan maskrosorna förgyller marken där jag går. Lägg därtill planterade växter och blomsterspråket talar till mig på alla plan, hur lättbegripligt som helst!
 |
| Rabatt på Mariatorget. |
 |
| Kruka i vår port. |
det är verkligen ingen ordning på blommandet heller. och mycket är ju väldigt frodigt. maskrosorna är ju jättelika liksom gullvivorna. gräset är ju nästan färdigt att klippa igen lagom till att gräsklipparen kommit på plats. jag gillar dialekt. och något så ljuvligt som Torgny Lindgrens inläsningar finns inte! men jag valde en annan inläsare
SvaraRaderaAlla författare är förvisso inte bra på att läsa sina texter. Exempelvis Agneta Pleijel.
RaderaVärmländsk poesi är något eget och underbart... men där hjälper det nog också med det kortare formatet. Långa romaner med mycket dialektdialog blir påfrestande tycker jag. I Lindgrens fall tror jag att det funkar just eftersom att det är ganska lite och korthuggen dialog, då blir det inte "för mycket av det goda" som jag tycker är problemet hos Smirnoff. En teori :)
SvaraRaderaHåller med, det mindre formatet passar.
RaderaHm, det kan vara tröttsamt - och det kan vara irriterande. Det beror på hur väl författaren förmår transkribera talspråket.
SvaraRaderaMitt första dialektminne är Kulla Gulla, som jag inte hade något emot, medan stockholmsslang kan vara prövande - i synnerhet om den avser att vara rolig. Jag gillar Svarta Maskens dårdikter, men har svårt för ”Ville Andersons” söderslang, liksom det kan vara jobbigt att ta sig igenom texter som försöker skriva som svarta förmodades tala (både på svenska och engelska).
Margaretha
Hur tänkte jag där? Jag avsåg att säga att det kan tillföra texten något.
SvaraRaderaTillför det inget är det ju meningslöst!
RaderaJag gillar dialekter, men det är inte alltid så lätt att gör en dialekt rättvisa i skrift.
SvaraRaderaNu när du sa det så stämmer det nog att Norrlands författare gillar skriva dialektalt. Spontant tänker jag på Mikael Niemi, Karin Smirnoff som du nämnde och J K Rowling alias Robert Galbraith böckerna. Där måste man ofta läsa högt för att förstå engelskan.
Precis! Edna O´Brien skrev ett konstigt ord, gång efter gång. Till slut slog jag upp det. Fanns inte. Men när jag sa det högt blev det ju solklart! EEJIT!
RaderaTänkte här genast på "min vän" Fröding. Att läsa böcker på dialekt är ju speciellt. De exemplen du ger har jag läst en del av men det får inte bli för mycket av det dialektala på raken.
SvaraRaderaVad gäller blomster så finns inga begränsningar hos mig.
Vi delar förtjusningen över såväl Fröding som blomstren.
RaderaFröding gillar jag verkligen!
SvaraRaderaEn av de ytterst få poeter jag hyser känslor för!
Radera