Veckans mening – om frihet!

Nog är det en sorts frihetskänsla som inställer sig när man ligger där på stranden. Solen skiner, vågorna kluckar, fåglarna sjunger men ingenting stör. Stranden är helt enkelt min egen. Ja jag "äger" hela sjön, hela viken med klippor och all omgivande grönska! Så känns det!

En annan sorts frihet är den jag läser om i boken som följer med mig: "Fri" av Lea Ypi. Om hennes uppväxt i diktatorn Enver Hoxhas Albanien, med indoktrinering precis överallt. Påminner om skildringar från Kina och Nordkorea, misstänker att människor fortfarande har det likadant i dagens Iran och Afghanistan, till exempel. Kanske i Ryssland också? Oppositionen har det inte lätt i de där länderna!

Lea Ypi blir ändå fri. 1991 fick flera partier ställa upp i val och en ny era inleddes. Lea får utbildning som farbror Enver inte har något inflytande över. Partiet, det med stort P, odugligförklaras. Landet ska bli en demokrati. Yttrandefrihet en rättighet. Boken hon skrivit, och som fått mängder med priser och lovord, är en skildring av europeisk nutidshistoria som vi sällan tänker på. Den är inte helt lättläst, men klart intressant. 

Och vad strandliv beträffar, så har hennes gamla hemland Albanien klättrat på badturisternas favoritlistor. Redan på Hoxhas tid hände det att man fick åka till havet och då var det på statens bekostnad. Idag lär stränderna vara fantastiska och helt i klass med andra runt Medelhavet.

Nu tänkte jag att Lea Ypi också skulle få servera oss Veckans mening, den där som Skriv-Robert efterlyser på lördagarna. Det ska vara en mening man nyss läst och som fått en att hejda sig om än aldrig så lite, av vilken anledning det vara må.

Den här berättelsen handlar också om en familjs sönderfall. Mamman blir förtidspensionär och pappan får sparken, men de hanterar sin arbetslöshet helt olika. Mamman går in i politiken och blir aktiv medlem av Demokratiska Partiet, en frihet av ny sort i landet. Dottern beskriver engagemanget som nyss var otänkbart och som lite påminner om en nyfrälsts agerande:

Hon gick på partimöten, satt i valberedningar, ordnade manifestationer, kampanjade för olika reformer, tog plats i nationella kommittéer, träffade delegationer från utlandet.

Copyright Klimakteriehäxan

Ljudligt

Vaknar till en fredag när supervärmen svalnat och molnen bjuder på ett stilla (och välbehövligt) sommarregn som får det att prassla i löven. Och det är just det här med hur saker och ting låter som Elisa Matilda fokuserar på i veckans fem fredagsfrågor!

1. 
   Vilka ljud gillar du att somna till? Vågskvalp är oslagbart! Men även ett stilla regn är behagligt (om man nu inte råkar sova i tält ...)
2. Vad brukar låta i ditt hem? Barnlek på gården, grannens dammsugning, passerande tåg, båtar på Årstaviken och så våra egna ljud: lite prat, lite tv, lite radio, lite pianospel. I bästa fall glada barnbarn!
3. Vad tycker du om din egen röst? Har vant mig vid att höra den i inspelad form och tycker den är OK.
4. Vad är mest oljud för dig? De flesta rapartisters "låtar".
5. Vilket ljud är sommar för dig? Där är vågskvalpet tillbaka, i sällskap av fågelsång! Lite humlesurr också, i klätterhortensian på bilden. Men ett sommarljud tycker jag illa om och är rädd för: åska. Sitter i sen barndomen.

Copyright Klimakteriehäxan

Välkommet återfall

Som en följd av stora krav på besparingar lät Sveriges Radios ledning för en tid sedan meddela, att två i mitt tycke mycket värdefulla program skulle läggas ner: "Människor och tro" och "Radioföljetongen". Båda skulle försvinna ur tablån i april i år.

Vad som sedan hänt vet jag inte, men jag får ändå intrycket att ryktet om åtminstone Radioföljetongens död var överdrivet. För nu har alldeles nyss en ny bok presenterats, som "sommarlyssning". Det är norska Nina Lykkes "Vi är inte här för att ha roligt" (Vi er ikke her for å ha det morsomt) i inläsning av Leif Andrée.

Det här är en riktigt underhållande historia. I centrum författaren Knut som tycks ha tappat förmågan att skriva romaner. Så blir han inviterad till en bokmässa för att delta i ett estradsamtal. Han inser att han ersätter en person som hoppat av men tackar ändå ja.

Knut åker till Lillehammer. Han är nervös och pank, och det blir alldeles för mycket alkohol. Sitt hotellrum tvingas han lämna, han sover lite när det passar. Dessutom ramlar han på gamla älskarinnor, en efter en. Det där estradsamtalet blir skandalartat, men gör intryck ...

Ja hur går det till i "de fina litterära" kretsarna egentligen? Hur uppför sig de kulturstämplade? Inte så värst stilfullt, om man ska tro Nina Lykke. Det här är första gången jag läst henne, och jag kan verkligen tänka mig att Leif Andrée kan göra den rätt saftiga historien rättvisa. För egen del tycker jag det var lite oturligt att jag redan läst boken ...

Om nu denna ljudbok är ett enda lysande undantag från nedläggningsbeslutet återstår att se. SR motiverade det hela med att man "inte vill konkurrera på ljudboksmarknaden". Ända sedan 1939 har radiolyssnarna erbjudits såväl klassiker som nyskrivet i den här programserien, som dessutom – till skillnad från streamingtjänsterna – inte kostat något extra.  "Radioföljetongen" blir saknad. Törs man hoppas på fler "återfall"?

Copyright Klimakteriehäxan

Till sommarens helger

Torsdagen är dagen då Helgfrågan ställs av Mia i bokhörnan och besvaras av många. Denna den sista torsdagen i juni undrar hon: Vill du att Helgfrågan ska köra en sommarversion?

Mitt svar är enkelt och rakt: ja tack, gärna. För visst bloggar vi väl vidare även om det råkar vara sommar? Visst blir det väl helg även så här års? Önskar er alla självklart härliga dagar och passar på att tacka Mia för hennes insats!

Copyright Klimakteriehäxan

Lasse Åbergs lånade visdomsord

Sommar i P1 kl 13 och 22.05 samt på Sveriges Radio/play

Jag lyssnar endast i undantagsfall på "Sommar 

i P1", eftersom jag helt tröttnat på programformen. Naturligtvis betyder det att jag missar ett och annat guldkorn, men som världen numera är beskaffad går sådana missar lätt att reparera.

En sommarpratare jag alltså inte hört är allkonstnären Lasse Åberg, musiker, filmmakare, Disney-fantast och bildkonstnär, för att ta några titlar som platsar på hans visitkort. Han gick ut som tvåa i den här radiostafetten.

Foto Sveriges Radio

Åbergs program sändes i söndags och det visar sig att han då citerade ”Nunnans bön”, efter en engelsk nunna som levde på 1600-talet i Wells Cathedral (en anglikansk katedral

i Somerset). Läs och tyck själv om visdomsorden som han lånat:

”Herre, Du vet bättre än jag själv att jag håller på att åldras, och att jag en dag ska vara gammal.

Avhåll mig från den fatala tron, att jag måste yttra mig i alla ämnen och vid alla tillfällen. Befria mig från begäret att jag skall ordna upp alla människors angelägenheter.

Gör mig tankfull men inte dyster, hjälpsam men inte beskäftig.

Hjälp mig att inte repetera ändlösa detaljer, ge mig vingar som för mig till saken! Försegla mina läppar angående mina krämpor och besvär. De tilltar och det känns alltmer frestande att älta bekymren.

Jag vågar inte be om ett förbättrat minne men jag ber om växande ödmjukhet och mindre tvärsäkerhet när mitt minne inte stämmer med andras. Lär mig den strålande läxan att jag tar fel ibland.

Låt mig få bli någorlunda angenäm, jag vill inte vara något helgon, somliga helgon är så svåra att leva med. Men en sur åldring är något av kronan på djävulens verk.

Ge mig förmågan att se det goda i oförutsedda sammanhang och att se talanger hos människor där man inte väntade sådant.

Och käre Herre, gör mig vänlig, så att jag säger dem vad jag ser. Amen."

Jag förstår att Åberg citerar den här bönen, han tycker nog att han hittat en skatt av ord och jag är beredd att hålla med (även om jag i ärlighetens namn måste erkänna att jag inte riktigt förstår allra sista raden). Faktum är att han är så förtjust att han redan använt samma bön i radio, för tio år sedan, då i den med "Sommar" närbesläktade programserien "Vinter".

Höll resten av Lasse Åbergs sommarprogram samma kvalitet? Tillåt mig tvivla, eftersom det känns i det närmaste omöjligt, men som sagt: sådana missar är lätta att reparera. Här finns hela sändningen, på SR Play.

Copyright Klimakteriehäxan

Böcker att sätta P för

Böcker med titlar som börjar på P, det ska det vara i veckans tisdagstrio enligt Ugglans påbud.

Läge för en evig favorit vid namn Torgny Lindgren! "Pölsan" är en härlig skröna även om den inte är riktigt aptitretande för en normalhungrig människa på 2020-talet ... fast jag minns pölsa från skolmatsalen, god om man fick mycket rödbetor till! Nu hade nog inte den varianten gjorts på recept från Västerbotten och Torgny L skulle inte ha godkänt den, men det är ju en annan historia! 

Ehrenmarks pepparkakor passar inte
bara till jul!

En annan gammal favorit hette Torsten Ehrenmark. När han hade "Sommar" i radio var det en högtidsstund, en dryg timme full av underfundigheter, dråpliga anekdoter och ordlekar som fick oss som lyssnade att fnissa förtjust. I brist på nutida sommarpratare med samma kvaliteter kan man göra som jag gjorde för något år sedan: plocka fram Torsten Es kåserisamling "Pepparkakor". Det finns fler att söka upp.

En favorit av helt annat slag är Chimamanda Ngozi Adichie. Hennes allra första roman är "Purple Hibiscus" (från 2003) och den är, som allt hon skrivit, synnerligen läsvärd. OK, i svensk översättning börjar den inte på P utan på L ("Lila hibiskus") men nu tog jag mig den lilla friheten ... Historien, om en familj i Nigeria med ett diktatoriskt manligt överhuvud och många förvecklingar är omskakande. 

Där satte jag P för den tisdagstrion, hoppas få många tips hos andra bokbloggare!

Copyright Klimakteriehäxan

Om solen sviker

Vi vet det, av lång erfarenhet: man kan inte lita på att solen ska skina även om almanackan säger att det är sommar. Det är därför så kallade BUS-produkter är storsäljare på varuhusens parfymavdelningar, för Brun Utan Sol har blivit bättre med åren och är ju garanterad att ändra hudens färg till en bättre helt utan skadlig strålning.

Men man kan leta efter solsken på andra sätt också. I mitt liv är det blommor som erbjuder lösningen (vilket kan bero på att när jag försökt mig på solbränna den kemiska BUS-vägen har jag blivit både fläckig och randig, vilket inte är tanken, och inte särskilt snyggt heller).

När försommarens maskrosor slår ut ser jag härliga små solar över alla markytor. Fibblorna hänger på, smörblommorna och käringtänderna också, fast deras kronblad är mindre och syns inte lika bra. Sedan har vi förstås köpeblomstren. I min senaste bukett strålade en solgul blomma, en stor krysantemum med en diameter på nästan 10 cm (jag har mätt), men den råkade tappa huvudet i ovarsam transport.

Nu har den fått ta plats där ljusspridarna ska stå: i en ljusstake. Den har vatten upp till halsen och ser ut att trivas. Resten av buketten, de som inte blev halshuggna, ser också ut att må bra. Och lyser inte solen ute så gör den i alla fall det inne. Fast nu ryktas det ju om värmebölja. Då konkurreras mina solar förmodligen ut av den stora.

Copyright Klimakteriehäxan

Skyltat på amerikanska

Söndag igen. Skyltsöndag igen. Jag klagar min nöd: Har inte bild på en endaste skylt denna vecka! Maken hör och kommer till min räddning. För han har på Facebook hittat Fat Dog Kitchen, en restaurang i Hot Rod City som uppenbarligen är en del av Dover, New Hampshire. Yippee! Det blir för ovanlighetens skull amerikansk skyltning här i dag. Tycker att deras skyltar har tänkvärda budskap ...

Ett av deras inlägg (inte utformat som en skylt) speglar vårt utsatta läge när det handlar om klimatet. Värmebölja råder tydligen i New Hampshire, varför Fat Dog Kitchen för närvarande serverar endast frukost och sedan stänger för dagen vid 10.30. Detta för att personalen inte ska behöva arbeta i köket i hettan. Verkar vara en intressant restaurang, synd att det är lite långt dit om man skulle vilja prova något i deras meny ... men jag nöjer mig med skyltarna!

Bra tankar kring användande av kontanter.

Säg "brunch" och jag tänker Eggs Benedict ... och massor av exotiska frukter ... läckra
bröd ... nypressad juice ... Men det blir sällan eller nästan aldrig av att jag letar upp ett
bra brunchställe. I går visade det sig att Dagens Nyheter ville ge mig hjälp på traven,
med en lista på 80 brunchställen i Stockholm! Läge att ringa en kompis!

Som vanligt på söndagarna är det BP som håller ett vakande öga på skyltandet, och deltar ofta gör Angelgirl, Anki, Byblixtra, Carita , Christian, KajsaLisa,  LillaSyster, Paula, Pettas, Susjos, Stefan,Tony, Åke.

Copyright Klimakteriehäxan

Buskis av bästa sort

"Buskis" är ett begrepp som nästan uteslutande uttalas i en nedlåtande ton. Men just nu omges jag av buskis av allra bästa sort! Som de blommar, buskarna! Doftar gör de också, till både människornas och insekternas förtjusning. 

Buskis av den andra, traditionella sorten, har också sina fina företrädare. Tänker på den fantastiska och mycket somriga långfilmen "Pensionat Paradiset" från 1937, den tål att ses om! Vilket jag gjort, mer än en gång. Våldsamt gammaldags, visst, men jag fnissar lika glatt nu som förr. Upptäckte förresten att Evert Taube skrivit delar av filmens musik!

"Pensionat Paradiset" har ofta kallats för pilsnerfilm, men som jag minns det dricks det snaps också. Vilket många ju gör även till midsommarmaten. Och det ger mig anledning att återge ett litet buskis-frö som dök upp i det allmänna flödet på mina sociala medier. Nämligen denna midsommarhälsning: "Årets midsommarsnaps heter 'Vasa 1628' och inspirationen kommer från skeppet. Först blir man kanon, sen däckad och till slut helt sänkt. Dagen efter känner man sig som ett vrak." Tur att man inte gillar snaps.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om lyxshopping

Den gångna veckan har bestått av dagar med blandad läsning, lindrigt uttryckt. Efter viss tvekan bestämmer jag att Veckans mening, den som Skriv-Robert vill få sig utpekad på lördagarna, är en passus i Susanne Ljungs krönika i Dagens Nyheters helgbilaga. Texten handlar om hur lyxshopping är på väg att spåra ur. Anledningen är att de "finaste" kreatörerna i modevärlden visserligen levererar det de lovar, alltså bäst design, fast de gör det  till priser som tillverkaren anser motiverade, men som konsumenten rimligen finner skyhöga (även om man alltså inte kan klaga på formgivningen). Men här finns ändå en gräns! Bra att förnuftet kan segra även över fåfänga.

Även om man skulle ha råd så vill man inte framstå som en idiot som lägger pengar på grejer som man vet är överprisade.

Copyright Klimakteriehäxan

Midsommar! (utan dans och krans)

Nej, vår midsommarstång är inte svart. Men den
 är plåtad i motljus. Där ute strålar solen för fullt!

Så var det dags för den där dagen som väldigt många skulle vilja kalla Sveriges nationaldag: midsommarafton. Elisa Matildas fem fredagsfrågor ägnas midsommaren. Önskar er alla en härlig helg!

1. Hur spenderar du midsommar i år? I Barndomslandet, lugnt och stilla. En strålande vacker sommarmorgon fick vi vakna till! Och jag har hissat flaggan mot den molnfria soldränkta himlen. Fåglarna sjunger utav bara attan. Rena idyllen!
2. Vad gör du helst på midsommarafton?   God mat ska vi förstås ha. Lax, sill, färskpotatis och (svindyra) jordgubbar finns. Kan tänka mig en liten drink på verandan i kvällningen. Sedan stiger månen apelsinfärgad och full över skogskanten (den gjorde i alla fall det i går, hoppas på reprisen!)
3. Har du någon midsommartradition? När barnen var små brukade vi leta upp en stång med ringdans och lekar. Och ha kransar i håret. Nu blir det lite som det blir. Dock kransfritt, med största säkerhet ...
4. Kommer du att dansa runt en midsommarstång? Nej.
5. Befinner du dig mitt i sommaren eller har den bara börjat? Mitt i, tycker jag nog att det känns som. (Med tanke på hur maj månad blev!) Hoppas hinna med ett dopp i sjön innan dagen är över. UPPDATERING: Visst har jag badat!!! 

Välkommen uppför trappan, det kan blir något att dricka på verandan!

Den flammar kanske inte stolt, men den är i alla fall uppe.

Jag har lyckats ha ihjäl min mammas rosenbuske. Så sent som i fjol full av blommor.
I år: summa summarum två stycken.

Om du skulle vilja hänga med mig på ett lite annorlunda midsommarfirande så finns den chansen här. En midsommarafton jag inte glömmer!

Copyright Klimakteriehäxan

Varför bloggar jag?

När midsommaren knackar på dörren ställer Mia i bokhörnan en riktigt svår och väldigt personlig helgfråga: Vad får dig att fortsätta blogga?

Jag ställer mig själv den frågan med jämna och ojämna mellanrum. Den är inte helt lätt att besvara.  Inser ju att jag skulle kunna använda all den tid jag sitter vid min laptopp och håller på med text och bilder  (det blir faktiskt förvånansvärt många timmar) till att göra något "nyttigt" i stället. Ändå harvar jag på. Trots att bloggandet till råga på allt anses vara en företeelse från gången tid, helt omodern i dag ...

Visst är det roligt när jag ser att många kikat in. Visst uppskattar jag att i alla fall en del besökare – fast långt ifrån alla – tar sig tid och lämnar en liten kommentar. Visst är det kul om jag kan överraska med en historia som tål att berättas, och visst blir det ett litet plus i kanten när jag märker att någon blir intresserad av det jag skriver om, det kan vara bok- eller tv-tips, exempelvis.

Det sannaste svaret på den här frågan, det är nog det som finns i huvudet här på bloggen och det har stått där sedan 2004. Då skrev jag: "Min blogg är till främst för mig själv och min skriv- och fotoklåda, det är bara att erkänna. Men du är väldigt välkommen hit! Kom, kom igen, kommentera gärna!". Har inte sett någon anledning att ändra på det. Och fortsätter gör jag nog ett tag till om ingenting dramatiskt sätter P för det.

Trevlig midsommar på er!

Copyright Klimakteriehäxan

Är Blogspot dummare bara mot mig?

Har någon mer än jag fått lite konstiga problem med Blogspot? I nästan tjugo år har jag bloggat utan att ändra på särskilt mycket, och jag har varit nöjd med den här plattformen, de ändringar som gjorts har jag tyckt funkat. Men sedan några veckor tillbaka händer saker jag inte begriper. Om jag exvis lägger in en länk i texten dubbleras plötsligt de ord som jag lägger länken i. Om jag vill ändra färg på texten går det inte, datorn vidhåller att fonten ska ha en färg som inte jag valt (jag vill ha svart text nästan alltid). Och om jag markerar ett stycke för att. låt oss säga, både göra det kursivt och fett, så går markeringen bort efter första korrigeringen. Inser naturligtvis att det kan vara mig det är fel på ... men det var bättre förr eller är åtminstone lite sämre nu ... Är Blogspot dummare mot bara mig eller är vi fler?

UPPDATERING: Samtliga fel kvarstår i dag, torsdag förmiddag. 

Copyright Klimakteriehäxan

Jag längtar till Albanien!

Idag fick bloggarkollegan Enligt O ledigt och drog omedelbart till Spanien, till solen och stranden får man anta, det är i alla fall så jag tolkar hennes vinjett den här gången. Men innan avfärd hann hon presentera Veckans kulturfråga: Vad planerar du att läsa i sommar?

Eftersom jag tycker att sommaren redan börjat även för oss som inte direkt har semester från jobbet satsar jag på den bok jag läser just nu: Lea Ypis "Fri" som handlar om hennes uppväxt i Albanien. Och om jag skulle resa på semester i dag skulle jag mer än gärna åka till hennes hemland!

Det är fascinerande att inse hur vardagen såg ut i det där lilla landet (litet är det fortfarande, med en befolkning på knappt 3 miljoner) som vi utanför dess gränser visste otroligt lite om. Det öppnade upp en liten glipa på 70-talet, de första turisterna släpptes in, och då gjorde jag en utflykt dit från en semesterort i dåvarande Jugoslavien. 

Man hade hört namnet Enver Hoxha. Han var landets enväldige härskare, en man som varje rättrogen alban skulle hylla. Det var ungefär allt. Och inte hann vi läsa på heller, Google var ju decennier bort ...

Redan i passkontrollen kändes den där utflykten exotisk. Det räckte med att titta på stämpeln i passet, där det stod Shqiptar, som landet heter på sitt eget språk. Väl inne i den lilla staden Shkodër vallades vi runt, där fanns inte mycket att se men nog fortsatte jag att tycka att det var exotiskt ändå ... Ett litet museum visade några arkeologiska fynd och lite material om arbetarpartiet, det som Hoxha ledde. Lunchen vi serverades bestod av trådigt odefinierbart kött och tunt potatismos, lukten i serveringen kan jag fortfarande minnas.

Lea Ypi var ett av alla de där barnen som fick lära sig att farbror Enver var en person att älska mer än nästan allt annat. Hon var en begåvad flicka, lärde sig tidigt franska, ställde många frågor om allt och alla, och hon undrade också varför familjen inte hade en bild på farbror Enver på väggen – det hade ju grannarna?

Jag har mycket kvar av boken, men nu har jag i alla fall förstått bilden på omslaget: en cocacolaburk med en ros i. Den där burken var en eftertraktad tingest som förde med sig en aning om något annat ... något som så småningom faktiskt blivit verklighet också för albaner.

På senare år (Hoxha dog 1985)  har det visat sig att Albanien är ett land dit dagens turister reser för att åka hem igen, förtjusta. Nu finns bekväma hotell, fantastiska stränder, vacker natur och bra mat, allt till förhållandevis låga priser. Jag har i flera år längtat dit men inte lyckats övertyga något ressällskap! Den jag träffade senast som var där i fjol var jätteentusiastisk. Men hon la också till att innan avresan bör man ha läst Lea Ypis bok. 

Copyright Klimakteriehäxan

Mjukisläsning

Något mjukt i titel, handling eller på omslag tycker Ugglan att vi ska tipsa om i denna veckas tisdagstrio. Lätt att tänka feelgood, kanske, men jag väljer en annan väg.

Italienaren Alessandro Baricco har skrivit den lilla romanen  "Silke" (Seta) som i viss mån grundar sig på verkligheten som den verkar ha tett sig på 1860-talet. Bokens huvudperson handlar med silkesmaskar och de små dyrbara varelserna förändrar hans liv. En klart originell historia (precis som "1900" av samme författare).

Maria Lang skrev "Siden sammet" (dubbelt mjukt!) för länge sen förstås (1964), men jag är lite inne på att läsa henne igen. Christer Wijk har här hamnat i modesvängen där han bl a stöter på en väldigt vacker mannekäng. Och ett lik, förstås, denna gång i skrädderiets tillskärarrum.

Katter är mjuka, det rådet det inget tvivel om. Däremot tvivlar jag på om Pettson någonsin gullar med Findus? Kliar honom under hakan eller bakom öronen, så där som katter tycker om? Eller om gubben och katten bara lever sida vid sida, på boksida efter boksida, medan Sven Nordqvist låter både stora och små hänga med. Finns många böcker om mannen och hans katt. 

Copyright Klimakteriehäxan

Spökträd!

Vi har nya grannar. De är många, riktigt många. Och de bor bara hundra meter från oss. Där har de inrättat sig på ett högst originellt sätt som jag aldrig förr sett. De har svept in ett helt stort träd och några buskar strax bredvid i ett tunt men tätt nät, under vilket massor av larver har skydd och lever och frodas. Det ser förskräckligt ut, de har förvandlat ett vackert inslag i grönskan vid Årstaviken till ett spökträd!

Nu visar det sig att dessa mina nya grannar som i dag är i larvstadiet är fjärilar under utveckling. Arten heter slånspinnmal och när de fått vingar kallas de ofta dalmatinerfjärilar, eftersom de då är vita med svarta prickar.

Larverna äter under sin mognad upp alla bladen på trädet de valt, och väven de producerar låter dem hållas ostört, för eventuella fiender håller sig borta. Expertisen påstår att trädet kommer att överleva och bli grönt igen, jag kan bara hoppas att de har rätt. Några spökträd vill vi inte ha. Blir i alla fall lite spännande att se om det dyker upp mängder av svartvitprickiga fjärilar snart.

UPPDATERING: Tillåt mig bli lite förvånad. Googlade vidare om detta märkliga djur och vad finner jag? Jo att Ikea har en pläd som heter just SLÅNSPINNMAL, med ett enkelt grafiskt mönster i rött och vitt. Dessutom till nedsatt pris, 99 kronor. Undrar hur tankarna löpte när man valde namnet till den produkten? Men kanske tänkte man på att det går att svepa in sig i den ... 

Copyright Klimakteriehäxan

Hett – men gott?

Nu tänkte jag ägna några rader åt en mattrend som jag egentligen inte är det minsta intresserad av. Det visar sig nämligen att det pågår något som mest liknar en tävling. Allt har startat på appen TikTok (nej jag har den inte) och det kallas för "The Spicy Noodle Challenge". Tävlingen går ut på att man ska klara av att äta mat, företrädesvis nudlar, som är jättestarkt kryddade. Mest och starkast vinner väl.

Det handlar om ett ämne som heter kapsaicin, som också finns i bland annat chilipeppar och i pepparsprej. Hur mycket man tål av det där ämnet är individuellt. För mycket kapsaicin kan ge problem med bland annat hjärta och blodtryck. Det beror också på kroppsvikten hur mycket man tål, säger en expert som intervjuats av SVT nyheter.

Kanske inte hetast men troligen het nog ...

Nu pågår i alla fall nudelätandet bland ungdomar som älskar det mesta de hittar på TikTok. I Danmark har man satt P för det och förbjudit de starka nudlarna. Medan man i Sverige och resten av världen kan fortsätta "njuta" av produkten. Styrkan mäts i scoville, starkaste sorten har 10 000, och det är flera gånger högre än i de vanligare varianterna.

Alla har vi väl någon gång smakat för starkt kryddat mat? Jag glömmer aldrig mitt första besök i London. Vi skulle göra något så exotiskt som att gå på indisk restaurang. Blev rekommenderade "Star of India", för där sågs "riktiga indier" äta. Sagt och gjort.

Menyn var förstås obegriplig. Varför jag satte ner pekfingret på en rad och sa "jag ska be att få den, tack!" Servitören skruvade på sig: "Are you sure?" Naturligtvis blev jag misstänksam, så jag frågade hur "hot" rätten skulle vara. "Ganska" var svaret. "Men kanske kan ni göra den lite mildare?" undrade jag.

Maten kom in. Jag tog en tugga. Det syntes inte, men det kändes som om en enorm eldflamma slog ut ur min flämtande mun. Tårarna sprätte ur mina ögon. Min kompis fnös, bytte tallrik med mig för "så där starkt kan det väl aldrig vara?" Blixtsnabbt bytte hon tillbaka efter första smakbiten. Jag gjorde ett nytt försök. Samma effekt. Det var förskräckligt! Bakom ett draperi stod halva servitörsskaran och spionerade på blondinen som beställt krogens kanske starkast kryddade rätt. 

Snart kom "vår" servitör för att kolla läget. Han visste ju redan svaret, erbjöd mig en annan maträtt och jag accepterade tacksamt. Fast han kunde förstås ha gett mig kokt ullstrumpa, alla mina smaklökar låg i koma, tungan var domnad och det tog ett bra tag – timmar! – innan chocken gått över. 

Mitt nästa experiment i genren Spicy Challenge kom helt överraskande. Jag hade köpt en snygg krukväxt, med klarröda vackra små frukter. Peppar, javisst. Sonen undrade om de gick att äta. Självklart, svarade jag, bröt av ett "bär" och stoppade in hela i munnen. Tror inte att jag skrek, men OJ som det brann till!

Nog för att jag i många lägen är en tävlingsmänniska, men i Spicy Noodle Challenge lämnar jag walk over. Dock går jag nu för tiden gärna på indisk restaurant men jag frågar noggrant om kryddningen.  Och jag kan absolut tänka mig att ha fler pepparplantor på fönsterbrädan, men bara att titta på. Barn ska varnas! Hoppas innerligt att TikToks påhitt inte allvarligt skadar någon som provar.

Copyright Klimakteriehäxan

Skyltat i Vaxholm

Varje sommar vill jag göra (minst) en utflykt till Vaxholm. Lite skärgårdskänsla på nära håll. Det ska förstås ske en dag med trevligt väder, väldigt gärna badvänligt också eftersom man kan gå en kort promenad över klipporna (på en trätrottoar) och hoppa i på ett bra ställe, försett med brygga och stege. 

I veckan var det dags, och nog hade vi badkläder med oss, men SÅ fint var det inte. Ändå trevligt att strosa runt, titta på hus, folk, båtar och blommor och så naturligtvis äta strömming med potatismos och lingonsylt. Det gjorde vi på takserveringen till Magasinet, och det är där man lånar ut solhatt (fast vi behövde ingen) och har särskild dryckesservering till medföljande hundar.

Skylten nedan tycker jag är ett utmärkt exempel på smart design, för visst fattar man blixtsnabbt att det handlar om vård och omsorg? Företaget heter Tisa. 

"Mingel" är ett bra namn på en trevlig butik som funnits vid stadens huvudgata länge, men som varit stängd ett tag. Nu öppen igen i ny regi. Mycket att välja på för modesugna tjejer! Och när man går därifrån skyltar man förstås med butikens logga på kassen.

Skyltsöndagarna kommer trillande vecka efter vecka, det är ingen hejd på dem! Vi är rätt många bloggare som ständigt jagar skyltar. De kan vara smarta, fula, vackra eller upprörande, ja de kan vara i princip vad som helst så länge de kan kallas skyltar. BP håller ett vakande öga på skyltandet, och deltar ofta gör Angelgirl, Anki, Byblixtra, Carita , Christian, KajsaLisa,  LillaSyster, Paula, Pettas, Susjos, Stefan,Tony, Åke.

Copyright Klimakteriehäxan

Resultat av ett projekt

Blomsterängsprojektet startade 2022. "Blomsteräng anlagd" stod det på lappen.

Projektet blomsteräng inleddes för två år sedan. Den dittills jättefula trekanten framför "vår" busshållplats skulle förvandlas. I stället för de sorgligt spretande ogräsplantorna skulle det bli en riktig sommaräng, full av härliga blommor!

Blomsterängsprojektet 2023

Jag erkänner att jag var skeptisk. Skulle detta kunna fungera? Skulle exempelvis folk sluta gena över den där markbiten när bussen just skulle stänga dörrarna och avgå? Tja, man ska ju tro folk om gott. Så även om projekterade blomsterängar.

I fjol sommar hade något definitivt hänt. Prästkragar dök upp, tänka sig! Och så i år: vad har vi? Jo en riktigt fin äng med både cikoria, ängssyra och prästkragar i mängd, och så naturligtvis ett gäng gräsarter och örter som jag inte kan namnet på. 

Återstår endast att gratulera den som drev igenom idén. Och oss, vi busspassagerare som nu kan titta på blommorna medan vi avvaktar 55ans ankomst (och alltmer glesa avgångar).

Vill du följa dramat, eller låt oss kalla det bara utvecklingen, mer i detalj?  Klicka här så hänger du med hela vägen!

Blomsterängen 2024 - massor av prästkragar, så fint!

Den blå cikorian passar bra in i sammhanget. Voilà, vi har en blomsteräng!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om att bli vuxen

Visst har jag väl läst en mening som jag reagerat lite extra på den här veckan också? Så att jag kan hänga med Skriv-Robert på Veckans mening ännu en gång! Jo, jag bestämmer mig för att ta hjälp av Claes Hylinger (som jag aldrig tidigare läst) för i hans bok "Kvällarna på Pärlan" lyckas han på ett smart sätt koncentrera en människas vuxenblivande i en enda mening, nämligen denna:

Tänk, alla måltider vid detta matsalsbord, där jag började min bana med haklapp och påpetare för att så småningom själv komma med franska vinflaskor till söndagsmiddagarna.

Copyright Klimakteriehäxan

Förbrukad?

Helt slut, överkörd, energilös? Rent av förbrukad? Elisa Matilda tar oss på pulsen i sina fem fredagsfrågor denna gång.

1. När senast kändes det som om du blivit överkörd? Fysiskt tror jag inte jag känt det på länge, annat än efter något ovanligt grymt träningspass, och det var faktiskt rätt länge sen. Psykiskt? Tja kanske när jag såg en glimt av slutdebatten inför EU-valet. Mycket tröttsamt.
2. Vad i ditt hem saknar batterier? Ett antal armbandsur, modeklockor som varit billiga i inköp men kul och snygga.
3. Vad är inne på sluttampen inför att bytas ut? Diskbänken. Och ny soffa har jag längtat efter länge!
4. Hur ofta byter du ut din tandborste? Så snart den börjar se lite "rufsig" ut.
5. Vilken förbrukningsvara använder du mest under en månad? Toapapper kanske? Och så äter jag bananer nästan varje dag ...

6. 

   Hotellvikt toarulle ... 

Copyright Klimakteriehäxan

Något att se fram emot

För egen del tänker jag absolut inte på hösten. Men det visar sig att Mia i bokhörnan gör! För veckans helgfråga lyder så här: Tänk redan nu kan man kolla in höstens böcker. Är det någon du är sugen på?

Jag har usel koll på vad som finns att se fram emot, med ett tydligt undantag: "Vi som klarade oss" som är titeln på min vän Karin Alfredssons nya bok. Den släpps nu i sommar och har redan fått fint betyg av Bibliotekstjänsts lektör. 

Så har jag upptäckt att det äntligen finns en ny bok av Jennifer Clement: "Löftet om en fest" (The Promised Party: Kahlo, Basquiat and Me) och det ska vara hennes självbiografi. Hon växte upp i Mexiko och var granne med ingen mindre än Frida Kahlo (och Diego Rivera får man anta). Graffitikonstnären Jean-Michel Basquiat, vars verk idag sälja för enorma belopp, blev hon god vän med när hon senare levde i New York. Om honom och hans tämligen vilda leverne har hon redan skrivit en bok, "Basquiats änka" (Widow Basquiat). Den nya boken finns i dag på engelska och spanska, kommer senare på svenska.

En annan favorit jag väntar på nytt ifrån är Chimamanda Ngozi Adichie, men det enda som finns av henne och som jag har oläst är en barnbok, hennes första: "Mammas sovsjal" (Mama's sleeping scarf). Författaren har uppenbarligen fått sitt första barn! Boken är ny från i våras, kanske köper jag den med barnbarnen som ursäkt? Lämplig för 3-6-åringar står det, så då kan det nog passa. 

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om en idol

Jag har skrivit mina sånger, valt mina skivomslag och mina kläder själv. Det har aldrig funnits anledning att göra någonting annat.

-Francoise Hardy, den sorgsna franska chanteusen som jag och oändligt många fler började älska på 60-talet, förklarar i en intervju hur hon kunnat "överleva" som artist när så många av hennes jämnåriga bara försvunnit: hon bevarade sin egen stil, höll på sig själv. Och alltid var hon skitsnyugg! Härom dagen avled hon, 80 år gammal, efter att i flera år lidit av lymfkörtelcancer. Behandlingen gjorde att hon inte kunde sjunga mer, men det hann ändå bli 28 album. Fredrik Strage skriver om Hardy i Dagens Nyheter. Och jag inser att jag fortfarande kan texten till "Tous les garçons et les filles de mon âge", på franska. Det var hennes debut och hon skrev den själv, bara 18 år gammal. Hör den här! Den är fortfarande bra!

Sommarlov!

Det närmar sig nu, sommarlovet, även för dem som inte satt på sig den vita mössan och redan firat sista skoldagen. Och i  det sammanhanget har Enligt O uppenbarligen hittat inspirationen till Veckans kulturfråga: Vilka böcker om skolavslutningar och sommarlov ger dig sommarkänsla?

Jag vet definitivt att Enid Blytons Fem-böcker gjorde det, för aldrig gick de där barnen till skolan som jag minns det! Däremot blev det ständiga utflykter (med matsäckskorg) och spännande vandringar i skog och mark, förvisso med en hund som tryggt sällskap. Mysterierna löste man på löpande band.

Dexter och Emma blir bekanta den absolut sista dagen i skollivet. Det är den 15 juli. De ses efter det samma datum år efter år, i tjugo år, och det blev "En dag" (One Day), en sällsam kärlekshistoria som David Nicholls skrev. Och visst är det sommar, picknickkorgar på långpromenader i brittiskt landskap även här. Finns också som tv-serie på Netflix.

En skolavslutning finns också med i Selma Lagerlöfs "Ett barns memoarer" som är andra delen i hennes lysande självbiografiska trilogi (första delen heter "Mårbacka" och den tredje "Dagbok"). Då har det just varit vårterminens sista dag i Karlstad, vilket betyder att morbror Schenson (som är lärare) omedelbart tar sig från staden till släkten på Mårbacka. 

Skildringen av mannen är både lite försåtligt elak och rolig, man fattar att morbror är en första klassens inkräktare och egoist som förser sig med alla fördelar han kan finna, men han är ändå omtyckt ... Hela sommarlovet stannar han, och det betyder ju att läsaren både får vara med och bada i sjön och gå på sommarkalas.

Copyright Klimakteriehäxan