Svensk midsommar långt hemifrån

Midsommar. Sill och lax och köttbullar, öl och nubbe. Jordgubbar och glass. Blomsterkransar i håret, strålande sol, bara fötter på grönt gräs och kanske ett svalkande dopp i sjön.
Visst är det sådan bilden av den här helgen är?

Men i själva verket borde vi minst lika bra kunna dra oss till minnes skurarna, åskan, snålblåsten, huttrandet, gummistövlarna, paraplyerna – för att inte tala om det där flyttandet av middagen från uteplats till inomhusutrymme, och sedan kanske tillbaka ut igen om det skulle uppstå en glipa i molntäcket.

Det är den där senare varianten som gällt för de flesta i år, om jag förstått väderleksrapporterna rätt. Fast jag tänker mer på en annan kylslagen midsommarafton för ett antal år sedan.

Jag var på besök i norra Argentina, i en stad som heter Tucumán. Där fanns åtminstone på den tiden en icke föraktlig svenskkoloni, folk på ett eller annat vis sysselsatta inom Saab-Scania, som hade en fabrik där.

Utlandssvenskar ska, ja MÅSTE, fira midsommar, bevarande så många traditioner som möjligt, även om de är långt hemifrån. Så också den här gången. Och det befanns också vara lämpligt att invitera lokalbefolkningen till festen. De skulle minsann få uppleva något exotiskt, charmigt och jättemysigt, något helsvenskt!

Fast det var förstås det där med vädret. Juni i Argentina är i princip vinter. Inte särskilt varmt alls. Alltså var det någorlunda väl påpälsade festdeltagare som samlades – utomhus, självklart, på midsommar ska man vara utomhus!

Förtäringen var blandad, svenskt och argentinskt. En grill var tänd, det skulle bli en riktig parrillada med biffar, filébitar, blodkorv, tarmfläta och tjurtestiklar. Sill såg de icke-svenska deltagarna på med största misstro. Janssons frestelse var fan-TAS-tiskt gott, försäkrade de när de smakat – men ingen ville trots det ta om …

Nubbe var inte heller särskilt intressant, men det fanns ju gott om rödvin. Och det behövdes en del för att hålla värmen. Folk hämtade ständigt nya ponchos, det var fuktigt i luften och drägligast i närheten av grillen.

Men det vet ju alla, att det finns knep för att få upp ångan på midsommarkalaset. Även i Tucumán skapades en midsommarstång, fast det inte blev särskilt tätt mellan blommorna. Vad har man en sådan sak till? Jo, man dansar runt den, i ring. Väldigt långt ifrån en eldig tango om hjärta och smärta, på liv och död.

Och man dansar bevars inte vad som helst på midsommar. Man dansar/skuttar/hoppar – och sjunger – ”Små grodorna, små grodorna är lustiga att seee … små öron, små öron och svansar hava deee … KOACKACKACK KOACKACKACK KOACKACKACKACKA …” När koackandet bröt ut såg våra argentinska vänner ut som om de ville sjunka genom jorden. De ville definitivt inte delta. Inte hjälpte det att översätta texten för dem, det gjorde snarare saken ännu värre. Hade alla svenskar i staden mist förståndet på en och samma gång?

Vi tappra vikingaättlingar koackade en liten stund till. Men sedan gjorde vi som argentinarna, kröp in i ännu ett stort yllesjok, precis som om de befunnit sig i Sverige, bad om mera rödvin och gick loss på det grillade. Fast inte på tarmflätan, testiklarna och blodkorven. Funkar inte, inte ens på midsommarfest som åtminstone delvis är argentinsk.

Och jag tillåter mig att tro, att även om det fortfarande finns svenskar där på andra sidan havet kommer de aldrig att lyckas få Martin Fierros söner och döttrar att delta i ”Små grodorna”.
Sedan kan vi kalla det för svensk midsommartradition, hur mycket vi vill.

Copyright Klimakteriehäxan

Midsommarstången på bilden - kanske något för en utlandssvensk? - är till salu här.