Snart ska krassen blomma

Skolavslutning pågår.
In genom den öppna balkongdörren strömmar sommarsångerna. Unga röster som spretar förvånansvärt lite tar i, fullsprängda av energi inför den låååånga ledighet som väntar. Att de sjunger så unisont tyder på mycket övning, den har uppenbarligen gett resultat.

Vad jag varken hör eller ser är föräldrarna, som naturligtvis är på plats. Men jag behöver inte se och höra dem, jag vet ju ändå precis hur de har det, känner det ända ut i de darrande ögonlocken, den krampande halsen, den fuktiga pappersnäsduken som kramas i handen som en besvärjelse, på gränsen till att smulas sönder i sina beståndsdelar: börja inte storböla nu, inte nu IGEN … det här är ju ändå bara trevligt, bara starten på ett sommarlov, mitt i blomstertiden!

Nog har jag undrat vad det är som gör att ”Den blomstertid” och de där andra man sjunger är så tårdrivande. Det handlar ju ändå om en ritual som upprepas, år efter år, utan större variationer. Och dessutom vet man att skolan trots allt börjar igen, porten slår igen om ännu en termin, med plus och minus i bokföringen.

Fast det är klart att när den där avslutningen tydligt markerar att man går in i en ny fas, då blir det ändå lite extra.
Minns sista dagen på dagis. Fröknar och ungar kramades i det oändliga, vi hade köpt silverhjärtan till dem alla, tårarna sprutade, det var skilsmässostämning över hela gården – vi visste ju, att dit kom vi definitivt inte igen.

Sedan blev det sorgesamt när det blev dags att ta farväl av den älskade lågstadielärarinnan. När sedan det var dags att hämta ut betygen i nian kändes det igen som om något stort tog slut. Rektorn sa saker som skulle föreställa tänkvärda, men allt vi tänkte på var hur stora våra nyss så små barn hade rusat iväg och blivit. Ohejdbart. Hur hade det gått till?

Tre år senare var det dags igen. Vi stod på skolgården. Spanade i fönstren på den stora huskroppen: där? var det han? eller nej, kanske inte, men där? Samma känsla när barn nummer två hade kvalificerat sig för vit mössa.
Så kommer de rusande, skrikande, tjoande, sjungande – fast studentsången är de faktiskt väldigt dåliga på, trots påtryckning hemifrån.

Spelar ingen roll. Vi på åskådarplats, vi går igenom samma process igen: med de darrande ögonlocken, den krampande halsen, den fuktiga näsduken som kramas i handen som en besvärjelse, på gränsen till att smulas sönder i sina beståndsdelar: börja inte storböla nu, inte nu IGEN …

Det fungerar ju aldrig. Tårarna rinner, fastän vi egentligen är stolta och glada och inte ledsna alls.
Eller jo kanske förresten. Mitt i glädjen finns den där lilla saknaden: nu är det här över, nu får vi det aldrig tillbaka. Fast det är ju precis som det ska.

Skolavslutningen där ute som jag deltar i på avstånd är klar. Originellt nog spelar någon säckpipa som final, ett nytänkande som kanske motverkar tårar. Nu hörs birollsinnehavarna, föräldrarna, också. De applåderar.
Det är sommarlov. Snart ska krassen blomma.

Copyright Klimakteriehäxan