Ett helgon på fönsterbrädan

Det verkar som om nästan alla har minst en, ofta flera. Du också, säkert!
Att den är älskad råder inga tvivel om. Den har till och med egna beundrarklubbar runt om i världen, den äldsta grundad redan 1946.
Vi talar om Saint Paulia, eller Sankta Paula, eller Afrikansk viol.

Den heliga Paula, med sina ursprungliga rötter i östra Afrika, har kommit att bli en av mina bästa vänner på fönsterbrädan. En snällare, tåligare och mindre krävande krukväxt har aldrig funnits. Den kan vara bortglömd länge för att plötsligt bara vara full av knoppar igen, ibland så många att man måste hjälpa till och bana väg för dem, fram mellan de ludna köttiga bladen som bildar en tät takkrona över jorden.

Och till skillnad från en massa andra krukväxter är Paula extremt lätt att föröka. Sätt bara ned ett blad i jord och vips! kommer en ny grön rosett upp. Men det går förstås jättebra att köpa dem också, de är ofta väldigt överkomliga i pris och finns i vitt, blått, rosa och lila. Blommar när som helst på året, och blommar snart om.

Läser man skötselråd – jag brukar för säkerhets skull försöka undvika det men ibland slipper man inte undan – står det att växten gärna ska planteras om i större kruka och ges ny jord när den avslutat en blomningsperiod. Jaså? Jag planterar så gott som aldrig om mina. Tror inte att Paula bryr sig, faktiskt. Enda gången jag gör en aktiv insats är när ”stammen” blivit för lång. Ja, blir blomman gammal nog får den ju faktiskt något som liknar en stam, och den kroknar så småningom och kan rent av brytas, om inget görs.

Ibland får Paula faktiskt barn. En dag upptäcker man en ny liten bladrosett vid moderplantans fot, en krabat som visar tydliga tecken på att vilja ha ett eget liv. Då får man förstås släpa fram påsen med blomjord för att det lilla barnet inte ska tvingas förbli mambo, det blir trångt att leva i en och samma kruka eller bostad i längden, det vet ju alla.

En enda regel följer jag slaviskt: Paula är gärna lite blöt om fötterna, men kläderna ska vara torra. Alltså vattnas hon bara på fat eller i ytterkruka, duschar aldrig.
Tänk ändå vilken succéartad tillvaro denna tålmodiga tjej har: behöver inte ens ta en dusch men är ändå för det mesta rent ögonbedövande vacker! Ett riktigt helgon på min fönsterbräda!

Och råkar Paula ha en dålig dag är hennes bättre tider värda att vänta på. Vilket naturligtvis gäller för de flesta flickor, även om de inte står i kruka.

Copyright Klimakteriehäxan

Det svenska Saintpaulia-sällskapet hittar du här. Och själv hittade jag dit via Tinnitussans blogg.