Vårrusig

Här sitter jag. Kvar vid datorn.
Och jag som var anmäld till Vårruset, för första och förmodligen enda gången. Ett lag med glada damer från jobbet skulle lufsa runt banan på fem kilometer och sen picknicka i den prunkande grönskan. Kul grej!
Pyttsan.
Jodå, grönskan prunkar, så långt stämmer det.
Och en massa glada fruntimmer ska riva av fem kilometer i egenhändigt vald takt, det stämmer också. Sisådär 16000 är anmälda bara i dag, en sån ofantlig massa!!!
Picknick får dom också, det är alldeles planenligt.

Men mitt lag – det finns inte längre. En efter en har de hoppat av, med olika ursäkter. Kvar sitter jag och stirrar ut på regnet som ömsom duggar, ömsom öser ner.
Nu skulle jag alltså dra på mig gympadojorna, knalla till tunnelbanan, trängas i överfull vagn, leta mig fram till lämplig startposition, hitta ett (torrt) ställe att lägga packningen på, lokalisera lagets d v s min picknickkorg, traska eller småjogga bland alla tjejer, tanter, amazoner som forcerar både vattenpölar och skogsbackar.

Allt detta hade varit helt OK och förmodligen riktigt roligt. En liten rus-kombination av motion, fniss, mat.
Om jag inte blivit ensam kvar, övergiven, solo.
Nu blev det en rusk-kombination i stället.
Inte vårrusig.
Vårruskig.

PS Jag hade glömt en väsentlig sak i utrustningen: säkerhetsnålar till nummerlappen. Ren orutin i springtävlingsbranschen. Då kan jag ju skylla mitt avhopp på det! Visst låter det lite bättre än att ha blivit övergiven? DS

PS2 Och vad gjorde jag klockan 19.30, när starten för min grupp - den sist i kön - skulle starta? Jo då satt jag vid köksbordet och lassade in långa kolhydrater (läs spaghetti) och protein (betyder i det här fallet köttbullar) som en sann idrottskvinna inför en krävande prestation. Får väl bränna de kalorierna lite senare. Kanske när solen skiner? DS

Copyright Klimakteriehäxan

Detta vill du inte läsa

Såg i någon tidning att stringtrosan är på väg ut.
Kan det verkligen vara möjligt? Efter att den höjts till skyarna av så många: osynlig under tajta brallor, jättesmidig, naturlig, bekväm, sexig, ett måste för alla från storlek 130 centilong och uppåt…
Kan det rentav vara så att dess verkliga natur har avslöjats?

En säger en stringtrosa äger jag. Det är en hybrid: den är av bomull, vilket måste vara ett material i präktigaste laget för detta plagg. Dessutom är färgen töntig: vit. Och jag köpte den naturligtvis på rea.
Efter att ha haft den hemma i veckor - eller var det rentav månader? - kom stunden då jag bestämde mig för att prova. Skulle jag nu inte ha några konstiga kanter alls under vita linnebyxor?
Hela kvällen hade jag svårt att tänka en tanke till slut. Min hjärna var fullt upptagen med att ta emot signalerna från rumpan: hallå, det sitter ett brett snöre i häcken, det skaver, det skär in, det känns skitkonstigt.

Och just när ordet ”skitkonstigt” passerat mitt medvetande slog tanken mig: hur stor måste inte risken för bromsränder vara i detta visserligen lilla men dock plagg, till råga på allt vitt?
När jag kom hem la jag mina stringtrosor i tvätten, fort, utan att kolla.
Undrar hur det går för alla er andra som aldrig har annat än string?
Men så inser jag ju också, att ingen vill höra talas om detta. Eller läsa om det.
Eller hur?

Copyright Klimakteriehäxan

Mors, dag!

Mors Dag.
Eller mors, dag.
Kan faktiskt helt enkelt vara en betoningsfråga.
Är denna dag något att fira?
Ja, absolut.

När jag hade blivit mamma var det ju det största som hänt i mitt liv, precis som i – det tror jag i alla fall – andra tjejers liv.
Ingen ångervecka, föga koll på framtiden, ingen aning om resultatet. Men ett långt projekt och ett åtagande och ett ansvar som inte liknar något annat. Och, förstås, en glädje som också går utanpå det mesta.
Alltså tyckte jag att det var något att fira. Men jag misslyckades totalt med att kommunicera det till min omgivning (läs barnets far, ungen var bara ett halvår gammal eller så).
Och firandet uteblev. Mor var inte rar, mor var sur.

Vi har haft gott om tid att analysera mors dags-firandets vara eller inte vara sedan dess. Och barnafadern hävdar, med viss rätt, att det måste väl vara barnens sak att fira morsan.
Fast det har inte ungarna begripit.
Numera är det alltså mors, dag.
Det visar sig att det går bra det med.
Vad är väl en bal på slottet, som Askungen brukar säja…

Men ni mammor som blir firade – njut av det, det är ni värda!
Och du som eventuellt läser detta innan dagen är slut: slå en signal till morsan. Hon blir glad.

Copyright Klimakteriehäxan

Oss (bok)bloggare emellan

Har fått en uppmaning från min medbloggare Cornelia om att svara på frågor om mitt förhållande till böcker.
Det kan sammanfattas med att det är en lång, nästan livslång, relation, den är nästan alltid intensiv, den bjuder alltid på samtalsämnen, man lär sig saker – och man får näring till sina drömmar.
Så här såg frågorna ut:

Hur många böcker äger du? Och svaret är: Vet inte, men det är rätt många hyllmeter – och det trots att jag på senare år äntligen lärt mej – därtill nödd och tvungen – att skiljas från en och annan titel, på loppis eller på antikvariat. Törs inte gissa på ett antal.

Senast köpta bok? Jo tack, var i London nyligen och hade föresatt mej att INTE köpa nån bok. Det blev sju. Några att ge bort, och några till mej själv. För egen del blev det ännu en Donna Leon-historia om kommissarie Brunetti i Venedig, Jon Snows ”Shooting History” och en märklig sak, ”The Curious Incident”, som jag tog tack vare ett originellt omslag och upplysningen att den vunnit Whitbread Book of the Year-priset. Javisst ja, en till, på rekommendation: ”The Kite Runner”. Har inte en aning om vad den kan bjuda på - än.

Senast lästa bok? Just en av ovanstående: ”The Curious Incident”. Författaren utger sig för att vara en 15-årig pojke med Aspergers syndrom och det är en synnerligen originell läsupplevelse. Nu är jag inne i Brunetti-äventyret.

Fem böcker som betytt mycket. En sån gruvligt svår fråga. Varje bok betyder oftast något. Förr i världen läste jag alltid ut en bok jag påbörjat, det har jag slutat med sedan jag insåg att tiden inte kommer att räcka till för alla de böcker som jag vet att jag VILL läsa – och så alla de man ännu inte har en aning om att man kommer att vilja läsa… Får försöka i alla fall:
”Nalle Puh” av AA Milne. Den första bok jag läste själv, i sjuksängen. Mamma kom inrusande och trodde något var riktigt på tok, eftersom jag låg i sängen och gapskrattade medan jakten på Heffaklumpen pågick för fullt.
”Kejsarn av Portugallien” av Selma Lagerlöf. Läste jag också väldigt ung – så ung att jag aldrig begrep varför det inte var bra när Klara Gulla kom hem från stan med fina kläder som hon tjänat ihop till alldeles själv. Sedan har jag bara blivit mer och mer förtjust och imponerad av Selma.
”Den allvarsamma leken” av Hjalmar Söderberg. Vilken kärleksroman det är! Inte är det heller helt fel att läsa Gun-Britt Sundströms ”För Lydia” som efterrätt. När man ändå har historien färsk, så att säga.
”Pantaleon och besökerskorna” av Mario Vargas Llosa. Peruan som blev min inträdesbiljett till rader av latinamerikanska författare. Just den här boken är direkt rolig, dråplig, elak. Tilldrar sig på en militärförläggning i Amazonas djungel.

Oj nu har jag bara en kvar. Måste bli nåt amerikanskt – Kanadas Atwood? USA:s Joyce Carol Oates? Wambaugh? Eller borde jag inte nämna Majgull Axelssons “Rosario är död” som ruskar om en ända in i själen? Och tänk på ”Drömmar vid havet” av Björn Larsson som jag lyssnat på i cd-version – en sån fantastisk roman!!! ”Kristin Lavransdotter” för passionens skull… eller kanske Annie Ernaux ”Sinnenas tid” med mer passion… och varför tar jag inte med ”Håll käften och var söt” av Vita Andersen? Eller ”Kvinnan och apan” av Peter Hoeg när jag nu råkade hamna i Danmark?

Lika bra att lägga av.
Det var ju det jag visste.
Detta var alldeles för svårt, Cornelia!
Men tur ändå att det finns så oändligt mycket att välja på för oss som gillar böcker.
Jag skickar härmed frågan vidare till alla och envar!

PS Cornelia hittar du på www.corneliame.blogspot.com/

Copyright Klimakteriehäxan

Djurlikt

Bara ett litet PS till debatten.
Den om att män är djur. En självklar, oemotsäglig sanning. Dock fattas det ett kompletterande konstaterande: Det är ju kvinnor också.
Visst har vi mött grisar, av bägge könen? Riktiga svin, faktiskt.
Och visst kan vi alla dra oss till minnes den där typen som var hal som en ål? Med trosa eller kalsong under kläderna kvittar lika.
Sen har vi alla de kramgoa, gulliga, valpaktiga, ömhetstörstande pojkarna.
Och flickorna.
Varelser som kan kommunicera språklöst, bara med kroppen. Figurer som får oss att känna omedelbar trivsel – eller som snabbt försätter oss i försvarsposition.
"Anfall är bästa försvar" är väl en tes som vi alla hört?
Rena rama rovdjurstaktiken.
"Ta för dej, visa mera klös!"
Och gör det med ett varggrin, kanske?
"Den typen borde gå i ide."
Tre könsneutrala påståenden.
Grrrr så trött man kan bli på generaliseringar.
Alltså slutar jag med det, här och nu.
Åtminstone för den här gången.
Kvinnan är ju listig som en orm, glöm inte det.

Copyright Klimakteriehäxan

En grön gåva (fast inte för alla...)

Det är synd om min dotters pojkvän.
Nej, naturligtvis inte för att han hänger ihop med henne. Inte alls.
Men pojkstackarn äter inte avocado.
Därför tycker jag rysligt synd om grabben.

I vår familj är vi avocadovänner av enorma mått. Mina ungar är präglade på avocado alltsedan det var vår medhavda matsäck redan på småbarnsstadiet.
Färdigförpackat! Bara hugg av toppen, gräv ut innehållet med en sked! Bebisen smackade uppskattande, helt ovetande om mängden av vitaminer och mineraler och fett av bästa sort som smög sig med den goda, vackert gröna mumsbiten.
Sköterskan på BVC sa att hon nog aldrig förr träffat barn som fötts upp på avocado, i alla fall inte så konsekvent…
Men det var på den tiden när 80-tal blev 90-tal.

När jag var liten hade Sverige inte hört talas om avocado – eller avokadopäron, som det står i de äldsta recepten jag sett.
Möjligen hade man tillgång till denna läckerhet på ställen som Operakällaren eller så, men dit hade vi aldrig något ärende. Mjölkbaren i en normal svensk småstad satsade mer på fläsk och potatis, och matvarubutiken hade ingen grönsaksdisk värd namnet. Lök, morötter och gurka behövde varken marknadsföras eller provsmakas.
Själv upptäckte jag avocado på allvar som turist i Argentina. Det hette ”palta” och serverades gärna som förrätt, med rosa ”Salsa Golf” till – skulle väl vara Thousand Islands, antar jag.
Gott var det hur som helst och jag blev helfrälst.

Så småningom har vi fått lära oss att göra guacamole – ”picante”, d v s het, om man är inspirerad av Mexico, eller ”suave” om man drar sig undan en bit ifrån den mexikanska chilifrukten.
Variationerna är många: med finhackad tomat (flådd), med lök, med olivolja, med creme fraiche… Hur man än gör blir det gott. Jättegott.
Och du vet förstås att guacamole ska beredas med redskap av trä?
Att hård och alltså omogen avocado lämpligen slås in i tidningspapper och läggs på fönsterbrädan för att uppnå mognad på bästa sätt?
Att det är högst upp där skaftfästet finns som man försiktigt klämmer för att kolla om den är ätmogen?
Att avocado kan vara klargrön i skalet, men också mörkgrön, blåaktig eller kolsvart?
Att kärnan hindrar färgen från att mörkna om den får ligga kvar i moset?
Pressad lime eller citron behövs definitivt för färgens skull om guacamolen ska stå framme en stund. Syrligheten förhöjer dessutom smaken.

Glöm heller inte att pröva det fantastiska smörgåspålägget avocado au naturel! Rosta en brödskiva, bred den så tunt det går med bordsmargarin eller vad du nu använder, och lägg sen skivor av mogen avocado tätt tätt på brödet. En nypa gourmetsalt och… – EN SÅN MACKA!!!
Till råga på allt är avocado superbt att blanda i potatismos. Det blir ljusgrönt och vackert och hur gott som helst. Om du tvekar – blanda lite på tallriken och prova! Nästa gång gör du hela grytan grön!

Avocado kan också vara en present.
Jag fick en en gång av en latinamerikansk väninna. Det är den största avocado jag någonsin sett. Den måste ha vägt över ett kilo – fånigt nog vägde jag den aldrig, den hade kanske kommit in i Guinness rekordbok…
-Du gillar ju såna här har jag förstått, sa hon och log brett.
-Så när jag fick syn på den här bestämde jag att den skulle med till dej!
Handplockad, långväga, personligen fraktad avocado.
Det kallar jag en gåva det!
Och skulle dotterns pojkvän någonsin få en sån häftig present skulle han inte ha vett att uppskatta den.
Visst är det synd om honom?

Copyright Klimakteriehäxan

Zappade guldkorn (in English, too!)

Ibland bara sitter man där framför teven. Det finns ”ingenting att titta på”, men heller ingen ork att sätta fart på ett alternativ.
Så gick det till när jag såg en bit av ”Top Model” på en av reklamkanalerna nyligen.
Otroligt smala amerikanska tjejer tävlar i hopp om en karriär som fotomodell.
Programledarinnan är något enstaka år äldre än deltagarna och minst lika tunn – och minst lika fotogenique.
De tävlande kommer in och får svara på några frågor.
En blond flicka med långt hår och ljus blick ska berätta varifrån hon kommer.
-Lettland, säjer hon och ler.
-Latvia? säjer programledaren och ser förvirrad ut.
-Where is that?
-That´s next to Lithuania, säjer den blonda och ler igen.
Absolut.
Bra sagt. Lettland ligger intill Litauen.
Så sant, så sant.
Hoppas programledaren gick hem och slog upp – fast hon såg enligt mina fördomar inte ut att vara typen.
Den lettiska tjejen önskar jag all lycka och framgång. Hon är värd att vinna ”Top Model”.


Zappar-guldkorn 2

Har man sett på maken!
En riktigt god nyhet i dagens tidning!
Allt fler svenska hotell avskaffar porrfilmerna i betal-tv!
Jag bor inte ofta på hotell, men det händer ju. Och då blir det oftast så att jag zappar igenom hela utbudet – kanske hittar man något som faktiskt känns både nytt och intressant?
Att då plötsligt hamna mitt i ett intensivt råknull i genomskärning (nästan) är ingen kul grej.
Visst, ibland står det bara en text i rutan och den som verkligen vill ha lite mekaniskt sex innan nattlampan släcks gör ett aktivt val.
Men jag har vid upprepade tillfällen hamnat på hotell där man ”bjuder” på en smakbit, det handlar förmodligen bara om sekunder, men tillräckligt för att skapa olust i stället för lust hos många hotellövernattare. Och hur snabb man än är på kanalväljaren så uppfattar hjärnan ändå budskapet, närbilden, det känslolösa stönet.
Nu har alltså något hänt: på flera hundra hotell i Sverige ska man numera kunna zappa i fred, med ungarna närvarande, utan att ha vidtagit extra åtgärder i receptionen osv osv.
Den som vill ha sex på hotellrummet får alltså stå för detaljerna själv.
Mycket trevligare och sundare, tycker jag.
Och zappar lugnt vidare.


Zapping is an English word…

The Menopause Witch actually has a couple of readers in English. They must be allowed to share my enthusiasm over Top Model. Here goes:

I´ve landed in front of the TV. But there is virtually nothing to watch.
So why don´t I just switch off and start doing something nice, educative, stimulating? I don´t know. I just sit there.
And I zap. Suddenly, there it is: the American import “Top Model”. Rows of sweet girls, all thin bordering on too thin, all cute. The presenter is just as thin herself, and of course a beauty.
One by one the girls, who compete to win a carrier as a star model in the world of fashion,
introduce themselves.
There is this nice blond sweetlooking thing. So – where´s she from?
-Latvia, se says with a smile.
The presenter freezes a fraction of a second and then:
-Latvia? So – where is that?
-That´s next to Lithuania, says the blond, still smiling.
And I love her.
Such a correct answer. It is so true: Latvia is the neighbour of Lithuania. And maybe, maybe the presenter looks it up in some book one day.
I sincerely hope the blond wins the title.

Copyright Klimakteriehäxan

Förnedrande?

Lördag morgon. Vädret lockar en inte utomhus.
Gott om tid för morgontidningarna, med andra ord.
I dag med bild på Saddam Hussein i kalsonger. Den ville man ju inte alls se. Bilden är tagen i hans cell, och det är ett brott mot Genèvekonventionen att fotograferandet över huvud taget har skett.
Självklart ska Genèvekonventionen respekteras.
Men jag läser i texten att det finns fler bilder. På en av dom tvättar Saddam strumpor. Detta är att visa honom i en förnedrande situation.
Jahaja.
Själv tycker jag att det är det trevligaste och mest positiva jag nånsin hört om honom.
Han kan faktiskt tvätta strumpor.
Sådana sysslor förnedrar vi oss med lite till mans, även om såväl situationen som tvättstugan kan se ut på olika sätt.

Copyright Klimakteriehäxan

Hick hick hurra!

Nu är det fest.
Klockan är 03.24 och det är fredag kväll och fest. Jag är inte bjuden, men befinner mig ändå mitt i kalaset.
Det är allsång som gäller, middagen var slut för många timmar sedan. Sedan blev det dans: lite Frank Sinatra och en skvätt Julio Iglesias, blandat med Robyns senaste som inte är så dum, utom just den här gången. Hasandet över det lätt grusiga golvet har tystnat, men spriten verkar aldrig ta slut.
Inte sångarglädjen heller. Nyss hörde vi fjärde reprisen på ”Trink, trink, Brüderlein trink – lass doch die Sorgen zu Haus” – jo, nog har festdeltagarna lämnat sina sorger hemma alltid.
Nu är glädjen helt på deras sida – och sorgen på min.

Jag bor ovanpå festlokalen, som man får låna för en billig penning. Men klockan 22 ska kalaset vara slut, hur trevligt det än må vara. Detta med tanke på grannarna (dvs mig, bland andra). Dock är det osannolikt gott om folk som inte kan klockan. Och varför skulle någon vilja sova när man kan ha det så himla trevligt i goda vänners lag? Nä nu hurrar vi igen gott folk – hick hick hurra!
Där ligger jag i sängen, kniper med ögonen, försöker tänka på något trevligt, försöker intala mig att så trött som jag är är det väl ingen konst att somna?! Men jo, det är precis vad det är. Ooops, nu börjar den igen: ”Trink, trink…” FEMTE gången! Falskt dessutom.

En kort stund senare bestämmer någon i sällskapet sig för att han (hon?) inte längre ska blygas över sina bristfälliga kunskaper i pianospel. Det blir ju ännu trevligare med lite komp, inte sant? Var fjärde ton blir fel, snart stampar hela sällskapet den obefintliga takten, förmodligen för att dränka det hopplösa pianoklinket.
Jag är klarvaken. Dyngtrött men klarvaken. Och mordlysten. Men trots allt inte påklädd, och att gå ut och slåss utan kläder skulle väl inte se bra ut.
Alltså ligger jag kvar. Tinningarna bultar, jag gnisslar tänder, hela kroppen är spänd som en fjäder.

Så, äntligen, inträffar det efterlängtade: ljudligt kramande, hej då, hej då, skratt, tack-så-mycket-rop, inbromsande taxibilar.
Festen är äntligen slut. Jag ska sova.
Då sätter värdfolket i gång.
Möblerna släpas kors och tvärs över golvet. Alla tunga stolar ska dras fem varv runt rummet, det låter i alla fall så. Hoppsan, var det tomglasen som gick i golvet? Ojdå, skurhinken måste ha landat på pianotangenterna.

Ute är det ljust igen, fåglarna sjunger – fast på det här stadiet tycker jag att t o m koltrasten gallskriker.
Sorlet är nästan slut, jag domnar – eller svimmar, jag vet inte riktigt. Då hörs finalropet:
-Öhh hörru vi måschte väl hurra en gång till!?
Hick, hick. Hurra.
Ett enfaldigt hurra.
Snart är det dags att vakna.
Nu somnar jag.

Copyright Klimakteriehäxan

Trängselbil, tack!

Jag är bilägare. Ja, och bilförare. I Stockholm. Borde omprövas, eller hur?
Jovisst, jag funderar ofta på det. Som i dag till exempel. På hemväg från jobbet skulle jag tanka – det är inte alldeles enkelt för en stockholmsbilist nu för tiden, mackarna blir ständigt färre och svårare att hitta.
Just den här macken hade, tro det eller ej, slut på 95 oktanig bensin.
Köpa 98 eller soppatorsk?
Köpte 98. Har haft soppatorsk så det räcker till en hel bouillabaisse.

Den bil jag kör är en liten bullig sak av tantbil-typ, en Dra-maten med motor. Praktisk eftersom den tack vare sin litenhet går att parkera nästan var som helst. Men det tyngsta skälet när jag bytte min gamla trogna japan mot den här var att en modern bil ska vara bensinsnål, och därmed snäll mot både plånboken och miljön.
Nähä, inte min inte. Dricker som en uttorkad stamkund på Pelikan, åtminstone i stadstrafik.
Sen är det ju det här med Annika Billström och trängselavgifterna. För hur oense politikerna än är så verkar dom ha bestämt sig för försöket med biltullar. Man måste inse den bistra verkligheten.

Och eftersom jag råkar bo i något som liknar slagskugga vad beträffar de allmänna kommunikationsmedlen så har jag svårt att byta till buss eller t-bana – utan att förlora orimligt mycket tid på bytet, åtminstone.
Alltså har jag börjat spana efter elbilar och andra miljövänliga, dvs avgiftsbefriade, åkdon.
Inte är det gott om dom och dessutom verkar det knappast finnas begagnade att köpa och dyra är dom hur som helst.
Men nu har jag fått mej ännu en tankeställare.

Hem från jobbet. Parkerade med min 98-oktaniga påfyllning (nej, inte fullt!) och öppnade posten som låg och väntade.
Tråkiga brev.
Fast ett var väldigt originellt.
Det kom från ett försäkringsbolag som uppenbarligen fått jobb av ”min” biltillverkare, ett företag med uselt självförtroende. Eller med synnerligen god självinsikt.
”Vi bogserar dig vid behov under ett helt år för bara 486 kronor” stod det.
Måste nog sätta planerna på bilbyte i verket med det snaraste.
Synd att det har blivit så farligt att cykla.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Apropå bilar så har jag återsett Honom. Den unge mannen i dyra sportbilen som gav mig namnet Klimakteriehäxan. Nu har han bytt bil och har – naturligtvis – en stadsjeep.
Gjorde superförbjuden u-sväng med tjutande däck och körde sedan om mig och två bilar till på fel sida om trafikdelaren.Vi stod och väntade på grönt. Sånt bekymrar inte en Supermacho....
Om du inte läst hela bakgrundshistorien hittar du den i arkivet:
http://klimakteriehaxan.blogspot.com/2004_12_01_klimakteriehaxan_archive.html
DS

Livet efter tsunamin

Två röster i radio i morse.
Två människor som bytt liv.
-Det måste gå, sa hon.
-En dag i taget, sa han.
De menade samma sak. Att allt hade varit nattsvart, för djävligt, bortom det fattbara.
Men att människan ändå är skapt så att hon går vidare.
Kvinnan sa:
-Förut var jag mamma. Nu är jag bara Maria. Och änka. Barnlös.
Hon hade två små pojkar.
Mannen förlorade sin fru, sin lilla dotter och sin son.

Vi som inte direkt drabbades av tsunamin har drabbats ändå. I bästa fall.
Vi har drabbats av en insikt – insikten om hur fort allt kan förändras.
Då är frågan hur man förvaltar den insikten: stoppar huvudet i sanden som en struts?
I så fall sitter man ju fast.
Drar täcket över huvudet?
Då ligger man ju kvar.
Öppnar ögonen och ser sig om?
Det kan faktiskt betyda att man ser nya saker. Saker som funnits där länge, och därför betraktats som självklara – ja nästan eviga. Och får man väl upp ögonen för dom är det dags för handling.

Dags att berätta för vännerna att dom är uppskattade. Dags att gå hem och klappa på man och barn. Dags att skicka en blomma. Dags att hälsa på grannen som aldrig kommer utanför dörren. Dags att rensa bort en massa personligt skräp. Dags att be om ursäkt för förflugna ord. Dags att ringa mamma.
För man vet ju aldrig när det är dags för nån att dö.
Det borde tsunamin ha lärt oss, vi som så att säga inte drabbades.

Copyright Klimakteriehäxan

Diskmaskinsfascism

Konsten att ladda en diskmaskin är värd ett eget kapitel.
Visst är det märkvärdigt och mer än så.
Att det ska vara så svårt.
När det är så lätt.

En diskmaskin ska packas med smutsdisk inifrån och utåt. Inte tvärtom.
Den smutsiga disken ska inte ställas in i maskin med ren disk. Surprise, surprise!
Muggar och kaffekoppar ska ställas med öronen åt ett och samma håll. Jodå.
Glas ska ställas tätt och rakt.
Det ska tallrikar också.
Det är så här vi resonerar, vi diskmaskinsfascister.
Vi är många och alla är faktiskt inte kvinnor.

Jag brukade luncha med en manlig kollega i det trånga och inte alltför charmigt inredda lilla personalköket. Vi hade många gemensamma intressen och mycket att tala om, vilket gjorde luncherna roliga även om menyn var av överblivet-typ. Vi upptäckte snart ytterligare ett hett samtalsämne: vi var båda diskmaskinsfascister.
Våra IDIOTER till arbetskamrater trodde att man i diskmaskinen kunde kasta in glas och porslin blandat med plastburkar, kaffefilter och en och annan engångsförpackning. Allt i en hög som mest liknade plockepinn (om nu någon råkar minnas det gamla sällskapsspelet).
Det visar sig också att kampen mot diskmarodörerna måste föras på bred front – således inte sällan även på hemmafronten.

Diskmarodörerna förutsätter dessutom alltid att Någon Annan startar maskinen. Samma Någon Annan väntas dessutom plocka ur den rena disken när den är klar. Och minsann kan man då, medan maskinen bubblar och går, med en elegant handrörelse ställa i från sig sin smutsiga kopp/tallrik/mugg varhelst det finns en ledig fläck i köket.
För då kommer väl, säkert, Någon Annan och tar rätt på skiten.

Vad gör då vi diskmaskinsfascister åt saken, mer än att gnälla?
Vi ikläder oss inte sällan Någon Annans kläder.
Och tar hand om disken.
Suck.

Copyright Klimakteriehäxan

Träaktiga karlar...

Träarbetare är inte träaktiga. Ifall man hade trott det.
Träarbetare har humor.
Fick det klart för mig i morse när jag lyssnade på radio.
Hur skulle det annars vara möjligt att man på ett sågverk
i Söderhamn har utsett en man vid namn Enar Grankvist till klubbordförande.
Svårslaget!

Zäta är död - och jag en idol fattigare

Idoler tror jag mig inte ha haft så särskilt många. Möjligen har de inte varit tillräckligt stora utan bara sjunkit undan i minnet, aldrig saknade.
Men en person har haft idolstatus hos mig nästan sedan sina första framträdanden: Monica Zetterlund, ibland kallad bara Zäta. Henne kommer jag att sakna.

Jag upptäckte henne tidigt. Det kan ha berott på att vi båda har våra rötter i Värmland. Fast den musik hon sjöng var inte ett självklart val i en omgivning snart hårt präglad av dansband.
För även om pappa Zetterlunds orkester spelade till dans så var det en jazzigare sort. Tyvärr är jag alldeles för ung för att ha hunnit uppleva Monica som en liveröst att dansa till. Men det har gottgjorts med råge med alla skivorna, alla showerna, alla tv-programmen.

Genom Monica Zetterlund fick jag också nya ”bekanta”. Toots Thielemans, till exempel. Vilket samspel! Bill Evans var ingen för mig förrän han satt vid pianot och spelade med Monica. Olle Adolphson fick ny mening tack vare henne. Steve Kuhn har väl inte så många ägnat en tanke sen han lämnade Monica Zetterlund. Och vilken lycka när just hon av alla människor klev upp på scenen som en ren överraskning och deltog i Cornelis Vreeswijks föreställning ”Getinghonung” på Börsen just den kvällen jag och min kompis var där!

Hon hamnade ständigt i nya, suveräna kombinationer, både musik- och textmässigt.
Samarbetet med Hasse och Tage har det skrivits spaltmeter om redan på premiärernas tid.
Jag tror att jag sett dem alla. ”Du gamla du fria” i deras ”zigenarversion” är odödlig. Och det är bara ett av alla nummer.
Talrollerna har också varit fantastiska.
-Unifôrmer, dä ä mett liv dä se!
Se där en replik som aldrig blir för gammal…
Och Utvandrar-Ulrika – Vilhelm Moberg måste väl ha specialskrivit rollen för Monica???

I min cd-hylla finns den stora svarta boxen som gavs ut för några år sedan, sex cd med det mesta av hennes bästa.
Där fattas ändå en rad nummer som, trots ”Monicas vals”, ”Sakta vi gå genom stan” och många andra fantastiska framträdanden, tillhör bevisen på hennes särklass – och som för mig, hur man än vrider och vänder på saken, hamnar överst på topplistan. Det är Povel Ramel som skrivit, speciellt för just Zäta.

Jag tänker på ”Håll musiken igång” och ”Den sista jäntan”, båda ur Knäppupps ”På avigan”.
Stämningen i tältet (som Knäppupp döpt till Blåstället, såna skämtare var dom!) blev magisk, i alla fall minns jag det så. Povel och Monica i kepsar, en duett så gruvligt svår och så gruvligt originell och så gruvligt medryckande.
Och sedan Monica ensam, den sista jäntan från skogen som hade lite udda minnen av kärleken i olika former – och ett påtagligt bevis i sin livmoder på att den funnits.
Den LP:n slet jag ut första exemplaret av.

Sista gången jag såg henne på scenen var på Stockholms Jazzfestival för några år sedan. Hon kom in stödd på en mans arm och dessutom en käpp, hon satte sig på en stol. Hon sjöng. Det var också magiskt.
Men ännu mera häftigt blev det när publiken tackade henne för sången, som väl trots allt inte höll sig kvar i den klass där hon hade en reserverad plats under sin storhets dagar.
Vi i publiken applåderade, stampade och skrek och det ville liksom inte ta slut.
Jag minns klumpen i halsen.
Såg min idol sitta där med ett litet leende.

Undrar om hon tänkte det som hon ofta påstås ha tänkt: att hon inte riktigt förstod reaktionerna, att hon aldrig förstod hur stor hon var för så många.
Sedan leddes hon ut och jag återsåg henne aldrig.
Nu är jag en idol fattigare.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Om en vecka eller så går två dokumentärer om och med Zäta i repris i SVT. Jag ska se dem, igen. Har du inte sett dem – då måste du!
Vill också gärna tipsa om hörboksversionen av ”Hågkomster ur ett dåligt minne”, Monica Zetterlunds memoarer som hon läser själv. DS

Min son ser ner på mig

Min son ser ner på mig.
Det har han gjort länge.
I flera år faktiskt.
Det sattes på sin spets det året han fyllde 15.
Plötsligt lade han armen om mina axlar, och sa med tuppkycklingens nyfunna djärvhet:
-Lilla mamma!
Och så såg han ner på mig, från sin höga höjd – i dag 193 centimeter, om inte han växt ytterligare en bit den senaste veckan.
Men nu tycker jag att det räcker. Jag vill inte ha min gullplutt längre.

Så mycket händer från de först uppmätta centimetrarna (53) till dess att de har hunnit bli ytterligare 140 stycken.
Första året kröp jag runt honom med kameran så gott som dygnet runt. Allt han gjorde var värt att dokumentera:
Titta! Nu gäspar han! (knäpp knäpp)
Oj! Han ler! (knäpp knäpp knäpp)
Han nyser – urgulligt! (knä… nä den hanns inte med)
Kolla han sitter! (knäpp igen)
Nej men åh så häftigt – HAN SOVER!
Han skrattar så FANTASTISKT sött!
Han försöker krypa!
HAN KRYPER!
Knäpp knäpp knäpp osv osv osv.

En vacker dag kom barnets far hem med en videokamera. Då varierades knäppandet med ett mer diffust surrljud. Kassett efter kassett rullade på. Den förstfödde fortfor att vara fantastisk.
Han tog sina första steg till ackompanjemanget av knäppandet från den fotograferande mamman, som lyste av ohöljd förtjusning och stolthet. Vilken kille! Praktunge! A-barn och mirakelgosse!
Till saken hör att ingen av alla dessa bilder (som nästan undantagsvis expressframkallades, självklart, hur skulle man kunna vänta?) – inget av dessa fotografiska mästerverk gick att kasta. Trots att det kunde finnas tio kopior som visserligen inte var gjorda på samma negativ, men som ändå var så gruvligt likartade att beskådaren fick skärpa sig för att se skillnaderna.
Efter stor vånda kunde farmor och mormor eventuellt få några enstaka foton i posten.

När barnledigheten ebbade ut och dagis tog över blev det lite glesare mellan fotograferingstillfällena. Men dom finns där i förvar: klassbilderna, semestrarna, födelsedagarna, sandlådorna, julaftnarna, kälkbackarna, badstränderna, släkten.
Och nu står vi inför nästa stora fototillfälle:
Den lille pojken håller på att bli stor på riktigt.
Nu tar han studenten.

Vi har handlat kostym och vit skjorta – fast ingen slips och inga ”riktiga” skor, det finns gränser för hur långt traditionerna kan hävda sig.
Och när vi väl har fått njuta av honom i en vit mössa (som man kan frukta inte kommer att vara vit särskilt länge) står det inte på förrän vi – det tror vi åtminstone – får gå till Slottsbacken för att se barnet gå Högvakten.
Knäpp knäpp knäpp och surr surr surr säger det då.
Den fotograferande mamman fortsätter att stolt dokumentera (och får kanske en tår i ögonvrån).
Livet kan betraktas som en enda lång rad av fototillfällen.
Är det rentav dags att köpa ny kamera?

Copyright Klimakteriehäxan

Maskros - värd att älska

Maskrosen är en hatad växt.
Men i min värld en fullständigt ljuvlig blomma. Ett löfte om att sommaren är på väg.
Maskrosen är en liten intensiv sol om man så att säga tittar den i ansiktet på nära håll – och en underbar kaskad av ljus och liv om man ser ut över en äng där den spritt sig alldeles obehärskat.

Visst kan jag förstå att man blir lite irriterad om mödosamt planterade krokus, scilla och tulpaner plötsligt drunknar i maskroshavet i trädgården. Fast vi som håller oss till odling i balkonglåda några våningar över marknivån, vi får ju aldrig det problemet.
Jag gör det jag tror ingen annan gör:
Jag plockar maskrosbuketter och sätter i vas. Det har jag gjort i åratal, min kärlek till maskrosen är gammal.

Minns när min förstfödde satt i barnvagnen och förundrat såg på medan jag plockade en jättebunt. När jag fått ihop tillräckligt många sträckte jag fram buketten mot honom. Han tittade – och sen storskrattade han, ett lyckligt bebisskratt över den färgstarka skönhet som han aldrig tidigare skådat.
Sånt glömmer man inte.

I morse sprang jag ut på lätta fötter och gjorde en ny bukett.
Nu står den i favoritvasen mitt på matbordet. Hela köket skiner upp, det märks inte längre att ingen putsat fönstret, att golvet borde våttorkas (igen).
Det är klart att man inte kan plocka blommor i stället för att städa. Och maskrosbuketten vissnar förvisso fort, ännu fortare än golvet blir nedsmutsat på nytt.
Men jag vet bestämt vad jag tycker är roligast.
Härliga maskros!!!

PS Inser plötsligt att dessa rader sammanfaller i tiden med miljöpartiets kongress – här finns absolut inget samband, vill jag understryka! men visst, De Gröna har valt en väldigt trevlig partiblomma! DS

Copyright Klimakteriehäxan

Fifteen smiles for females

This little message appeared in my mailbox the other day.
Typical shareware, isn´t it?
You can never share too many smiles with other people!

1. Don't imagine you can change a man -- unless he's in diapers.
2. What do you do if your boyfriend walks out? You shut the door.
3. If they put a man on the moon -- they should be able to put them all up there.
4. Never let your man's mind wander -- it's too little to be out alone.
5. Go for the younger man. You might as well, they never mature anyway.
6. Men are all the same -- they just have different faces, so that you can tell them apart.
7. Definition of a bachelor: a man who has missed the opportunity to make some woman miserable.
8. Women don't make fools of men -- most of them are the do-it-yourself types.
9. Best way to get a man to do something is to suggest he is too old for it.
10. Love is blind, but marriage is a real eye-opener.
11. If you want a committed man, look in a mental hospital.
12. The children of Israel wandered around the desert for 40 years. Even in Biblical times, men wouldn't ask for directions.
13. If he asks what sort of books you're interested in, tell him checkbooks.
14. Remember a sense of humor does not mean that you tell him jokes, it means that you laugh at his.
15. Sadly, all men are created equal.

Nu handlar det faktiskt om gummistövlar!

Den hösten jag nyss hade börjat skolan hände flera minnesvärda saker.
Min farfar dog. Det var sorgligt och konstigt.
Men vad värre var: jag fick röda gummistövlar. Brandkårsröda! Det fanns väl inte? Jodå, åtminstone ett par.
Pappa hade en butik med diverse varjehanda i sortimentet – däribland gummistövlar. Det röda paret måste ha ingått i nån sorts provkollektion som han förmodligen fått till vrakpris (han gillade vrakpriser!)

Det var bara det att röda gummistövlar köpte ingen. Absolut ingen. Därför, ve och fasa, fick jag dom. Medan pappa sålde svarta och bruna till betalande kunder.
Och om det nu för tiden kan vara ett rejält plus att vara ensam om ett klädesplagg – så var det på den tiden varken mer eller mindre än en katastrof. Traumatiserande. INGEN annan hade ju något liknande!

Men även om jag nu påstår att jag fick men för livet av de röda stövlarna, så visar det sig i alla fall att jag alldeles glömt bort deras existens tills vi började prata om den färgglada trenden som rått under våren.

Den modemedvetna har ju numera gummistövlar i glada mönster och färger. De mest envetna modeslavarna kan använda såna även i torrt väglag, men då blir det väl å andra sidan rätt så fuktigt från insidan. Så det jämnar ut sig, liksom.

Variationerna på stan är hur många som helst: blommigt, randigt, rutigt, leopardmönstrat. På trädgårdsmässan för en tid sen fanns en jordgubbsmönstrad variant – klart tilltalande för en äkta jordgubbsfreak som jag.
Nej, jag har inga gummistövlar med jordgubbar på trots det. Har inte haft några stövlar över huvud taget på decennier. Kommer med största säkerhet inte att skaffa några heller.

Jag har förstått vitsen med såna när man kliver i kantarellskog eller forcerar en leråker i nåt annat angeläget ärende. Men jag har aldrig tyckt att det är några trevliga fotbeklädnader.
Mina egna ungar vägrade gummistövlar tidigt, och jag lät dom slippa. Fast jag tror förstås att hade det funnits såna skojiga som modet föreskrivit den senaste tiden, då hade nog åtminstone dottern förlängt sin stövelperiod.
Då hade ju alla andra småtjejer haft likadana också.

Jag accepterar att jag är en otrendig människa, till skillnad från min arbetskamrat som lät så förunderligt irriterad härom morgonen.
-Shit, det regnar inte i dag heller. Inte en droppe! sa hon.
-Vad menar du?, sa jag, som inte vet något bättre än att vakna till vårsol och koltrastsång i skir grönska – utan regn.
-Stövlarna, sa hon.
-Jag får ALDRIG använda mina nya gummistövlar.
Gula med prickar i regnbågens alla kulörer, fick jag veta.

Det kändes alltså betryggande att i tidningen dagen därpå plötsligt se något väldigt välbekant i en annons:
Svarta gummistövlar.
Till fyndpris.
Ett måste!

Vad ska alla trendtjejer nu ta sig till med sina blommiga, randiga, skojiga stövlar?
Men det är klart: om vi ska ta oss igenom en lång och blöt sommar funkar det väl. För även om mina röda var gruvligt otrendiga (ordet fanns inte ens) så klarade dom vandringen till skolan i pussar och pölar.
Det gör förhoppningsvis de gladmönstrade också.

PS Lite märkligt är det kanske att jag sedermera blivit en hängiven älskare av just röda skor (se en tidigare Häx-text: Det är jag som är flickan med de röda skorna).

Copyright Klimakteriehäxan

Kärleksbrev till J-O Waldner

Älskade J-O!
I åtminstone ett hänseende (förmodligen det enda) är jag väldigt lik en kines.
Jag älskar Dig.
Det har jag gjort i flera decennier, Dig fullständigt ovetande. För vi har alltid haft många mil emellan oss, plus en kameralins och en glasruta.

Där har jag suttit framför tv:n med tummarna hårt inklämda så att naglarna gått in i handflatan. NÄSTAN blundat när det blivit för jämnt, när ballongplockningarna blivit många, när man känt på sig att en till KANSKE han klarar men sen är det väl ändå kört?!
På den gamla (goda?) tiden när det hette set och gick till 21 hann man våndas mycket.
Sedan reglerna ändrades och det gällde att ro hem elva bollar blev det hårt tryck redan från början.
Och spännande, nästan alltid.

Senast under OS i Aten när jag så innerligt gärna ville att Du skulle vinna guldet – igen.
Och så i dag, mot Samsonov, mitt i arbetsdagen. Nu blev det en onödigt kort maskningsaktion från min sida – de fyra gamen gick snabbt och Du kom aldrig riktigt igång, rynkade pannan, hann inte med i svängarna... Utslagen.
För gammal? Äsch.
För tung? Äsch.
Sen kan DN:s krönikör skriva om dina bilringar hur mycket som helst – även om han nu använde sig av det engelska uttrycket ”love handles” som låter så mycket trivsammare. Men inte har Du några bilringar!!! Inte om man jämför med riktiga Michelin-farbröder, såna som man minsann träffar vareviga dag.

Nu måste vi alla Dina fans, kineser och andra, önska Dig god tur i fortsättningen. Vi vet att du har slirat ibland men vi förlåter, förstås. Det är nu det gäller!
Håll i slantarna, dratta inte omkull på krogen, tappa inte koncentrationen. Fixa framtiden!
Det är Du så väldigt väl värd.
Och vi som älskat Dig så länge fortsätter att göra det i många år än.
Vår hjälte!

puss från häxan

Copyright Klimakteriehäxan

Om klackar och sippor

Så här års börjar tjejerna på stan höja sig ur mängden.
Bortåt en decimeter.
För det är nu, när slasket torkat upp och sipporna spirar, som de höga klackarna kliver fram ur garderoben som ytterligare ett gjutet vårtecken.
Snyggt, eller hur?
I alla fall ofta.
Men en gåta kvarstår.
Hur långt, och hur länge, kan man verkligen klara sig på sylvassa klackar?
På de mest skiftande underlag, dessutom.

Har nyss varit i Lettlands huvudstad Riga och turistat runt i den gamla stadens kullerstenskvarter. Där fanns dom, klacktjejerna. Och dom tog sig fram med fart och fläkt, ingen ramlade och bröt benet eller drabbades av minsta vrickning som jag kunde se.
Min kompis som bor i Riga försäkrar på heder och samvete att samma eller i alla fall snarlika damer kan ses flanera på den ofantligt långa sandstranden i Jormala – i samma fotbeklädnader, lika höga klackar...

Dom finns i Stockholm också. Ett par kanonsnygga stövlar med stiletter under hälen skyndade Strandvägen fram härförleden. Stövlarna var så iögonenfallande häftiga att jag nästan inte såg vem dom satt på – men det visade sig vid en hastig blick vara Björn Borgs fru. Kunde förstås lika gärna ha varit Lill-Babs, som väl innehar svenskt mästerskap i högklackat.
Apropå sippor som spirar, förresten – spiror är ju ett vid det här laget fulltständigt uråldrigt uttryck för ben. Men smaka på ordet sippa – jag råkade göra det. Hade aldrig tänkt på saken förr, men nu blev jag upprörd å sippornas vägnar.
HUR kan dessa ljuvliga vårblommor, både de blå och de vita, ha drabbats av ett namn som sammanfaller med pluralformen för – och nu citerar jag Nationalencyklopedin:

sipp adj. ~t • överdrivet korrekt och anständig särsk. på det sexuella området {SYN. pryd}: de ~a i församlingen förfasade sig över att ungdomarna höll om varandraBET.NYANS: om handling e.d.: "Inga vulgariteter, älskling", sade han i ~ tonHIST.: sedan 1734 i bet. 'tillgjort fin'; 1802 i bet. 'pryd'; av lågty. sipp, ty. zipp med samma bet.; av ljudsymboliskt urspr.

Visst är det fräckt, rent av elakt?

En sak till från Lettland som gjorde ett outplånligt intryck: man kunde KÖPA blåsippor, i små buketter. Så otroligt förbjudet för en svensk!
Vitsipporna är tack och lov så flitigt förekommande och så pålitligt självspridande att man fortfarande får plocka dom.
Och om någon råkar rusa ut med stilettklackarna på i vitsippsbacken så förstår jag det.
De är ju oemotståndliga.

Copyright Klimakteriehaxan