I bröllopstankar

Bernhard och Liv har gift sig. Ett prydligt par: hon i urringat vitt, han i svart med fluga. De ler förnöjt rakt in i kameran och allt är precis som det ska. Ett nytt liv i ljuvlig tvåsamhet ska ta vid, tills döden skiljer dem åt…
Nej, jag känner inte de lyckliga tu. Har faktiskt inte en susning om deras historia, deras liv, deras situation.
Men jag har fäst mig vid dem därför att de är ett tydligt exempel på en trend som jag har spanat in: Trenden att vänta riktigt ordentligt länge med att annonsera ut sitt bröllop i tidningen.

Liv sa nämligen ja till sin Bernhard för FEM år sedan. Jo, det står så i deras egenhändigt hopknåpade och insända text.
Nåja men ett brudpar kan väl inte vara en trend?
Nej.
Men vi kan ta Annicka och Oscar. De hade en ”oförglömlig dag” i juni 2003. Bröllopsbilden fanns i morgontidningen nyligen, nästan två år senare. En lika ”fantastisk och oförglömlig dag” inträffade i Stefans och Charlottas liv i början av juni 2004. Och bara någon liten vecka senare gjorde Marie och John slag i saken.
Uppräkningen kan göras mycket, mycket längre – jag har haft koll ett tag – fast jag tror i ärlighetens namn att just Liv och Bernhard har rekordet.

Vad är förklaringen? Varför vänta tills brudklänningen har gulnat, maken fått kalaskula, barnen hunnit börja på dagis – innan man gör slag i saken och sätter in sin lilla bröllopsannons?
Har det blivit för dyrt? Förvisso var det alldeles gratis att få in en bröllopsbild i tidningen för sisådär 15-20 år sedan, men eftersom alla turer kring en bröllopsdag ändå kostar massor av pengar kan väl inte några hundra till göra så stor skillnad. Den gubben går alltså inte.
Ändå är detta den enda tänkbara förklaring jag kan komma på.
Nej, förresten.

Det finns en till, men den är inte rolig att tänka på. I alla fall inte för den som eventuellt går i rosaskimrande giftastankar, med diamant i blick och med nyss inhandlat spetsnattlinne, designat för den högtidliga bröllopsnatten – en skir särk gjord med ett enda syfte: den ska slitas av nästan innan det tagits på.
Och vad kan den här andra förklaringen då vara?
Jo det måste vara Den Stora Skepsisen.
”Är nu detta Min Rätta Livspartner?”
”Kommer vi att leva lyckliga i eviga tider?”
”Borde jag inte ha funderat ett varv till?”

Någon tänkare har påstått att varje normalt funtad människa som går åstad och gifter sig bör drabbas av svår ångest inom ett dygn efter vigseln – en ångest bestående av just sådana frågor.
Grubbleri som gjort för att plocka över The Runaway Bride från fiktionens värld till verkligheten.
Lyckligtvis går väl denna ångest ganska snabbt över i de allra flesta fall.
Men ska det behöva ta ett helt år – eller FEM???
Det är ju precis så här års, mellan hägg och syrén, som bröllopsklockorna brukar klinga som flitigast.
Gifter man sig i häggdoft borde man väl kunna annonsera innan syrenerna har vissnat? Eller åtminstone mellan syren och hägg? Med lite tro på den ljusnande framtid!

En spaltdecimeter från de tvekande nygifta återfinns en annan kategori bilder. Brudparen från förr som ofta klarat av fem decennier i varandras sällskap. Ibland är det ateljéfotot från anno dazumal som går i repris, ibland är det nytaget med flint och skrynklor. Oavsett vilket är kontrahenterna värda all respekt. Här handlar det med största säkerhet om hårt arbete, ihärdighet och tålamod, kryddat med lite flax och en god portion humor.
Det är tur att sådana par också visar upp sig i tidningen, bredvid dem som tvekat att kungöra sitt nya civilstånd i åratal.

Tur för oss som gärna vill tro på en ljusnande framtid för ROGP – en intresseförening jag föreslår att någon bildar.
Den smidiga förkortningen ska stå för Romantiska Och Giftaslystna Personer, och medlemskap ska vara öppet för folk i alla åldrar. Tvångsrekrytering omöjlig.
Lycka till!

Copyright Klimakteriehäxan