Kan jag hålla mig?

Böcker är en ständig källa till glädje, ett pålitligt samtalsämne och alltid något att blogga om.
Dessutom blir man rikare av böcker - både av att äga dem och att läsa dem.
Men böcker skapar också problem.
Cornelia till exempel håller på att drunkna i böcker.

Jo tack, jag vet hur det känns. Trots att man har meter efter meter med bokhyllor där hemma räcker det inte till. Böckerna ligger på längden och på tvären, slarvigt inkastade i väntan på ordentlig insortering i bokstavsordning (självklart! efter författarens efternamn! vad annars?)
Vissa författare som är rikligt representerade får stå i dubbla rader - en Ed McBain i första raden, trettitre andra i osynligt läge.

Själv har jag kommit dithän att jag egentligen inte längre tycker om inbundna böcker. Det finns ytterst starka skäl för det:
De är för dyra. Tre hundra spänn är faktiskt en hel del pengar.
De är för tunga. Vilket man upptäcker när man dunkar sig på näsan med en tegelstensroman, om man inte märkt det tidigare - jag tillhör det folk som alltid läser innan jag ska sova.
Och det tredje skälet, som jag redan varit inne på:
De tar för stor plats.

Tacka vet jag pocketversionerna: billigare, lättare, mindre.
Och nej, det är inget problem att vänta. De allra flesta böcker kommer nu för tiden ut jättesnabbbt i pocket. Ytterst få böcker är jag så angelägen om att läsa att några månader hit eller dit spelar någon roll. Det finns ändå alltid travar med olästa saker, och jag kommer alldeles uppenbart inte att hinna läsa alla bra böcker som borde läsas - därtill är livet alldeles för kort.

I fjol åkte jag till stora bokmässan i Göteborg för första gången. Hade talat om det i många år, men det blev aldrig av. Jag fick den där sista avgörande kicken när jag genom att svara på någon fråga fick två gratis mässbiljetter av en tidning. Beställde tåg, bokade in mig hos en väninna som bor i Göteborgs utkant och drog i väg.
Jag hade en bestämd föresats:
Att inte köpa böcker.
Inte en enda bok skulle med hem.
Resväskan hade jag anpassat därefter. Den var alltså redan full när jag for dit.

Nå, hurdan är jag när det gäller att hålla föresatser och avgivna löften?
Jo tack, väldigt pålitlig skulle jag vilja säga.
Vanligtvis, alltså.
Men den här föresatsen var ju fullständigt huvudlös.
Jag tror jag kom hem med nio böcker, varav flera inbundna - där rök alltså till och med den
principen.
Lösa kassar fylldes dessutom av diverse broschyrer och gratistidningar som jag hade begåvats med i mässträngseln.

Kul var det, fast svettigt och stökigt.
I år ska jag dit igen.
Men den här gången väljer jag att inte avge några som helst löften.
Tror att jag tar den där väskan som kan expandera om packningen växer.
Men det får åtminstone bli bara pocket. En viss avhållsamhet skulle vara klädsam.
Eller?

Copyright Klimakteriehäxan

Fuck the Sopranos!

Det finns en amerikansk skådespelare som heter James Gandolfini.
Han har en bärande roll i en av de mest prisade och betittade dramaserierna i tv: The Sopranos, en internationell megaframgång – också här i Sverige. Den ska komma igen i höst, ser jag i spalterna.
Något att vänta på? Nej, inte för min del.

Gandolfini är ingen snygging. Han är överviktig, tunnhårig, klumpig. Och han spelar en man som är maktmissbrukare, kvinnoförtryckare, självcentrerad, grym, våldsfixerad och fullständigt opålitlig. En riktig otäcking, helt enkelt.
Resultat: han är superpopulär.
När serien började sändas föregicks den av enorm publicitet. Alla drogs med, jag också. Många i bekantskapskretsen förvandlade Sopranos-tid till högtid, tystnad påbjöds och andäktigt bänkade man sig i tv-soffan.
-Det är sååååå BRAAA! suckade folk.
Priserna haglade över Sopranos, säsongerna blev fler, gagerna blev ännu högre.
Men jag tvärtröttnade.

Jag fick alldeles för många ”fuck” i minuten för att härda ut.
Tro inte att jag är en liten blyg viol som inte tål fula ord. Jag har ett riktigt välfyllt förråd av så kallade ”four letter words” – ”runda ord” låter så gulligt – på flera språk, och jag använder dem också. Tyvärr, för vackert är det inte och inte särskilt charmigt eller kul heller. En dålig vana som inte låter sig brytas så lätt.
Fast jämfört med personerna i Sopranos talar jag barnkammarspråk. Jag försökte en gång räkna hur många gånger de lyckades klämma in ett ”fuck” på en kort stund, men tappade räkningen snabbt. ”Fuck, fuck, fuck” skreks, viskades, hojtades – det bara sprutade ”fuck” in i mina öron – vilken överdos! Tröttsamt, fantasilöst, fult!

Minns inte vad det stod i textremsan på svenska, men det behövdes förstås ingen översättning.
Alla svenska tv-tittare vet väl vid det här laget att ska man framstå som stor, stark och tuff på engelska ska man säga ”fuck” och säga det ofta. Också smågrabbar gör det.
Då blir man lika häftig som Gandolfini-gubben i Sopranos.
Tacka vet jag Desperate Housewives.
Där blir det också ”fuck” ibland, men åtminstone stundtals med romantiska förtecken och i ordets ursprungliga betydelse.
Ikväll är det de desperata husmödrarna igen.
Tystnad påbjuds och jag kryper upp i fåtöljen framför tv:n.
Fuck the Sopranos, säger jag.

Copyright Klimakteriehäxan

Söndag - en dag för resor

Söndag är resdag.
Hurghada från 4 725:-. Låter exotiskt och spännande.
Tio dagar i Venezuela 8 990:-. Riktigt originellt, eller hur?
Kryssning i Västindien, under 7 000:-. Måste vara underbart lyxigt.
Eller kanske ett återbesök på pålitliga Gran Canaria? Man kan komma undan med ett par tusenlappar.

Söndag är alltså den dagen när tidningarna har sina resebilagor. Och eftersom vi nu går mot mörkare tider här hemma är det angenämt att drömma sig bort, gärna långt bort, till platser där vattnet alltid håller dräglig badtemperatur, kvällarna är ljumna och frukterna solmogna.
Men det finns oftast ett eller annat hinder för att göra verklighet av drömmarna. De vanligaste stoppklossarna heter tid och pengar.

Det fanns en tid när jag på ungkarlars vis plötsligt såg en annons, högg tag i en reslysten kompis, bytte arbetsdagar med en mindre resbenägen kollega och vips! var vi på väg någonstans för några hundralappar. Inte på lyxsemester precis, men till ett litet äventyr som aldrig hade varit gripbart om inte charterresan hade uppfunnits, tillsammans med systemet med restplatser och sista-minuten-resenärer i lycklig kombination.

Sedan dess har planeringsbehovet ökat. Skola och barn sätter nya gränser, och försök roffa åt er fyra restplatser samtidigt på ett och samma hotell får ni se hur lätt det går!
Nej, det är bara att bli ordentlig, planera, boka i tid, betala fullt pris och bestämma sig för att gilla läget.
Faktiskt är det ju så att själva planerandet är en njutning i sig. För inte ska jag ha någon solsemester i vinter.
Inte kommer jag att dimpa ner i Hurghadas sand eller plaska i karibiska vågor. Projektet stannar av redan innan det börjat, så att säga.

Men för den som verkligen kan och får dra iväg erbjuder Svenska Dagbladet i dag viss hjälp med förberedelserna. Tidningen har samlat ihop en utrustning för vinterns solsemester – för den som, enligt rubriken, vill ”hålla stilen”.
Här är inköpslistan:
Bekväma gympadojor 1 200:-
Rosa solglasögon från Dior 2 000:-
Solkräm 568:-
Bikinibyxa 445:-
Resebag 10 990:-
Passfodral 1 350:-
Resväska 2 949:-
Vattentäta plastfodral för kamera, mobil, pass och pengar tillsammans 785:-
Summa: 20 287:- om jag räknat rätt i mitt resfebriga tillstånd.
Då har jag ändå valt bort myggnätet.

Och märk väl: för det priset får man sola topless. För någon överdel till bikinibyxan nämns inte. När du shoppat klart önskar jag lycka till i jakten på en riktigt billig resa!

Copyright Klimakteriehäxan

Stäng genast av datorn!

Jag menar det.
Stäng av datorn och gå ut!
Jag kom just in från en timslång promenad (nybörjare i stavgång, ifall ni vill veta).
Och det är bara alldeles nödvändigt att njuta av en sådan dag som denna.

Himlen är blå, vattnet är nästan spegelblankt, grönskan är massiv med inslag av höstrött, gult och orange.
Man behöver inte ta på sig en massa kläder.
De enda det är synd om är småbarnen, vars mammor ängsligt tittat i almanackan och satt på de små liven ulltröja, jacka och mössa med öronlappar.

Med riktig tur finns det en ledig stol på en uteservering – perfekt för en fika eller kanske en sen lunch/tidig middag.
Bättre än så här kan det inte bli.
Och om jag förstod väderkartan rätt så är det inte bara vi i Stockholm som har denna fantastiska septemberdag, utan en stor del av landet.
Så gott folk, stäng av.

Jag ska bara bära in datorn från balkongen, där solen gassar och blommorna faktiskt kräver mera vatten.
Och stänga av.
Sen går jag ut igen.
Häng med vetja!
Datorn står ju kvar när solen gått ner, eller hur?

Copyright Klimakteriehäxan

Hur stajlat har du hemma?

Titt som tätt dräller det in lappar i vår brevlåda.
”Vi söker objekt” står det.
Mäklare vill sälja vår bostad till någon annan.
Och göra sig en rejäl hacka på köpet.

Alla som varit ute i bostadssvängen vet hur det går till. Överdrifterna står som spön i backen. Vissa ”objekt” glömmer man aldrig. Som t ex lägenheten på Fyrverkarbacken. ”Sjöutsikt” stod det i annonsen, och utsikterna att ha vatten inom synhåll verkar i alla fall lockande på mig. Så jag gick dit.

Innehavaren själv stod för visningen. Helst ville han visa sin breda säng med röda sammetsdraperier runt om. Drog man undan draperiet vid huvudänden var där en jättestor spegel. Och tittade man upp i taket så upptäckte man att där satt det också en spegel. Väldigt trevligt, försäkrade mannen och log menande. Av Mälarens vattenspegel syntes däremot inget. Jo, om man trängde sig ut genom ett smalt fönster och hängde över fönsterbrädan på ett fullständigt livsfarligt sätt kunde man faktiskt ana en strimma vatten – eftersom detta var på hösten, efter lövfällningen. På sommaren skulle man absolut inte kunna se en vattendroppe.
Jag flydde därifrån, i stället för att flytta dit.

En annan bostad som lät frestande när den beskrevs på mäklarsvenska låg i Vasastan. Stor och
rymlig, visst. Men med bladguld i halltaket, en väggfast fontän och medaljongtapeter så tjocka att de förmodligen behövde brytas loss med spett. Varje kvadratcentimeter formligen gallskrek REPARATIONSBEHOV. Möjligen ett fynd för hemmafixaren. Men för mig?
Tack, men nej tack.

En period trodde vi att vi skulle bo i hus. For runt till varenda förort, i söder, norr och väster.
Samt till Lidingö – som man ju inte får kalla förort. En liten villa på Ön verkade lovande.
”Naturtomt” hette det, och när man inte har naturligt gröna fingrar och dessutom tummen mitt i handen verkade det ju bra (om man alltså inte fattar att man är helt fel ute som över huvud taget tänker hus när man har sådana förutsättningar).

Men i begreppet naturtomt låg, i det här fallet, ett enkelt faktum: för att komma till huset, som låg högt upp på en bergknalle, fick man klättra upp för en lång och brant trappa. Kul med matkassar, barnvagn och en och annan resväska! Och vilken motion när snön skulle skottas! För att inte tala om vad som skulle hända om man råkade stuka en fot.
Jag föreslog mäklaren att de skulle skriva ”svärmorssäker” i nästa annons, men det var ett förslag han ratade så vitt jag vet.
Det blev i alla fall ingen affär.

När jag skulle sälja lägenhet själv ville jag helst slippa mäklare. Ett och annat hade jag ju ändå lärt mig. Att städa var nödvändigt. Det vill säga: att stuva undan var nödvändigt. Sedan fick man be en stilla bön att ingen började öppna garderobsdörrarna. Och så tipsades jag om att man skulle slänga in någon sorts bröd i ugnen – ingenting luktar mera hemtrevligt än nybakat bröd, och alla skulle kasta sig in i budgivningen, omgiven av de ljuvliga dofterna, det var tesen.

I dag är det betydligt mer avancerat än så.
Nu har någon uppfunnit nischen ”flyttstyling”. Kallas också ”homestaging”. Så här heter det i en reklamtext:
”Vi ser till att ditt hem visas från sin allra bästa sida så att så många som möjligt ska kunna tänka sig att flytta in”.
Det finns ingen prisuppgift, man måste ringa för att få den informationen. Mitt tips: det är inte precis gratis.
Å andra sidan hävdas det att priset på ”objektet” går upp med 10 procent om man har stylat innan spekulanterna tar av sig skorna i hallen.
Och så är kostnaden för insatserna avdragsgilla.

Studerar man företeelsen vidare visar det sig att det handlar om att få in rymd, luft och ljus. Bort med onödiga möbler och porslinsgubbarna som svärmor kommit med till alla födelsedagar. Sidenblommor till sopnedkastet och ny matta på fläckigt golv. Gardiner som stjäl ljus går bort, solkiga affischer i billiga ramar likaså.
Måste betyda att den som får sitt hem ordentligt flyttstajlat varken vill eller behöver flytta. Rensning betyder med automatik mer yta, ökad öppenhet, färre dammgömmor, större rymd.
Då blir det ju plötsligt en strålande affär – för uj så dyrt det är med flyttfirma!

Inte tror jag det berodde på vare sig städningen eller brödlukten, men i en stad där bostadsbehovet är enormt blir lägenheter sålda hur som helst. Det blev min också, för en summa som på den tiden kändes svindlande hög.
Och då var den ändå inte ett skvatt stajlad.
Alltihop är bara en prisfråga.
Får jag ett bud?

Copyright Klimakteriehäxan

Höstdagjämning

Inte är det väl möjligt att träden bytt till höstfärger över natten – men det var först i morse jag såg de rödgula inslagen i lövmassorna. Snyggt. Men illavarslande.
Det är höstdagjämning.
Fast termometern trotsar och visar på meteorologisk sommar.
Trots det går vi obönhörligt mot mörkare tider. Torra blad dalar mot marken, balkonglådornas innehåll slokar och överallt försöker man pracka på mig ljung i olika färger, eftersom det är
grönska som fungerar ända tills snön lägger sig som ett skyddande täcke över alltihop.

Jag längtar aldrig efter snö numera.
Visst kan jag minnas vackra vinterdagar men gnistrande drivor, men alldeles för ofta är vinter det samma som slask, brun sörja, grå himmel, tunga moln.
I vår familj går det en skarp gräns mellan mig och de övriga medlemmarna.
De andra tycker att det är en höjdare att dra till fjälls på vintern.
Jag fjällvägrar.

Efter att i flera år ha ansträngt mig, ja verkligen ansträngt mig, för att uppskatta pjäxornas järngrepp om mina fötter, dödsskräckframkallande skidbackar, samvaro i långa liftköer, after ski med fulla stockholmare och trånga rum fyllda av fuktiga yllesockor gav jag upp.
När familjen styrde norrut drog jag åt motsatt håll med en väninna. Till ljuset.

Så om man ser det på det viset är ju faktiskt den mörka årstiden något att se fram emot. Om familjen satsar på fjällen på nytt, vill säga.
Då kan jag kanske ta mig söderut igen.
Åt rätt håll, speciellt så här års när nätterna blir längre än dagarna.

Copyright Klimakteriehäxan

Vilken mamma är inte av curlingtyp?

Vad betyder egentligen curling-förälder?
Frågan kom per mail från min väninna i utlandet.
Jo, visst, jag kunde ju svara.
Curling-förälder = ungefär överbeskyddande, en som sopar så att stenen (läs ungen) ska glida långt, lätt och rätt, det var min förklaring.

Uttrycket är myntat av en dansk, Bent Hougaard, som gav ut en debattbok år 2000 med titeln ”Curlingföräldrar och servicebarn” och sedan dess har termen vunnit mark.
Det handlar alltså om mammor och pappor som vill sitt barns absolut bästa och är beredda att gå nästan hur långt som helst för att se till att det blir som man tänkt sig. Barnet ska ha det bra.
Vem kan ha något att invända?
Jo, det är klart, den som råkar stå i vägen, som riskerar att komma i kläm. Eller som inte har föräldrar som också slåss för sina telningar.

Men är det här fenomenet verkligen nytt? En företeelse som föddes vid senaste sekelskiftet? Är det inte bara så att den här omsorgen yttrar sig på lite olika sätt?
Drar mig till minnes en gammal pojkvän. Han körde mycket bil i jobbet, 1000-tals mil, hade gjort så i åratal. Utan incidenter dessutom.
Och vad säger väl hans mamma som avskedshälsning när vi ska åka vår väg efter besöket? Jo:
-Du har väl bensin i bilen?
Som om lillpojken inte skulle veta att motorn inte gick på luft.

Var inte hon också en curlingmamma på sitt sätt?
Det hon sa tror jag i själva verket var:
-Du kommer väl i håg att jag älskar dig?
Alla uttrycker vi förstås våra omsorger på olika vis, och det är inte alltid det blir så elegant.
Själv har jag en standardfras som jag tar till när de små drar ut i nattens mörker:
-Gör inget som du inte kan berätta för mormor!

Hör en annan mamma avsluta ännu ett samtal med en son, som är såväl flerbarnsfar som framgångsrik företagare.
-Och så kör du försiktigt!
Mamma älskar dig, grabben.
Hon vill ditt bästa, i alla lägen. Hon kan försvara dig till döddagar, även om du inte förtjänat det. Hon kan slåss för dig på vilken arena som helst.
Det är väl sådana vi är.
Kalla det för curling om ni vill.

Copyright Klimakteriehäxan

Rödgrön röra på bästa sätt!

Det är rotsakstider i mataffärer och torgstånd.
Inte bara hur vackert som helst att titta på, med alla gröna, gula, röda nyanser, ett och annat inslag av auberginelila, avocadosvart och blomkålsvitt utan gott också. Och nyttigt.
Jag kan bara bli stående och glo på all denna naturliga skönhet. Men till sist tar jag mig i kragen och shoppar loss.

Jag gör ofta en grönsaksröra som blir extra god så här års och som dessutom har den fantastiska egenskapen att den är otroligt kalorisnål, men ändå fiberrik och med en och annan överlevande vitamin.
När man bestämt sig för vad i grönsaksutbudet som får följa med hem kan man experimentera vilt.
Först skär man rotsakerna i bitar, inte alltför små. Jag brukar ta morötter, rotselleri, palsternacka och lök, som kan vara gul eller röd eller en blandning av båda.

Ta sen fram järngrytan (annan gryta går självklart bra), häll i ett par matskedar olja och fräs rotsakerna i några minuter under omrörning.
Häll sen i en skvätt vatten (beror lite på hur mycket grönsaker du har) och en grönsaksbuljongtärning och lägg på locket.
Låt det puttra i ytterligare några minuter.
Under tiden skär man upp grönsaker som kräver kortare tillagningstid: vitkål, purjolök, paprika, champinjoner, squash – allt går bra. Är du tomatoman funkar det också.
Släng i den andra grönsaksomgången och lite mera vatten, låt puttra – KLART!

Det enda som är svårt är att inte låta det puttra för länge. Al dente ska det ju vara, eller hur?
Röran passar till allt – kött, fisk, kyckling, korv. Tål flera dagars lagring i kylskåp (jag gör oftast en rejäl sats).
Kan också ätas alldeles ensam.
Och matchar såväl ris och pasta som potatis.
Kan kryddas med vitlök, svartpeppar, curry – allt efter smak och lust.
Detta är helt enkelt en rödgrön röra som gör skäl för namnet, fast utan politiska baktankar eller konspiratorisk bismak.

Om du bestämmer dig för att pröva fick du dessutom ytterligare en anledning att gå och avnjuta all prakten på torget eller i butiken.
Bättre än många konstutställningar!

Copyright Klimakteriehäxan

Kökstrött

Ibland blir jag så trött på köket.
Det finns dagar, ja faktiskt veckor, då jag tycker att det går som en dans. Jag har mängder med idéer om trevlig mat att laga, handlandet går snabbt och smärtfritt, middagen blir god och uppskattad.
Och så plötsligt står Väggen där framför mig. Den ogenomträngliga Vill-inte-vara-i-köket-väggen.

Det finns ingenting att köpa som lockar. Ingen maträtt känns frestande. Alla mina kokböcker kniper ihop pärmarna och fnyser när jag närmar mig. Då blir det som det blir: halvfabrikat, pizza, kylskåpsrensning – alltihop fullständigt ätbart men trist. Och nog för att bukfylla är bättre än bakfylla, men rolig är ingendera.

Lika o-roligt kan det vara med diskmaskinen. Vissa dagar flyger den rena disken som av sig själv in i skåp och lådor. En annan torsdag kan det verka nästan ohanterligt att lägga i lite diskmedel och trycka på knappen, ännu värre att tömma den på prylarna när den är klar.
Sådana dagar drar jag mig till minnes vad Mark Levengood har berättat om sin mamma. Visserligen är jag rätt trött på Levengood och visserligen irriteras jag över att han framställer sin mamma som en relik från 1800-talet – hon bör ju vara betydligt yngre – men ett par citat har guldkant, i alla fall för mig.

Som till exempel när hon får frågan:
-Vad blir det för nåt till middag?
eller möjligen:
-När är maten klar?
Båda dessa frågor besvarar hon med:
-Hur ska jag kunna veta det?
Och sedan har hon ett tillägg som jag också gillar:
-Om det var meningen att jag skulle stå i köket hade jag väl blivit född som köksbord.
Just det.
Precis så känns det när man fått ett anfall av kökströtthet.

Copyright Klimakteriehäxan

Det VAR bättre förr

Det var bättre förr.
Ett påstående som kommer drällande lite nu och då - och som så gott som alltid häcklas.
Men ack så sant det är.
Ta till exempel det här med midjan.
Den var MYCKET bättre förr.
En sanning det inte går att blunda för.

Ut ur garderobens mörka djup kom härom dagen en kjol. Jag minns precis när jag köpte den. Min förstfödde var ett halvår gammal, jag hade kört honom i vagnen runt stan varv efter varv tills han inte längre förstod att en säng som stod still också var ett ställe att sova på.
Nu hade det blivit vår och kjolen var som våren själv: ljus, glad, full av löften.
Kort därpå började jag jobba igen, visserligen deltid.
Men jag åt på heltid, så att säga, vagnpromenaderna blev betydligt färre och den snygga kjolen flyttade in i klädkammaren, avdelningen för "plagg som jag säkert kommer att komma i igen, även om det råkar ta ett tag".

Det är trångt i den avdelningen hemma hos mig.
Där finns ett antal jeans i olika blåtoner - och, förstås, olika sorters snitt och vidd nertill eftersom sådant varierar. Vidden upptill är en och samma: för liten.
Inhängd mellan brallorna några klänningar där blixtlåset inte längre låter sig dras ända upp om jag råkar befinna mig i den gamla trasan.
Väst var poppis för ett antal år sedan. Jag köpte glatt flera stycken (ja ja det VAR rea!) men sen blev läget ett annat - de gick samma väg som solen, ned i väst alltså. Men hänger kvar. Solen går ju upp i öst igen, vareviga dag, så varför inte väst? Den kan ju bäras öppen...

En himmelsblå tunn kavaj (jag passar i den kulören) fick jag många komplimanger för på den tiden det begav sig. Knäppt med en knapp i midjan.
Kavajen hänger kvar. Krympt, liksom. Allra mest i - ja, just det: midjan.
Ett och annat plagg har axelvaddar.
Ska de inte bli moderna igen snart?
Men det är klart, brett och rejält över axlarna kommer man inte långt med om det inte går att knäppa över bysten eller dra ihop eländet över magen. Än mindre stänga den där knappen där midjan är tänkt att finnas.

Och medan jag ständigt tvingas inse att resårlinning är en gudagåva till en allt mer omfångsrik mänsklighet hänger grejerna kvar.
Hoppet är det sista som överger en.
Men det var bättre förr.

Copyright Klimakteriehäxan

En bortglömd dygd

Dags för ett gnäll.
Ett riktigt jättegnäll.
Det handlar om en totalt bortglömd och försummad dygd.

Varför lär ingen ut elementärt bordsskick längre?
Varför får man inte klart för sig redan som litet barn att fingrar i maten inte är gulligt upp i tonåren?
Varför kan ingen berätta för ungar som klarar av både hockeyregler och Simpson-engelska att det är olidligt att sitta till bords med folk som vädrar sina mattuggor genom att vifta ut med den halvmalda geggan på tungan?

Varför vet inte folk att vi är många som får kämpa för att inte spy rakt ut när vår bordsgranne sörplar kaffet, teet eller mjölken så att det låter som utfodring i en hel svinstia?
Varför tror massvis med människor att det är okej att halvligga över bordet, utan att ta hänsyn till om någon mer skulle vilja komma åt besticken/glaset/maten?
Varför bryr sig smaskarna inte om att deras ät-ljud omöjliggör normal konversation?

Och varför är det inte en spridd insikt att tuggummi tuggas med stängd mun?
Struntsaker, säger ni kanske.
Töntiga konventioner, skulle någon kunna hosta upp.
Etikettsregler är till för att brytas, tycker revolutionären.
Men det tycker inte jag.
Har jag fel när jag sitter där och liiiider?
Det kan ingen få mig att hålla med om.

Jag tycker att det som kan vara så trevligt – måltider – kan förstöras totalt när skick och fason vid bordet hamnat i fullständig glömska.
Men det är inte lätt att missionera för bordsskickets bevarande längre.
Snälla, kan vi inte hjälpas åt?

Copyright Klimakteriehäxan

Att cykla är att dö en smula

Att cykla har blivit livsfarligt. Varken mer eller mindre.
Jag har i massor av år cyklat i Stockholm, men skräms allt mer av mina medtrafikanter – oftast då andra cyklister, som verkar ha som mål att meja ner så många som möjligt på sitt race genom staden.
När jag tog cykeln från vischan till huvudstaden – nu pratar vi om 70-talets mitt – var det oslagbart snabbt att ta sig fram på två hjul.
I dag får man stå i kö vid trafikljusen nästan lika länge som när man kör bil.
Det betyder alltså, att det finns en massa laglydiga cyklister. Också.
Men det är de andra som regerar.
Och skrämmer skiten ur resten av oss.
Karin Thunberg hann före mig. I går skrev hon i sin krönika i Svenska Dagbladet mycket av det jag tänkt. Läs den!

Det finns bara en Elvis

Det är bara så. Bara en enda Elvis.
Maria Gripe försökte låna namnet. Hund- och kattägare har uppkallat sina ögonstenar efter honom. Mängder av föräldrar har döpt sina nyfödda söner till Elvis – de har väl drömt om att med namnet följer åtminstone berömmelse och pengar, resten av hans arv kanske inte känts lika eftersträvansvärt.

Men det finns bara en Elvis. Och på torsdagskvällen var jag en av 875 000 svenskar som såg honom i teve så som vi aldrig sett honom förr. Privata bilder som så vitt jag förstår inte tidigare släppts till allmänt beskådande. Exfru, dotter, kusin, kompis, svärföräldrar vittnar. Alla berättar vilken mjukiskille Elvis Presley var, som ett barn fast han var vuxen och idol för miljoner över hela världen.

Elvis gav bort bilar, hus, pengar, smycken, kläder till den som behövde. Han picknickade med gänget, surfade och dök, försökte sig på någon sorts karate. Skrev brev, ringde, charmade Priscillas föräldrar så att de till sist släppte i väg sin tonårsdotter till Graceland.
Han var en exemplarisk pappa. Inte riktigt lika exemplarisk som äkta make – men den biten kommer först i del två av dokumentären.

I kvällens avsnitt såg man en grabb som det hade varit lätt att bli störtförälskad i, även om han inte haft guld i strupen. Och till varje bildsekvens finns det en strof ur en Elvis-låt som verkar vara specialskriven för just den här detaljen i berättelsen.
Det är ofattbart att det fortfarande kan finnas nya saker att plocka fram om honom.
Hur många böcker tror ni det skrivits om Elvis? Sökte på Libris. Svaret man får där är 222 stycken. Kan nog finnas ännu fler. Ingen av dem lär berätta hela sanningen om honom.

Minns en biografi jag läste för några år sedan. Det var ingen vacker bild man fick. Och läsarna fick hänga med ända in på toaletten den där gången han satt där och dog. Hur sann? Vet inte. Men jag vet att det blev en storsäljare.
Ännu ett bevis på att vi är många som fortfarande tillhör fansen, och därmed håller intresset vid liv, får man genom en koll på Google. Den ger som resultat ungefär 6 460 000 träffar.

När jag tittar på snyggingen med sammetsögonen och de hiskligt stora polisongerna, baby på armen och alla spår av framgång runt omkring är det svårt att få historien att gå ihop. En superstar som säckade ihop totalt, även om pengarna fortsätter att strömma in i mängder av år framöver. Hans livs historia började fattigt och lite sorgligt, gick över till romantisk succcéstory men blev till sist en tragedi.
Än i dag finns det ju folk som hävdar att Elvis lever. Gjorde han det skulle han vara ett 70-årigt vrak.
Det är kanske trots allt tur att det bara finns en Elvis.

Copyright Klimakteriehäxan

Är det jag som är dum?

Saxat ur morgonens nyhetsflod:
”Gömda flyktingbarn ska få gå i skolan”.
Förlåt men är inte detta en logisk kullerbytta?
Flyktingfamiljer som gömmer sig gör det, som jag förstått det, för att ett avvisningsbeslut inte ska kunna verkställas i första taget. Man hoppas på ny prövning, ett annat beslut, en ny chans.
Självklart behöver alla barn gå i skolan. Lika självklart måste det vara bättre för ungarna att träffa jämnåriga, lära sig saker, leva som andra – allt detta bättre än att inte få gå ut ur en trång lägenhet eller någon liten stuga i skogsbrynet.
Om nu dessa barn tas in i svenska skolor så förutsätts nu att ingen anmäler deras existens till de myndigheter som, rimligen, har intresse av att ta reda på deras adresser.
Varför ska flyktingar med tämligen tveksamma erfarenheter av myndighetsutövning lita på att deras ”gömställen” inte avslöjas?
Vem tänker fel?
Kan det möjligen vara jag som är dum?

Copyright Klimakteriehäxan

Måste jag äta blodpudding nu?

-Elva tusen, muttrade han.
Jag kom hem lite sent från jobbet.
Maken låg i soffan och tog det lugnt med en tidning över ansiktet.
-Vad sa du? sa jag.
-Elva tusen.
Det lilla leende jag tror att jag hade på läpparna frös.
-VAD SÄJER DU?
Han lyfte bort tidningen och sa, mycket tydligt:
-ELVA TUSEN.

Min lilla bil som inte är så rysligt gammal skulle in på service. Maken hade offrat sig och kört till verkstan. Samt hämtat den vid stängningsdags. Vilket betyder att man också betalar.
Och på min rutinfråga om vad servicen hade kostat fick jag alltså svaret 11 000 svenska, runda, kronor.
-Köpte du en NY bil eller? Eller TVÅ?
Till saken hör att min förra bil, som jag var väldigt förtjust i, sålde jag för 5 000 spänn och så vitt jag vet rullar den fortfarande, mer än två år senare.

Nej, det var samma bil som kom hem från verkstan. Bara i en väldigt mycket mera påkostad version.
Det var visst något med bromsarna – och så en del annat, uppenbarligen.
Möjligen märktes det lite lite skillnad. Men det brukar det göra även efter en betydligt billigare serviceomgång.

Vi som kan tanka våra bilar men i övrigt står helt frågande inför fordonets anatomi, vi är naturligtvis helt utlämnade till expertisen. Hur kan man argumentera emot när motorgurun påstår att ens bromsar tagit slut? Jag har tyckt att det gått jättebra att bromsa, har besvisligen lyckats få stopp varenda gång jag försökt – men har kanske med knapp nöd undgått att köra rakt åt helsicke?
Bara att hosta upp pengarna. Be mig inte förklara varifrån.
Nu gäller det att hämta sig efter chocken.
Och fundera över om man skulle kunna hitta en annan, billigare, verkstad.
Eller en karl som kan serva bilen åt mig? För vem vet vad det kostar nästa gång den behöver in för översyn...

Dessutom: för 11 000 blev den förstås inte ens tvättad. Borde man inte förklara lite närmare för bilmekarna vad ordet service egentligen innebär?
Och jag som inte äter blodpudding.
Annars äter jag så gott som allt. Ska jag nu bli tvungen att lära mig äta den, i mitt tycke, fullständigt motbjudande maträtten?

Copyright Klimakteriehäxan

Äntligen!

Ja äntligen är den här, Dagen D.
Nej, inte D som i Demokrati – även om kungen och Persson öppnar riksmötet.
Inte D som i Domedagen ens.
D som i Desperate Housewives, naturligtvis.
För ikväll är de tillbaka i teverutan igen, de desperata hemmafruarna. Vi är många som saknat dem och riktigt längtat till ett återseende.

Dottern och jag har sett varteviga avsnitt. Det hade jag verkligen inte räknat med, jag brukar försöka låta bli långa serier, eftersom det i regel är svårt att hinna med att titta vecka efter vecka.
Men här blev jag fast redan i första delen.
Sällan har väl en teveserie fått så massiv lansering i alla övriga medier. Och sällan har ett teveprogram infriat förväntningarna i så hög grad.

Vi följer damernas öden och äventyr med skräckblandad förtjusning. Här ryms mord och svek och tonårsrevolt och passion och småbarnsskrik och karriärhinder och svartsjuka och svärmorsproblematik och… ja, intet mänskligt är främmande i denna välbärgade amerikanska förortsmiljö. (Ikväll kan det bli svärfarstrubbel också - Lynettes svärfar är på ingång!)
Det hela är så gruvligt skickligt ihopkommet att man bara kan sjunka ner i fåtöljen och hänga med.

Fast jag skulle vilja veta en sak.
De svenska hemmafruar som lät sig intervjuas i samband med seriestarten – jag hörde dem i radions P1 – som sa sig vara så lyckliga över att just deras situation äntligen skulle uppmärksammas i dramaform. Vad tänker de nu?
För om det verkligen stämmer som sas i våras: att de (i förväg) sett flera avsnitt och känt igen sig – då undrar jag hur de mår, var de bor, hur de klarar sig – och inte minst: hur har de råd?
Just hushållsekonomin är det som skapar minst problem för de desperata hemmafruarna.
Kanske inte riktigt välbekant för majoriteten svenska husmödrar...

Men det är klart, macho-mannens fiffel har förstås redan tvingat hustrun ut i det grymma förvärvslivet.
Och trots att hon är så jättesnygg är hon lite för gammal och lite fel. Får därför nöja sig med att vara kuttersmycke på bilsalong och andra sämre modelluppdrag.
Det är hårda bud där ute.
Vi får väl se hur det går.
Och vi gör det så gärna, vecka efter vecka, ända fram till jul!
Dessutom: just ikväll är det DUBBLA avsnitt!

Copyright Klimakteriehäxan

Jag har sett en blivande Stjärna!

Det var faktiskt länge sedan jag skrattade så gott.
Har just kommit hem efter att ha varit på den för mig tills idag fullständigt okända Teater Accent, en liten lokal på Västmannagatan i Stockholm.
Där var det MåndaxMix med Maria Möller.
Hon kommer snart att vara en klart lysande stjärna på den svenska scenhimlen, sanna mina ord. Om ett par veckor har REA premiär igen, och där är hon ett nytillskott i ensemblen. Mitt tips: hon är ett tvättäkta REA-fynd! I tv har man i år kunnat se henne såväl i Allsången som i Gokväll – fast jag råkade missa båda. Visste heller inte alls vad jag gick miste om – men nu vet jag!

Kvällsshowen på Accent är ett ensamgig – det är Maria och en ljud- och musikmaskin, som hennes man sköter.
Under den dryga timme som hon håller i gång, i högt tempo, slänger hon sig med rader av svenska dialekter. Hon låter som en operasångerska, som Lotta Engberg, som Helen Sjöholm, som Gloria Gaynor. Och hon sjunger en kärleksballad som Maria Möller.
Dessutom gör hon radioteater, Dramaten-teater och reklamröst. Hon låter på pricken lik Babben, exakt Anna-Lena Brundin-skånsk.

Hon begår lustmord på rader av mer namnkunniga artistkollegor. På något märkligt sätt lyckas hon helt utan rekvisita bli lik både Regina Lund, Eva Dahlgren, Björk och Carola. Den sistnämnda pratar med publiken lika hjärtevarmt som bara Carola kan – ”från alla mina hjärtan till alla era hjärtan” – och Carola bekräftar också att hon och Gud har mycket gemensamt. Bland annat har de båda en son som slutar på –us…
Ett röstpotpurri som får publiken att hisna ger svensk semester i ett nötskal, från ungarnas spyor i bilens baksäte till den överförfriskade charterpassageraren.

Vi i publiken skrattar så tårarna rinner, klappar i takt till Cher i Möllersk tappning och stämningen är lika hög som temperaturen. Åskådarna och stjärnan svettas i kapp, men vad gör det när man har kul?
Två gånger till kan man se MåndaxMix – en gång i oktober och en gång i november.
Tänker ni gå dit så var ute i god tid.
För vi som kom i sista minuten satt på pallar som inte var speciellt bekväma. Grannens knän petade in i min bak så gott som hela tiden.
Men det gjorde inget.
Blir man kungligt road får man ta en liten törn på köpet.

Copyright Klimakteriehäxan

Vem behöver tidsfördriv?

Jag har en last.
Ja i själva verket har jag nog flera, men nu tänkte jag speciellt på en.
Jag fastnar på spel på nätet.
Det finns ett som jag nu ägnat mig åt alldeles gruvligt länge.
Det heter Fowl Words och om du är ordmänniska men inte har obegränsat med tid vill jag allvarligt varna för att klicka på den där länken.

Fowl Words är nämligen beroendeframkallande. Det går ut på att på tid göra så många ord som möjligt av sju bokstäver som kommer upp. Spelet är på engelska, men det har jag bara tagit som en liten ursäkt – kanske lär man sig en eller annan ny glosa på köpet?
Sanningen är den att man ibland knackar in ord man aldrig hört, får dem godkända – och nöjer sig med det. Aldrig blir det av att man går till ordboken och kollar vad man egentligen skrivit.

Nu för tiden har jag bestämt (alldeles själv!) att jag bara får köra en enda omgång per dag. Det är illa nog, men när jag var som mest begeistrad kunde jag starta på nytt och på nytt igen, medan klockan bara gick.
Fortfarande är det tyvärr kul att klättra upp på allt svårare nivåer. Men det händer faktiskt att jag enstaka dagar lyckas avstå helt och hållet. Då är jag riktigt stolt – vilken karaktär man ändå besitter, va?!

Det som är riktigt skrämmande är dock bakåtperspektivet.
Om jag inte hade suttit där med mina bokstäver och jagat engelska ord i högsta tävlingsfart – vad hade jag då kunnat uträtta?
Jag skulle ha kunnat städa så att lägenheten vore om inte dammfri så i alla fall väldigt mycket mindre dammig.
Jag skulle ha kunnat sticka en eller annan tröja.
Jag skulle ha hunnit med mängder av hälsofrämjande motionspass.
Jag skulle ha kunnat röja i klädkammaren.
Jag skulle ha kunnat rensa i källarförrådet.
Jag skulle rent av ha kunnat baka lite.
Jag skulle ha kunnat gå på mängder med filmer på bio.
Jag skulle ha kunnat stryka det där berget med ren tvätt som aldrig blir struket.

Den här uppräkningen skulle helt enkelt kunna bli hur lång som helst, för det är väldigt mycket som jag inte har gjort. Bara suttit vid datorn, till ingen nytta.
För vem behöver egentligen tidsfördriv?
Men nu ska jag inte skriva mer, för jag måste försöka hinna med en Sudoku.
Finns också på nätet.
Och är beroendeframkallande.
Om jag nu inte ägnade mig åt Sudoku skulle jag kunna…

Copyright Klimakteriehäxan

Mera cool-märkt

För en tid sedan slog jag till och lanserade begreppet Cool-märkt.
Det är väl en lätt överdrift att påstå att cool-märkningen sedan dess gått fram som en orkan över landet.
Men en liten liten vindil har det blivit. Och eftersom den varit i det allra närmaste omärkbar – framför allt beroende på att jag fått de flesta kommentarerna muntligt eller i mail – så kommer här en komplettering:
Anja vill lägga trasmattor till listan. Märkligt nog kom jag inte på det utan hjälp, jag som är så förtjust i gammaldags trasmattor – har till och med vävt sådana själv.

Per fattar inte hur jag kunde kringgå grammofon, alltså en riktig sådan för 33-varvare. Nej, hur kunde jag?
Helén som är en flitig motionär anser att vi ska cool-märka hopprepet, eftersom det är ett i högsta grad bärbart, billigt och effektivt motionsredskap – oumbärligt för t ex boxare och uppenbart underskattat av resten av idrottsvärlden.
Rita har lagt till ”smultron på ett strå” direkt på bloggen. Det gjorde hon verkligen rätt i.
Maggan, som tycker att jag shoppar för mycket, föreslog att man skulle lägga till spargrisen. Hm. Jag känner mig klart tveksam!

Min skrivbordsgranne på jobbet säger med emfas, att glitter kan man aldrig få för mycket av. Alltså ska glitter av alla sorter coolmärkas från och med nu, om ni lyssnar på henne.
En grej till har jag lagt på minnet: Lena tittade strängt på mig och sa, att om man nu kunde nämna en bok av Astrid Lindgren som lämplig för cool-märkning borde man faktiskt ta med en Dolly Parton-låt också. Och inte vilket trudelutt som helst. Han tänkte på ”Coat of Many Colours”.
Då blir det per automatik coolmärkt att fälla en liten tår också.

Copyright Klimakteriehäxan

På vift i blogguniversum

En kollega som vet att jag gått och blivit hängiven bloggare hade varit inne och kikat på Klimakteriehäxan.
Han tittade strängt på mig och sa:
-Du har inte fattat vitsen med att blogga. Du utnyttjar inte potentialen för interaktivitet.
Aj. Den pilen visste var den tog.

Visst läser jag bloggar! Mer än tiden egentligen räcker till.
Självklart läser jag alla kommentarer som kommer till min blogg.
Och jag kommenterar andras, fast kanske i sparsammaste laget. Eftersom jag vet hur kul jag själv tycker att det är när någon reagerar så att det märks, så borde jag ju själv göra det ofta – allt i enlighet med Den Gyllene Regeln: Allt Vad I Viljen Att Människorna Skola Göra Eder, Det Skolen I Ock Göra Dem. (Hoppsan, den hade man inte haft användning för på ett tag!)

Så nu tänkte jag bättra mig i alla fall lite - och berätta om några sajter jag brukar hälsa på i blogguniversum.
Mamselamsen har tagit mig med både till Rosenbom i Karlskrona och på bröllop, och nu ska hon banne mig gifta om sig efter amerikanskt mönster med sin egen man. Etta på Bloggtoppen är hon också, bland annat tack vare min röst (jag tänkte försöka utmana henne, men fattade aldrig hur man gjorde... :-))). Till råga på allt har hon nu haft en IRL-date med Bloggblad, en kul tjej som jag också brukar kolla.
Tanten Monica bjuder på läckra recept som jag försöker undvika att titta för noga på, för då blir jag bara hungrig och det är inte nyttigt.

Cornelia med Från mitt hörn är bland mycket annat en bokmänniska som jag hälsar på, fast vi har fler gemensamma intressen.
När jag läser Supermamman känner jag av ischiasnerven (som jag absolut inte har något problem med) och deltar i hennes graviditet nummer två.
Jennys universum blir ännu ett sätt att vara gravid igen (den nyheten är ny!), men jag hamnade hos henne för att bloggen innehåller mycket om böcker.
Coola morsan gjorde mig grön av avund när hon fällde upp sin lilla laptop på Ramblan i Barcelona och bloggade därifrån. Nu har hon köpt biljett och ska dit igen! Och jag blir ännu grönare!
Rita och jag gillar skor. Gärna röda. Det har vi båda bloggat om. Bland mycket annat.
Åsiktskanonen tycker jag är ett bländande bra bloggnamn och hon tycker till – nu senast har vi delat funderingar kring varma sensommardagar och hur man tacklar dom.
Lyckliga Grodan har gulliga ungar och kluriga funderingar.
Pale Green Woman är road av mode och mycket annat – och jag är road av hennes tankar.

Petra gjorde mig besviken när hon på En annan sida inte gillade Blonde av Joyce Carol Oates, men jag förlåter henne – för den här gången. För här är ännu en bokmänniska med jätteaptit på läsning! Och en till: Sara Berlekom med Reflektioner. Visst är det märkligt att man aldrig tröttnar på att diskutera böcker!

Sedan är det förvisso också så att folk man är bekant med (och avslöjat sitt bloggande för) är inne på ens blogg men aldrig lämnar något spår. Gäller även flitiga återvändare. Man får vara glad åt att de återkommer och nöja sig med det!
Lena har funderat kring det här med kommenterandet och interaktiviteten på bloggarna och fått många reaktioner på det.
Själv är jag glad att jag nu äntligen lärt mig ”infoga hyperlänk”.
En vacker dag kanske jag förstår hur man på sin blogspot lägger upp en favoritlista också, det har många jag kollar på och jag blir imponerad varje gång.

Intressant nog inser jag att i min uppräkning finns inte en enda manlig bloggare. Vet inte vad det beror på – annat än att jag absolut läser fler tjejer, men ändå också några killars blogg.
Någonstans såg jag att man kvalitetsgranskat bloggvärlden och funnit att kvinnliga bloggare generellt höll högre standard.
Kan det vara så?
Vi hörs av, hoppas jag.

Copyright Klimakteriehäxan

Middagsrepris till frukost

Någon där ute som vill veta vad jag åt till middag i går? Som rent av vill veta hur maten såg ut?
Lätt ordnat.
Slå upp sidan 18 i Svenska Dagbladets kulturdel. Där har du hela menyn, om än med en liten variation.
Lite häpen blir man ju när man får sin middag i repris till frukost!

Så här var det i alla fall, för den som vill ha en second opinion från en vanlig, matglad människa:
Vi skulle fira ett födelsedagsbarn och gick alltså på krogen. Street vid Hornstulls Strand, en innekrog med uteservering, låg bra till, vi beställde bord och sex hungriga personer klev iväg dit. Med höga förväntningar – det är inte bara SvD som skrivit om stället.
Kantarellsoppan hade vi hört talas om – det blev kantarellsoppa á 95 kronor. Som tillbehör tre små kexliknande saker, en med syltad rödlök, en med en äggkaka rullad i gräslök, och den tredje med creme fraiche smaksatt med vitlök.
Soppan krävde mera salt. Kantarellsmaken var diffus, mest smakade det nog egentligen grädde. Rödlöksklicken var jättegod fast liten. Totalintryck: sådär.

Dags för varmrätt. Jag bestämde mig för gotländsk lammytterfilé, som serverades med vita bönor, kokta rödbetor och en sak till – var det palsternacka, kommer inte riktigt ihåg? Pris: 245 kronor.
På bilden i tidningen ser ni tre skivor kött inlindade i något. Detta något var faktiskt riktigt äckligt. Enligt SvD ska det föreställa tunnbringa av lamm. På tallriken var den en slamsa späck helt utan kött, seg till och med för den supervassa köttkniven som dukats fram. Inuti fanns förvisso en fin liten lammbit som smakade bra – men man fick bara två sådana. Skulle tippa att filebitarna tillsammans kan ha vägt ungefär 50 gram. Det är inte så mycket.

När tallrikarna dukades ut dristade jag mig till att fråga om man i köket tänkt sig att späckbiten skulle ätas upp – eller om den möjligen bara fanns där för att ge någon sorts extra bidrag till smaken? Jo visst, köksmästaren ansåg självklart att den skulle ätas upp. Usch.
Grönsakerna då? Ja i SvD serveras lammet med rostade rotfrukter. Det är alltid gott. I restaurangköket hade man i går bestämt sig för en variation med bättre GI-värde, för att ta till något positivt. Men grönsakerna smakade nästan inget – rödbetorna jag kokade själv förra helgen var mycket godare! Mitt betyg på anrättningen: IG.

Efterrätten var i alla fall jättegod. Jag älskar krusbär men får det sällan. Nu åt jag en varm liten chokladbulle med marinerade krusbär och vaniljglass (ja kanske var det parfait, SvD påstår det). Det var delikat. Priset: 70 kronor och det var det väl värt. MVG!
Vinet var jättegott men i vanlig ordning har jag för länge sedan glömt vad det var – rött från Australien, i alla fall.
Kaffet får också godkänt.
Sedan är det det här med ljudnivån. Eftersom lokaler av den här typen nu för tiden sällan har några som helst textilier i inredningen blir akustiken därefter. Vid vårt bord kunde jag hyfsat höra vad de tre som satt närmast sa. De två som satt i bordets andra ände hade jag så gott som ingen kontakt med. Kanske skulle vi ha suttit ute - men lite kyligt var det väl ändå?

Ibland har det hänt att jag i något svagt ögonblick hasplat ur mig att jag skulle vilja öppna restaurang. Ingen bra idé.
Det kan inte vara lätt att driva innekrog.
Folk har ju hela tiden så mycket åsikter om maten. Och kunden har som bekant alltid rätt.
Eller hur?

Copyright Klimakteriehäxan

När Ebba flyttar

En nyhet i massmediernas värld drar till sig min uppmärksamhet idag:
Ebba von Sydow lämnar Expressen Fredag för att bli ny chefredaktör för Vecko-Revyn.
Jaha och? säger ni kanske.
Jovisst. Å ena sidan en klockren vem-bryr-sig – men å andra sidan handlar det om två publikationer som titt och tätt dyker upp hemma i tonårsrummet. Vilket kan ha sin betydelse.

Ebba von Sydow är en kaxig tjej, snygg förstås, som bredvid jättestora bilder på sig själv berättar vad man ska tycka om ett och annat, hur man ska se ut, var man ska fynda rätt saker osv osv.
Kulturnyheterna i radion i morse slog i respektfull ton fast att hon till Sverige importerat en sorts ärkekommersiell konsumentjournalistik som hittills bara funnits i USA.
Man får anta att hon tar den med sig till Vecko-Revyn, som bland hennes företrädare har en rad andra tjejer det gått bra för.

I en av dagens morgontidningar får Ebba frågan vad hon anser om att Vecko-Revyn vid ett tidigare tillfälle lottat ut läppförstoring bland sina läsare.
Ebba tycker inte att det var en bra idé.
Så långt är vi överens hon och jag.
Men sen kommer förklaringen: hon ogillar det för att läppförstoring är omodernt och fult.
Själva grundidén har hon uppenbarligen ingenting emot. Inte ett ord eller en tanke tycks snudda vid att man kan locka småflickor till ingrepp som knappt någon borde överväga.

Så nästa grej som är på modet och, i Ebbas ögon, snyggt kan mycket väl bli ett lockmedel i jakten på tidningsläsarna.
Vecko-Revyns upplaga var 2004 över 66 000 – därav 38 000 sålda till lösnummerköpare, de allra flesta under 20 år.
Hur många av dem hade velat vinna en läppförstoring?
Alldeles för många, det är mitt tips.
De hade väl inte en aning om att det är omodernt och fult.
Nu är frågan: vad blir det som lockar nästa gång?
Piercad tunga? Tatuering?
Fult, förvisso. Och förenat med vissa risker.
Törs man hoppas att det hinner bli omodernt inna Ebba tillträder?

Copyright Klimakteriehäxan

Personligt värmerekord?

Kom nyss hem efter en dag i hetluften.
Obegripligt varmt, det är vad det är.
Och jag menar egentligen inte att klaga – men det är lite svårt att hänga med i vädersvängarna nu för tiden.

Den globala uppvärmningen är något som jag upplever som en alldeles personlig företeelse.
I dag har jag svettats oavbrutet. Detta trots att jag är klädd för sommar.
Men redan på bussen i morse var det riktigt stekhett. För mycket folk, förstås, och trångt. Samt obefintlig luftcirkulation.
Sedan har jag tillbringat ett antal timmar i en bil. Knallvarmt.
Lunchen blev inomhus, alltför många människor skulle äta samtidigt. Svettigt igen.
Väntan på en ny buss underlättades visserligen av en och annan vindpust, men varmt var det.

Samtidigt som jag försöker svalka mig genom att vifta med en medhavd bok ser jag till min oförställda förundran medmänniskor på stan som har stövlar och täckvästar. Sjalar och halsdukar dyker upp ideligen, liksom rejäla kängor och kraftiga, heltäckande, vintriga strumpor.
Som tur är möter jag strax därpå en ung mamma som strävar framåt med barnvagnen. Hon har linne med spaghettihängslen och shorts, men ser varm ut ändå. En kille har bar överkropp till jeansen, han har också märkt att temperaturen inte är mitt-i-september-vanlig.
Puh, så skönt.
Jag är inte alldeles ensam.

Men när jag sitter där och fläktar mig säger en förståsigpåare glatt att ”herregud, det fattaru väl, de e åldern”.
Kärringil. Vallning. Hot flashes.
Jovisst, det är klart att jag har åldern inne.
Fast om detta är en Hot Flash ska jag be att omedelbart bli registrerad i Guinness Rekordbok.
Världens längsta klimakterievallning: från klockan 08.30 till klockan 18.45. Rekordet sattes den 9 september 2005 i Stockholm, Sweden.

Jag kallar det hellre för brittsommar, det låter trevligare.
Och kan delas av fler.
För i grund och botten är det läckert med värme - man har ju trots att dusch...
Häng in täckjackorna, gott folk.
Tids nog får vi användning för dem.

Copyright Klimakteriehäxan

Gladiolus - en problemblomma

Det är gladiolustider.
Buntar i mängder av färger på alla salutorg, i snabbköpets plasthinkar och i fina blomsteraffären. Nästan omöjliga att motstå, eller hur?
Men det finns två problem med gladiolus.

Det första är att man aldrig har någon vas som passar, en vas som är hög nog.
Det andra är att de inte slår ut så där som man tänkte sig när man betalade för dem.
Problem nummer ett kan naturligtvis lösas genom ett litet inköp – det tråkiga med den saken är att man då genererar ett nytt problem: i vilket skåp ska denna jättevas stå när det inte är gladiolussäsong?

Problem nummer två har jag en lösning på som jag härmed glatt och villigt delar med alla andra gladiolusens vänner.
För att få blommorna att slå ut snyggt och prydligt hela vägen upp får man offra de allra översta knopparna.
Nyp av två eller tre knoppar i toppen direkt när du kommer hem med buketten, så kommer resten att slå ut.
Jag har inte den blekaste aning om varför det är på det viset, och inte vet jag vem som kommit på det heller - men det funkar!
Prova!

Copyright Klimakteriehäxan

Lycka är (också) en databas

Det finns ett nytt ställe att besöka på nätet:
The World Database of Happiness.
En sajt där all forskning om lycka ska presenteras: hur ser den ut, hur uppnår folk lyckan, hur definieras lycka på olika ställen på jorden?
En hel del undersökningar görs uppenbarligen på området, även om inte allt kan passera som vetenskap. Det stora intresset vet bokförlagen att utnyttja. Bokfloden ökar ständigt med skrifter från olika guruer, från Dalai Lama och Shirley MacLaine till Doktor Phil och Patricia Tudor-Sandahl.

En holländsk forskare står bakom projektet med databasen om lycka. Han är professor i sociala villkor för mänsklig lycka vid ett universitet i Rotterdam – och lycklig med det, får man hoppas.
Han anser sig redan nu ha en hel del i ämnet alldeles klart för sig.
Ett sätt att definiera lycka är enligt denne man att skaffa ett mått på hur mycket man tycker om sitt liv. Vilka förändringar tror folk att de skulle bli lyckligare av? Svaren på den frågan ger också god vägledning. Men, hävdar lyckoprofessorn, människorna lever med rader av felaktiga föreställningar om vad som gör en mer eller mindre lycklig.

Till exempel slår han fast, att detta med att skaffa barn minsann inte är det samma som att bli lycklig.
Barn minskar snarare lyckan, hävdar professorn, utan närmare förklaring.
Även om man med hjälp av ungarna ofta kan öka sitt sociala kontaktnät – vilket i och för sig är bra för det allmänna välbefinnandet, det håller han i alla fall med om.

Nu undrar jag bara vad det är för fel på mig som faktiskt anser – efter snart tjugo år som mamma – att mina två barn i högsta grad har bidragit, inte bara till ett ökat socialt kontaktnät, utan också i synnerligen hög grad till att jag känner mig lycklig?
Uppenbarlig en praktfull feltyckning, enligt professorn.
Fast jag tror att jag framhärdar.
Och blir nog ingen trogen besökare på World Database of Happiness.

Copyright Klimakteriehäxan

Det är inte bara att stövla på...

”Gör som varenda 'it'-girl med koll: Stick fötterna i ett par cowboyboots. Släpa gärna fötterna efter dig för de får absolut inte se nya ut. Rätta looken är vintagechic och nonchig."
Detta stod att läsa i Expressen i våras.
Helgen som gick kunde man i Dagens Nyheter under rubriken ”Made for Walking” se Sveriges dyraste (?) boots - tillhörande designern Mats Theselius.
Det var stövlar som inte gick av för hackor: prydda med diamanter, rubiner och silver.

Just nu finns inte en svensk skohandlare som inte har cowboyboots i skylten.
Cowboyboots är inne.
Cowboyboots är alltid inne.
Dessutom kan man ha dem både ute och inne.
Jag har NATURLIGTVIS cowboyboots, (fast utan stenar).
Man vill ju gärna framstå som en "it"-girl med koll.
Mina är ursnygga, knallröda, av märket Justin Boots of Texas. Men det finns ett problem: det är verkligen inte bara att stövla på. De röda skönheterna har blivit för små.
Alltså har jag inga cowboyboots som går att använda till annat än att titta på.

Och om jag ska ha ett par nya vet jag precis vilken affär jag ska gå till. Den skomedvetna tänker då genast Sko-Uno, som förvisso har ett stort utbud av häftiga stövlar.
Fast den går verkligen inte upp emot den butik jag tänker på.
Den ligger mitt på Manhattan och borde vara ett måste för varje New York-resenär.
Vid den låsta dörren står två bastanta säkerhetsvakter, för här är det inte bara stövlar som glittrar, här är det beltbuckles av ädla metaller, dyraste ödle- struts- och ormskinn i fotbeklädnaderna, fransar på mockajackorna i mjukaste skinnkvalitet. De vida kjolarna är pärlbesatta, lite päls och lite tjusiga fjädrar på både hattar och denimvästar.
Prislapparna är därefter.

En liten bardisk bjuder på förfriskningar om shoppingen kräver en paus.
Sitter man på en pall i baren har man den mest förtjusande utsikt: hyllorna med damstövlar. Här finns alla färger, alla klackhöjder, allt man kan tänka sig att en riktig cowgirl vill stoppa fötterna i.
Och skulle det bli problem med passformen går det bra att beställa din egen, modifierade modell. Kanske vill du ha högre skaft, spetsigare tå, trubbigare klack – och en och annan liten ädelsten som extra krydda?

I högtalarna ljuder Johnny Cash och Patsy Cline och några ur den musikergeneration som än så länge är i livet, men som i princip låter likadant.
Jag tror att det är här Dolly Parton handlar. Men det kan jag förstås inte bevisa. Kan ju hända att hon har en egen leverantör närmare Dollywood.
Själv har jag bara varit där och glott, med ögon stora som tefat.
Kände country-pulsen och var på vippen att börja sjunga – John Denvers ”Country Road” hade varit perfekt. Eller kanske ”These boots are made for walking” med Lee Hazelwood och Nancy Sinatra, en riktig gammal goding...

En hylla längst ner vid golvet stod det SALE på. Det var ju chansen, enligt mitt sätt att se. Men vad hjälper reaerbjudanden när ursprungspriserna är astronomiska?
Det blev alltså bara att titta.
Och även om jag skulle komma tillbaka till The Big Apple – det är visst femton år sedan sist – så blir det kanske bara ögongodis i alla fall.
Jag är helt övertygad om att affären finns kvar. En sådan institution kan inte avskaffas.

Det är där jag skulle vilja fynda mina nya cowboyboots. Gärna röda igen. Fast då i en storlek som rymmer mina fötter utan risk för klämskador.
Då skulle jag bli en ”it-girl med koll".
Dream on, baby, dream on.

Copyright Klimakteriehäxan

Potatissäck i capribyxa

Nu är det dags igen.
Jag skall bli en bättre människa.
Det betyder att jag ska gå flitigt på gympa, ta mig in i styrkehallen ibland, gå långa promenader även om vädret är trist. Och kanske är det nu jag ska börja med situps på morgnarna, före frukost? Plus några armhävningar?
Allt i jakten på hälsa, styrka – och en trevligare, mer presentabel kroppshydda.
Men lätt är det inte.

Ett sätt att lura sig själv är att skaffa trevliga prylar till träningen. Och just i rätt ögonblick (marknadsföringsavdelningarna vet när det är dags att sätta in stöten) erbjuds vi att köpa träningsbyxor i caprimodell och matchande topp för bara 450 kronor – normalpris uppåt det dubbla, eftersom det handlar om Märkesprodukter Med Välkänd Logotyp.
450 spänn är en hel del pengar det också, men avsikten är god.
Alltså går jag med bestämda steg till sportaffären och hittar såväl byxor som överdel.
Brallorna i storlek large är lagom och ser ok ut.
Toppen jag plockat med mig in i provrummet är x-large, jag är någorlunda realistisk (och större finns inte).
Och visst går den på.
Men hur ser jag ut?
Jo som en slarvigt stoppad korv. Eller som en potatissäck.

Inspiration för att rusa till gympapasset? Verkligen inte. Snarare en hint om att det är lika bra att dra något gammalt över sig – och ta med något onyttigt att äta under den där gamla filten, eftersom slaget redan verkar vara förlorat.
Vilken tur då att jag fortfarande har mina Reebok-brallor. De var svarta när jag köpte dem på rea, det är närmare tjugo år sedan. Fantastiskt material som andas, bekvämt. Numera är färgen ganska svår at bestämma, den varierar också beroende på vilken bit av byxorna man väljer att granska. Fläckvis handlar det om grått, i olika nyanser, fläckvis är det faktiskt åt det bruna hållet. Ingenstans finns svart kvar.
Sak samma med min favorittröja. Köpt i Grekland precis när det blev klart att OS skulle hamna i Aten. Denna t-shirt hänger med än och är underbart mjuk och skön, stor och rymlig. Fast naturligtvis inte svart längre – men man kan fortfarande se de olympiska ringarna på bröstet.

Det skulle vara kul att veta hur många tvättar dessa plagg fått utstå.
Vore också intressant att räkna ut vad de kostat per gympapass. Inte är det mycket!
Men var i hela världen finns deras likar att köpa idag?
För inte den elakaste betraktare i världen kan ändå komma och påstå att mina älsklingsträningskläder sitter som korvskinn.

Det som i fel utstyrsel gör mig till potatissäck finns naturligtvis kvar där under – men mina käraste sportpersedlar drar ett försoningens skyddande lager över alltihop.
Och jag kan gympa vidare.
Låta hälsan och det där stå för motivationen
Strunta i looken och knoga på. I samma gamla kläder.
Säkert i tio år till.
Vid det laget är capribyxan säkert ett minne blott även för den trendigaste träningsnörd.

Copyright Klimakteriehäxan

På visit hos min soldat

Vi måste ha varit flera tusen, vi som på lördagen styrde kosan mot Sveriges Närmaste Stad.
Det var Regementets dag på S1 i Enköping – precis som åhörardag i gamla vanliga skolan, fast väldigt annorlunda.
500 värnpliktiga marscherade fram inför våra ögon. Putsade kängor, käcka svarta baskrar på sned, såväl grabbar som tjejer såg nästan nystrukna ut. Smattrande fanor, strålande sol, stor musikkår och väldigt mycket kamouflagekläder.
Vi storögda civilister tog in allt detta. Våra soldater tvingades posera inför kamerorna, i givakt och leeeeediga!
Sedan kunde man drälla runt bland stridsvagnar och sjukvårdstält och studera aktiviteterna.

Ett slagfält hade man ordnat. Fjorton ”snälla” soldater gick till angrepp mot två fiender. Det rök och small och, hör och häpna, de snälla vann – vad annat är att vänta med ett sådant numerärt övertag?
Kanonröret som svepte över oss i åskådarleden var en attrapp, försäkrade speakern.
”I´m in the Army now” avlöste musikkåren medan mor- och farföräldrar, små och stora syskon, pojk- och flickvänner, mammor och pappor försökte orientera sig på det enormt stora regementsområdet för att hitta det som kändes mest intressant.

Jag ville helst se hur de har det.
Var sover min lille son, hur ser toan ut, var äter han?
Maten är god, det har vi redan rett ut.
Logementet var fult, prydligt och sterilt. Fyra våningssängar, bäddade alldeles slätt.
Har min son gjort det?
Ja, det har han.
Jag skulle ha gjort det klassiska testet när man släpper en krona på överkastet för att se om den studsar, men kom mig inte för. Antagligen hade den studsat.

Dörrarna till ett buckligt plåtskåp för tillhörigheterna slås upp för inspektion. Han tar ut stridsmunderingen som vi hittills bara hört talas om. Skottsäker väst, stridsväst, gasmask, hjälm, ryggsäck, extra väska. Bara stridsvästen tycks väga ett halvt ton. Sammanlagt blir det ett lass som jag knappt skulle kunna förflytta. De värnpliktiga förväntas bitvis t o m springa med allt detta.
Har min son – soffpotatisen – gjort det?
Ja, det har han. Inte konstigt att de nya jeansen är två tum mindre i midjan än de han köpte så sent som i våras.

Gasmasken förvaras i en speciell liten väska. Mina ögon är på väg att hoppa ut ur skallen när jag ser hur gossen hanterar detta. Tar ut gasmasken, tar ur någon sorts stödskena, lägger tillbaka skenan i påsen, lägger undan påsen.
Sätter på sig gasmasken. Av med den igen, och vips! är den undanstuvad på sin egen plats, snyggt i väskan.
Resten av utrustningen går samma väg, hängs in, läggs upp.
Är detta den tonåring vars rum ständigt sett ut som resultatet av en kraftig bombkrevad?
Det är svårt att förstå, men allt tyder på att det är så det förhåller sig.

På väg ut mot en papperstallrik med försvarets egen (goda!) ärtsoppa stannade vi till.
Soldatens kängor hade blivit lite dammiga.
Han gav dem en omgång med skoborsten.
Min son som, sedan Kavat-modellerna blivit för små, i princip har levt i gympadojor med kardborrknäppning, putsade de prydligt knutna läderkängorna.
Kom sen inte och säg att det inte inträffar revolutioner nu för tiden.
Jag har just bevittnat en.

Copyright Klimakteriehäxan

Vi vill ha ATT tillbaka!

En väninna som bor utomlands ringde. Det gör hon inte så ofta, men nu var hon upprörd och hade ett angeläget ärende.
I över trettio år har hon levt på en kombination av engelska och spanska.
Tro inte att hon för den skull glömt sitt modersmål.
Tvärtom, hon talar en förtjusande välvårdad svenska utan vare sig gamla eller nya konstigheter. Ett språk som alltså inte omfattar varken honba eller keff eller bafatt, men som heller inte slirar runt i gamla Åsa-Nisse-formuleringar från 50-talets konstgjorda Småland.
Bara vacker, effektiv, för alla lättbegriplig talad svenska.

Hon gillar helt enkelt vårt gemensamma språk – och tycker att det ska tas om hand, skötas och vårdas som andra saker man värdesätter.
Nu har hon alltså blivit upprörd, rent av arg.
-Vad håller folk på med? fräste hon i mitt öra.
-Vad har dom gjort med ATT? Det gamla förtjusande infinitivmärket ATT! Vem har kommit på att det ska skrotas? Det låter inte klokt!

Oj oj oj så rätt jag tycker att hon har.
Vi minns ju svenskfröken – min gick under smeknamnet Räkan – som med grammatikboken i högsta hugg predikade: futurum är det om man använder ”skall”, eller”kommer att”.
Just så. Kommer ATT. Inte bara kommer.
-Mina ungar kommer äta hos mormor, säger den nya föräldragenerationen.
Förhoppningsvis kommer den där mormodern ATT laga något åt de små liven.
”Polisen kommer gripa rånaren” skriver rubriksättare på dagstidningens redaktion.

Då känns det tryggt att veta att det vilken dag som helst kommer ATT begås nya rån – så att både polis och rubriksättare får nya chanser.
-Mitt lag kommer kunna vinna allsvenskan, säger sportfånen trosvisst.
Vore väl kul om fotbollsvännerna skulle komma ATT tippa rätt någon gång.
Och så radions kulturnytt i morse: fans kommer samlas för att hylla New Jerseys store son Bruce Springsteen.
Kommer Brusan sjunga månntro?

Plötsligt slår det mig att det är tur för folkets främste språkguru Fredrik Lindström att min väninna inte kunde se den stora tv-succén ”Värsta språket”.
Han tycker naturligtvis inte att man behöver bita sig fast i ett litet trebokstavigt ATT.
För, för att citera en annan gammal tv-succé, det går väl lika bra med selleri.
Men det kan man komma ATT få ångra.
I alla fall om min språkmedvetna väninna hör på.

Copyright Klimakteriehäxan

Klimakteriehäxan har fyllt 100!

Obegripligt nog är det alldeles sant.
Blogspot.com räknar bitarna vi bloggare petar in – och ”Vägra höst” var mitt hundrade bidrag till den enormt omfattande bloggosfären.
En droppe i havet, förvisso.
Men ändå.
Och nu blev det plötsligt 101.

Vägra höst!

Almanackan talar sitt tydliga språk.
Det står september – och det gäller nu.
Men när jag tittar ut strålar solen från en högsommarblå himmel, folk dräller på gräsmattorna, varenda kotte har solglasögon och alla som kan skalar av sig in till sista och tunnaste klädlagret.
Nya blåa blommor slår ut i clematisen utanför porten.
Turisterna köar till rundtursbåtarna, jetsettarna har fällt ner cabben, ingen stannar till där höstens nyheter försöker locka in kunder i butikerna.

Och jag vill sälla mig till alla dem som helt enkelt vägrar höst.
Fortsätter i sandalerna.
Utan strumpor.
Sitter ute och äter även om det blåser lite.
Kan tänka mig ett glas kallt rosé.
Vänder näsan mot solstrålarna även om jag vet att det inte gör någon skillnad.
Men det gäller ju att lagra.

För även den mest envetna höstvägrare kommer att få ge med sig.
Fast inte riktigt än.

Copyright Klimakteriehäxan

Bokmärk(e)ligt

En notis i kvällstidningen fångar min blick.
Victoria Beckham, tidigare känd som Posh i Spice Girls, numera fotbollsfru med variationsrikt privatliv, har berättat i en intervju att hon aldrig läser böcker.
Det var för ett par veckor sedan. Kanske har hon mött ett antal höjda ögonbryn efter detta uttalande – för nu har hon modifierat det.
Nu säger hon:
-Jag läser visst böcker. Men jag avslutar dom sällan.
Och anledningen uppges inte vara bristande intresse, utan brist på tid.
Får man som trägen bokläsare bara lufta en undran:
Har det aldrig fallit människan in att fortsätta i en redan påbörjad bok – i stället för att ideligen börja på en ny?

Copyright Klimakteriehäxan