Ny ljudbild i butiken?

Om ni som jag tittade på Rapport ikväll såg och hörde ni också hur man börjat låta måsar skrika och vågor skvalpa kring fiskdisken i matbutiken. En vidareutveckling av det som brukar kallas muzak, stillsam och vänlig musik som ska skapa trivsam stämning och köplust i stora varuhus.

Skärgårdsljuden ska få kunderna att associera till sommar, puttrande fiskebåtar, doften av tång och nyfångad fisk och färska skaldjur. Folk ska stanna till vid fiskdisken och satsa på laxkotlett, strömmingsfilé eller Smögen-räkor till middag, trots att de kanske hade planerat för ugnspannkaka med lingonsylt.

Kunderna som kom till tals i tv tyckte att det var ganska trevligt med tillskottet i den annars sedvanliga ljudbilden med lite skramlande kundvagnar, dunkande frysdörrar och prassliga kartonger.

Så vem vet: kanske har vi nu bara sett början på en helt ny kultur i våra vanligaste affärer?
Tänk när vi närmar oss mejeridisken och sträcker ut handen efter en liter lättmjölk eller en kesoburk och korna börjar råma!

Och när äggfacket i kylskåpet behöver fyllas på blir det ett praktfullt kacklande som man spelat in med själva leverantörerna, alltså hönorna, vid disken där äggen ligger och väntar i sina kartonger.
Vid grönsaksutbudet får vi kvitter från småfåglar i öronen, kanske blandat med lite surr från bin när vi kommer närmare frukten.

Men kan detta vara ett hundraprocentigt framgångsrecept?
Hur kommer det exempelvis att låta vid balarna med toapapper? Blir det skogens sus – eller magens brus, om man ska ta till en beskrivning som låter lite vackrare än vad det verkliga ljudet gör?
Fast det är klart: något lugnande i musikväg när man står i kön till kassan och väntar på att få se summan man handlat för, det kan naturligtvis bara vara bra, för alla inblandade.

Copyright Klimakteriehäxan

Det kan hänga på en and - pippi på fåglar 32

Hur jag än vrider och vänder på saken kommer jag fram till ett och samma resultat: det kan inte finnas en mer användbar fågel än anden, hönan får faktiskt ursäkta - även om jag inser att konkurrensen är hård. Det var ju förvisso ett hönsägg jag åt till frukost ...

Men till exempel kan man hänga saker av klädtyp på hängare av trä, i vilket någon har snidat två änder näbb mot näbb, fåglar som sedan målats i någorlunda naturtrogna färger. Någon höna att hänga upp ett plagg på har jag dock inte!

Men kanske måste jag nu utöka mitt förråd av pippianstrukna hängare (jag har tre sådana som på bilden) - för se här vad Gunilla tipsat mig om!

Copyright Klimakteriehäxan

Citat om författare

"I skönlitteratur är språket verket och verket är sin stil, och utan språkkänsla är man omöjligen en bra författare. /.../ Det finns ypperliga redaktörer med språkkänsla, men de skriver inte texterna åt seriösa skribenter och författare. De är det extra paret ögon."

-Lena Andersson skriver i dagens DN under rubriken "Spökfritt skrivande", i svallvågorna efter "avslöjandet" att Stieg Larsson inte var en tillräckligt bra författare för att ha skapat Millennium-trilogin på egen hand. Läs gärna hela den (som oftast när det gäller Lena A) läsvärda artikeln här!

Nej se det snöar!

Nej se det snöar, nej se det snöar!
- jaaaa det gör det.

Det var väl roligt, hurra!
- neeej det var det inte.

Nu får vi vinter, nu får vi vinter - som vi har önskat, hurra!
Tack men vi hade redan vinter så det räckte och blev över.

Och vem var det förresten som sa att bilar är hårda?

Copyright Klimakteriehäxan
(med bistånd av Felix Körling)

Dragplåster i Stockholm

I min mailbox har jag i dag fått inte mindre än två fantastiska erbjudanden, sinsemellan synnerligen olika, men lika varandra på så vis att de måste klassas som oemotståndliga. Eller?
Det första kom från Stockholms Stadsmuseum, som lanserar en som jag förstår det helt ny attraktion.
Man kan få gå på råttsafari.

”Stockholms djur är en del av stadens kretslopp. Och det finns fler än man tror!” står det i inbjudan.
Främst är detta tänkt för barn, som ska få kolla in de levande ”vilda” råttorna (det är inte mina citattecken utan museets) som bor på museets gård medan föräldrarna äter soppa och pratar miljö med de tjocka museiväggarna som skydd för soppan och mot råttorna.

Det är förvisso sant att städer vimlar av djur. Men råttsafari? Blir nästa idé kackerlackskoll? (då behöver man ju inte gå utomhus ifall vädret är som dagens, alltså uselt).
Tacka vet jag hararna som brukar skutta under vår balkong. Minns rådjuret som förirrade sig in på vår dagisgård. Och till nöds kan jag acceptera grävlingen som verkar ha ett tillhåll i anslutning till vår parkeringsplats. Men någon råttsafari blir det INTE.

Erbjudande nummer två är som sagt av helt annan karaktär, men ska väl också framstå som ett dragplåster som lockar besökare i mängd till huvudstaden.
Ett festligt helkvällspaket utlovas, uppbyggt kring Melodifestivalens final i Globen i mars. Det börjar med en liten drink klockan 16 innan minglet tar vid. Så skjutsas man i buss från Söder till arenan, fast först blir det lite Charlotte Perrelli och en disc jockey som spelar schlager (ja vad annars?).

Väl framme serveras en buffétallrik och två glas öl eller vin. Kaffe hör till, garderobsavgift ingår. Man hamnar på finaste sortens sittplats. Samt får åka buss tillbaka till Södermalm, där man också står på gästlistan för en efterfest. Fast där blir man bara insläppt, utan förtäring.
Och alltihop till det facila priset 3495 kronor. Till Stockholm får man dock ta sig för egen maskin.

Tack, men nej tack. Nog för att jag vet att det finns de som skulle tycka det vore rena drömmen med den där schlagerkvällen, men jag hör inte dit.
Råttsafarin var i alla fall gratis.

Copyright Klimakteriehäxan

Filmcitat

"Den är rätt tunn, det måste man vara ärlig och säga."

-DN har grävt fram en ett år gammal intervju med Noomi Rapace, publicerad i en tysk tidning, om filmen "Män som hatar kvinnor". Rapace fick en av filmens tre Guldbaggar på filmgalan i måndags för sitt sätt att gestalta Lisbeth Salander, för det gjorde hon bra, även om filmen som helhet lämnade en hel del i övrigt att önska.
Tack, Noomi, det känns fint att få medhåll - och av dig dessutom!!!
Men böckerna då? Jo, dem slukade jag, från första till sista sidan.

Bilen på allas läppar

Min första bil var en Saab.
Den var ålderstigen redan när vi möttes. 500 kronor kostade den. Hade gått ett oräkneligt antal mil, men puttrade på. Fast där tog de positiva sakerna slut.
Den luktade illa, drog mycket bränsle och klädseln var trådsliten, färgen urtrist.

Min Saab var blekblå. Eller kanske ljusblågrå. Faktum är att det var nästan ingen färg alls.
Men vi for runt och det var, naturligtvis, jätteroligt att ha bil ändå – begreppet "klimatsmart” var inte uppfunnet och isen låg oförändrat tjock över både Syd- och Nordpol.

I min omgivning har alltid funnits bilmänniskor, motormän och fartvänner med ytterst specifika krav på fortskaffningsmedel. Om man inte aktar sig kan man hamna i en diskussion om nyttan av aluminiumfälgar – de fanns inte när jag var Saabägare, och jag är lika ointresserad av sådana finesser nu som jag skulle ha varit då. För mig är bilen något att transportera mig och mina prylar i, nöjen försöker jag ordna på annat sätt.

Fast vad bilar har för färg, det tyckte jag då och det tycker jag nu är åtminstone lite intressant. Jag stördes av hur ful den där icke-färgen på Saaben faktiskt var. Övervägde rent av att köpa en burk lack och börja måla, men jag hann aldrig så långt.
För en dag upptäckte jag att något hänt: min lilla bil hade blivit fräknig! Båda framskärmarna hade ett diskret prickmönster, och var det inte fräknar var det kanske akut acne, även om den drabbade inte var i tonåren precis.

Med pekfingret undersökte jag en blemma. Hoppsan! Fingret gick rakt igenom plåten. Kvar var ett hål. Jag testade en gång till, med samma resultat. Sedan vågade jag inte pröva fler gånger. Rosten hade gått till frontalangrepp.
Vid ett annat tillfälle uträttade jag ett ärende medan en hund (som jag tillfälligt hade hand om) fick stanna kvar i baksätet. Jycken hade tråkigt, men hittade en tråd som stack upp ur stoppningen och det hjälpte till att få tiden att gå. När jag kom tillbaka var kupén full i skumgummiflisor och halva baksätet upplöst i intet. Fast lämnar man en hund i en bil en stund får man skylla sig själv.

Det var helt enkelt så, att min lilla bil inte blev varken yngre eller piggare, precis som vilken människa som helst. Men vi var vänner ändå. Så skulle vi fira jul trettiofem mil bort. Klapparna och väskan åkte in i det numera så gott som obefintliga baksätet. Dan före dan drog vi iväg från kungliga huvudstaden, med siktet inställt på gran och skinkmacka. Efter ungefär tio mil saktade vi in. Ja, inte jag, men Saaben. Hur jag än gasade gick det allt långsammare. Till slut kröp vi fram längs vägrenen. Kom till en mack.

Jag gick in och försökte se söt och kvinnligt hjälplös ut. Det lyckades förstås inte. Killen på macken ruskade beklagande på huvudet, visste tydligen inte mer än jag om livet under en motorhuv. Men han tipsade mig om en verkstad, och att jag tog mig dit var snarast ett under.

Verkstadskillen ställde diagnosen snabbt. Det som var fel var dessutom omöjligt att reparera.
Jag frågade vad jag blev skyldig – man vet ju vad verkstäder kostar.
-Dödsdomar tar jag inget för, sa mannen.
-Om du håller jämn fart, det kan gå i tjugo kanske, och räknar med att den drar några liter på milen kan du ta dej en bit till, sa han uppmuntrande.
Men inte ända till den väntande julgranen, det var uppenbart.

Det började snöa och blev snart helmörkt. Och mellan plogvallar i den becksvarta vinterkvällen blev vi till sist stående. Bara att tillkalla bärgning medelst telefon i en kåk inte alltför långt från vägen.
När dan före dan redan blivit julafton kom vi fram, Saaben och jag, i ordentligt nedkylt skick.
Det var den sista resan.

Sedan dess har jag aldrig haft någon Saab. Fast bilen fick nytt liv, eftersom en av bilfantasterna plockade isär den och sålde bit för bit. För så gammal var den, att det var svårt att hitta reservdelar till jämnåriga åk.
Så på så vis påminner min historia om den nu så aktuella Saab-affären: dödsdomen har avkunnats, men Saab får nytt liv – gång på gång.

Copyright Klimakteriehäxan

Läs nytt om Saab-affären i SvD och DN här, här, här och här.

Spärren måste slå till igen

Väldigt länge har jag inte haft någon spärr för den som vill kommentera här på bloggen. Och nästan lika länge har det gått alldeles utmärkt: spamfritt, skulle jag rent av våga påstå.

Men tyvärr. Nu måste spärren slå till igen.
Detta sedan jag fått diverse skamliga erbjudanden, det verkar drälla av flickor som tror att jag längtar efter deras sällskap, ju intimare desto bättre (i ett par fall fick jag ta hjälp av tolk!).
Ett antal människor på olika håll på klotet har insett att de vill hjälpa mig att få vara med och dela på ett jättearv som ingen legitim arvinge gör anspråk på.

Dessutom har anbuden om diverse spelsajter där storkovan bara ligger och väntar dykt upp. Och ofta poppar de där kommentarerna in på riktigt gamla inlägg, så att de blir svårare att upptäcka - i och för sig kanske det också betyder att färre läsare ser dem, men ändå.
Saftiga tyska sexsituationer har det också kommit förslag om att delta i, via nätet visserligen, fast det känns som en klen tröst.

Hädanefter är det alltså en bokstavskombination som gäller för att din kommentar ska synas här. Du vet att den alltid är uppskattad!

Copyright Klimakteriehäxan

Festligt

Fest var påbjudet.
Stor fest.
Men hur fin fest, det svävade vi inbjudna i tämligen stor ovisshet om. Var det glitter och glamour, slips och kostym som gällde? Långklänning och smoking? Eller jeans och tröja? För en sak har man ju lärt sig: hellre nedklädd än alltför uppklädd, om man vill känna sig bekväm.

Vi som fått den där invitationen, vi började sondera terrängen ett par veckor i förväg. Tänkte någon ha långklänning? Långbyxor, kanske? Herrarna skruvade på sig när snaran runt halsen drogs åt: det lutade åt många slipsar, faktiskt.
När jag fick frågan om vilken nivå jag tänkte lägga mig på svarade jag, helt sanningsenligt:
-Inte en aaaaning. Det får bli något jag går i, en hängare som humöret styr handen till.

Det där första kravet, om att ta något man verkligen får plats i, det är i mitt fall tämligen begränsande. För i min garderob finns fler långklänningar än en normal människa bör äga, alla med en hel del år på nacken, absolut ingen sliten. Detta eftersom jag hur länge som helst närt en klockarkärlek till långa klänningar, utan att egentligen ha användning av dem. Slänga dem? Ajajajaj … ja nån gång … kanske …!

Numera vet man ju, att det inte måste vara en blåsa för tiotusentals kronor ens på de finaste fester – på den senaste Nobelmiddagen uppträdde en av huvudpersonerna, en av de kvinnliga pristagarna, i en kreation vars like jag kan visa upp i ett par exemplar: en afrikansk bomullssäck som kan rymma ganska många extrakilon utan att vara avslöjande. Lägg till det att prislappen stannar under ett par hundralappar och du har en snäll och hygglig och kanske rent av riktigt anslående klädtrasa, även om det inte är i takt med sista modeskriket.

Inte ens när jag stod framför spegeln i badrummet och bara en dryg timme återstod till feststart visste jag vad jag skulle ta på mig – även om svart i någon form naturligtvis som vanligt var en lågodds-satsning.
Så öppnade jag dörren till garderoben och kikade in, lite vilset. Vad skulle jag ta? Vem kunde stå till tjänst med ett litet råd?

Normalt sett skulle jag ha tillkallat Dottern, vars ord jag kommit att lita allt mer på. Men hon är ju kvar i exil i Norge, och mms verkade vara ineffektivt och krångligt. Maken då? Nja, hans intresse för min garderob är ytterst behärskat. En god vän, man han också, fanns tillgänglig, men att konsultera honom vore värdelöst: han är en snäll människa och skulle försäkra mig om att vad jag än klev i skulle det vara jättesnyggt.

Naturligtvis blev det svart. Första klädhängaren jag tog ut bestämde jag mig för. En draperad kjol och lös överdel, rätt så hygglig mot figuren, inbillar jag mig i alla fall.
Och så, precis innan jag öppnade ytterdörren, tvärvände jag och grävde fram en present jag fått av H för något år sedan. En knallblå fjäderboa.

Hade jag bara tänkt på den från början hade jag inte behövt ägna en sekund att fundera över resten av outfitten.
Jag fick drösvis med kommentarer på boan. Absolut ingen såg vad jag hade på mig under den.
Av detta lär man, att de är korkat att grubbla för mycket på saker som i grunden är helt oväsentliga. Som vad man ska ha på sig när det är fest. Poängen är ju att man ska ha trevligt.
Siden, sammet, trasa eller lump under - fullständigt likgiltigt så länge man kan ta till en liten boa!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans fönster

Bilderna som finns med i fotokedjan Veckans fönster ska den här gången illustrera temat "kulturellt". Och eftersom religion och kultur så ofta går hand i hand väljer jag ett vackert fönster i blyglas, ett konstverk och samtidigt ett kyrkfönster från Maribor i Slovenien (där det brukar vara alpina tävlingar, ni vet! kulturellt det med, på sitt sätt!).

Just det här fönstret gillar jag för att det i mitt tycke är ganska originellt för att finnas i en kyrka, oavsett religion: inga mänskliga figurer, inga "helgon", utan en miljöbild som utstrålar lugn och harmoni. För det vet man ju: så snart mänsklig närvaro gör sig påmind kan det ofta uppstå ett eller annat litet problem ...

Fler kulturella fönster kan ni kika på och in i om ni klickar här.

Copyright Klimakteriehäxan

Vägen till träningen

Jag är på väg till träning.
Eller rättare sagt: jag borde ha gått och tränat nu.
Men det är märkvärdigt så svårt det är att komma iväg – och hur lätt det är att finna andra saker att göra, saker som får tiden att gå, ibland så fort att den där stunden som skulle ägnas åt kroppen och eventuella existerande muskler krymper till intet.

I perioder av mitt liv har jag varit rätt flitig motionerare, med gympa, promenader, yoga, joggning, step up, pilates, gummiband, afrodans. Ja jag har faktiskt provat på mängder av olika träningsformer, tyvärr utan att lyckas bli beroende av en enda av dem, även om det är olika kul att röra på sig i olika discipliner. Spinning, till exempel, tycker jag är så tråkigt att jag med största lätthet överlåter cyklarna till andra, som inte ens verkar få ont i ändan.

Nu har det varit dåligt ställt med motionen ganska länge. Alldeles för länge, helt enkelt. Nog för att jag pratat om det, suckat, beklagat mig för att tiden inte räcker till (inte till det OCKSÅ!) och försökt skylla på allt och alla medan senorna knutit sig och musklerna förvandlat sig till fett. Så lär jag känna en ny människa, en livsbejakande man som hör mig muttra om många kalorier över en lunchtallrik.

Själv är han ett strålande exempel på vad som kan hända med en kropp om dess innehavare bestämmer sig för att ta kommandot över hela härligheten. Alltså har han en gång för alla gjort sig av med sin övervikt. Inte nog med det, han är numera professionell tränare och gympaledare, i supertrim, naturligtvis.

Han tittar kritiskt på min kropp – kritiskt, men inte elakt! – och kommer så med ett av de generösaste erbjudanden jag någonsin fått.
-Jag kan bli din personlige tränare! Du får ett schema av mig, jag ser precis vad du behöver!
Om uttrycket ”an offer you can´t resist” aldrig förr har passat in till hundra procent så gjorde det det den här gången. Jag har fått en PT - så coolt!

Vi går iväg till gymmet, jag börjar svettas redan när jag knyter skosnörena, väl medveten om vad som komma skall. Svettigt blir det, men det var ju också tanken.
Jag får en svart anteckningsbok med mina övningar schematiskt beskrivna, och så ska jag noggrant skriva upp varje träningspass och helst också successivt öka på dosen av olika rörelser och påfrestningar. Det finns ingen quick fix, det vet jag.

Naturligtvis går jag ut hårt och energiskt. Orkar fler sit ups efter bara en vecka, kan göra rak planka i en halv minut utan att avlida tvärt. En ny date med min PT ger mig nya övningar – han har nu råkat se mig i en lite tajt tröja, utan den där förlåtande koftan ovanpå, den som suddar ut konturerna lite hyggligt ni vet …

Så blev det jul. Rak planka låter sig ogärna kombineras med julskinka. Armhävningar ersätts av strykning av de där dukarna med tomtar och domherrar. Skidmaskinen tar mig inte till Ica, det fick bli bilen i stället. Och så vidare.

Så blir det nyår. Nytt decennium, nya föresatser, nya löften. Nu SKA jag.
Snart har januari gått. Men nu, nu SKA jag.
Det dåliga samvetet ger själen skavsår, jag går omvägar kring badrumsvågen, jag svettas vid blotta tanken på ett motionspass.
Men nu. Nu SKA jag.
Om inte vägen till träningen vore så fan-tas-tiskt låååång ... så skulle jag redan vara i trim nu ...

Copyright Klimakteriehäxan

För varmare vinter

När isiga vindar och ständiga snöskurar omger oss är det gruvligt lätt att frysa.

Dags för varma vantar och något på huvudet, även för oss som egentligen är allergiska mot mössor.
Kanske brukar ni hälsa på hos bloggare som Cicki och Bloggblad, flitiga flickor som ständigt tillverkar ytterst bärbara och ibland varma saker (säljer dem till och med!).

För egen del tror jag att jag har min handarbetskarriär bakom mig, men jag gillar att se vad andra kan åstadkomma. Den vackra stickade och sedan broderade vanten och de fina mössorna i tovad ull fanns med på textilutställningen "Krona och krans" på Rackstad-muséet sommaren 2009.
Kan eventuellt inspirera någon som vill satsa på modedetaljer för en varmare vinter.


Copyright Klimakteriehäxan

Om konsekvens

Alla vet att det är svårt men eftersträvansvärt att vara konsekvent.
Många vill gärna undvika att ta konsekvenserna av sitt handlande.
Andra agerar utan att ägna följderna en tanke – det brukar kallas att vara konsekvensneutral.
Jag tror att jag upptäckt en gen till konsekvensneutraliteten. Den finns framför allt, kanske rent av enbart, hos män.

Män – och här generaliserar jag, för jag tror det gäller nästan 99 procent av alla individer av hankön – har ett beteende som är märkvärdigt konsekvent. Samtidigt undviker de noggrant att ta konsekvenserna av det där beteendet. Det är helt enkelt fullständigt konsekvensneutralt.

För att bevisa min tes serverar jag något att dricka till ett sällskap som bänkat sig runt ett soffbord. På bordet står, väldigt tjejigt och till ingen egentlig nytta, det medges, förmodligen en vas med blommor och någon ljusstake. Blomvasen står på en duk, en handbroderad liten pärla i pyttesmå korsstygn och fyrtio olika färgtoner. Någon, kanske jag själv, har lagt ner stor möda och många timmar för att få till det där mönstret, fålla kanten, pressa bort varenda liten skrynkla. Vem som helst som har minsta kännedom om handarbete faller i trans över dukstackarn.

Ack nej. ”Vem som helst” är inte man. Män ser inte en duk. De ser ett ovanligt stort glas- eller flaskunderlägg. Att det ligger sådana på bordet, bredvid duken, ser de däremot inte alls. Så snart de vill plocka i sig lite ur skålen med nötter eller salta pinnar sätter de ifrån sig sitt glas, eller rent av hela flaskan.
Var då?

Man skulle kunna tänka sig att glaset hamnar på en tom fläck på bordets lackade träyta. Eller rent av på en coaster, även om det är lika troligt som att vinna en miljon på en skraplott.
Men glaset hamnar på den där lilla broderade skatten, säkert som amen i kyrkan. Mannen kan till och med sträcka sig lite extra för att nå ända in över den nogsamt hålsömmade linnetygskanten med sitt glas, på vars utsida några droppar färgad vätska sakta är på väg nedöver.

Vad gör då värdinnan/damen med duken? Hon lider. Hon skär tänder, biter ihop, stirrar på de där dropparna som just ska släppa taget och landa mitt i korsstygnsrabatten. Det är så gott som ogörligt att på ett elegant sätt ta gästens glas och snabbt förpassa det till därför avsedd plats: på underlägget, eller för all del direkt på bordet. Och gör hon ändå det står nästa glas strax på ett annat hörn av duken, ditställt av en annan manlig gäst …

Hur det kan komma sig att en karl inte inser att det är busenkelt att torka av en träyta – men betydligt mer komplicerat att tvätta och stryka en textil (och kanske dessutom en som fläckats av rödvin!) kommer jag aldrig att begripa. Skulle han ställa det på tidningens sportbilaga eller katalogen från Clas Ohlson? Inte. Fast på vilken duk som helst går det bra!

Men det som sker, det sker. Ideligen och konsekvent. Och konsekvenserna av detta får någon annan ta.
Det måste ju handla om konsekvensneutralitet. Genetiskt betingad. Och könsbunden.

Copyright Klimakteriehäxan

Iskallt citat

"Jag beställer varorna och så får kärringen komma över från ön och hämta. Men jag skickar inte med henne några pengar, för isen är väldigt osäker."

- Skärgårdsbo intervjuad i Rapport återberättar en anekdot ur livet i kusttrakterna, när havsisen ställer till med problem och kanske bär - men lika troligt brister.

Instängd - tisdagstema

"Instängd" är veckans tisdagstema. Och nog för att vi i dagarna är mestadels instängda i våra hus bakom fönster och tjocka väggar, i skydd för vind och januaris trista snöglopp.
Men man kan faktiskt vara instängd utomhus också. I alla fall om man råkar hamna bakom en sådan här vacker gärdsgård! Och då var det sommar ...
Fler instängda bilder hittar du den här vägen.

Copyright Klimakteriehäxan

Anden i flaskan – pippi på fåglar 31

Anka har ju blivit en innefågel under hösten, i alla fall i mänsklig skepnad. Änder är åtminstone släkt med ankorna – och så vet vi ju hur det kan gå med fula ankungar: de kan rent av växa upp och bli stora, vackra svanar.

Något speciellt måste det vara med det där sjöfågelsläktet som fångar vårt intresse, för änderna dyker ideligen upp i olika former och med olika användningsområden.

Ta bara den här lilla halshuggna saken. Anden i flaskan, skulle den kanske kunna kallas.
En kork att trycka i halsen på en öppen vinflaska, en som inte dricks ur på raken.
För visst går det att spara, det där vinet som blir över en kväll när det absolut räckte med ett enda litet glas till en ostbit.

Om man inte luftar vinet så kan man med lätthet spara det ett dygn eller två, ibland också längre. Det kan det rent av tjäna på! Tricket är att utsätta det för så lite syre som möjligt. Syre är både vinets vän (på kort sikt) när man dekanterar det innan det ska drickas – och fiende, om det luftas för länge. Man ska sätta tillbaka korken snabbt igen efter att man hällt upp det man vill ha. En idé är också hälla upp det vin som ska drickas i en karaff, och sen direkt på med korken och in i kylskåpet med resten. Fast det gäller att komma ihåg att plocka ur den halvtomma flaskan ur kylen i god tid, för att ge vinet rätt temperatur igen när det ska drickas upp.

Halvtom, förresten!? Mer optimistiskt lagda, positivare personer skulle definitivt kalla den för halvfull.
Vilket ser du – en halvtom eller halvfull butelj? Det är överförbara begrepp och något att fundera på även i andra sammanhang ...

Copyright Klimakteriehäxan

Utmarsch - och intag

Så där ja. Tomteparaden har marscherat ut, och har ungefär elva månaders semester att se fram emot, i lådor och wellpapp, kartonger och bubbelplast.
Och så där ja - första semlan är intagen. Löften är till för att hållas - jag lovade ju mig en semla (se nedan) som belöning, klart att jag fick en! Den var faktiskt jättegod.
Är det vår nu?

Copyright Klimakteriehäxan

Efter jul så kommer ... pippi på fåglar 30

Jag får be alla traditionalister om ursäkt. Tomteparaden har ännu inte riktigt marscherat ut ur mitt hem. Jo, jag vet att det var Tjugondag Knut i onsdags. Och jo, de är på väg. Nu ska det inte dröja så värst mycket längre. Det är bara det att det finns så mycket annat att pyssla med, annat som liksom tränger sig före!

Man ska till exempel handla. Man ska till exempel laga lite mat. Man ska till exempel sortera lite tvätt. Man ska till exempel springa ett varv i någon affär där det är halva priset på rean. Man ska till exempel vattna blommorna. Man ska till exempel plocka ur diskmaskinen. Man ska till exempel ... ja ni fattar. Det kan också kallas för att prokrastinera, en idrottsgren vars elitklass jag anser mig tillhöra, dock utan att någonsin få medalj.
Men har jag bara skrivit färdigt här så SKA tomtarna bort!

Det betyder också att den av min mamma handbroderade duken, som jag fick i julklapp för fyrtio år sedan, rullas ihop i väntan på en jul till (bilden nedan). Eventuellt får jag vänta lika länga på att tazetterna i min lilla blomsteruppsats ska slå ut. Tur att hyacinterna uppfört sig som de ska.

Men sedan står det inte på förrän det är hönans och kycklingarnas högtid som gör sig påmind. Fast just den här hönan på min bild, hon får står framme året om, eftersom jag gillar hennes uppsyn. Visst är det något förvånat/nyfiket, i kombination med piggt, över hennes keramiska blick?

Och om nu tomtarna hittar ner i förrådet igen är det kanske rent av dags att fira detta med årets allra första semla. Som en belöning, alltså.
Det finns en liten sen julbelöning till som faller ut närmare påsk: fyra stora amaryllisknoppar som ser lovande ut!

Copyright Klimakteriehäxan

Tulpandags

Dags att fira igen.
Det är tulpanens dag i dag.
Det finns ett hundratal varianter på denna ljuvliga lökväxt: papegojtulpaner, enkla tulpaner, spetsiga tulpaner, hybridtulpaner, dubbla tulpaner, fransiga tulpaner, enfärgade i alla möjliga nyanser från svart till vitt, flerfärgade i alla möjliga kombinationer – väl värda att fira, allihop.

Visst är tulpanen egentligen en vårblomma, men det är väl därför vi hälsar den så varmt välkommen så snart julstjärnorna slängts ut. Tulpanen bär med sig en föraning av ljusnande tider, kommande solsken och dagar när det tjocka snötäcket fått ge vika och slasket faktiskt också tvingats försvinna.

Därför känns det också helt rätt att plocka fram en bild från i fjol, ett foto som visar hur fantastiskt vackert det är på nästan hela långa Ringvägen på Södermalm i Stockholm, där tulpanerna finns som en flod som rinner parallellt med den betydligt tristare trafiken.
Snart (nåja) är vi där igen!

Copyright Klimakteriehäxan

Frostigt i veckans fönster

Ett stort takfönster skilde mig från vintern, men bjöd på ett vackert mönster av frostrosor, frusna vattendroppar och en och annan liten solstråle.
Temat för Veckans fönster är valfritt - då blev det så här! Vill du se frostrosorna på närmre håll, klicka upp bilden till fullskärm!

Copyright Klimakterihäxan

Citat för en god sak

"En kassör på Systemet i Flen
gick omkring uppå darriga ben.
Innan lunch (för det mesta)
sortimentet han testa´.
Efter lunch var han rödnäst och klen."

- En limerick ur den nyss utkomna boken Rimmat fläsk, som beskrivs som "ett hopkok av smaklösa men lättsmälta limerickar". Författare är Peter Borgström och boken är illustrerad av hans livskamrat Helena Åkesson-Lidberg. Paret har haft projektet som ett sätt att hantera att Peter 2008 konstaterades ha drabbats av den obotliga sjukdomen ALS, Amyotrofisk Lateral Skleros. Han avled i lördags. Under sjukdomstiden har paret skojat med skabrösa ord och bilder och trots allt kunnat skratta tillsammans - "de skapande stunderna blev oväntade ljusglimtar" - och åtskilliga av bokens texter är betydligt fräckare än den jag nu valde att citera ...
En del av inkomsterna som bokförsäljningen ger går till en god sak: de tillfaller ALS-forskningen via Ulla-Carin Lindqvists stiftelse för ALS forskning. Och trots allt: forskarna gör framsteg.
Mer om Rimmat fläsk kan du läsa här.

Mannagrynen i Guyland

Visst har väl alla vi kvinnor någon gång tittat med lätt oförstående ögon på framför allt yngre representanter av det motsatta könet? Och undrat:
Varför skränar de så högt?
Varför dricker de så många öl, när man ser hur illa de mår?
Varför kaxar de sig inför andra som är helt ointresserade?
Varför är de så fixerade vid sina våldsamma dataspel och fiktiva hjältar?
Varför muckar de gräl när det kloka vore att snabbt och tyst gå åt ett annat håll?

Nu finns svaret: de unga männen befinner sig i Guyland, i Grabbriket. Det är gränslandet mellan tonår och vuxenvärld, ett gränsland befolkat av osäkra ynglingar med höga testosteronhalter, undertryckt acne, för dåliga studieresultat och för lite trygghet. Och Guyland är numera genomlyst, av en amerikansk sociolog vid namn Michael Kimmel, som skrivit boken ”Guyland”.

Kimmel, som kallas för ”mansforskare”, konstaterar att det mesta de där yviga mannagrynen gör, det gör de för att imponera – inte på tjejer, som man kanske skulle kunna tro, utan på andra killar. Man tar idiotiska risker, visar mod man inte har, skryter om saker man faktiskt aldrig gjort. Det är dessutom coolt att vara lat. Och man misstänker hela tiden att andra unga män (konkurrenterna!) alltid klarar sig bättre.

Ett exempel som belyser det är väl den undersökning i vilken collegestuderande killar ombads uppge hur många manliga studiekamrater som haft samlag den senaste helgen. Svaren låg mellan 80 och 90 procent – vilket alltså kunde tolkas som att ”nästan alla fick ligga”, underförstått ”utom jag”. Dags att deppa! Eller kanske inte ändå … för den sanna siffran var en tiondel så hög, eller ungefär 8 procent!

För män är numera trettioårsåldern helt enkelt den nya tjugoårsåldern, och de lever i sitt Guyland, där tjejer förvisso inte känner sig hemma, även om de kan vara välkomna som uppvisningsobjekt eller piffiga accessoarer.
Moderna curling-föräldrar gör heller inte saken enklare, eftersom de tenderar att i varje läge okritiskt försvara sina ätteläggar, som inte sällan bor kvar hemma för inga eller lite pengar, med tvättservice och full catering.

Så riskerar 27-åringen att bli ett gummibollsbarn eller en biffgapare. Medan han ändå vill tro att andra män betraktar honom som ”en riktig karl”.
Vi mammor, som gärna ser vår söner som praktexemplar i alla väder, vi får eventuellt vänta till barnets 30-årsdag innan han blir en man att räkna med. Åtminstone om man ska tro Michael Kimmel.

Men det är klart: den som väntar på något gott får väl hålla sig några år till …

Copyright Klimakteriehäxan

Källa: Studio Ett, SR

Fågelfrö från Gud - pippi på fåglar 29

Det finns en liten stad i El Salvador som heter La Palma. Den ligger drygt åtta mil norr om huvudstaden, och den fick under en period en speciell plats i historien: det var här man förhandlade om fred mellan gerilla och regering på 80-talet, delvis med hjälp av svenska medlare. I dag kallar man La Palma för ”fredens vagga” – rätt eller fel, det vet jag inte, men lugnare är det definitivt på den politiska fronten i dag, även om ingen 100-procentig harmoni kan råda i ett land där gapet mellan fattig och rik är så gott som oöverskådligt stort.

Men lilla La Palma hade en särskild plats på kartan redan medan inbördeskriget pågick för fullt. För just här utövades – och utövas än i dag – en egenartad konstform. På ytor av trä målas kubistiska motiv i klara färger. En salvadoransk konstnär vid namn Fernando Llort har fått äran av att ha ”uppfunnit” just det här sättet att skildra sin omvärld. Han startade också konsthantverksaktiviteterna i La Palma redan i 70-talets början.

Ofta blev det religiösa bilder, krucifix till exempel, eftersom katolicismen är den dominerande religionen. 1977 bildade man ett kooperativ i La Palma och det fick namnet ”La Semilla de Dios”, ”Guds frö”.
Extra symboliskt blev det då att skapa halssmyckena som består av halva frön av "copinol" – ett träd som traditionellt också kallas ”mjölträd” och möjligen (?) bara finns i Centralamerika. På fröhalvans plana insida målades en miniatyr – fröet är mellan två och tre centimeter långt och ovalt till formen.

Man gjorde och gör också många alldeles profana konstverk, inte sällan avsedda för praktiskt bruk. Jag har inte bara flera fröer att ha runt halsen och ett par små tavlor, jag har en pennburk, någon liten ask (att ha saker i, ni vet …), och en sak som alltid syns här hemma: vår nyckelhållare. Där finns de för regionen så typiska röda tegeltaken på vita hus, blommande kaktusar, olika djur och människor.

Det är på den dagens pippi sitter (ja, tittar man noga är de faktiskt tre till antalet).
För vi som har pippi på fåglar, vi hämtar dem inte bara runt hörnet. De kan komma flygande över det stora havet också.
Copyright Klimakteriehäxan

Prakt man inte tröttnar på

Nog är det väl dags att tröttna på amaryllisar nu?
Mina har blommat, väldigt snällt. Allra grannast den som slagit ut sist, i en extra mörkröd färg som jag tyvärr inte tror min bild (ovan) lyckas återge sanningsenligt.
Men kanske har jag inte fått nog ändå. För nu sålde Ica krukor med två synliga knoppar på löken för bara 19.90. Så jag slog till ... igen ... blommor struntar väl i om det är jul eller påsk?

Faktum är att när stänglarna drar iväg och blir för långa (för riklig vattning antagligen) kan det vara smart att skära av dem och förvandla krukväxten till snittblomma. Men jag har bara en enda jättehög vas som kan härbärgera riktigt långa blommor. Den här gången fick den rent av behålla löken!
Glöm heller inte att de med fördel kan hängas upp och ner!

Dessutom finns det ett knep att förlänga glädjen när amaryllisens klockor börjar tappa spänsten och sloka med huvudet. Då skär jag av dem tätt bakom blomman och lägger dem i någon sorts kärl där det kvarvarande korta lilla skaftet nätt och jämnt får kontakt med vattnet. Den vita på bilden nedan har stått så i tio dagar och verkar inte vara färdig att dö än!

Copyright Klimakteriehäxan

Gula Ankan x2 - och pippi på fåglar 27 och 28

En klok människa säger i dag i någon tidning, att bland det bästa man kan göra om vintern känns i kallaste laget, det är att krypa ner i ett badkar fyllt med varmt vatten.

Vatten! Denna ljuvliga oumbärliga lyxartikel, som vi är så bortskämda med att alltid ha obegränsad tillgång till, att vi glömmer att uppskatta det! Och inte nog med att det finns, vi kan välja temperatur också!

Jag gjorde precis som den där personen föreslog härom kvällen. Skumbad. Nackkudde. Tyst. Varmt. Blundade. Viftade med tårna i skummet. Fyllde på med mera varmt när det kallnat lite i karet. Låg kvar ett tag till. Ingen och ingenting störde. En ren, ja just det, ren, njutning. För ren blev jag ju så att säga på köpet. Vackrare? Nja. Gladare i alla fall, och det bidrar väl ändå positivt till den där skönheten som omvärlden ska trollbindas av ...

Men om man nu som jag råkar ha pippi på fåglar kan man förvisso ha sällskap också i badet. Exempelvis av den simmande badradion Gula Ankan (bilden ovan, kul present från Dottern), eller av ett exemplar av den enklare konstruktionen Gula Ankan mindre, även kallad nagelborste. Kanske hade ett glas Gula Änkan ytterligare förgyllt min sköna badstund, men så blev det i alla fall inte.
Jag var nöjd ändå.
Och bestämde mig för att inte ägna klimathotet en enda tanke på hela kvällen, trots denna min samvetslösa vattenkonsumtion.

Copyright Klimakteriehäxan

Ljusterapi

Solen strålar, ljuset bara flödar ner över alla solbadarplatserna – inte en enda av dem ligger i skugga. Det är alldeles vindstilla, så det gör inget att flaggan inte är hissad, den skulle ändå bara hängt rakt ner som en gammal trasa.

Lugnt också i poolen. Solskenet ger lite extra sting åt den turkosa kakelkanten som ska ge vattnet färg av Medelhavet, ett trompe-l'œil-knep så gott som något.
Folk flanerar förbi, i olika grader av på- och avklädning.
Barn springer, hoppar, skrattar, skriker. Alla verkar njuta av vädret i fulla drag. Och det är solen som gör det!

Hade det bara varit 30-35 grader varmare vid Eriksdalsbadet så …
Men ljusterapi lär ju också vara bra.

Copyright Klimakteriehäxan

Kallt

Läste ni om liften som stannade i Idre i går? Med folk i!
I 24 minusgrader!
Tekniskt haveri.
En och en halv timme tog det innan alla var nere på marken igen. Fasansfullt.
Det är ju det jag hävdar: man ska inte dra till fjälls i onödan.

Copyright Klimakteriehäxan

Det finns plus också med kyla!

Dag efter dag fortsätter det: vintervädret. Riktigt vinterväder. Lite lätt häpet konstaterar vi att det nyper i kinderna, kylan kryper in under ylletröjorna och (fusk)pälskragarna, snön yr oftast runt oss. Plötsligt är det ganska milt i luften när termometern visar -10.

Märkligt nog verkar det nästan som om vi glömt hur det är att ha vinter – såvitt man inte gett sig till fjälls, förstås, eller bor i riktiga Norrland. Men vi längre söderut, vi har vant oss vid gråbruna vintrar, fyllda av slask, korta blixtattacker med halka, och sedan det där gråbruna igen, det som ofelbart ger oss den typiska svenska vinterhyn: grågrönvit, lätt fnasig, med drag åt det lila hållet.

För länge sedan, innan det fanns färg-tv, när telefonnummer söktes i speciella kataloger av boktyp och hotellrum låstes med nycklar – ja laptopp var faktiskt inte ens ett ord – för så länge sedan, då vill jag minnas att det var kallt på vintern, i Barndomslandet. Kallt, och mycket snö. Vi blev ordentligt påbyltade för skidfärden till skolan. Vid något tillfälle var nysnön så djup att vi inte tog oss fram och blev gruvligt ängsliga, inte för att fastna i snön, utan för att vi skulle komma för sent.

Rödkindade blev vi. Men ingen förfrös sig någonsin, tror jag. Och så kommer jag på varför! Jo, det finns som bekant en solkatt i varje skärva.
Om det var riktigt kallt, i närheten av 20 minusgrader eller ännu värre, då upphörde ett annars tvingande påbud att gälla.
Man slapp tvätta sig i ansiktet – enligt teorin att det naturliga fett som huden producerat under natten skyddade mot kölden.

Det gjorde det kanske. Ingen förfrös sig, som sagt. Alldeles oavsett vad det berodde på upplevde vi ungar den uteblivna tvätten som ett härligt plus, mitt i alla vinterns minusgrader.
Fast på kvällen kom tvålen fram igen, förstås.

Copyright Klimakteriehäxan

Sugen på en cykeltur?

Det ÄR kallt, det är inte bara som det ser ut. Och cyklistleden har glesnat. Men kanske ändå att någon där ute är sugen på en cykeltur? Ni vet, bra motion och allt det där, efter helgfrossandet.
Nej, inte jag. Jag cyklar alltmer sällan och absolut inte i vinterväglag, det är livsfarligt nog på barmark.
Men snön suger, skulle man väl kunna säga. Åtminstone om man är cyklist ... och vill verka ungdomlig i sitt språkbruk ... fast det är klart, hamnar man i snöbollskrig så uppstår väl sug på det gamla viset?!

Copyright Klimakteriehäxan

Ensam men alls inte stark

En dag i helgerna sändes en svensk långfilm i tv, en film som jag hade tänkt se på bio men det blev bara inte av. Nu såg jag den, och upptäcker att den ideligen gör sig påmind.

Filmen handlar om Bertil, 61, nyss skild men kvar i stor och för dyr villa. Hustrun, som kanske aldrig varit riktigt övertygad om att hon funnit lyckan inom äktenskapet, hittade något yngre och snyggare – en väldigt trevlig karl, det tycker den övergivne maken också.
Bertil blir dessutom arbetslös. Och den vuxna dottern och sina barnbarn har han inte träffat på ett helt år, trots att hon bara bor några mil bort – ”det är så mycket nu, ja ja, det förstår jag”.

Anställningsintervjuerna avlöser varandra, men att hitta ett nytt jobb när man är ”sexti, mjaa, sextiett då om vi ska vara exakta” är ju inte lätt. En hjälte dyker upp i filmen, en ung chef på ett McDonald’s som trots allt ger Bertil anställning.

Michael Segerström fick en synnerligen välförtjänt Guldbagge för sin Bertil i Johan Klings ”Darling” (utdelad i januari 2008 för bästa manliga huvudroll). Han gestaltar ensamheten så att den går rakt in i hjärtat på en. Och framkallar också tankarna på att det knallar omkring ett antal bröder till Bertil där ute, människor som inte har särskilt gott om sociala kontakter om ens några.

Det finns en parallell till ”Darling” i bokhyllan, Elsie Johanssons roman ”Kvinnan som mötte en hund”, också det en lysande skildring av hur folk kan hamna i isolering utan att riktigt förstå varför.
Men har man nyss sett den där filmen ska man nog inte läsa just den boken på raken, det kan bli för mycket av ensamhet, även om vi kanske borde ägna mer tid åt de ensamma än vi faktiskt gör.

Copyright Klimakteriehäxan

Citat om kärlek (?)

"Många politiker har älskarinnor och barn som de försöker dölja för att låtsas vara monogama. Jag föredrar öppenhet. Jag älskar mina hustrur och är stolt över mina barn."

-Jacob Zuma, 68 år gammal och president i Sydafrika, kommenterar att han har flera hustrur, i enlighet med gamla zulu-traditioner. Han är nu inne på fru nummer fem, eftersom han just gift sig med den 36-åriga kvinna som redan fött honom tre barn - totalt har han 18. En hustru är han skild från (hon är nu landets inrikesminister!) och en tog sitt liv. Och nummer sex är redan utsedd.
Jahaja. Det är väl ofta fint att man håller på gamla traditioner ... men den här? Månggifte, i världens mest hiv-drabbade land dessutom?
Bröllopsfesten bestod av dans, sång och rituell slakt, enligt min källa SvD. Och många av de inbjudna var trendriktigt klädda i djurmönstrat. Äkta, alltså.

Trötthet på Trettondagsafton - en tisdag ...

Trötthet, det är veckans tisdagstema. Och visst är det väl skönt med ännu en liten helg, en "afton" då man kan lägga sig i soffan, klappa magen som fått nya godbitar, ha kaffemuggen inom räckhåll och ta en extra lur eller kanske läsa något ... För utelivet lockar inte direkt just i dag: minus 15 känns väldigt kylslaget.
Fler bilder på temat hittar du den här vägen.

Copyright Klimakteriehäxan

Choo fick tji

Numera är det ett regelbundet stort evenemang i modevärlden när H&M släpper sina specialkollektioner, framtagna i samarbete med internationellt ryktbara designers. Senast var det Jimmy Choo, skoartisten som gjort sig ett världsnamn genom att försöka få kvinnor att sväva fram på svindlande klackar, till svindlande priser.

Hos H&M fanns en hel rad skor med Choos namn, de flesta kostade 1295 kronor (vilket alltså är "billigt"). Och riktiga modenördar hängde förmodligen på låset för att försäkra sig om att ha rätt stuk på fotbeklädnaderna, eventuellt till ett extra prispåslag i form av stukade vrister.

Men tji fick de som handlade i tron att det skulle bli huggsexa på Tradera och Blocket, som köpte skor som en ren investering.
Choos skor finns kvar i mängder. Och i dag kostar de 399 kronor.
Svindlande billigt för ett par Jimmy Choo, kan man tycka.
Fast nog är det väl praktiskt att kunna gå i skorna också, oavsett priset.

Copyright Klimakteriehäxan

Kallt konstaterande citeras härmed

”Det behövs tre omgångar av skap: sällskap, kunskap och redskap!”

– Gunnar Drakenberg från Stockholms skridskoseglarklubb, intervjuad i regionala nyhetsprogrammet abc. Han är expert på is som många lockas ut på i dagarna, utan att fundera närmare på vad som kan hända. Jag vet, det inser du om du klickar på den där länken.
Men tänk så många andra områden som det resonemanget kan användas på!!!

Möten med mitt förflutna

Fyra gånger har jag på kort tid mött mitt förflutna. Jubileerna har duggat tätt.
Det betyder en rad olika reaktioner, känslor och funderingar. Samt alldeles för många utrop av typen: ”Å, du är dej PRECIS lik! TÄNK att du inte förändrat dej ett enda dugg!!!” Förmodligen har jag gjort mig skyldig till några alldeles på egen hand. De allra flesta har ingenting med verkligheten att skaffa.

I själva verket är det faktiskt så, att det är långt ifrån alla man identifierar på raken. Men vissa kännetecken kan fungera, bortsett från utseendet. Rösten förändras mindre än exteriören, till exempel. Rörelsemönster avslöjar. Och så handlar det naturligtvis om hur länge sedan det faktiskt var man senast sågs, under vilka omständigheter.

Ibland kan det förvisso ha gått både ett och flera decennier sedan senaste mötet. Första anblicken, första hälsningen är jättekul; fantastiskt roligt att ses igen, ja verkligen!!! Sedan uppstår risken att det inte finns särskilt mycket att prata om. Frågorna ställs ofta enligt ett formulär:
Visst är det skönt att vara pensionär? för att följas av
Va, har du inte gått i pension än? och sedan
När tänker du göra det då?

Det där med pensionen, det ställer till det åtminstone för mig. Eftersom jag så gott som alltid var yngst förr i världen är jag nu också en av få i de här sammanhangen som har ett antal år kvar tills det blir dags att lägga ner arbetet, men den åldersskillnad som en gång var föremål för en del inte särskilt lyckade skämt av typen ”här kommer lillflickan”, den är nu fullständigt bortglömd. Det är som jag brukar påpeka absolut garanterat, att det där med att vara yngst, det är ett handikapp som går över. Mitt är bevisligen avskaffat.

Vad folk däremot kommer ihåg väldigt noga, det är gamla amorösa äventyr. En äldre kvinna som i åratal var ute efter min dåvarande pojkvän (utan att lyckas …) frågar direkt efter honom – trots att det gått nästan trettio år är hennes intresse intakt!
En annan man har förr i världen blandat kroppsvätskor i passionerade famntag med flera närvarande damer. De fnittrar glatt och skickar mig att hämta honom till vårt bord – uppdraget blir mitt, eftersom han och jag inte har något gemensamt förflutet alls. Jag är på neutral planhalva!

Tillsammans minns de månskenspromenader och romantiska krogkvällar, parallellt med att de räknar och jämför antalet barn, barnbarn och ex-partners. Folk kan också börja jämföra karriärernas gång, hur många böcker man skrivit, avtryck man gjort. Någon har bytt bana, blivit konstnär, musiker, själavårdare. Han som alltid drack minst två öl för mycket är prydlig i skjorta och slips och ser synnerligen nykter ut.

Någonstans känns det som om vi trots allt försöker låtsas att vi är exakt som förr, att tiden stått stilla. Men den lögnen går inte hem, inte om man ser sig om bland kompisarna, varav många faktiskt blivit främlingar.
Krämporna kryper fram, en efter en. Det är höftoperationer, cancer, stroke, reumatism, alla sorters slitskador.
Casanova visar sig numera behöva hörapparat. En mörklockig skönhet har bytt frisyr, nu gäller vit snagg. Och även hon som en gång var den snyggaste tjejen har i dag ett ansikte som vagt påminner om en nyplöjd åker.

Tja, till och med Barbie är ju numera 50+. Fast just i hennes fall finns det väl fog för det där påståendet: ”Å, du är dej PRECIS lik! TÄNK att du inte förändrat dej ett enda dugg!!!”
Så är hon gjord av plast också.
Det är vi inte, du och jag. Vilket man påminns om i möten med sitt förflutna.

Copyright Klimakteriehäxan

Bra start på nytt år

Det nya året har börjat bra. Bra för min tro på mänskligheten.
Så här förhåller det sig:
På nyårsafton tog jag en taxi för att bege mig hemifrån, försedd med handväska, datorväska och en resväska fylld av skidbyxor, benvärmare, muff, halsduk, extra strumpor och en extra ulltröja. Det skulle, trodde jag, bli en riktigt kylslagen kväll, och eftersom det aldrig är kul att frysa valde jag att gardera mig från topp till tå.

Vilket betydde att jag hade lite mycket att hålla reda på, för mycket, skulle det visa sig. Alltså blev jag inte särskilt förvånad när jag upptäckte att jag var en handske kort – en underbar skinnhandske i tumvantsmodell, med fleecefingervante inuti, den varmaste jag hittills stött på. Rätt så dyr, fast det var på rea.

Sådan tur, då, att jag hade ett taxikvitto med ett telefonnummer på, för det måste ha varit när jag klev ur den varma bilen ut i den kalla vintern som handsken valde att stanna kvar.
Först kommer man till Taxi Stockholms växel, som per automatik förklarar att allt som liknar kundservice är stängt – JAHAJA TYPISKT – men som sedan lägger till, att om det handlar om kvarglömda persedlar kan man få knappa sig vidare.

Tjejen i växeln kopplade ihop mig med ”min” chaufför, och naturligtvis låg handsken kvar där i det varma baksätet.
Nu har vi återförenats, jag och den borttappade. Taxiföraren ringde i förmiddags, befann sig i krokarna och tänkte komma förbi ”om det passade”.
Om det passade!

Fram till min port kom han, lämnade över handsken. Jag frågade vad det kunde tänkas kosta, väl medveten om att han hade rätt att slå på sin taxameter för att köra hem det jag slarvat med.
Nä, det kostade inget – och ville jag förresten inte ha en sprillans färsk kvällstidning som han hade i nypan? Sånt värmer!
Som tur var hade jag plockat upp lite hembakt saffranslängd ur frysen, en bullbit som kunde komma till pass vid en liten fikapaus. Den tog han i alla fall emot.
Och som sagt, 2010 fick en bra start. Bra för min tro på mänskligheten.
Tack för det, förare 685493!

Copyright Klimakteriehäxan

Vit vintervandring

Vit vinter är vackert. Som här, längs stranden av Årstaviken. I all enkelhet. Bara att tacka och ta emot.


Och det fortsätter snöa!

Copyright Klimakteriehäxan

När portmonnän är stängd

Om man inte öppnar sin portmonnä under årets första dag räcker pengarna året ut. Detta visdomsord, för mig obekant tills alldeles nyss, lånar jag härmed från bloggarkompisen Hannele.

Tänk om det stämmer! I så fall har jag mitt på det torra. Nyårsdagen har man rätt att slappa, ta igen den förlorade nattsömnen, se på tv, äta rester ur kylskåpet. Och eftersom vädret var inbjudande blev det dessutom en liten promenad, men även den var absolut gratis. Alltså har jag inte använt en enda ynka krona denna årets första dag (jag utgår från att man inte måste räkna med den el man konsumerar exempelvis vid datorn ...)

Detta ger mig också anledning att visa upp en favorit i granen: den glittrande kulan i form av en portmonnä som jag fått i present, en direktimport från Schweiz där det lär finnas folk som specialiserat sig på annorlunda julgransprydnader.
Att just jag fick just en portmonnä har sin enkla förklaring: givaren känner till att jag har en viss fallenhet för shopping.
Men inte i dag.
Vilket då kan tolkas som att det kan bli mer sådant under 364 dagar framöver!

Copyright Klimakteriehäxan

Den dansös jag aldrig blev ...

Det var dansös jag skulle ha blivit. En prima ballerina, svävande fram över golvet på tåspetsarna, i moln av skir tyll, lyft högt upp mot himlen av en stilig mans starka armar, medan musiken strömmade över både oss och publiken, som skulle försättas i andlös beundran och hänförelse, avlöst av dånande ovationer.

Så blev det inte, av många olika skäl. Jag bodde ju på vischan, där balett inte existerade och ingen dansundervisning hölls över huvud taget. Var dessutom en klumpig unge, som ingen skulle ha kommit på tanken att försöka få upp på tå och bli kvar där. Det är inte heller förhastat att misstänka, att jag saknade all sorts begåvning för en framtid i baletten, möjligen med undantag för en insats i Pistvakts dansscener eller en schottis i en pilsnerfilm.

Men fascinationen för dans, den finns där, kanske som ett exempel på det där ouppnåeliga som inte upphör att locka. När det är ”Let´s dance” i tv är jag en trogen tittare, jag kan fastna när sportdanstävlingar sänds, jag tycker argentinsk tango är en konstart som alldeles för få känner till, jag går gärna (men alltför sällan) på balettföreställning, jag har till och med sett bitar av ”So you think you can dance”! Inuti mig tar jag de eleganta stegen, hoppar i rätt millisekund, rör armar och händer som vore jag en av fåglarna i Svansjön, är helt enkelt ett under av kombinerad rytm och grace som förtrollar åskådarna ...

I dag fick jag en fantastisk dos av dans med sådana som verkligen vet hur man gör: i den direktsända och synnerligen traditionsbundna nyårskonserten från Wien är det alltid balett. Den här gången till valsen ”Morgenblätter” av Johann Strauss. Numret var inspelat i Wiens konsthistoriska museum, och bättre scen får man leta efter – i kombination med fenomenal koreografi och bildproduktion. Lägg därtill de fantastiska klänningarna, alla rosa men i olika modeller, designade av Valentino! Var och en en drömkreation!

Där satt jag i soffan och dansade, fast det inte syntes. ”Min” klänning hade stora rosor liksom löst utanpå kjolen, under vilken tyllagren böljade. Wow!
Visst har jag läst om blödande tår och värkande ben, om slavdrivare till koreografer, om timmar av hårt disciplinerad träning, om påtvingad svält och allsköns elände där bakom balettscenen.
Men den som lyckas kan ju ändå få sväva fram över golvet på tåspetsarna, i moln av skir tyll, lyftas högt upp mot himlen av en stilig mans starka armar, medan musiken strömmar och publiken försätts i andlös beundran och hänförelse, avlöst av dånande ovationer.
Och som grädde på moset få bära en rosa dröm av Valentino …

Copyright Klimakteriehäxan