Med varm hälsning från Kerstin Thorvall

En ytterst begåvad och betydelsefull penna har skrivit färdigt. Den som höll i pennan hade många hängivna läsare, och hennes texter har lång hållbarhetstid.

Kerstin Thorvall blev 84 år och hann under sitt liv skriva mängder av böcker, även om hon inledde sin karriär som tecknare. För ofantligt många tjejer och kvinnor blev hon en sorts väninna på avstånd, en som förstod och kunde berätta om hur det ibland bar iväg i livet, med passioner, äktenskap, barn och relationer.

Jag minns väl hur välkommen ”Boken till dig” var när jag fick den i tonåren. Thorvall skrev mer om och för både barn och tonåringar. Senare läste vi alla hennes kåserier i Damernas Värld, och så småningom klev romanerna in i bokhyllan. För all del, man kan tycka att hon skrev samma historia flera gånger – den om sin uppväxt med den stenhårda mamman och den varme men psyksjuke pappan – men det blev ändå läsvärt.
”När man skjuter arbetare” kan ingen undgå att bli gripen av. Det blev en trilogi, med ”I skuggan av oron” och ”Från Signe till Alberte” som uppföljare.

Totalt skrev Thorvall över femtio böcker, en imponerande produktion. Och hon gick hem inte bara bland kvinnor. Själv berättade hon förtjust om hur hon bokats för en uppläsning och när hon mötte publiken fanns där riktigt många, unga, män!
Thorvall gillade karlar och det gjorde hon ingen hemlighet av. Vi har kunnat läsa rätt mycket och tämligen detaljerat om hennes energiska sexliv, i exempelvis ”Svart resa”. Och ”Det mest förbjudna” gjorde stor skandal när den kom, inte bara för sexskildringarna utan också för uppgörelsen med modern.

Men betydligt roligare har det varit att ta del av andra av hennes funderingar, som i ”Tänk om det är klimakteriet?” Hon kallar texterna ”hormonfunderingar för kvinnor” och det är träffsäkert och rakt på, om att bli äldre utan att egentligen vilja, men eftersom evig ungdom inte finns … Så småningom gjorde hon sig också hörd i debatten om både psyk- och äldrevården.

2005 publicerades det som blev hennes sista bok, diktsamlingen ”Jag är en grön bänk i Paris”.
Thorvall älskade den franska huvudstaden och var där massor av gånger, med start som tecknare då hon fick gå på visningar i de stora modehusen, plocka upp trenderna och föra dem vidare till Sverige. Modeintresset höll i sig ända upp i 80-årsåldern, då hon gärna tog sig till Hornsgatan och köpte linnekläder designade av Olars Ulla, vars etikett ”Klädd i konst” måste ha passat Thorvall på alla vis: kvinnligt, färgstarkt, iögonenfallande.

Hon hade sedan länge bestämt vad som skulle stå på hennes gravsten, det avslöjade hon i en tidningsintervju för några år sedan, redan då märkt av åldrandet och sjukdom. "Hon som ville säga som det var - inte som det borde vara" är orden som ska huggas in till hennes minne.

Jag går till min bokhylla för att se vad jag har kvar av Kerstin Thorvall. Trilogin, förstås, bland andra. Och så upptäcker jag att jag har en bok signerad av henne själv 2003, då vi träffades, i tjänsten, så att säga. Då lärde jag mig var hon köpte kläder, att hon gärna åt en liten soppa och avslutade sin måltid med mörk, riktigt mörk, choklad. Och så fick jag en varm hälsning, som jag nu delar med mig av!

Copyright Klimakteriehäxan

Mer om Kerstin Thorvall här och här. Ännu mer här och här. Läs Göran Greiders ord om henne här. Förläggaren Eva Bonnier minns henne här och här.
Och här på bloggen finns Kerstin Thorvall (förstås) sen tidigare: här, här och här.
Här hittar du en lista över alla Kerstin Thorvalls böcker.