Alla verkar ha sett "Mad Men". Alla verkar störtgilla "Mad Men". Folk pratar om "Mad Men", klär sig som i "Mad Men", dricker samma drinkar som i "Mad Men". Folk köper boxen, tittar tills ögonen blöder, väntar sedan förtvivlat på nästa säsong.
Nu har det där tv-programmet vunnit en Emmy för bästa dramaserie, igen - det är tredje gången, dessutom tredje gången i rad.
Bara jag har aldrig sett en endaste ruta.
Måste man helt enkelt göra någonting åt den saken för att inte framstå som helt efterbliven?
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, augusti 31, 2010
lördag, augusti 28, 2010
Citat - om barn och föräldraskap
"... liv utan barn är inte en skräckvision av ensamhet utan en reell möjlighet för både världen och individen. Då kan man verkligen sitta under träden om man önskar det, samtala med vänner, älska, tänka och arbeta. Och man hinner både tvätta, städa och handla mat själv."
- Lena Andersson under rubriken "Liv eller småbarnsliv" i dagens DN. Hennes tes är att självvald barnlöshet inte respekteras, att föräldraskap, att ge nytt liv, är det enda accepterade svaret på frågan om meningen med livet.
"Moderskapskulten har förfärande nog inte avtagit med feministisk medvetenhet, utan ökat", skriver hon också. Och som de flesta tankar Lena Andersson ger offentlighet åt är väl detta en som förtjänar att reflekteras över ...
- Lena Andersson under rubriken "Liv eller småbarnsliv" i dagens DN. Hennes tes är att självvald barnlöshet inte respekteras, att föräldraskap, att ge nytt liv, är det enda accepterade svaret på frågan om meningen med livet.
"Moderskapskulten har förfärande nog inte avtagit med feministisk medvetenhet, utan ökat", skriver hon också. Och som de flesta tankar Lena Andersson ger offentlighet åt är väl detta en som förtjänar att reflekteras över ...
torsdag, augusti 26, 2010
Färdigdoppat?
Plötsligt inser jag att jag förmodligen har tagit sommarens sista dopp. Det skedde i söndags, det var ljuvligt, uppfriskande utan att vara kallt, rena piggelininjektionen.
Nu är läget ett annat: regn, kyligt, grått och till råga på allt lite ont i halsen. Fyra faktorer som talar för höst och emot ännu ett nedstigande i det våta elementet, trots att det fortfarande håller en helt anständig badtemperatur, åtminstone för oss med lite underhudsfett - ja, någon glädje ska man väl ha av det!
Återstår då bara att längta efter nästa sommar med nya simturer.
Vilket får mig att minnas hur en äldre dam i Barndomslandet, irriterad över någon yngre kvinna som inte alls hade lust att bada, upplyste densamma:
-Det är faktiskt rena skönhetsmedlet att bada i den här sjön!
Varpå den mindre badsugna snabbt replikerade:
-Jaså verkligen, och jag som trodde att du faktiskt brukat hoppa i här!
Copyright Klimakteriehäxan
Nu är läget ett annat: regn, kyligt, grått och till råga på allt lite ont i halsen. Fyra faktorer som talar för höst och emot ännu ett nedstigande i det våta elementet, trots att det fortfarande håller en helt anständig badtemperatur, åtminstone för oss med lite underhudsfett - ja, någon glädje ska man väl ha av det!
Återstår då bara att längta efter nästa sommar med nya simturer.
Vilket får mig att minnas hur en äldre dam i Barndomslandet, irriterad över någon yngre kvinna som inte alls hade lust att bada, upplyste densamma:
-Det är faktiskt rena skönhetsmedlet att bada i den här sjön!
Varpå den mindre badsugna snabbt replikerade:
-Jaså verkligen, och jag som trodde att du faktiskt brukat hoppa i här!
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, augusti 25, 2010
Att packa en väska
Jag står i begrepp att packa en resväska.Men vad är det nu man absolut behöver ta med sig om man ska vara hemifrån några dagar?
Jo tandborste och underkläder.
På den punkten är jag extremt typisk, det visar en opinionsundersökning som publicerats i den brittiska dagstidningen Daily Mail.
Man har frågat resenärer hur de ser på saken, och då visar det sig att endast två av hundra kan fara iväg utan tandborste, fem av hundra kan klara sig utan extra underkläder och nio utan sin deodorant.
Nog för att detta låter högst rimligt. Samtidigt är det så att just tandborste, deo och trosor tillhör de få saker som är enkla och överkomliga att köpa i princip vilket avlägset hörn av världen som helst.
Det är ju det där andra som är viktigt. Rätt sorts skor, kläder som både är bekväma, ser någorlunda snygga ut och inte skrynklas till oigenkännlighet – men för all del, jag har en väninna som lägger ner sitt resestrykjärn i väskan först av allt, så visst kan vi vara lite olika på den punkten.
Medan jag tittar begrundande in i min garderob för att välja, och välja rätt, drar jag mig till minnes en annan, nyligen publicerad, artikel i Daily Mail.
För enligt ännu en undersökning, av 3000 personer, bland folk som flyger och far visar det sig, att det de har i sitt bagage oftast är värt mycket mer än vad själva resan kostar. Prylarna man släpar på är i genomsnitt värda tre gånger så mycket som semestern, boendet inräknat. En laptop tillhör det mest värdefulla vi packar ner, men sedan tillkommer mer ”oumbärlig” teknik: mobil, kamera, MP3-spelare, Iphone, cd-spelare, rakapparat, hårtork …
Kläder och skor kan naturligtvis vara hur dyra som helst, liksom solglasögon av designermodell, toalettartiklar, smycken och andra accessoarer. Ibland är också väskan en dyrgrip i sig.
Detta betyder dessutom att allt fler flygresenärer tvingas betala övervikt när de checkar in. Och många ökar sin bagagemängd under bortovaron så att de köper ännu en resväska för att få med sig alla sina souvenirer och andra fynd – det gäller var tredje av alla tillfrågade i undersökningen. Som lök på laxen har bara en av fem semesterfirare en försäkring som täcker förkomna reseeffekter. En bortflugen väska med alla de kära tillhörigheterna kan bli en kännbar ekonomisk smäll!
En intressant iakttagelse gör en representant för opinionsinstitutet som gjort undersökningen: Majoriteten av de resande använder under sin bortovaro mindre än hälften av allt de har i sin packning.
I den gruppen kan jag känna igen mig. Det brukar alltid vara en bunt kläder som kan läggas tillbaka, direkt in i hyllan igen när jag packar upp.
Så blir det antagligen också den här gången.
Men underkläder och tandborste, det tar jag hur som helst, för det är trots allt enklast att slippa rusa ut och shoppa så snart man landat.
Och nog för att jag alltid gillat Nalle Lufs, men hans sentens att ”tandskjorta och nattborste kan man alltid låna”, den höll inte ens när jag läste den första gången, som barn.
Fast han var ju en björn. Vilket rimligen ställer mindre krav på packningen.
Copyright Klimakteriehäxan
PS: Första boken om Nalle Lufs, för barn, av Gösta Knutsson, publicerades 1949.
måndag, augusti 23, 2010
Pippi på fåglar 48 vill nog flyga ...
Visst ser det ut som om den vill lämna sin hårda omgivning av glas och flyga ut i världen, in bland träden, upp mot himlen, ända till molnen?Än en gång har en pippi hittat hem till mig, den här gången graverad på ett dricksglas. Ja, i själva verket handlar det om tre fåglar på tre glas.
Jag såg dem för första gången på en loppisbod i Barndomslandet redan tidigt på försommaren. Men avstod från att köpa - jag behövde ju verkligen inte fler glas, naturligtvis!
Fast jag glömde dem inte. Lika fastetsade som de är i glasmassan, lika fast inpräglade var de i mitt minne.
Så flera månader senare var loppisboden öppen igen, just när jag var i trakten. Och jag kan inte hymla med saken: det var fågelglasen som drog mig in. Övertygad om att de inte kunde finnas kvar, någon måste ju ha köpt dem - men man kan ju aldrig veta ...?
De stod orörda på samma hylla.
Det blev affär, efter viss prutning - jag anser att jag fyndade, eftersom jag samtidigt hittade två keramikvaser/krukor av välkända drejare och betalade en struntsumma för alltihop.
Men det var fåglarna som var, och är, bäst.
Jag har förstås inte en aning om glasens ursprung, men vad gör det. De ligger fint i handen, kan användas till massor av drycker. Och fåglarna gör skillnaden. I alla fall för den som har pippi på just fåglar! Vilket jag inte tänkte på förrän jag var hemma igen, med mina loppisfynd.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, augusti 22, 2010
På kysstäck(t)a ben
Hon är en ung barnvagnsrullande mamma i Köpenhamn. Ser alldeles frisk ut. Men ändå inte som alla andra. Hon är tatuerad, mer än de flesta, över hela kroppen, och jag kan inte låta bli att smyga upp kameran för att föreviga hennes ben. Ni ser själva: stora röda läppavtryck har etsats in över hennes vader, vid knät dinglar några körsbär. Andra benet är likadant.Vilken normal tjej vill ha det där mönstret över hela benen för resten av livet? Jag bara undrar! Det är väl en sak att låta alla kroppsdelar överösas med kyssar – men att ständigt ha kysstäckta ben ... nej!
Min avsky för tatueringar har jag gett uttryck för tidigare (klicka på etiketten "tatuering"!). Samt min övertygelse om att väldigt, väldigt många av dem som idag lägger en sparad slant i kassalådan hos mer eller mindre seriösa tatueringsfirmor en dag kommer att ångra sig bittert. Och att det då blir ännu mera kostsamt att försöka bli av med det där tribalmönstret eller den stora tigern som "pryder" hela överkroppen. Dessutom kan man aldrig vara säker på att tatueringen verkligen försvinner.
"Inga seriösa ställen lämnar några garantier" säger en hudexpert till DN, som i dag publicerar en artikel i ämnet, en text som i min värld har rubriken "Vad var det jag sa?".
Kliniker som ägnar sig åt att ta bort tatueringar får fler och fler kunder."Förbluffande många vill ta bort sin tatuering direkt efter att de gjort den" säger en intervjuad.
Få som tänder på en tatuering tänker naturligtvis på, att den verkligen kan kännas främmande tio-tjugo-trettio år framåt. Färre reflekterar säkert över att det kostar många gånger mer att försöka ta bort det där mönstret än att få dit det – och att det dessutom kräver flera behandlingar under lång tid.
Vad var det jag sa?
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, augusti 21, 2010
Våld och pannkaka
Jag klipper till, hårt, bestämt, skoningslöst. Krossar innehåller med lika målmedvetna slag. Ser hur det massakrerade pöser och sväller. Känner mig stark, har kontroll, föremålet för min omilda behandling har inte en chans.
Sällan använder jag så mycket våld, så mycket fysisk kraft som nu. Och jag gör det med glädje.
Har jag drabbats av deckarsjukan, den där som höjer blodighetsfrekvensen flera snäpp? Som får människor att ständigt grubbla över nya metoder att plåga andra varelser (som om det nu skulle behövas när det finns stening som laga straff på sina håll i världen). Är jag smittad av fascinationen kring det utdragna lidandet, som kan skildras utan en gnutta empati, bara att frossa i?
Nej och åter nej. Tro inte att det är så illa. I själva verket ägnar jag mig åt något som jag tycker är jätteroligt, och som dessutom omgivningen brukar uppskatta.
Jag bakar en födelsedagstårta: knäcker äggen, vispar, häller i socker, vispar häftigare, tillsätter mjöl och bakpulver, extra vätska … Men ett visst mått av ”våld” krävs ju.
Annars blir det pannkaka av alltihop.
Fast det blir det ju förvisso allt oftare även av allvarligt menade svenska deckare nu för tiden.
Alltså blir det ingen sådan i något presentpaket ...
Copyright Klimakteriehäxan
Sällan använder jag så mycket våld, så mycket fysisk kraft som nu. Och jag gör det med glädje.
Har jag drabbats av deckarsjukan, den där som höjer blodighetsfrekvensen flera snäpp? Som får människor att ständigt grubbla över nya metoder att plåga andra varelser (som om det nu skulle behövas när det finns stening som laga straff på sina håll i världen). Är jag smittad av fascinationen kring det utdragna lidandet, som kan skildras utan en gnutta empati, bara att frossa i?
Nej och åter nej. Tro inte att det är så illa. I själva verket ägnar jag mig åt något som jag tycker är jätteroligt, och som dessutom omgivningen brukar uppskatta.
Jag bakar en födelsedagstårta: knäcker äggen, vispar, häller i socker, vispar häftigare, tillsätter mjöl och bakpulver, extra vätska … Men ett visst mått av ”våld” krävs ju.
Annars blir det pannkaka av alltihop.
Fast det blir det ju förvisso allt oftare även av allvarligt menade svenska deckare nu för tiden.
Alltså blir det ingen sådan i något presentpaket ...
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, augusti 20, 2010
Höst - dags för en hatt?
Det var så här års min mamma for till stan och handlade hatt. Hösthatt.
Den tidens mammor/damer/kvinnor/tanter var inte riktigt påklädda förrän de hade tryckt dit den där detaljen allra överst på knoppen. Riktigt vid vilken ålder kravet blev konkret har jag aldrig förstått, inte heller minns jag när företeelsen ”säsongshatt” var utdöd. För det är den väl numera, såvitt man inte tillhör tjusig galopp-publik eller går på ännu exklusivare bjudningar, kanske rentav med kunglig touche.
Visst finns det fortfarande hattar att köpa, även om modist inte verkar vara något riktigt framtidsyrke. Och min blick dras ofelbart till hattavdelningen om jag råkar hamna exempelvis på fina Harrods i London (sorgligt länge sedan!) eller till och med på NK. Jag tror mig också ha sett en trend, som delar sig i två grenar: endera är hatten liten som en halstablett och fixeras på skallen med hjälp av hårspännen. Eller så har den brätten så vida att de erbjuder visst skydd mot alltför närgångna blickar.
De där tablettsakerna är riktigt kul, tycker jag. Allra mest skrattretande är enligt mitt sätt att se prislapparna, som anger fullständigt svindlande belopp – för pengarna får man en litet moln av flor, kanske en blomma av tyg, några pärlor av plast, en fjäder bortryckt från en fågel ...
De vidbrättade gillar jag bättre, kan det bero på för den döljande effekten?
Nog har det hänt att jag drömt om att ha hatt. Att VÅGA ha hatt, helt enkelt. Och jag har köpt några, ingen av dem har direkt blivit utsliten utan snarare samlat damm och, i något tovat-ull-fall, ohyra.
Solhatt kan ju rent av kännas nödvändig i vissa lägen, även om det är rätt sällan. Men i mitt lilla förråd av solhattar finns en svart, vidbrättad sak som faktiskt, i alla fall nästan, passar på mig.
En gång i sommar tog jag den, en av de där gassigaste dagarna när det kändes helt rätt med hatt.
Det var bara det att plötsligt var den fullständigt och oförklarligt försvunnen. Jag hade hoppat i sjön – hattlös – och sedan naturligtvis glömt bort skrållan lika snabbt som jag lagt den ifrån mig.
Nu har den ofattbart nog dykt upp igen, den satt uppnålad på en anslagstavla nära badbryggan jag hoppade i från.
Men en sak är solklar, med eller utan solhatt: det är en evig tur att jag inte ska ut och investera i en hösthatt. Den skulle ju ändå bara försvinna. Utifall att jag vågade sätta den på mig en gång. Och jag känner mig hyggligt påklädd ändå. Samt kan använda hattpengarna till annat.
Copyright Klimakteriehäxan
Den tidens mammor/damer/kvinnor/tanter var inte riktigt påklädda förrän de hade tryckt dit den där detaljen allra överst på knoppen. Riktigt vid vilken ålder kravet blev konkret har jag aldrig förstått, inte heller minns jag när företeelsen ”säsongshatt” var utdöd. För det är den väl numera, såvitt man inte tillhör tjusig galopp-publik eller går på ännu exklusivare bjudningar, kanske rentav med kunglig touche.
Visst finns det fortfarande hattar att köpa, även om modist inte verkar vara något riktigt framtidsyrke. Och min blick dras ofelbart till hattavdelningen om jag råkar hamna exempelvis på fina Harrods i London (sorgligt länge sedan!) eller till och med på NK. Jag tror mig också ha sett en trend, som delar sig i två grenar: endera är hatten liten som en halstablett och fixeras på skallen med hjälp av hårspännen. Eller så har den brätten så vida att de erbjuder visst skydd mot alltför närgångna blickar.
De där tablettsakerna är riktigt kul, tycker jag. Allra mest skrattretande är enligt mitt sätt att se prislapparna, som anger fullständigt svindlande belopp – för pengarna får man en litet moln av flor, kanske en blomma av tyg, några pärlor av plast, en fjäder bortryckt från en fågel ...
De vidbrättade gillar jag bättre, kan det bero på för den döljande effekten?
Nog har det hänt att jag drömt om att ha hatt. Att VÅGA ha hatt, helt enkelt. Och jag har köpt några, ingen av dem har direkt blivit utsliten utan snarare samlat damm och, i något tovat-ull-fall, ohyra.
Solhatt kan ju rent av kännas nödvändig i vissa lägen, även om det är rätt sällan. Men i mitt lilla förråd av solhattar finns en svart, vidbrättad sak som faktiskt, i alla fall nästan, passar på mig.
En gång i sommar tog jag den, en av de där gassigaste dagarna när det kändes helt rätt med hatt.
Det var bara det att plötsligt var den fullständigt och oförklarligt försvunnen. Jag hade hoppat i sjön – hattlös – och sedan naturligtvis glömt bort skrållan lika snabbt som jag lagt den ifrån mig.
Nu har den ofattbart nog dykt upp igen, den satt uppnålad på en anslagstavla nära badbryggan jag hoppade i från.
Men en sak är solklar, med eller utan solhatt: det är en evig tur att jag inte ska ut och investera i en hösthatt. Den skulle ju ändå bara försvinna. Utifall att jag vågade sätta den på mig en gång. Och jag känner mig hyggligt påklädd ändå. Samt kan använda hattpengarna till annat.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, augusti 19, 2010
Tics är vanligt - eller hur?
En gång hade jag en lärare som sa ”assåva”* i varenda mening, någon enstaka gång avkortat till ett ”asså”*. Det var klart irriterande, så pass att vissa lektioner ägnade vi elever oss åt att räkna hur många gånger han faktiskt kunde säga det. Hörde naturligtvis så gott som inget av det han försökte förmedla.
En annan kunskapare flikade ständigt in ett ”sattsejja”* – åhörarna räknade igen.
En skolkamrat kunde säga ”lixmsådärra”* efter varje muntligt kommatecken när hon pratade. "Vöttö"* dök inte sällan upp hos andra.
Och tänker man efter dräller det av ”typ”, ”lixm”*, "s´ra"* och ”ba”* och ”bafatt”* i löpande konversationer.
Det där är ingenting mindre än verbala tics, små ord som bara kommer, i de allra flesta fall fullständigt omedvetet för den som säger dem.
För några år sedan medverkade jag i ett radioprogram, som råkade handla just om språkfrågor. Lyssnarna var naturligtvis övervägande engagerade och medvetna språkvårdare, kanske språkpoliser rent av. En av dem skrev ett synnerligen surt brev till mig efteråt. Hans ärende: Hur kunde jag säga ”oerhört” så många gånger, på så kort tid?
Jag kollyssnade, han hade rätt. Ideligen hade jag petat in ett "oerhört". Och jag svarade, naturligtvis. Skrev att jag var oerhört ledsen för detta, oerhört omedveten – och hade jag bara haft ett manus skulle det inte ha skett, men nu spelades programmet in som vilket samtal som helst. Oerhört pinsamt, alltihop. Försökte sedan sanera mitt tal, bli av med denna ovana.
Nu har jag till min milda fasa insett, att jag har drabbats av ny ordsjuka. Jag hör mig själv plötsligt ideligen säga ”eller hur”. Jag svarar ”eller hur” när jag menar ”javisst”, jag förlänger frågor med ett litet käckt avslutande ”eller hur”, jag verkar söka efter bekräftelse på att mina muntliga meddelanden går fram – och jag gör det naturligtvis med ett ”eller hur”.
Återstår bara frågan om detta går att åtgärda på något enkelt sätt.
För risken är ju att min omgivning blir galen på mig och mina tics.
Eller hur?
*Ordförklaringar:
assåva = alltså va
asså = alltså
lixm = liksom
Lixmsådärra = liksom så där
s´ra = sådan där
vöttö = vet du
sattsejja = så att säga
ba = bara
bafatt = bara för att
Ur Nationalencyklopedin hämtar jag förklaringen till tics: [sv. uttal tiks] (fr., ett ord av oklart ursprung), ofrivilliga, återkommande och okontrollerbara muskelryckningar (enkla eller komplexa muskulära tics), ljud i form av harklingar, smackningar, väsningar etc. (vokala tics) eller ord och fraser (verbala tics).
Copyright Klimakteriehäxan
En annan kunskapare flikade ständigt in ett ”sattsejja”* – åhörarna räknade igen.
En skolkamrat kunde säga ”lixmsådärra”* efter varje muntligt kommatecken när hon pratade. "Vöttö"* dök inte sällan upp hos andra.
Och tänker man efter dräller det av ”typ”, ”lixm”*, "s´ra"* och ”ba”* och ”bafatt”* i löpande konversationer.
Det där är ingenting mindre än verbala tics, små ord som bara kommer, i de allra flesta fall fullständigt omedvetet för den som säger dem.
För några år sedan medverkade jag i ett radioprogram, som råkade handla just om språkfrågor. Lyssnarna var naturligtvis övervägande engagerade och medvetna språkvårdare, kanske språkpoliser rent av. En av dem skrev ett synnerligen surt brev till mig efteråt. Hans ärende: Hur kunde jag säga ”oerhört” så många gånger, på så kort tid?
Jag kollyssnade, han hade rätt. Ideligen hade jag petat in ett "oerhört". Och jag svarade, naturligtvis. Skrev att jag var oerhört ledsen för detta, oerhört omedveten – och hade jag bara haft ett manus skulle det inte ha skett, men nu spelades programmet in som vilket samtal som helst. Oerhört pinsamt, alltihop. Försökte sedan sanera mitt tal, bli av med denna ovana.
Nu har jag till min milda fasa insett, att jag har drabbats av ny ordsjuka. Jag hör mig själv plötsligt ideligen säga ”eller hur”. Jag svarar ”eller hur” när jag menar ”javisst”, jag förlänger frågor med ett litet käckt avslutande ”eller hur”, jag verkar söka efter bekräftelse på att mina muntliga meddelanden går fram – och jag gör det naturligtvis med ett ”eller hur”.
Återstår bara frågan om detta går att åtgärda på något enkelt sätt.
För risken är ju att min omgivning blir galen på mig och mina tics.
Eller hur?
*Ordförklaringar:
assåva = alltså va
asså = alltså
lixm = liksom
Lixmsådärra = liksom så där
s´ra = sådan där
vöttö = vet du
sattsejja = så att säga
ba = bara
bafatt = bara för att
Ur Nationalencyklopedin hämtar jag förklaringen till tics: [sv. uttal tiks] (fr., ett ord av oklart ursprung), ofrivilliga, återkommande och okontrollerbara muskelryckningar (enkla eller komplexa muskulära tics), ljud i form av harklingar, smackningar, väsningar etc. (vokala tics) eller ord och fraser (verbala tics).
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, augusti 17, 2010
Tisdagstema: BLOMMOR
Tänk att jag aldrig lyckas komma ihåg vad de här häftiga blommorna heter! Men blommor är det, och blommor är också veckans tisdagstema. Dessutom något som jag envisas med att plåta, stup i kvarten ...Alltså är bloggosfären riktigt blomstrande i dag - ut på nätet och botanisera!
Och om du inte får nog kan du klicka på etiketten "blommor" här nedan. Alla bilder kan klickas upp i större format på skärmen.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, augusti 16, 2010
Ett manligt grabbtag
Det där med manligt och kvinnligt, det sätter ibland myror i skallen på mig.
Nej, inte det där vanliga, kroppsliga, utan andra saker. Beteendemönster.
Var kommer de ifrån? Allt kan väl inte ligga i generna?
Beteendemönstret som jag har hängt upp mig på just nu har med avklädning att göra. Inte med upphetsad striptease i förspelstakt, utan alldeles vanligt och vardagligt avlägsnande av klädesplagg från kroppen. Som en tröja av enklaste modell, en t-shirt helt enkelt.
För hur gör en människa av honkön för det allra, allra mesta när tröjan ska av?
Jo, hon tar tag i tröjans nederkant och lirkar plagget uppåt, med korsade armar, för att med viss försiktighet låta halskanten passera huvudet.
Och hur gör då en representant för de maskulina individerna?
Jo, han tar ett resolut grabbtag i tröjans halskant, bak i nacken. Sedan river han den av sig i ett enda svep, lätt framåtböjd, snabbt och bestämt. Jag noterade det senast nu i helgen, under sim-VM i Budapest. Samma procedur på bassängkanten oavsett ålder, nationalitet och simsätt.
Stämmer det inte på karlar i din närhet? Och, om du är kvinna, har du någonsin ens försökt att dra av dig en t-tröja på det där sättet?
Om orsaken till detta bedrivs det förmodligen ingen forskning. Men jag skulle vilja påstå att det måste finnas något i grunden, frågan är bara vad.
Jag har faktiskt testat, av rent vetenskapligt intresse, att dra av mig ett plagg på det där manliga viset. Det gick helt enkelt inte.
Att ändra beteendet är så vitt jag förstår omöjligt, även om tröjan borde behandlas varsamt eftersom den råkar vara en svindyr sak i tunn ull med en prestigefylld designeretikett i nacken.
Den där etiketten får väl fungera som handtag, helt enkelt.
Copyright Klimakteriehäxan
Nej, inte det där vanliga, kroppsliga, utan andra saker. Beteendemönster.
Var kommer de ifrån? Allt kan väl inte ligga i generna?
Beteendemönstret som jag har hängt upp mig på just nu har med avklädning att göra. Inte med upphetsad striptease i förspelstakt, utan alldeles vanligt och vardagligt avlägsnande av klädesplagg från kroppen. Som en tröja av enklaste modell, en t-shirt helt enkelt.
För hur gör en människa av honkön för det allra, allra mesta när tröjan ska av?
Jo, hon tar tag i tröjans nederkant och lirkar plagget uppåt, med korsade armar, för att med viss försiktighet låta halskanten passera huvudet.
Och hur gör då en representant för de maskulina individerna?
Jo, han tar ett resolut grabbtag i tröjans halskant, bak i nacken. Sedan river han den av sig i ett enda svep, lätt framåtböjd, snabbt och bestämt. Jag noterade det senast nu i helgen, under sim-VM i Budapest. Samma procedur på bassängkanten oavsett ålder, nationalitet och simsätt.
Stämmer det inte på karlar i din närhet? Och, om du är kvinna, har du någonsin ens försökt att dra av dig en t-tröja på det där sättet?
Om orsaken till detta bedrivs det förmodligen ingen forskning. Men jag skulle vilja påstå att det måste finnas något i grunden, frågan är bara vad.
Jag har faktiskt testat, av rent vetenskapligt intresse, att dra av mig ett plagg på det där manliga viset. Det gick helt enkelt inte.
Att ändra beteendet är så vitt jag förstår omöjligt, även om tröjan borde behandlas varsamt eftersom den råkar vara en svindyr sak i tunn ull med en prestigefylld designeretikett i nacken.
Den där etiketten får väl fungera som handtag, helt enkelt.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, augusti 15, 2010
Rutigt tankearbete
En gång gjorde jag ett korsord. Men det visade sig snabbt att jag grovt hade underskattat vad som krävdes. När de sista rutorna skulle förses med någon sorts meningsfullt budskap eller åtminstone ett riktigt svenskt ord var det i princip omöjligt. Nöden är som bekant uppfinningarnas moder. Så också denna gång. Vilket ledde till att korsordets svårighetsgrad på ett sätt ökade, eftersom det blev minst sagt komplicerat att följa konstruktörens (mina) tankebanor. Det blev några riktigt långsökta lösningar, utvägar som i alla andra sammanhang skulle varit direkt genanta att ta för en människa som tycker att svenska språket har sitt värde.
Men korsord är värdefullt, det kan många intyga. Den som fattar pennan och tänker till i rutmönster motionerar de små grå hjärncellerna, som ständigt hotas av förfall. Även utan medicinska hänsyn är det ändå ett tidsfördriv som älskas. Och då faktiskt inte bara av pensionärerna, som inte har något ”vettigare” att syssla med … själv har jag växt upp med och bland korsord, hade till och med tidningen Nötknäpparen när jag var barn!
Faktum är att det finns rätt gott om korsordslösare längre ner i åldrarna. Och faktum är också, att just den kategorin är värd extra stor beundran.
Inte för att jag känner eller ens känner till någon enda av alla de ordklurare som förser dags- och veckopress och speciella krysstidningar med korsord, men nog ger de intrycket av att vara tämligen till åren komna, utan minsta tanke på att tiden går.
Och trots att jag alltså med bestämdhet vet att det inte är enkelt att få till ett bra korsord kan jag reta ihjäl mig på hur andra, professionella, konstruktörer gör.
Hur kan någon under 60 väntas veta att ”violstad” ska bli Flen, tack vare Bertil Boo? Och vem har i dag sett en bild på MaeWest? (nyckelord: West, lösning: Mae). Att den egyptiska solguden Ra fortfarande fungerar både som svar på efterfrågad gudom och båt är också märkvärdigt, i en tid när den norske hjälten Thor Heyerdahl redan varit död länge. Kan det dessutom bara finnas en enda schweizisk kanton på tre bokstäver? Uri, nämligen. Och om den tvåbokstavige är tecknare är svaret OA, är det författare som efterfrågas åsyftas japanen Oe.
Myggor ”inar” endast och allenast i korsord. ”Öland” blir så gott som undantagsvis ”Eire”, ”ögrupp” blir ”IRA”.
Nyligen blev ”Gärdestad” Ted, ”målande Peter” Dahl, ”berömd Bartok” Bela – i ett och samma korsordshörn. Om inte hjärndött så i alla fall ofantligt fantasilöst!
Så där rullar det på. Massor av rutor kan fyllas i av en halvsovande människa. Jag skulle kunna fortsätta räkna upp exempel i all oändlighet. Men hur är då ett LAGOM SVÅRT korsord uppbyggt? På den frågan finns naturligtvis inget eller många svar. Det måste finnas ett visst mått av klurighet, men inte av den sorten att man oavbrutet måste googla för att få till lösningen.
Dessutom är det nog med korsordskonstruktörer som med skribenter: man lär sig hur de funkar och fortsätter tillsammans med sådana man trivs med. Sådana som gör hjärngympan lagom svår, helt enkelt.
Nu är bara frågan: ”likare” på sju bokstäver, ”ong” de tre sista – VAD kan det bli?
Jag gnuggar de geniknölar jag eventuellt har och fortsätter tänka rutiga tankar.
Copyright Klimakteriehäxan
Veckans fönster är lantligt
Faluröd trävägg, björkskog bakom knuten och klorofyllstinn grönska inramar mitt fönster som får etiketten "lantligt" i dag. Skulle vilja lägga till "somrigt". Och snudd på ursvenskt, inte sant?Fler bidrag till fotokedjan Veckans fönster hittar du vägen till om du klickar här.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, augusti 14, 2010
Puts väck
En tid i livet arbetade jag ofta på helgerna, långa dagar. Såg knappt familjen i vaket tillstånd. Och jag var långt ifrån den enda mamman med relativt små barn i samma situation. Vilket ledde till att vi upptäckte ännu ett gemensamt drag: våra män, barnens fäder, hittade sällan vad de sökte därhemma. Varför de ringde och frågade dem som förmodligen visst bättre – mödrarna.
En efter en fick vi de där helgsamtalen, som alla kände igen och öppet tjuvlyssnade till, med glada leenden.
-Pelle har ju inga skor! Inga alls! kved Pelles pappa.
-Åjo, sisådär fem par, i garderoben, svarade Pelles mamma lugnande.
-Vi hittar inga köttbullar! Nu var det Lisas pappa som hamnat i knipa.
-Försök i frysen, föreslog Lisas mamma.
-Pontus vill bara ha sin nya mössa, men den är borta!
Pontus mamma dirigerade barnets far till byrån med mössor och vantar och krisen var över.
Så där höll det på. Och att vi skrattade åt det tillsammans gjorde det mindre irriterande. Men det var förstås också så att ibland var det ungarna själva som agerade som om de vore blinda.
-Mamma, mitt nya Lego är borta!
-Min keps ligger inte alls här!
När de där situationerna dök upp brukade jag länge föreslå, att barnen – i stället för att stå mitt på golvet och gnälla över att de inte fann vad de sökte – skulle ”leta på mammavis”. För på något mirakulöst sätt dök de där totalförsvunna prylarna oftast upp när jag kom och hjälpte till.
Men tro nu inte att allt sedan dess är frid och fröjd.
Just i dessa dagar är det ingen mindre än jag själv som förtvivlat letar efter saker. Saker som ingen annan rimligen kan ha haft bort, det finns ingen jag kan misstänkliggöra! Det handlar om saker som faktiskt inte borde kunna försvinna, som normalt skulle synas tydligt här i min absoluta närhet.
Och jag har verkligen letat ”på mammavis”.
Först saknade jag en vit somrig bomullstunika, ett av årets verkliga reafynd, som jag bara hunnit använda en enda gång. När jag skulle ha den nästa gång var den puts väck, och det är den fortfarande.
Några dagar senare tyckte jag att det kunde vara läge för klänning. Tänkte ta den där svala, sköna, gröna, den som jag hade senast för ett par veckor sen.
Det är bara det att den är borta. Puts väck.
Jag är inte ensam om att råka ut för det här, i vad mån det nu kan vara en tröst. För när jag klagade min nöd för en väninna upplyste hon mig raskt om att hon saknar en sko, halva favoritparet. Hon har krupit på alla golv, svept under alla sängar, kollat bilen och sommarstugan, letat sig galen och svettig – men skon är borta. Dessutom undrar hon var hon lagt den alldeles nya fotkrämen hon investerade i för någon månad sedan, med tanke på bara hälar i öppna sandaler. Hälarna har ännu inte fått sin specialbehandling, eftersom krämen försvunnit.
När jag står där med tomma händer och minst lika tom blick brukar jag försöka trösta mig med att jag naturligtvis placerat det där jag saknar på något BRA ställe, fast jag inte alls kan minnas var. Jag tror att en vacker dag dyker det förlorade upp och att jag då raskt inser att javisst, och varför tänkte jag inte på att titta där?
Fast den här gången anser jag att jag letat precis överallt. Utom i frys och kyl, men så förvirrad är jag inte, även om det skulle kunna finnas viss logik i att stuva in kläder för sommarens varmaste dagar på hemmets kallaste hyllor.
Hur som helst: om ni stöter på en vit tunika och en grön klänning som verkar vara på villovägar får ni väldigt gärna säga till.
Copyright Klimakteriehäxan
En efter en fick vi de där helgsamtalen, som alla kände igen och öppet tjuvlyssnade till, med glada leenden.
-Pelle har ju inga skor! Inga alls! kved Pelles pappa.
-Åjo, sisådär fem par, i garderoben, svarade Pelles mamma lugnande.
-Vi hittar inga köttbullar! Nu var det Lisas pappa som hamnat i knipa.
-Försök i frysen, föreslog Lisas mamma.
-Pontus vill bara ha sin nya mössa, men den är borta!
Pontus mamma dirigerade barnets far till byrån med mössor och vantar och krisen var över.
Så där höll det på. Och att vi skrattade åt det tillsammans gjorde det mindre irriterande. Men det var förstås också så att ibland var det ungarna själva som agerade som om de vore blinda.
-Mamma, mitt nya Lego är borta!
-Min keps ligger inte alls här!
När de där situationerna dök upp brukade jag länge föreslå, att barnen – i stället för att stå mitt på golvet och gnälla över att de inte fann vad de sökte – skulle ”leta på mammavis”. För på något mirakulöst sätt dök de där totalförsvunna prylarna oftast upp när jag kom och hjälpte till.
Men tro nu inte att allt sedan dess är frid och fröjd.
Just i dessa dagar är det ingen mindre än jag själv som förtvivlat letar efter saker. Saker som ingen annan rimligen kan ha haft bort, det finns ingen jag kan misstänkliggöra! Det handlar om saker som faktiskt inte borde kunna försvinna, som normalt skulle synas tydligt här i min absoluta närhet.
Och jag har verkligen letat ”på mammavis”.
Först saknade jag en vit somrig bomullstunika, ett av årets verkliga reafynd, som jag bara hunnit använda en enda gång. När jag skulle ha den nästa gång var den puts väck, och det är den fortfarande.
Några dagar senare tyckte jag att det kunde vara läge för klänning. Tänkte ta den där svala, sköna, gröna, den som jag hade senast för ett par veckor sen.
Det är bara det att den är borta. Puts väck.
Jag är inte ensam om att råka ut för det här, i vad mån det nu kan vara en tröst. För när jag klagade min nöd för en väninna upplyste hon mig raskt om att hon saknar en sko, halva favoritparet. Hon har krupit på alla golv, svept under alla sängar, kollat bilen och sommarstugan, letat sig galen och svettig – men skon är borta. Dessutom undrar hon var hon lagt den alldeles nya fotkrämen hon investerade i för någon månad sedan, med tanke på bara hälar i öppna sandaler. Hälarna har ännu inte fått sin specialbehandling, eftersom krämen försvunnit.
När jag står där med tomma händer och minst lika tom blick brukar jag försöka trösta mig med att jag naturligtvis placerat det där jag saknar på något BRA ställe, fast jag inte alls kan minnas var. Jag tror att en vacker dag dyker det förlorade upp och att jag då raskt inser att javisst, och varför tänkte jag inte på att titta där?
Fast den här gången anser jag att jag letat precis överallt. Utom i frys och kyl, men så förvirrad är jag inte, även om det skulle kunna finnas viss logik i att stuva in kläder för sommarens varmaste dagar på hemmets kallaste hyllor.
Hur som helst: om ni stöter på en vit tunika och en grön klänning som verkar vara på villovägar får ni väldigt gärna säga till.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, augusti 13, 2010
Raggarcitat
"Otroligt! Jag trodde jag var snyggast här!"
-Matthew Perrys bästa raggningsreplik, enligt ett reportage i dagens Aftonblad. Perry känner vi allra bäst som Chandler i tv-serien "Vänner" - han brukade ha en del problem med damerna även i den fiktiva världen ... och han säger sig inte ha vågat pröva den där fantastiska repliken i verkligheten ... men någon av Klimakteriehäxans läsare kanske törs? Den är ju faktiskt könsneutral!
-Matthew Perrys bästa raggningsreplik, enligt ett reportage i dagens Aftonblad. Perry känner vi allra bäst som Chandler i tv-serien "Vänner" - han brukade ha en del problem med damerna även i den fiktiva världen ... och han säger sig inte ha vågat pröva den där fantastiska repliken i verkligheten ... men någon av Klimakteriehäxans läsare kanske törs? Den är ju faktiskt könsneutral!
torsdag, augusti 12, 2010
En glad och gul överraskning
Nu har det hänt igen. Jag har fått en spontanblomma i en balkongkruka. Vilken överraskning!Så vitt jag begriper är det en solros. Men jag har inte haft något frö, inte försökt mig på solrosor på åratal, sedan en rekordnotering för många år sedan. Den gången blev det en jätte som var mer än två meter hög.
Den här gången är själva blomman ungefär fem centimeter i diameter, på en halvmeterlång stjälk. Vid sidan finns ytterligare några stänglar som faktiskt också har knoppar.
Enda förklaringen jag kan komma på är att en fågel tappat en rejäl munsbit, som hamnat på jorden och sedan grott - för att skänka oplanerad och oväntat glädje hos en blomstervän.
Bara att tacka och ta emot!
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, augusti 11, 2010
Bebislycka
I dag fick jag ett överraskande besök på jobbet. Damen i fråga är fem månader gammal, fullständigt bedårande - inte minst när hon gav mig ett av sina mest strålande, tandlösa leenden.Och så fick jag förtroendet att ha henne i knät en riktigt lång stund. Hon verkade rent av trivas.
Då inträffade något som jag kände igen, men helt hade glömt bort.
Folk som gick förbi vårt bord på uteserveringen tittade uppskattande på pyret i min famn. Sedan lyfte de blicken och log mot mig, den ytterst tillfälliga vårdnadshavaren, varmt, vänligt, öppet. Så trevligt det kändes! Vilken effekt ett litet barn har på omvärlden! En effekt jag fick snylta på!
När besökaren skulle sova en stund och hamnade i sin vagn gick jag tillbaka till mitt skrivbord för att göra lite nytta.
Men jag tror ta mig 17 att mina kinder var lite rosaskimrande. Av ren och skär bebislycka.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, augusti 10, 2010
Tisdagstema ROSA
Jag vet en dejlig rosa ... Veckans tisdagstema bjuder förmodligen på massor av rosor. Men det får man väl aldrig för många?
Steget över till kärleksörten är väl inte så långt, det heller. Bara en annan rosa ton.
Copyright Klimakteriehäxan
En rysk duva
I dagar har vi nu sett hur de har det just nu i Moskva: hett och fruktansvärt rökigt. Folk försöker klara sig med munskydd, men det lär inte hjälpa. Läkarna varnar för följderna, inte bara för dem som drabbas akut (läs: dör), utan också på längre sikt.Men det hindrar inte att den giftiga brandröken från alla de många hundra brandhärdarna också den har sina fördelar.
Det är som med (mindre hälsovådlig) dimma: det är kul och tacksamt för fotografer!
En av dem som flitigt använt sin kamera är min bloggar- och journalistkollega Per Enerud, som är på besök i den ryska staden, en metropol han känner utan och innan. Per bloggar också om effekten av skogsbränderna. Ni hittar hans blogg Prat här. Läsvärd!
Och på den har han lagt ut denna förträffliga bild av en rysk duva som kanske är vit – det går ju inte att avgöra i all rök ...
Jag publicerar fotot med Pers benägna tillåtelse – visst är det jättesnyggt!
Copyright Klimakteriehäxan (och Per Enerud, självklart)
måndag, augusti 09, 2010
Omstart
Detta verkar vara dagen då allting börjar om.Solröda näsor sänktes i morgontidningen på bussen. Chauffören har satt på värmen – eller har den aldrig stängts av sedan i våras, trots dagstemperaturer kring 30-gradersstrecket?
Någon har en pliktskyldig kofta över axlarna, ifall det kanske skulle vara höst. Men en polotröja ser inte bekväm ut bredvid ett linne med spaghettihängslen. Inte den knäppta jeansjackan heller, den kommer väl till pass tids nog!
Trängsel på cykelbanan, men ständigt lika glest mellan hjälmarna; dödsföraktet bakom styret har överlevt semestern.
På jobbet har någon packat sina prylar och gått i pension, andra börjat efterlängtad föräldraledighet. En nyligen platt mage visar tydliga tecken på graviditet, en för inte så länge sedan riktig rundis tycks ha ägnat sig åt hälsosamma övningar över sommaren och gått ner minst två storlekar. Omstarter för allihop. Okända vikarier visas runt, presenterar sig med namn som glöms bort blixtsnabbt. Blekansikten håller farten uppe i väntan på sin höstledighet, insparad och efterlängtad.
Eftersom styrkorna återsamlas ska alla uppdateras: var har du varit? Kunde du bada där? Va, klev du i havet fast det bara var strax över tio grader i vattnet? Var du borta länge? Hurdant väder har du haft? Full regnmätare, hoppsan! Jaså, hittat en ny krog, så intressant! Blev det någon bra bok på stranden/i hängmattan/solstolen? Syltat och saftat? Sovmorgon och sedan timslång frukost med tidning, härligt! Fyndat på rea på rean? Jovisst, den där storstädningen, den får bli av en annan gång! Hittat kantareller? Jaså, till och med Karl Johan!!!
De allra flesta tycks anse att sommaren av årgång 2010 varit tämligen lyckad. Jag är absolut en av dem.
Men nu är det obevekligen dags att sätta manken till. Allvaret är åter, sommarlivet – om än inte -vädret – är slut. Fast de ulligt vita molnen och de ljuvligt goda smultronen, dem tar vi med oss. Som minnen.
Det är omstart.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, augusti 08, 2010
Veckan fönster står lite på halvglänt
Så här på söndag förmiddag passar det väl bra att öppna veckans fönster. Det står lite på halvglänt mot den annalkande veckan, vad nu den kan ha att bjuda på.Temat för veckans fönster den här gången saknas, kan man säga, eftersom det är valfritt.
Men ett fönster öppet mot omvärlden och framtiden kan ju aldrig vara fel, särskilt inte om det pryds av en lätt randig katt med vita framtassar!
Fler fönsterbilder hittar du om du klickar på länken!
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, augusti 07, 2010
Lördagsmums
Augusti är kräftornas månad. Eller åtminstone de svenska kräftätarnas. Ikväll var det dags: en rabattkupong hos Ica sänkte priset på en hink röda läckerheter till 199 kronor för ett kilo, pris utan kupong 299.Visst känner jag till att man "bör" kolla in tester i alla möjliga tidningar för att få bäst valuta för pengarna. Men inte en enda provätare har jag lyssnat till, jag satsade i blindo, så att säga. Och tack vare extrapriset tittade jag inte ens åt de turkiska lådorna den här gången.
Fångsten sägs komma från Vättern och är enligt etiketten kokt med krondill, salt, socker och porter, det senare en nyhet för mig, även om jag aldrig kokat en endaste liten kräfta själv. "Kloster" och "Vadstena" står det på hinken.
Och här är mitt eget testresultat: om du hittar samma sort i din butik föreslår jag att du slår till!
Detta var nämligen de godaste kräftor jag ätit på hur länge som helst. Rejäla stjärtar, riktigt stora klor, rom och smör i skölden! Direkt ur hinken, inga krångligheter som ny lag till exempel, inte ens en extra liten dillkrona satsade jag. Det behövdes inte.
Tjugo rejäla skaldjur rymdes i hinken, man blev mätt - för all del med tillskott av en liten brödbit och så blåbär med glass till efterrätt.
Skulle inte tveka att kalla detta för lördagsmums! Eller mums vilken veckodag som helst, faktiskt!
Kan det ha varit det där med portern?
Copyright Klimakteriehäxan
UPPDATERING: Idag, söndag, finns ett kräfttest i DN! Fast "min" sort finns inte med där. Dock har de en närbesläktad variant, också plasthink med Vättern-kräftor, men den får inte många poäng. Hade de missat det där med portern i kokspadet månntro?
Långväga och långbent - Pippi på fåglar 46
Det allra senaste tillskottet i min (oplanerade) fågelsamling är en långbent rackare. Han har flugit tvärs över hela Atlanten, för att slutligen landa hos mig.
Pippi nummer 46 i min serie Pippi på fåglar är nämligen en present jag fick när jag återförenades med min amerikanska väninna Barbara tidigare i sommar. Den här fågeln, cirka femton centimeter hög och gjord i keramik och metall, hittade hon i ett konstgalleri i Louisville, Kentucky – och tyckte att den passade mig.Vilket är ganska märkligt. För aldrig har jag vare sig för henne, för någon annan eller ens för mig själv uttryckt några preferenser för bevingade inslag i djurvärlden. Ändå sitter jag här med en samling som aldrig tycks ta slut, speciellt inte som den rent av utökas efter hand av sådana här långbenta tillskott …
Just den här pippin möter min blick med en tilltalande kaxighet, som vore han väl medveten om att han är en långväga gäst som därmed bör behandlas med aktning. Och förresten – vad är det egentligen han har på huvudet? Ser det inte ut som en krona? Ska vi ta och döpa honom till Kronfågel? Fast då får man kanske hela hönsnäringen efter sig, för varumärkesstöld ... Men även om den här pippin kan betecknas som en godbit är det definitivt inte att rekommendera att försöka äta den.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, augusti 05, 2010
Återvinning
Det står en stol i vår port. Har aldrig sett någon sitta på den, men det är naturligtvis bra att den finns utifallatt.Men i väntan på det kom jag på ett annat användningsområde.
Jag samlar ständigt på mig för mycket av diverse saker, bland annat tidningar. Och när bunten blir för stor - och för tung, inte minst! - måste den rensas. Men det bär mig emot att bara slänga alltihop i papperscontainern: alla de intressanta intervjuerna, alla recepten, alla vackra heminredningsreportage ... Ibland har jag släpat med mig en hög till jobbet. Den här gången gjorde jag det enklare för mig. Satte upp en lapp på stolen i porten och la dit en rejäl tidningsbunt med budskapet "Sugen på en tidning? Var så god!"
En halvtimme senare kom jag på att jag borde plåta det hela. Då var redan de flesta borta, märkligt nog låg några av de absolut nyaste, årets sommarnummer, kvar!
Lite senare var förstås stolen tom. Och förhoppningsvis har nu betydligt flera fått glädje av Tara, M, Amelia, Femina, DV, Elle interiör och vad det nu mer var.
Faktiskt har jag tidigare gjort samma sak med orkidéer som inte fått plats i fönstren. Försedda med en lapp "Hemlös!" har de också försvunnit med blixtens hastighet, kanske en återvinning som blomstrar i ordets bokstavliga bemärkelse?
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, augusti 03, 2010
En födelsedagsklänning
När Tage har namnsdag fyller Dottern år. Dags att fira i dag, med andra ord.Men eftersom själva födelsedagsbarnet befinner sig drygt femtio mil bort, i Oslo, blir det varken traditionsenlig hembakad tårta eller kram. Förmodligen klarar hon sig bra ändå, det blir ju ändå så förr eller senare.
Här hemma råkar den där bemärkelsedagen sammanfalla med ett sällan upplevt och tämligen kortvarigt utbrott av garderobsstädning. Då inser jag, att på den av mina kläder redan ansträngda stången hänger fortfarande en rad små plagg, i storlekar från 90 till 120 centilong - sparade guldkorn. Där finns lussesärken, den som blev så lyckad att jag ”förstorade” den år efter år tills det absolut inte gick längre. En finare tärna har aldrig skådats, men det hade ni redan räknat ut.
På en hängare finns också en riktig födelsedagsklänning: den söta blommiga Dottern hade den dag hon fyllde fyra. En ljuvlig kreation från Polarn & Pyret, affären där jag hängde på låset varje gång det var readags. Minsann har jag också sparat den lila tröjan med tillhörande byxor, en velourskapelse med blombroderi – ett älsklingsplagg i 110 centilong. Och så en riktig favorit från H&M:s åtminstone förr så pålitliga barnavdelning: en lång klänning i mjukaste bomullsjersey, mönstrad med blå blommor på vit botten.
Varför sparar man sådant? Kläder som förmodligen är helt ointressanta för alla andra, utom för mig som minns hur det var, vad vi gjorde, hur det kändes?
Något riktigt vettigt svar på den frågan har jag inte. Att spara till de eventuella barnbarnen är inget jag aktivt ägnar mig åt. Och mycket har jag låtit gå vidare till andra ungar.
Men nu ska jag i alla fall packa ner också de här souvenirerna i en speciell låda, där de får samsas med andra högst konkreta minnen.
Det är ganska lätt att förutse, att så här arton år senare har inte den där flickan valt en födelsedagsklänning i pastellblommig bomull till dagens firande. Säkert är hon jättefin ändå, även om anblicken knappast slår den av den jublande glada fyråring som dansade till Lek & Låtlaget innan vi åkte hem till tårtan och paketen.Förresten tänkte jag att man kunde ju ändå blommografera, det vore väl trevligt med en liten bukett från mamma och pappa! Fast när jag insåg att minsta blomsterkvasten skulle gå på nästan 700 kronor, då blev det inget av det heller.
Jag tillägnar i stället Dottern den rosa buketten gerbera på bilden, inhandlad för 19:90 på Lidl häromdagen.
Känns som ett långt bättre köp …
Och Tage, du kan också få ta åt dig av blommorna om du råkar hälsa på här!
Grattis, båda två!
Copyright Klimakteriehäxan
Tisdagstema NÖJE
Ett riktigt helsvenskt sommarnöje är väl detta: ett spelmanslag som stampar takten – precis som publiken – till fiol och dragspel, i polska-, schottis- och hambotakt.Bilden tog jsg på Gammelvâla i Brunskog för en vecka sedan. Den lilla scenen står vid Värmelns strand, ni ser sjön skymta bakom björkstammarna. Man hittar faktiskt mycket nöjsamt på det här arrangemanget, som är återkommande varje år sista veckan i juli!
Fler bilder på nöje om du kikar in på tisdagstema.se.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, augusti 01, 2010
Drömmen om strykfritt
Vi hade terylenekjol. Det var ett måste, det var det enda tänkbara. Kjolen var veckad, ofta rutig. Den behövde inte strykas, vecken överlevde ändå – även om de blev lite uttänjda, tillplattade, över rumpan när man suttit länge.
Terylenekjolen kunde man skölja upp i handfatet på kvällen. På morgonen var det bara att ta på sig den igen och gå till skolan. Inga problem. Ingen strykning. Framför allt ingen strykning.
Jag står och tänker på terylenekjolarna medan svetten lackar. Strykjärnet är på högsta värme, jag har efter lång tvekan tagit mig an ett gäng sommarkläder som inte blivit använda eftersom de inte strukits. Linne och bomull är ju underbart att ha på kroppen. Men plaggen som sytts i de där naturmaterialen kräver undantagslöst strykning. Vilket inte är en aktivitet man drömmer om när termometern visar +28 och man helst av allt inte vill ha några kläder alls.
I dag, den sista semesterdagen, bet jag ihop. Fram kom strykbrädan, stänkflaskan, järnet. Brallor, klänningar, tunikor fick sig en omgång, i tur och ordning.
Nu kan jag gå till jobbet, fortfarande sommarklädd, nystruken. Dock vet man att skrynklorna snart dyker upp, gör mödan osynlig.
Nog var det något visst med terylene.
Och sedan kom väl banlon också? Precis lika strykfritt …
Hallå alla produktutvecklare: NÄR kommer de verkligt strykfria naturfibrerna? Den dagen drömmer jag om!
För terylenekjolens tid är nog trots allt över för evigt.
Copyright Klimakteriehäxan
Terylenekjolen kunde man skölja upp i handfatet på kvällen. På morgonen var det bara att ta på sig den igen och gå till skolan. Inga problem. Ingen strykning. Framför allt ingen strykning.
Jag står och tänker på terylenekjolarna medan svetten lackar. Strykjärnet är på högsta värme, jag har efter lång tvekan tagit mig an ett gäng sommarkläder som inte blivit använda eftersom de inte strukits. Linne och bomull är ju underbart att ha på kroppen. Men plaggen som sytts i de där naturmaterialen kräver undantagslöst strykning. Vilket inte är en aktivitet man drömmer om när termometern visar +28 och man helst av allt inte vill ha några kläder alls.
I dag, den sista semesterdagen, bet jag ihop. Fram kom strykbrädan, stänkflaskan, järnet. Brallor, klänningar, tunikor fick sig en omgång, i tur och ordning.
Nu kan jag gå till jobbet, fortfarande sommarklädd, nystruken. Dock vet man att skrynklorna snart dyker upp, gör mödan osynlig.
Nog var det något visst med terylene.
Och sedan kom väl banlon också? Precis lika strykfritt …
Hallå alla produktutvecklare: NÄR kommer de verkligt strykfria naturfibrerna? Den dagen drömmer jag om!
För terylenekjolens tid är nog trots allt över för evigt.
Copyright Klimakteriehäxan
Fyra frågor om det jag läser just nu
Sent omsider upptäcker jag att Pumita undrat om jag vill vara med i en liten bokenkät. Klart jag vill! Och en hel del andra ”utmanade” har också hängt på.
Fyra frågor, fyra svar, sedan är det klart!
1. Vad heter boken du läser just nu?
”Men inte om det gäller din dotter”, reafynd i hörbokshyllan.
2. Hur långt har du kommit?
Spår 40 i mp3-versionen. Tomas Bolme läser för mig (om och när solen skiner).
3. Beskriv boken med tre ord!
Bättre än befarat.
4. På en skala 1-5, hur bra är den hittills?
Det blir en trea med spets. Och det är väldigt högt för mig som aldrig orkat med Carl Hamilton. Men faktum är att efter att ha totalruttnat på en rad svenska ”deckare” står Jan Guillous språk ut. Han kan, till skillnad från många andra högproduktiva författare, faktiskt skriva.
Om du också hänger på – lämna en rad i kommentarsrutan så att man kan kolla, boktips är alltid roligt! (Jag är förstås väldigt medveten om att mitt den här gången är allt annat än originellt …)
Copyright Klimakteriehäxan
Fyra frågor, fyra svar, sedan är det klart!
1. Vad heter boken du läser just nu?
”Men inte om det gäller din dotter”, reafynd i hörbokshyllan.
2. Hur långt har du kommit?
Spår 40 i mp3-versionen. Tomas Bolme läser för mig (om och när solen skiner).
3. Beskriv boken med tre ord!
Bättre än befarat.
4. På en skala 1-5, hur bra är den hittills?
Det blir en trea med spets. Och det är väldigt högt för mig som aldrig orkat med Carl Hamilton. Men faktum är att efter att ha totalruttnat på en rad svenska ”deckare” står Jan Guillous språk ut. Han kan, till skillnad från många andra högproduktiva författare, faktiskt skriva.
Om du också hänger på – lämna en rad i kommentarsrutan så att man kan kolla, boktips är alltid roligt! (Jag är förstås väldigt medveten om att mitt den här gången är allt annat än originellt …)
Copyright Klimakteriehäxan