En sittplats för minnen

Det går en fin strandpromenad genom Saskatoon, längs Saskatchewan-floden, i Kanada.
Här joggar och promenerar människor oavbrutet, dagen lång, medan vattnet virvlar fram bakom gröna lövmassor som så här på höstkanten så sakteliga börjar stöta i gult.
Tagetes, ölandstok, senblommande rosor och rudbeckia skänker ytterligare färgglädje, och statyer och en fontän till minnet av stupade i andra världskriget bryter av mot växtligheten.

Den som inte orkar springa vägen fram erbjuds i stället gott om sittplatser. Sofforna står med korta mellanrum, lätt att slå sig ner och vila benen en stund.
Men de där sofforna är inte vilka parkbänkar som helst. I själva verket är de minnesmärken över avlidna. Efterlevande har betalat bänken och den döda har fått sitt namn och något litet minnesord på en plakett som sitter på ryggstödet.
Barn minns sina mödrar, hustrur hedrar sina män, släkter vill visa omgivningen att minnet av någon som stått dem nära lever kvar.

Så fastnar min blick på en skylt som avviker från de övriga. Den kom dit i fjol.
"In memory of all the beautiful women we have lost – Busting With Energy" – "Till minne av alla de vackra kvinnor vi förlorat" står det. Och som avsändare det kvinnliga roddarteam i staden som leker med orden* i sitt namn och som ingår i Breast Cancer Surviving Team – de som överlevt bröstcancer.
Jag hade gärna satsat en slant i just den bänken.

Copyright Klimakteriehäxan

*bust = substantivet, (kvinnlig) byst
bust = verbet, ung. vara sprängfyllt av

Den 1 oktober inleder Cancerfonden årets Rosa Bandet-kampanj, som stöd för forskningen kring och kampen mot bröstcancer.

De där extra ...

De där extra kilona, de gör sig ideligen påminda. Är ivägen, liksom. Var kommer de ifrån?
Dum fråga. De uppstår alldeles självklart av för stort intag och för lite förbrukning.
Eller?

Det kom ett mail som möjligen innehåller en helt annan förklaring.
Visst brukar du också, frågar avsändaren, använda lite av schampolöddret inte bara i håret? Du låter det, snabbt och rationellt, ta ett litet varv ner på kroppen, inte sant?
Jo för all del.
Ja men titta på flaskan då! Vad står det?
"För extra volym", lovar tillverkaren. "Extra body" om det är engelska som används. Och BÅDE "volym och fyllighet" skapas av den sort jag nyss använde ...

Aj då. Kanske borde man byta till diskmedel. På den flaskan står det att medlet "löser upp allt fett".
Att man inte hade tänkt på det, alldeles själv.

Copyright Klimakteriehäxan

Bättre sent än aldrig

-Hur jag än googlar kommer jag till din blogg! sa reportern i telefonen.
Hon hade fått i uppdrag att skriva om prokrastinering för veckotidningen Allas.
Och "Proffs på att prokrastinera" finns här på Klimakteriehäxan, en liten träda-fram-are som jag skrev för rätt länge sedan.
Därmed blev jag upphöjd till någon sorts expert.
Den här veckan finns resultatet, i nummer 40 av tidningen.
Fast även på Allas´ redaktion verkar det finnas prokrastinerare av rang. För jag tror intervjun gjordes redan i maj ...
Men som vi som är proffs på att prokrastinera brukar säga: Bättre sent än aldrig!

Copyright Klimakteriehäxan

prokrastinera = förhala, senarelägga, skjuta upp

Tisdagstema: Kyla

Öl och vatten har åtminstone en sak gemensamt: båda dryckerna ska serveras kalla. Då släcker de törsten, då svalkar de, bara de kommer direkt ut ur kylan och ner i glasen.
Tisdagstema denna vecka är alltså KYLA. Inget jag längtar efter men man vet ju att den kommer allt närmare ...
Fler sätt att svalka ner vad det än är som känns överhettat hittar du om du klickar här.

Copyright Klimakteriehäxan

Femti öre fattigare

Vad kan man få för 50 öre?
Ja inte är det mycket.
Möjligen en liten lätt snaskbit, av skumtyp, när lösgodiset säljs till extrapris.

Annat var det förr. Jag är så rysligt gammal att jag minns hur man kunde köpa ettöres syrliga pengar och tvåöres kola, storsäljare i kiosken där vi köade på rasterna (det var förstås förbjudet, men kön uppstod ändå). Fast i ärlighetens namn försvann det billigaste godiset rätt snart även ur mitt liv. Å andra sidan kostade Dixi och Rival (ljus respektive mörk chokladkola, Rival var godast) bara fem öre, så där räckte den där blanka slanten – den var silverfärgad – som ordentligt uppåttjack för tandtrollen, tillsammans med ett kalori- och kolhydrattillskott som ingen människa någonsin mått bra av.

På den tiden fanns det faktiskt, tro det eller ej, en hel drös med småmynt förutom 50-öringen: 1-öring, 5-öring, 10-öring, 25-öring. En efter en har de strukit med, i takt med att den ekonomiska verkligheten förändrats.
Och nu är det alltså dags igen. På fredag är nämligen 50-öringens historia all.

Nu är det förvisso så, att även om inte man kan använda slanten i handeln går den fortfarande att växla in på banken, ända fram till den sista mars nästa år. Sedan är de kvarglömda skramlande mynten metallskrot.
Vad händer då med priserna i butikerna?
Väldigt lite. Du som handlar med kontokort kommer inte att märka någon skillnad, örena finns med trots att de inte existerar ”på riktigt”. Betalar du kontant rundas priset av till jämna kronor.

Kommer vi att sörja och sakna den sista ”öringen”, nu när vi så att säga blir 50 öre fattigare?
Kanske inte. Man kan ju hoppas att börsen hålls välmatad med bara enkronor, femmor och ”guldpengar” i stället. På min bild ser du ett litet blankt hjärta bland mynten. En present från en vän. Hjärtat ska hjälpa till och göra så att min portmonnä aldrig är tom …
Mina 50-öringar verkar i alla fall redan ha försvunnit.

Copyright Klimakteriehäxan

Andra, bättre behövande, kan få glädje av dina 50-öringar - läs här!

Hoppsan!

Skulle bara avsluta dagen med en liten snabb bloggrunda. Därför gick jag till topplistan på nyligen.se, för det är en praktisk väg att ta till ett antal av de bloggar jag brukar försöka hålla koll på - med varierande framgång, men i alla fall.
Och vad upptäcker jag då? Jo mig själv på första plats!!!
Det var oväntat. Och förmodligen snabbt övergående. Men jag släcker lampan efter ett glatt "hoppsan!". I morgon är en ny vecka. Som raskt kan förpassa en etta till en plats mycket långt ner på listan, för så funkar det!

Copyright Klimakteriehäxan

Kransfall

Ibland upptäcker man saker som om det vore den allra första gången, trots att det handlar om företeelser som funnits, och upprepats, i evigheter.
Ta det här med kranskullorna, till exempel.

Vi är väl bekanta med kranskommuner, kranskärl, arrakskransar och blomsterkransar. Förhållandevis begripliga och rätt så trevliga kransar, allihop.
Men kranskullor?
Kranskullan var väl den som, åtminstone enligt folktron, stod för belöningen när Gustav Vasa kommit fram efter sin strapatsrika skidfärd den där gången på 1500-talet? Säkert behövde han hennes omfamning och värme, säkert uppskattade han hennes omsorger.

Det är bara det att nu kommer en människa klädd i blå västklänning med lång kjol, vit långärmad blus, knytskärp och helt fel (folkdräkts-)skor rusande på Lidingöloppets spurtsträcka, långt från Dalarna. Allt för att lägga en stel krans av lagerblad (och oasis) över axlarna på den som sprungit fortast i den backiga och erkänt jobbiga terrängen. En oförberedd segrare skulle ju kunna bli riktigt rädd över att bli antastad på det viset, på själva upploppet.

Varför inser inte folk som arrangerar idrottstävlingar att kranskulla har man bara i Vasaloppet? Att det är direkt synd om den tjej som åläggs att rusa i högsta fart med någon sorts falsk folkdräkt piskande runt benen? Äran att hälsa en värdig vinnare välkommen i mål borde kunna vederfaras den som hittar på ett modernt sätt att göra det.
Med eller utan krans.
Man eller kvinna. (Ja, i Vasaloppet är det faktiskt just en man, en kransmas, som ska ta emot den av damerna som går först i mål …)

Copyright Klimakteriehäxan

Nyfiken på vem som fick kransen i Lidingöloppet? Läs här!(SvD)

En röst som tystnat - men som inte ger sig

Vi som föddes kring mitten av förra seklet växte upp med röster som blev som bekantingar, ja nästan som vänner. Det började med Kalle Stropp, Grodan Boll, Gullan Bornemark och Nicke Lilltroll. Så småningom fanns Frukostklubbens Sigge Fürst, Karusellens Lennart Hyland, Maud Reuterswärd, Per-Martin Hamberg, Barbro Alving, Pekka Langer. De efterträddes av Hasse Tellemar, Tommy Engstrand och Mona Krantz – ja listan kan göras lång.

Idag är radiolyssnandet inte lika omfattande. Inga familjer samlas kring radioapparaten, även om vi är många som ständigt har P1 i bilen och vaknar till Ekonyheter. (”Människor och tro” ej att förglömma, ett program som handlar om väldigt många intressanta teman och inte alls bara om olika religioner, om någon trodde det.)
Men de där rösterna, de har gjort skillnad. Fast mig veterligt är det bara Hyland som blivit förevigad. Hans byst står i parken utanför Radiohuset i Stockholm.

Denny Carr däremot blev staty, i helfigur, redan året efter sin död. Han var mannen vars röst man vaknade till i den kanadensiska delstaten Saskatchewan i 40 år. Och nästan varje dag, oavsett väder, kom han joggande längs strandpromenaden som går utmed floden genom staden Saskatoon.
Denny Carr var radiopratare, en röst som alla kände och, förefaller det, gillade.
Han dog 1999 men ger sig inte, joggar ändå vidare, på samma plats.

I naturlig storlek springer han nu, gjuten i brons men ändå full av rörelseenergi. Förmodligen en inspiration för alla andra som väljer att röra på påkarna längs samma sträcka.
Det är väl något att tänka på för dagens svenska radioröster, sådana som Uffe Elfving, Annika Lantz, Anders Eldeman och Lotta Bromé.
Fast är de joggare? Det behövs kanske om man ska hålla ställningarna vid mikrofonen i 40 år.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans fönster - med bra utsikt

Susanne, som är chef över Veckans fönster, en av alla fotokedjor för bloggare, har visserligen tagit ledigt denna vecka. Men jag bjuder på ett fönster i alla fall, ett fönster med en svindlande utsikt. Jag tror att det är Grönland man ser där långt nere. Visst har flygresor sin charm, även om de ibland är både långa, sega och obekväma!

Copyright Klimakteriehäxan

När man sitter i kläm

Det var dags för mammografi i morse. Känslan är bekant: en vänlig sjuksyrra tar med varm hand ett mycket stadigt och resolut grepp, så långt från en smekning man kan komma, om bröstet, lägger fast det mot den kalla plattan i maskinen och trycker på knappen som klämmer till.
Behagligt kan det aldrig kallas, bara nödvändigt. Och skulle man ha råkat glömma att beställa tid blir man påmind nu när årets Rosa Bandet-kampanj snart drar igång.

När själva klämmandet är över - det går ju faktiskt rätt fort - vidtar väntan. Vi sitter där och bläddrar i gamla månadstidningar med hundöron, vi ser åtminstone på ytan ganska oberörda ut. Så kommer det där ögonblicket när ens namn ropas upp igen, följt av en mikropaus under vilken en iskyla drar genom kroppen. Ska jag in igen, ser läkarna något konstigt? Eller får jag gå, inget misstänkt har avslöjats?
Jag får gå. Lättad. Tänker på alla som inte haft samma tur.

En väninna gick på sin regelbundna undersökning för en tid sedan.
Just när röntgenapparaten kramat till och förvandlat hennes bröst till en platt kaka ställde hon en liten fråga till sköterskan som manövrerade kameran.

-OM, jag säger bara OM, det blir strömavbrott just nu när jag sitter fast så här – vad gör ni då? undrade hon, med ett leende.
Sköterskan blev inte svarslös.
-Då tar vi i personalen en liten fika!
Elförsörjningen var obruten i morse. Som tur var ...

Copyright Klimakteriehäxan

Det är roligare vara 50+ än 25

Händer det att en suck undslipper dig, kära 50-plussare, och du fäller en kommentar i stil med:
-Å om man ändå vore 25 igen!
Glöm det. Det är faktiskt så att du är lyckligare och har det roligare nu, tro det eller ej – åtminstone om du liknar genomsnittet av mänskligheten så som den undersökts av ett brittiskt opinionsinstitut.
50 är helt enkelt det nya 25.

Vad är då förklaringen? Jo, 50-plussarna träffar sina vänner oftare, umgås med dem ett par kvällar i veckan. De gör också weekendresor flera gånger om året och reser dessutom längre än de yngre. Jämförelsen när det gäller att vara glad och social utfaller även den till de äldres fördel, som på en tiogradig skala bedömer sin egen grad av lycka till 7,6. De yngre kommer inte längre upp än 6,5.

-Folk med lite fler år på nacken vet hur man ska leva livet, säger en representant för företaget som samlat ihop statistiken, baserad på intervjuer med 4000 personer.
-Att vara medelålders är ingen anledning att varva ner, konstaterar man.
-Medellivslängden ökar och de moderna 50-åringarna ägnar mer tid än någonsin åt att få ut det bästa av livet.

Enligt undersökningen betyder det bland annat att man äter middag på restaurant minst en gång i veckan, går ut och promenerar i naturen flera gånger i månaden och semestrar utomlands åtminstone en gång varje år.
Det är läge att känna efter igen: 50 är det nya 25. Bara att trivas, roa sig och mysa!
Rätt som det är kanske 60 är det nya 30 också?

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema: Sömn

Veckans tisdagstema är SÖMN. Och jag har valt att visa en bild på rinnande vatten. Nu undrar ni förstås hur jag tänker?
Jo, låt mig förklara!

Inget ljud är mer rogivande än det som vatten i rörelse avger. Det kan vara kluckande vågor, strilande regn eller porlandet från ett vattendrag, stort eller litet. Har jag det i mina öron somnar jag i regel fort, och gott. Så enkelt var det!

Fler bilder på sömntemat hittar du vägen till om du klickar här.

Copyright Klimakteriehäxan

Citat - lätt att ta till sig ...

"Städa mindre. Det finns faktiskt viktigare saker att ägna tiden åt. Och framför allt - det finns viktigare saker att göra än att stressa upp sig över skitsaker."

-Visdomsord från redaktören för Aftonbladets hälsobilaga, Nina Jakobson, i senaste numret. Visst var det ganska lätt att ta till sig det rådet? Och sedan må lite bättre, utan dåligt samvete?!

Sex är kanske allt som behövs?

Det är verkligen en utmaning som får mig att haja till. Att jag på det här stadiet i livet skulle kunna klara mig en hel månad, på bara sex!
Men det går, det finns bevis för det. Och det går till och med bra!

Allt började i juni med att ett par hundra tjejer/kvinnor och några män spridda från Kalifornien till Dubai ingick en pakt: de fick välja sex, men absolut inte fler, klädesplagg. I en månad skulle just de utvalda persedlarna vara deras enda, inga utvikningar tillåtna (underkläder räknades inte in, inte heller baddräkt eller träningskläder). Accessoarerna skulle stå för variationen.

”Six Items Or Less”, på cyberspråk 6IOL, sköt fart och spred sig. Vittnesmålen om hur det gått går att följa i bloggform. Och det folk kommit fram till, det är – förstås – att det blev lite tätare mellan tvättarna, men också att man vann tid både framför garderoben på morgonen och när en resväska skulle packas.

Det handlar naturligtvis dessutom om att budgetposten för klädinköp kan krympas, och miljön tjänar förmodligen på arrangemanget, trots tvättandet. Men det finns också ett och annat litet problem, som att exempelvis väldigt många modevaror är tillverkade inte för att hålla länge utan för att vara just nya – som snabbt åldras, blir alltför gamla, trillar isär efter många möten med vatten och tvättmedel.

Då är frågan: skulle du och jag vara beredda att satsa på en månad med bara sex plagg att välja bland? Tjejerna som startade 6IQL var faktiskt själva lite skeptiska, men kom till sist fram till slutsatsen att folk i deras omgivning inte verkade lägga märke till kläder. Några i ”rörelsen” har börjat tala om att uniform är ett bra alternativ. Och en ny organiserad omgång av 6IOL ska troligen dra igång i höst, för den som känner sig lockad.

Tja, det tål att tänka på. En sak vet jag, och det är att om jag själv skulle våga mig på det här experimentet blir det svarta plagg, förmodligen minst fem av sex. Och möjligen är det så, att bara jag själv vet hur jag varierar mig idag.
Kanske kan jag redan räknas in i gänget som bär svart uniform. Även om jag inte är begränsad till enbart sex.

Copyright Klimakteriehäxan

Här kan du se ett inslag från i somras om 6IOL med en av fronttjejerna:

Val i veckans fönster

Det ska vara något politiskt i Veckans fönster denna gång, så har Susanne bestämt, så får det bli. Alltså blev det några trägna partiarbetare som fick bli mitt motiv, plåtade genom fönstret i den vallokal dit jag tagit mig för att lägga mina röst.
Klicka på länken ovan och kolla in fler fönster fulla av politik!

Och skulle du känna behov av ett litet politiskt leende så här i kampanjens sista skälvande minuter kanske du ska klicka här. Det lilla klicket tar dig till "Tycker och tänker" på SVT-webben. Roligt! Trots att det är svårt att vara rolig när man rör sig i den politiska sfären!

UPPDATERAT
Sprang på ett synnerligen politiskt fönster när jag tog mig en tur ut i det fina vädret. På Reimersholmsgatan stod jag plötsligt öga mot öga med två svenska politiker, fotograferade av Elisabeth Ohlson Wallin. Kanske har hon studio där, kanske är det en utställning - jag vet inte. Speglingen av träden i höstfärger ramar in Olof Palme och Anna Lindh.

Copyright Klimakteriehäxan

Min röst - med avgörande betydelse?

Det är i dag det gäller. Vi måste fatta Det Stora Avgörande Beslutet. Om vi nu inte redan bestämt oss.
Vilken lapp ska man lägga i kuvertet, för vidare befordran till den där lådan (som av hävd kallas urna men verkligen inte liknar en sådan)?

Många är vi som vacklat och vacklar in i det sista - en av tio väljare har skjutit upp avgörandet till i dag, enligt undersökningar. Vi grubblar numera inte bara på partier, nu handlar det också om block – och eventuella vågmästare. Vi som inte kommer att rida på beslutsvågen, vi surfar i svallet utlöst av den senaste tv-debatten, efter nya opinionssiffror, på tillfälligt väckt entusiasm av ett fyndigt slagord eller en pricksäkert levererad replik.

När så det oåterkalleliga beslutet tagits, kuverten klistrats igen och valförrättaren noggrant prickat av ännu en väljare i röstlängden kommer nästa fas.
Det är då man frågar sig om man verkligen gjorde rätt.
Svaret på den frågan finns förstås inte, annat än möjligen för de allra trognaste partiarbetarna.
Men sent ikväll kommer ändå ett resultat, siffror som berättar ungefär hur en ny regering kan se ut.

Vid det laget är vi många som ångrar det där beslutet vi tog några timmar tidigare. Min röst kanske blev den som fick avgörande betydelse! Hade jag röstat annorlunda hade måhända någon annan … Eller: oj, ”mitt parti” vann, hur ska det gå? Jag som bara ville förhindra att det åkte ut ur riksdagen! Ännu en variant: jag SKULLE verkligen ha röstat på de andra, usch så feg jag var!
Så i morgon kan vi byta parti. Igen.
Sedan får man se hur länge det varar …

Oj, trodde ni att jag skulle berätta hur jag röstar?
Å nej. Det avslöjar jag aldrig, inte ens i den allra trängsta kretsen.
Man vill väl ha ryggen fri!

Copyright Klimakteriehäxan

Jag har varit inne på samma tema förr - klicka gärna här och återupplev högtidligheten kring en valdag förr i världen!
Mer om valdagen exvis här, eller här eller här!

När bakdelen är en fördel

Hur man än vänder sig har man rumpan bak, det är inte mycket man kan göra åt den saken. Ibland är det bra, alltså en fördel, ibland är det dåligt, det vill säga en nackdel. I alla fall om man är kvinna.

För nu är det undersökt och konstaterat, att den kroppsdel som först och främst attraherar en karl, det är just tjejens bakdel. Fast brösten är lika intressanta, i alla fall om man ska tro de drygt 2000 svenska män mellan 20 och 80 år som svarat på enkäten. Armar, axlar och fötter kammar hem noll röster, medan ögonen – som traditionellt betecknas som själens spegel – klamrar sig fast på en fjärde plats, efter hela ansiktet som blir trea.

Fick vi oss en tankeställare nu? Nja. Fast visst, redan Fab Fives (visst minns ni den rätt kul tv-serien, som hade underrubriken ”Queer Eye for the Straight Guy”?) modeexpert Carson har lärt ut, att fickornas placering på jeansbaken kan betyda hela skillnaden mellan sexig och ointressant. Men nog hade det varit lite uppmuntrande om själens spegel hade fått lite fler röster, för alla vill vi väl ändå synas för något mer än bara ytan?!

Dock har jag upplevt rumpans betydelse på nära håll. En god vän hemförde plötsligt och utan förvarning en hustru från Spanien. Vi träffades.
Jag mötte ett rivjärn, en ettrig och faktiskt riktigt elak dam som inte hade mycket till övers för omvärlden.
Fast hon var snygg. Jättefin kropp. Framför allt bakifrån, för då såg man inte hennes ständigt lika arga och missbelåtna min.

Detta föranlät mig att till den nyblivne äkta mannen ställa en fråga, en fråga som bara kan ställas till någon man känner väldigt – VÄLDIGT – väl. Jag undrade, spontant:
-Kunde du inte ha väntat med att fria tills du sett lite mer än hennes snygga häck?
Han såg lite ställd ut. Jag träffade en öm punkt, det var tydligt.
Kort tid därefter var skilsmässan, en ganska skitig variant, ett faktum.

Vad var det jag sa?
Jo: hur tjejer än vänder sig har de rumpan bak. Men den som tänker falla handlöst inför den åsynen gör klokt i att vända på damen i fråga innan det blir en fortsättning. För det är långt ifrån alltid som en snygg bakdel odelat är en fördel.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Nej, det är inte min bakdel på någon av bilderna ...

Det blir jordgubbe till jul!

Nu har det avslöjats: den nya biten i Aladdin-asken får smak av jordgubbe.

Den ersätter pralinen med ägglikör, som blev nesligen utröstad (i demokratisk ordning) i fjol, när folk kunde välja sin favorit i den där röda asken som är en pålitlig ingrediens i svenskt julfirande sedan årtionden tillbaka. Inte mindre än 380 000 väljare sa vad de tyckte. Vann gjorde, aningen överraskande, körsbär i likör. Är det inte just den biten som alltid brukar ligga kvar till sist?

Men nu blir det alltså en liten anstrykning av sommar i lådan till jul 2010. Och visst brukar choklad gå fint ihop med jordgubbar, så kanske blir det en höjdare, vem vet? Snart kan vi testa. Fast då ska tydligen också själva asken ha fått ny design. Räkna ändå med att den är röd och vit och klart igenkännbar ... för varför ändra ännu mer på ett vinnande recept?

Tydligen fanns det jordgubbscreme i en av chokladbitarna redan när Marabou lanserade Aladdin för första gången 1939, så det kan ses som en återgång till traditionen.
Dock återstår en fråga jag ställt förut och gärna ställer igen:
Vad hände med den franska nougaten?
För körsbär i likör och jordgubbscreme i all ära. Men den franska nougaten var ändå nummer ett.

Pralinkampen – så gick det i omröstningen i fjol

1. Körsbärslikör 13 %.
2. Gräddnougat 12 %
3. Trillingnöt 12 %
4. Pärlnougat 9 %
5. Cocoskola 9 %
6. Nöttryffel 8 %
7. Höstnougat 7 %
8. Trofénougat 7 %
9. Mjuktoffee 6 %
10. Apelsintryffel 5 %
11. Romrussin 5 %
12. Likörtryffel 5 %
13. Ägglikör 3 %

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema: Vila

Vila är ordet för dagen, i alla fall för oss som brukar hänga på fotokedjan Tisdagstema. Och vem kan vila mer påtagligt än ett litet barn, trygg i sin vagn, störd av ingen och inget?

Copyright Klimakteriehäxan

Aktuellt citat

"Om jag får sova tre-fyra timmar per natt har jag all energi som jag behöver."

- Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin kommenterar (i Expressen) sista kampanjveckan inför riksdagsvalet. Vilket får mig att undra: hur är det möjligt? Adrenalinpåslag i all ära, men tre-fyra timmars sömn? Nej, mer behövs. Och nu tänker jag inte bara på flärd, dvs skönhetssömn, utan på vila som möjliggör en klar hjärna och kloka beslut. I alla fall för oss som inte är politiker.

Dilemma i duschen

Du står där, lite svettig, lite trött efter en ganska lång resa. Väskan är nödtorftigt uppackad, sängen väntar, ser väldigt inbjudande ut. Du kväver en gäspning, skalar av dig plagg efter plagg, går naken in i badrummet. Huttrar lite.
Å så skönt det ska bli med en snabb, varm dusch innan du glider in mellan släta, svala lakan!

Visst, så långt är allt gott och väl.
Men ett mysterium presenterar sig: hur får man ut vattnet ur väggen, så att säga? Där sitter ju en kran, en blank och fin och uppenbarligen hyggligt modern sak. Röd prick visar åt det varma hållet, blå åt det kalla. Står den ungefär i mitten blir det nog lagom temperatur.

Men inget vatten kommer. Du drar handtaget uppåt. Inget resultat. Du trycker det nedåt. Inte en droppe. Du skjuter det åt sidan. Nothing, nada, niente. Du trycker på knappen nere på själva kranen – men den kan väl rimligen bara styra om det våta så att det kommer ur duschen? Tji vatten.

Nya försök, alltmer desperata, alltmer hårdhänta. Väggen runt kranens fäste buktar och gnäller lite, men står envist emot din muskelkraft. Tionde försöket är lika förgäves som det första. Risken att både vägg och kran, ja att allt ska gå sönder är uppenbar. Du resignerar, går till sängs lika ofräsch som när du klev in i hotellets reception. Du känner dig dum. Alltför dum för att ringa och fråga - det måste ju vara en enkel grej!

Det blir morgon. Nu då! Någorlunda utsövd och med hjärncellerna nyvakna ska väl mysteriet med den motsträviga kranen gå att lösa?!
Historien upprepar sig. Du känner dig stenkorkad.
Över frukostäggen och toasten är det bara att bekänna: du är fortfarande oduschad.
Två reskamrater gapskrattar. Har, visar det sig, gått igenom samma trauma, men ändå lyckats lösa gåtan, om än med visst bistånd utifrån.

HELA krandelen ska dras rakt ut ur väggen. SEDAN kan man justera temperatur och trycka på knappen som leder vattnet upp i duschen.
Äntligen! Dilemmat i badrummet kan bemästras!
Och faktum är att den som får kämpa lite extra, lida lite mer, vänta ännu längre njuter ju till sist ännu mer av den där duschen.

Copyright Klimakteriehäxan

Pia fick nog i direktsändning

Trött på jobbet?
Missbelåten med arbetsförhållandena?
Ont i magen och tror att det beror på det du gör för att få ihop din lön?

43-åriga Pia Beathe Pedersen svarade ja på alla de frågorna och ytterligare några om missförhållanden på sin arbetsplats. Men visste inte hur hon skulle ta sig ur rävsaxen. Tills hon fick en idé.
Pia var medarbetare på en av norska radions regionala stationer. I dag hade hon i uppdrag att presentera morgonnyheterna.
Men den nyhet hon valde att ägna hela sändningstiden åt var att hon tänkte säga upp sig från jobbet.
-Företaget missbrukar sina anställda, slog hon fast, och nu har jag fått nog.
-Jag har kommit fram till att det viktigaste i mitt liv är jag själv, sa hon.

För säkerhets skull, och som den pliktskyldiga journalist hon uppenbarligen är, rundade hon av med att försäkra, att ingenting särskilt viktigt hade hänt, så lyssnarna undanhölls inga stora nyheter.
Men en väldigt ovanlig form för att avsluta en anställning, det var det.
Och Pia medgav att hon var nervös. Det hör man också om man lyssnar på hela hennes sista – ja, det får man förmoda – radioutsändning, som finns här och som du kan läsa mer om här.

Hur har de det på en lokalradiostation nära dig? Kanske blir det fler liknande nyheter, kanske bildar norska Pia skola?
Hur som helst hoppas jag att det går bra för henne, att hon hittar nytt jobb där hon kan trivas.
Det tror jag hon förtjänar.
Och en minnesvärd, ja rent av historisk sändning blev det.

Copyright Klimakteriehäxan

Vi som vägrar höst - i år också

Blev påmind om min ständiga motvilja mot att byta sommar mot höst, sandaler mot kängor, linne mot ulltröja. Och kom i håg den här texten, som i år fyller fem år. Jag står för vartenda ord fortfarande - allt detta går i repris igen, precis som min blogpost! Möjligen borde jag byta ordet "clematis" mot "pelargonia". Men ändå. Valet av höstblomma på bild föll som ni ser på en (nyfotograferad) ros - observera knoppen! Än finns det hopp om fler blomster!

Vägra höst!
Almanackan talar sitt tydliga språk.
Det står september – och det gäller nu.
Men när jag tittar ut strålar solen från en högsommarblå himmel, folk dräller på gräsmattorna, varenda kotte har solglasögon och alla som kan skalar av sig in till sista och tunnaste klädlagret.
Nya blåa blommor slår ut i clematisen utanför porten.
Turisterna köar till rundtursbåtarna, jetsettarna har fällt ner cabben, ingen stannar till där höstens nyheter försöker locka in kunder i butikerna.

Och jag vill sälla mig till alla dem som helt enkelt vägrar höst.
Fortsätter i sandalerna.
Utan strumpor.
Sitter ute och äter även om det blåser lite.
Kan tänka mig ett glas kallt rosé.
Vänder näsan mot solstrålarna även om jag vet att det inte gör någon skillnad.
Men det gäller ju att lagra.

För även den mest envetna höstvägrare kommer att få ge med sig.
Fast inte riktigt än.

Copyright Klimakteriehäxan

Denna bloggpost publicerades första gången i september 2005.

Saker att försöka komma över

Här sitter jag och försöker komma över ett och annat.
Som att Kim verkligen försvann på havet och måste ha dött, drunknat. För inte var det väl ...? nej, det var han alldeles för positiv för!
Ni som i likhet med mig har gjort en utflykt till den norska ön Ylvingen på torsdagkvällarna ett antal gånger, ni förstår precis vad jag menar.
Kim var klippan, tröstaren, fixaren, vännen, idésprutan som alla lutade sig mot.

Och nu går Marit där och ångrar att hon inte sa att hon faktiskt älskade honom - alla vi i tv-sofforna ville ju inget hellre än att få avsluta serien med ett trevligt bröllop på klipporna, i salta vågstänk. Vi fick ju också, i näst sista delen, veta att det musikaliska huvudtemat faktiskt var en hyllning till just Marit och Kim, som ett par.

Men det riktigt olyckliga med det där slutet är ju att NRK:s feel good-äventyr "Himmelblå" nu aldrig kan få en fortsättning, eftersom "feel good" byttes mot sorg och saknad. Det blev bara två säsonger, sända i SVT, slut i går.
För det kan väl inte bli en Dallas-lösning.
När manusförfattarna skrev ut Bobby Ewing ur den serien blev det ett ramaskri, dels från tittarna, men dels säkert också från tv-bolagen, som såg annonsintäkterna hotas av dramatisk nedgång.

Alltså var Bobbys frånfälle bara en ond dröm och vips! stod han där i rutan igen, livs levande.
Vilket är den sämsta lösningen på alla intriger. Och säkert inget för Norge. Så Kim från Ylvingen måste få vila i frid, i ljust minne bevarad.

Sedan är det det där med det annalkande riksdagsvalet.
På diverse olika sajter kan man testa sina åsikter för att få veta vilket parti man verkligen har mest gemensamt med, vem man lämpligen bör stödja med sin röst.
Nu har jag gjort några olika varianter för att få en diagnos på mina politiska sympatier.
Med darrande pekfinger har jag klickat med musen på sista steget: vem är jag, egentligen?

Kruxet är inte bara ett, det är minst två.
Dels får jag inte samma resultat på olika tester, vilket i sig är lite deprimerande - kappvändare, vindflöjlar har det väl så?
Dels får jag helt andra resultat än det jag innerst inne anser att jag borde få. Vem är jag, egentligen? Den frågan dyker upp igen och igen.
För rösta ska man ju. På vem och vad?

Kommer att tänka på en gång för många år sedan. Jag befann mig i El Salvador, där det skulle bli val till parlamentet. Med mikrofon i hand går jag fram till en man som köar till vallokalen. Frågar vem av huvudkandidaterna han tänker ge sitt stöd. Och får svaret:
-Det vet jag inte, det säger dom till mej när jag kommer in.

Ja här sitter jag och försöker komma över ett och annat.
Vet inte riktigt hur det går.
Men hade jag fått rösta om slutet på "Himmelblå" hade Kim i alla fall varit vid liv.
Mitt andra dilemma får jag väl lösa på väg in till valförrättarna om inte förr.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans fönster: Ruffigt

Det är riktigt sorgligt att se övergivna hus. En gång bodde säkert en flitig lantbrukare här, kanske med en stor familj, husdjur, böljande råg- och vetefält runt omkring.
Idag en ruin. Riktigt ruffigt.
Och därför passande som bidrag i fotokedjan Veckans fönster.
Men hur hamnade egentligen den gamla tvättmaskinen där?

Fler bidrag hittar du den här vägen.
Och som alltid får du se bilden i större format om du klickar på den.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema: Sötsaker

ENKLASTE ÄPPELKAKAN
Skär äpplen i tunna klyftor. Lägg i lättsmord form. Strö russin bland äppelbitarna. Häll över havregryn och väldigt lite strösocker. Skiva kylskåpskallt smör med osthyvel och lägg ut så att formen täcks.
Grädda i 200 grader i cirka 20 minuter.
Ät den helst ljummen, i sällskap med något vaniljigt: -glass, -sås eller -kesella!

Så här års är äppelkaka en favorit bland sötsaker. Och min variant är inte jättesöt, russinen räcker en bra bit. Snabbt går det också!
Veckans tisdagstema är just sötsaker - fler söta saker hittar du om du klickar här.

Copyright Klimakteriehäxan

Inspirerande reklam - jo, den finns faktiskt!

Kanske har ni lagt märke till att den här bloggen är annonsfri. Inte för att jag är negativt inställd till all reklam, för det är jag inte. Däremot vill jag själv kunna bestämma när jag vill ta del av alla de ”fantastiska” erbjudanden som den kommersiella världen är full av. I själva verket finns det reklam som innehåller information, om man bara tolkar den rätt: allt som pr- och annonsbyråer försöker få oss att köpa behöver vi verkligen inte. Men ibland finns inspiration, idéer att hämta.

Jag tänker på det när jag sitter och bläddrar i en tidning jag så gott som aldrig köper: den amerikanska modebibeln Vogue.
Två gånger om året kommer de tyngsta numren ut: vår och höst. Och de är tyngst i dubbel bemärkelse. Det nya septembernumret, som jag införskaffade häromdagen, innehåller 726 sidor och väger drygt 1,5 kilo. Fint tryck, bra papper, vackra Halle Berry på omslaget.

Först på sidan 212 finns redaktionellt material, i det här fallet en innehållsförteckning. Sidan 226 har inte annonsavdelningen haft något med att göra. Och på sidan 290 återfinns redaktionsrutan, den med legendariska Anna Wintour högst upp, som ”Editor In Chief”, en titel hon haft i 22 år.
Alltså får Vogue-läsaren bläddra sig till nästan mitten av tidskriften genom enbart annonser.

Egentligen borde jag alltså bli fruktansvärt irriterad. Det är väl ändå en journalistisk produkt jag har betalat för?
Jovisst.
Men i det här fallet är annonserna riktigt roliga. De kommer från rader av prestigefyllda modeskapare, bilderna är nästan alltid fantastiskt vackra, tagna av de skickligaste fotografer, kläderna exempel på vad som kan räknas som ”hett” i höst.
Vilket betyder att Vogues roll som modebibel skapats också genom annonsutbudet.

När man väl bläddrat sig igenom hela tidningen finns det några slutsatser att dra. Den där fuskpälsvästen jag köpte på Kapp-Ahl (en firma man aldrig hört talas om på Vogues redaktion) i fjol är fortfarande jättemodern, i höst går lurvet ända ner på fötterna. Skor med omanövrerbara klackar är ”still going strong”, trots att ingen kan gå på dem. De inbyggda platåsulorna hänger med en säsong till. Leopardmönstrat är märkligt nog än en gång stekhett, och det blommiga från sommaren överlever, om än i lite dunklare färgskalor. Stickat, stövlar och rutigt är flitigt representerat. Handväskorna är rejäla i storleken. Bijouterierna syns tydligt. Den som råkar ha en midja ska passa på att visa den, gärna i en klänning med anstrykning av 50-tal.

Och allt detta bygger jag bara på annonserna. Som inte alls driver i väg mig ut på shopping, men fungerar som just inspiration.
Rätt som det är ska jag bläddra mig fram till den där intervjun med Halle Berry också. Fast det finns ett problem: tidningen är så tung att den inte kan läsas i sängen, eftersom risken att man slår sig själv i ansiktet med den är överhängande.

Copyright Klimakteriehäxan

Citat: Att få sparken är bra!

"Alla borde få sparken en gång. Jag tror att det är väldigt viktigt. För mig var det bra. Man kommer tillbaka!"

-Anna Wintour, legendarisk redaktör för modetidskriften Vogue, intervjuad om sin väg till toppen. Hon avskedades 1975 från en anställning på Harper´s Bazaar, eftersom hon var för djärv för tidningsledningens smak - hon satte dreadlocks på några fotomodeller och det var mer än man tålde ...
I dag är hon en verklig maktfaktor inom modebranschen, Vogue har hon chefat över i 22 år. Samt har ord om sig att vara en riktig hårding - det var Wintour som stod modell för huvudpersonen i filmen/boken "Djävulen bär Prada". Så det är högst sannolikt att hon personligen gett en och annan medarbetare sparken - och därmed hjälp på vägen, om man ska ta henne på orden!
Återstår att se om någon politiker plockar upp Wintours teori i den pågående valkampanjen, där arbetsmarknadsfrågorna förvisso är tunga.

Det drar ihop sig ...

I går insåg jag att det är mindre än fyra månader till jul.
Redan september! Hoppsan, vart tar tiden vägen?
Nu har jag i alla fall köpt två julklappar.

Copyright Klimakteriehäxan