När såg du en människa av kvinnligt kön komma gående utan att bära någonting, stort eller litet, senast?
Vi bär, vi kånkar, vi släpar. På handväskor, kassar, ryggsäckar, plastpåsar, shoppingvagnar. Folk liknar packåsnor, mer och mer. För det som bärs är nästan utan undantag stort. Men åsnor är ju, åtminstone enligt myten, ganska korkade varelser. Så hur dumt är det att dra med sig allt, överallt, hela tiden?
Det där med vad damer har i handväskan, det är ett välkänt begrepp som aldrig lär få sitt fullständiga svar. Men en sak är säker: när de där väskorna plötsligt ökade dramatiskt i (moderiktig) storlek ökade också innehållets omfång. Jag behöver bara gå till min egen axelpåse. Däri finns ett antal av livets väsentligheter: plånbok och myntbörs, förstås, en speciell sak med kundkorten i, solglasögon, kamera, solfjäder, planeringskalender, tuggummi, kam, liten necessär, nyckelkort till jobbet, nycklar hem.
Och i en (ännu) större kasse bredvid ligger boken jag just nu läser, en tidning, lite klipp, några jobbpapper, ett par äpplen, en anteckningsbok för eventuella goda idéer, en inköpslista till mataffären, ett brev som borde ha postats för en vecka sedan ... Vissa dagar ligger där ett par extra skor också. Och ett paraply, om än hopfällbart.
Fast jag är långt ifrån ensam. Ryggsäckar tillverkas numera redan i småbarnsstorlek, för att växa upp till enorma saker som folk som luffar i världen klarar packning för flera månader med. Kassar, med reklam och utan märkesloggor, finns i varje butik och återanvänds flitigt. Är loggan från en tjusig boutique kan varupåsen gå som handväska tills den spricker. Och numer har varje mogen dam med självaktning en DraMaten (dock inte jag, har väl inte mognat tillräckligt ännu). Faktum är att också såna går att köpa till riktigt små ungar. Vi ska helt enkelt fostra nya generationer till att fortsätta som de packåsnor deras mödrar redan är!
Sedan har vi alla de där datorerna som alltid ska med, i specialdesignade väskor. Jag begåvades en gång med en datorväska i present. Väskan var så tung att jag i några svindlande sekunder trodde att det faktiskt låg en laptop i den, fast det gjorde det förstås inte. Hur tänker man när man tillverkar en sådan väska, till bärbara maskiner? Alldeles för ofta tycker jag att beteckningen ”bärbar” är ytterst tveksam. För när man plockat ihop allt som behövs: laddare, mus, strömsladd, lite usb-pinnar och den där nätkabeln man kanske, men bara kanske, kommer att behöva – dessutom ibland till och med en liten skrivare – känns det som att släpa på en halv OnOff-butik. Så där lagom bärbart, med andra ord.
Naturligtvis kan någon opponera sig och hävda, att ingen behöver så där mycket prylar, vare sig det gäller innehållet i handväskan eller i övrig packning man släpar på.
Samtidigt dyker gång efter annan ett tips upp, ett tips som får mig att bita ihop för att inte skrika av lätt ilska. Förslaget, som framförs som rena frälsningen för den vars fingrar regelbundet går vilse i den där moderiktiga, snygga, men onödigt stora väskan, går ut på att – ja håll i er – man ska skaffa en väska till. Ja, du läser rätt: en väska till. Att ha i den första väskan. En lite mindre, då, för de där allra viktigaste grejerna.
Min slutsats är att begreppet baglady numera kan appliceras på väldigt många fler kvinnor än de som ursprungligen avsågs. Eller ska vi hellre betecknas som packåsnor? Lite lätt korkade? Som bara bär och bär?
Copyright Klimakteriehäxan
Det kan vara en liten luciatärna som tjuvstartat och fått luft under vingarna. Men egentligen tror jag att detta är en julängel som, mjuk och rar, kommer farande med de vita snöflingorna därutanför rutan, flingor som snabbt blir till drivor och gör Sverige till ett julkort redan innan vi rivit bort novemberbladet från almanackan. 
